Home Älska sig själv 90% älskar inte sig själv

90% älskar inte sig själv

by Charlotta

Enligt utvecklingsbiologen Bruce Lipton så tror inte 90% av människor på sina egna ord när de säger ”Jag älskar mig själv”, vilket skulle betyda att så mycket som nio av tio människor faktiskt inte älskar sig själv. Spelar det någon roll frågar man sig kanske då, om man älskar sig själv eller inte borde väl vara en privatsak, huvudsaken är väl att man älskar sina närmaste och är respektfull mot andra?

I ett kortsiktigt perspektiv så kanske det kan räcka, i alla fall för omgivningen, men vad händer långsiktigt med en människa som inte älskar sig själv? Att inte älska sig själv kan innebära att man inte respekterar sig själv, att man tillskriver sig själv ett lågt människovärde, att man accepterar att bli utnyttjad och trampad på av andra människor, att man inte bryr sig om att tillgodose sina egna behov, att man förminskar sig själv, osv.

Att leva på det sättet är att föra en tynande tillvaro, ett liv där man sakta men säkert krymper som person och där man till slut har svårt att veta vad man själv behöver, eller vad man tycker och tänker om saker och ting och där man bara lever genom andra. Alla människor är värda mer än så, mycket mer!

Om man lever i en relation så kan man luras att tro att det är positivt att förminska sina egna behov till förmån för den man lever med, att det är den ultimata kärleksförklaringen att offra sig själv för någon annan, men det är inget som gynnar relationen. Att inte respektera sig själv och att inte se sitt eget värde smittar av sig på omgivningen och det dröjer sällan länge innan partnern börjar undra vad han eller hon egentligen såg i den här personen som inte ens ser något värde i sig själv.

Har man barn så ska man vara medveten om att de kopierar det de ser och upplever och inte det man säger till dem. Om de ser självförakt och lågt människorvärde hos sina föräldrar så är sannolikheten stor att det är det som de kommer att utveckla för egen del också.

Och hur mycket kärlek finns det egentlige att ge till någon annan om den egna kärleksbrunnen är alldeles tom, om hjärtat känns litet och ensamt och ingenting värt, hur ska det då kunna ge till andra år ut och år in utan att själv förintas?

Så nej, det räcker inte att älska andra. Både för din egen skull, för din partners skull, dina barns skull och för alla andra så behöver du älska dig själv först, för det är då du har resurser att göra som mest nytta i livet.

/Charlotta

26 comments

Anette 21 april, 2015 - 12:36

Detta träffade mig direkt i hjärtat, detta stämmer precis in på mig.

”och det dröjer sällan länge innan partnern börjar undra vad han eller hon egentligen såg i den här personen som inte ens ser något värde i sig själv.”

Undra om det var det mitt ex gjorde? Att han till sist inte visste vad han såg hos mig, eftersom han inte kan förklara varför hans kärlek tog slut.

Jag har aldrig älskat mig själv, har aldrig känt att jag har dugt eller varit bra på något. Alltid varit den som varit i bakgrunden, aldrig varit den som har pratat mycket eller varit den som räckte upp handen i skolan för man var rädd att svara fel och att alla skulle skratta åt en. Har känt mig som en skugga som ingen ser eller vill se.

Reply
Coachen 21 april, 2015 - 13:44

Hej Anette!
Det kan vara en jobbig insikt att komma på att man aldrig har älskat sig själv, men det viktiga nu är att du funderar på om det är något du vill ändra på. Om det är det behöver du bestämma dig en gång för alla att det är dags och sedan ta den hjälp du behöver för att komma dit du vill. Lycka till!
/C

Reply
Anette 21 april, 2015 - 18:19

Vilken hjälp behöver man då?

