Home Älska sig själv Kärlekens början

Kärlekens början

by Charlotta

All kärlek börjar med dig.

Inte med att hitta en partner som älskar dig. Inte med att förlåta dina föräldrar för att de inte fanns där för dig tillräckligt mycket. Inte med att hitta tillbaka till ditt syskon som inte ställt upp för dig när du behövde det som mest. Inte heller med att skaffa nya vänner som verkligen förstår dig.

Utan kärleken börjar med dig, med hur du ser på dig själv, vad du känner för dig själv och hur du är mot dig själv.

För att kunna ge någon annan villkorslös kärlek behöver du kunna ge dig själv villkorslös kärlek, och för att kunna göra det behöver du riva dina murar och acceptera att de brister, tillkortakommanden och begränsningar du har just nu är en del av dig och att de ingår i det paket som är du, och att hela du är värd att älskas. Först och främst av dig själv.

När du älskar dig själv öppnar du upp kärlekens dammluckor och det blir lättare att släppa in andra i din kärlek. En person som älskar sig själv får en utstrålning som är varm, accepterande och inbjudande och som fungerar som en magnet på andra människor.

Vi människor läser av varandra inte bara på ett medvetet plan utan även på ett undermedvetet plan. En person som är förstående och kärleksfull mot sig själv tolkar vårt undermedvetna som någon som kommer att vara på samma sätt mot andra, och alla vill vara i en relation där partnern är förstående och kärleksfull.

Att kunna visa dig själv kärlek varje dag och i alla lägen, inte bara när livet är på topp utan även i dalgångarna, får effekt i allt du göra och vartenda andetag du tar. Borta är självkritiken, de förminskande tankarna, missnöjet och det ständiga ifrågasättandet, och istället har du ett kontinuerligt stöd av någon som alltid är på din sida, som alltid tror på dig och som alltid vill ditt bästa, du själv.

Att börja älska sig själv villkorslöst är som att gå från mono till stereo, från svartvitt till färg eller från att bara kunna krypa till att kunna springa. Har man väl gjort förändringen så är det inte bara otänkbart att gå tillbaka, utan helt omöjligt.

Din villkorslösa kärlek till dig själv kommer att förbättra alla dina relationer, både privata och professionella, du kommer att dra till dig fler givande bekantskaper och de som är besvärliga eller meningslösa kommer att sakta försvinna bort.

Den dagen då du börjar älska dig själv villkorslöst och visa dig själv kärlek, omtanke och förståelse i alla lägen, det är dagen då ditt liv börjar på riktigt. Ska vi bestämma att det blir idag?

Trevlig Alla hjärtans dag!

/Charlotta

24 comments

J 14 februari, 2016 - 15:17

Vad fint och sant! Känns hoppfullt <3

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 15:36

Tack J! Livet är fullt av hopp, det gäller bara att hålla sin dörr öppen för det.
/C

Reply
carin 14 februari, 2016 - 19:47

Hej!

Kände att jag behövde ”prata av mig” till någon och vänder mitt till ditt forum.

Det är söndagkväll och jag sitter i soffan och känner mig så enorm rastlös. Jag försöker läsa en bok men tappar koncentrationen, sätter på en film- stänger av igen efter 20 minuter, testar att ringa någon vän (inget svar) googlar på inredning och annat som intresserar mig men det bara kryper i kroppen. Jag önskar klockan va 23 så att jag kunde få lägga mig. Jag har varit ute på promenad och fått frisk luft i 4 timmar med min syster och även hunnit med en fika. Fyllt sociala kontot och motionerat. Och ändå sitter jag här ikväll och det kryper i hela kroppen. Orkar inte ta för mig något (ingen motivation) men får lätt panik av att bara sitta här i soffan. Har du något tips på