Reply
Coachen 21 april, 2015 - 21:14

Vad som passar bäst för just dig är något som du behöver komma fram till själv, men jag skulle rekommendera någon form av samtalsstöd t ex psykoterapeut, psykolog eller liknande.
/C

Reply
Anette 22 april, 2015 - 17:29

På vilket sätt kan en psykolog hjälpa en att tycka bättre om sig själv?
Önskar att det fanns ett snabbt sätt att börja må bra igen.

Coachen 22 april, 2015 - 17:54

Det finns tyvärr inga snabba sätt, alla förändringar är en process men det svåraste steget är att börja. En psykolog kan hjälpa dig att rensa bort mentala blockeringar, hjälpa dig att jobba med din självbild samt ge dig vertyg att jobba vidare med på egen hand.
/C

Anette 23 april, 2015 - 06:22

Jag får boka tid hos en psykolog då.

Hera 21 april, 2015 - 21:20

Jag är också en av all de som inte älskat mig själv, har väl snarast känt ett stort självförakt. Jag har letat länge efter ett sätt att komma bättre överens med mig själv och efter jag börjat med yoga har jag hittat en spirande kärlek till mig själv. Det känns väldigt märkligt, ovant, men jag ser och känner en stor skillnad i livet och hur jag tar mig än det. Helt fantastiskt!

Reply
Coachen 21 april, 2015 - 22:24

Härligt att höra, tack för att du delar med dig, Hera! Stort grattis till din nyfunna kärlek, det är ett stort och viktigt jobb du gör som du kommer att ha glädje av för resten av ditt liv.
/C

Reply
Anette 22 april, 2015 - 07:42

Hur kunde yoga hjälpa dig med att börja älska dig själv?

Reply
StB 20 juli, 2015 - 09:00

Hej,
jag blir bara ledsen.
Precis det där har jag fått höra av min man. Och vi har ett barn. Min man går självutvecklingskurs efter självutvecklingskurs. Och säger alla dessa saker till mig. Och jag står där som… en idiot helt plötsligt. Den som har tänjt på sig, försökt göra honom till lags därför att han har varit så förbannat sur och tvär i 3 år, haft sex otaliga gånger utan lust, men inte vågat säga nej för då blir han ju sur. Fast efteråt är han ändå inte glad.
Jag ser vad ni skriver och det verkar rimligt objektivt sett.
Men jag är bara sönder.
Jag tror att det är omöjligt för mig att fortsätta denna relationen. Det kanske är trots eller stolthet. Ok, då är det så det är. Men jag känner att jag kan inte ”jobba med mig själv”, ”lära mig att älska mig själv” (på det korrekta sättet) osv. i förhoppningen att han älskar mig igen. Det gör så ont att leva med en partner som säger till en att man ska älska sig själv osv. men inte kan hålla om en. Jag tror at this is it. Jag tror vi måste gå ifrån varandra. Jag har skrivit på en annan tråd också (om huruvida det är ok att partners coachar varandra). Det där med ”coaching” i partnerrelationen är otroligt svårt för mig, snälla svara.

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 11:09

Har du funderat på att gå och prata med någon om det du går igenom? Och nu menar jag inte att du ska börja med ”personlig utveckling” för att göra din man till viljes, utan nu pratar jag om en samtalsterapeut som kan hjälpa dig att reda ut vad som är vad i er relation, och som kan ge dig stöd när du tvivlar på dig själv och vad du ska göra? Kanske är det så att er relation är över, kanske kan ni reda ut det, men oavsett tror jag det skulle kunna vara bra med ett samtalsstöd att ventilera händelser med och som kan ge råd om vad som är vad.
/C

Reply
StB 20 juli, 2015 - 11:45

Jag har gått till psykolog i 2,5 år! Och pratar med alla som vill höra på mig om det!

”Mina” vänner rör sig inte i sådana ”kretsar” dvs. alla har väl hört om coaching och självutveckling, självkänsla osv., men ingen har upplevt eller känner någon som gör det på djupet så där.
Mina väninnor säger att jag ska gå.
Men jag tvekar.

Förresten, ett intressant intermezzo, som jag har frågat alla mina väninnor om också:
Jag hade en väldigt nära väninna skulle jag vilja säga, i vår nya stad. Vi bodde grannar, pratade om allt, hon fick reda på alla våra konflikter och min förvirring och smärta. Hon lever i ett hemskt äktenskap.
Någon gång sa jag till henne att hon skulle ta med min man ut och dricka öl nån gång (”han behöver komma ut”). Det var kanske 2 år sedan. De var kanske ute 3 ggr – ibland var jag med. Sedan, förra hösten, när min man tog de nämnda kurserna och jag kände mig så fruktansvärt utesluten och oälskad, skrev de mer och mer till varandra, skulle på självutvecklingsföredrag etc.. En kväll skulle de ut och jag ”kan komma med om du vill”. Detta kom ovanpå allt kaos som redan härskade. Jag flippade ut på dem båda två gånger (förkortad version). Jag tyckte hon koketterade dessutom. Så jag var avundsjuk på min man (som min väninna hellre ville vara med tydligen, för med mig pratade hon numera mest med om rengöringsmedel och barn) och på min väninna (som min man kramade till hälsning och avsked, och vars parti jag tyckte han tog).
Jag avbröt (kortversion) vänskapen med henne. Jag kunde inte mer – jag tyckte hon var så osolidarisk (hon kom hem till oss när jag inte var hemma och grät för min man hur hemskt hennes äktenskap var osv.). Att hon skulle ha stått på min sida, när hon visste hur svårt vi har det, stället för att inleda en djup vänskap med min man.
En gång pratade vi om henne i en timme, sedan frågade jag om de hade varit ute i februari som han hade sagt, då svarade han det vet jag inte (hur kan man inte veta det?!), då ringde jag till henne och frågade. Då råkade hon tala över sig och sa att hon hade varit där kvällen innan!!!? Jag blev chockad och frågade för min man varför han ljuger för mig.
Han hade inte berättat därför att han trodde jag skulle bli arg.
Min man säger att det inte finns ”mina vänner, dina vänner”, att man kan ha relationer till alla, att jag flippade ur och att min väninna blev rädd för mig, att han inte tänker låta mig diktera vem han ses med.
Tja.
Min själ och min mage sa: hon är inte min väninna mer. Hon måste bort, jag kan inte mer.
Mitt huvud bryts sönder av att min man väljer att fortfarande träffas med henne. Jag har sagt att om hon var mån om vårt äktenskap skulle hon hålla sig borta. Och att jag inte känner att min man står vid min sida.
Dessutom har han inte skapat några kontakter själv i vår nya stad, utan det är jag som är den extroverta. Och sedan ”tar” han dem.

Jag vet hur detta låter.
Jag är dock helt förvirrad. Är det ok av en väninna att göra så? Min mage säger nej, mna väninnor säger nej det är inte ok, min man säger annat.
Är det ok av min man att göra så? Min mage säger nej, mitt förstånd säger att han är en fri människa. Det är en principsak för honom dessutom.
Alla mina moraliska och andra föreställningar blir nedbrutna och itupillade. Jag vet inte om jag är en stor egoist, som försöker manipulera min man. Eller om jag har råkat ut på ett snedspår här, som inte är rimligt.

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 12:14

Både din man och din väninna verkar vara väldigt gränslösa människor. Du kan försöka få dem att ändra på det men det är inte säkert att du lyckas, det är troligare att du får bestämma dig för om den gränslösheten är något som du kan och vill leva med eller inte. Försök att inte gradera allt utifrån rätt eller fel, utan istället utifrån om det är något du vill ha i ditt liv eller inte, för i slutänden är det det som det handlar om. Det spelar inte någon roll vad någon anser vara rätt eller fel, bra eller dåligt, det enda som spelar roll är hur du vill att ditt liv ska se ut och vad det ska innehålla.
/C

Reply
StB 20 juli, 2015 - 12:20

orhhh det låter som han…han säger att han har slutat använda orden bra och dålig…

Ja. Jag har ju valt bort henne.
Men han säger ”det kommer att komma fler Mario’r – hur kommer du att reagera då”.

Jag kommer nog att reagera på samma sätt, för jag är en känslotyp. Samtidigt undrar jag om jag är inskränkt och manipulativ – får man kräva av sin man/sin väninna, att de ska välja sida?
Är det tokigt av mig att säga att jag inte vill leva med sånt. Jag vill känna att min man alltid står på min sida när det bränns vid. Att han INTE alltid överväger för och emot, och absolut inte tar solidaritet med mig för givet (nu pratar vi om stora saker och grundinställningen, inte om huruvida vilket fotbollslag som är bäst).
Återigen – ingen susning.

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 12:24

Bara för att han använder vokabulären betyder inte att han förstår innebörden. Blanda inte ihop budskapet med budbäraren.
/C

Reply
StB 20 juli, 2015 - 12:24

Det där med att jag ska bestämma vilken slags ting jag vill ha i mitt liv eller inte, det tror jag jag måste fundera på.
Utan att hela tiden väga det upp emot vad som är mest generöst, godhjärtat, altruistiskt, korrekt, osv. utan vad min mage säger mig, oavsett om den kanske är inskränkt, präglad av mönster och bilder (min man säger att han ofta inte vill hålla min hand därför att jag springer efter bilder….bilder av att det är så när man är gift – man håller hand. Nu stryper jag en till.).

Tack för tippset. Kanske kategorisera helt enkelt ”Ja” eller ”Nej – det vill jag inte ha i mitt liv”.
Då blir det två bunkar. Två bunkar till i mitt huvud som är så fullt redan…ok, men det är två helt nya slags bunkar.

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 12:29

Det låter som om du är något bra på spåret där! Magkänslan brukar leda rätt.
/C

21Årigvilsentjej 22 maj, 2016 - 16:24

Hej!

Läst runt runt på din blogg här. Vet inte riktigt om detta är rätt inlägg att skriva i men gör det ändå.

Jag en tjej på 21 år. Jag lider av pmds, tror jag. Sedan gymnasietiden har jag fått dippar, depressioner till och från. Ena stunden är det toppen andra stunden vill jag ta livet av mig själv, skriver till killar för att få bekräftelse och vill att dom ska ”rädda” mig och bry sig. Jag är så trött på att ha det såhär. Vill så gärna ha en partner men går alltid åt skogen, kommer inte längre än till 2 månader med dejting sen skiter det sig. Jag blir för på och min osäkerhet kommer fram och jag blir dum och dräglig och spottar skit på dom. Jag är med på tinder där jag hoppas på att hitta kärleken, slutar med att jag träffar killar och ligger och sedan flippar Jag på dom och tycker killar i allmänhet är dumma i huvudet och tappar hoppet på kärleken. Är allmänt rastlös och vilsen och ser att alla har pojkvän idag och det känns så hopplöst. Tänker, ”vad gör jag för fel”… (Förutom att jag Ogillar mig sjölv för tillfället och beter mig som ett psykfall)…. Det har gått utför de senaste och jag ser inget hopp emellanåt… Tar mig upp ut gropen men faller lätt ner igen…. Orkar inte! Vet inte vad jag ska göra, vet inte vart jag ska börja…. Vill bara ha kärlek !

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 18:53

Hej 21Årigvilsentjej, välkommen hit! Det låter som att du har börjat i lite fel ände, som om du hoppas att om du bara kan hitta en pojkvän så kommer det att lösa alla dina andra problem. I själva verket är det precis tvärtom, när du har fått ordning på dina problem så blir det väldigt mycket lättare att träffa rätt kille. Den bekräftelse du får genom att träffa någon ny och ligga med honom är bara tillfällig och så fort nyhetens behag har försvunnit och du inser att han inte alls är rätt för dig så är du tillbaka på ruta ett igen, fast med lite mindre självkänsla och lite sämre självvärde än innan.

Börja med att bli vän med dig själv, att lära dig bekräfta dig själv och ge dig själv den ovillkorliga kärlek du vill ha och behöver. När du hittar din egen inre trygghet och får bättre självkänsla så kommer du att veta vilken sorts kille du vill ha och behöver och inte behöva gå på fler nitar. De här inläggen tror jag du kan ha glädje av att läsa.

Är du den som behandlar dig själv allra sämst?
Vad gör man med sitt bekräftelsebehov?
Bygg din självkänsla
Hur man bygger en hållbar relation
Så här gör du för att möta ditt livs kärlek

När det gäller pmds föreslår jag att du läser på den här sidan http://hormoni.se om möjliga behandlingsvägar. Man behöver bli medlem för att kunna läsa allt men det är gratis.
/C

Reply
21Årigvilsentjej 23 maj, 2016 - 00:18

Tusen tack för kloka ord! Hjälper mycket och är tacksam för ditt snabba svar! Tusen tusen tack! Ska läsa det du länkade. Försöker se mig själv som min bästa vän. Lättare sagt än gjort men försöker! Återigen, tusen tack för ditt svar!:)

Reply
21Årigvilsentjej 5 juni, 2016 - 13:19

Hej igen!

Vet att jag inte kan skriva hur mkt som helst här. Ska försöka hitta någon att prata med i närheten av där jag bor, men måste bara fråga då du hade så bra svar.

Man säger att man måste hitta sig själv och allt det där, men vissa personer är deprimerade och är lika vilsna som mig men har ändå en kärlek att luta sig mot. Känner ibland att jag varit ensam för länge och behöver någon att hålla min hand längs vägen mot mitt bättre mig. En kärlek som ser det fina i mig, inte en förälder eller syskon… Men nu kan jag inte tvinga någon ändå…. Men hur gör man? Hur ska jag tänka? Haft en toppen helg tillexempel men sitter ändå och gråter och vill bara försvinna. Hade show, uppträdde, vilket jag älskar i fredags bakom en artist. Igår var jag på Håkan konserten och sen lite party på det, men ändå sitter jag och lipar och känner mig hemsk idag. Solen lyser och allt är underbart, men inte för mig… Känner mig så kass, hemsk … Loggar in på tinder emellanåt när det känns som jobbigast, skriver till killar och vill träffa dom… Om jag inte får någon respons så skriver jag massa skit till dom och får dom att hata mig mer…. Har så svårt att släppa och som vissa vänner säger. ”Du är bättre än så, du förtjänar mer, om dom inte svarar så skit i dom bara”. Men kan inte! Och skrev med en killkompis typ och blev jättearg på han mitt upp i allt, han är världens snällaste, men fick han att hata mig med. Hur har kan jag blivit en sån hemsk människa? Vet inte hur man tar sig ur detta mönster…. Något litet tips på var man kan börja? Är så beroende av min mobil och skrivandet…. Men känner mig hemsk, smutsig och äcklig inombords…. Detta är inte jag egentligen…. När jag är på krogen numera så kan jag inte heller släppa tankarna och ha kul med vännerna, utan kollar ut bland folkmassan och letar efter något men vet inte vad. Tänker, ”varför raggar ingen på mig nu? Vad gjorde jag bättre förr”? Vet som sagt att du inte kanske kan skriva och hjälpa mig massor, men bara något. Vart börjar man? Hur gör man? försöker men när ångesten och rastlösheten kommer så spricker det i fingrarna och jag skriver till killar… Och får panik och ah… 🙁 något litet hjälpmedel, hur gör jag?

Reply
Charlotta 5 juni, 2016 - 14:35

Hej igen! En bra början skulle vara att lägga undan mobilen ett par veckor och börja leva enbart i verkligheten, och nej jag skojar inte, jag är dödligt allvarlig. Det finns forskning som visar att man kan bli deprimerad av att vara uppkopplad för mycket. Så bara lägg undan telefonen, fundera inte över hur svårt det kommer att bli eller hur omöjligt det känns, utan bara gör det. Som om det inte finns något annat alternativ. Bestäm dig och bara gör det! Jag lovar att du kommer att börja må bättre redan om några dagar bara av den anledningen.

Nästa steg är att sluta lägg din energi och ditt fokus på det du tycker är dåligt i livet och börja lägga det på det du tycker är bra. Allting som får näring växer, och din energi och ditt fokus fungerar som näring åt dina tankar. Desto mer du tänker på det dåliga och det du saknar desto större växer sig problemen. Samtidigt krymper allt det som faktiskt är bra till att bli obetydligt bara för att du inte uppmärksammar det. Ändra på det, sluta tänka på det som är dåligt och börja tänka på det som är bra. Samma sak här, fundera inte på hur det ska gå till eller hur svårt det är, bara gör det!

Att du hela tiden går och tänker på att du är singel gör inte att du träffar någon snabbare, det gör dig bara mer olycklig. Du kan välja att tycka det är orättvist och lägga din energi på att fokusera på hur orättvist det är, eller så kan du acceptera att det är så det är och att bortsett från just den detaljen så är ditt liv fantastiskt och allt det fantastiska kan du njuta av ovasett om du är singel eller inte.
/C

Reply
21Årigvilsentjej 5 juni, 2016 - 15:32

Tack för snabbt svar igen! Okej! Jag ska göra det! ?

Elke 23 maj, 2016 - 12:40

Hej
Jag för min del är ny här, och har gått igenom gränslöst svåra saker. Men klarat mig med livet i behåll i alla fall. För att göra en novell av en roman, så har jag upptäckt att eftersom vi alla är en del av universum, och en del av det kollektiva omedvetenhet, så blir vi ibland utsatta för saker som univerum vill att vi ska arbeta med för att nå vårt bästa jag. Det fungerar som en vägledning, som en typ av läxa som vi behöver ta itu med innan vi kan gå vidare. Blockeringar, stagnation i våra själar gör att vi inte kan utvecklas. Så kommer plötsligt en person, kanske flera personer, tillstånd som är snarlika och som rör vid vårt innersta. Det käns kanske inte trevligt eller roligt, men om man vänder på det, så tvingar det dig att titta inåt och fråga dig, vem är jag, förtjänar jag det här osv. Tex svek på svek, kan berätta för dig att du låtit andra trampa på dig och du har låtit dig luras därför att du så förtvivlat gärna vill bli älskad. Du struntar således i dina inre varningsklockor och LÅTER dig föras bakom ljuset. Att det gör mycket ont, det är den smärtan som innehåller lärdomen. Granska denna smärtkropp, istället för att banna dig själv och andra. Granska dina tankar och känslor, var en betraktare. Smärtan försvinner, den ger sig av likt en skugga som träffats av ljuset, ditt ljus. Du är längst innerst inne, kärlek, glädje, lycka ljus. Hämta upp detta hos dig själv, och livet kommer att förändras drastiskt. Men låt det få ta sin tid, att älska sig själv innebär i stort sett att du accepterar den du är, och att det måste få ta tid att bli hel. Jag brukar läsa helande böcker, såsom av Tolle, Chopra, Carolin Myss ( tex heliga kontrakt), Katie Byron ( the Work) !!! Jag brukar även be till universum att ge mig ett svar. Detta är mycket kraftfullt, och det är kraftfullt att be andra att be för en. Kram på er alla.

Reply
Charlotta 23 maj, 2016 - 12:46

Välkommen hit Elke och tack för dina kloka tankar.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI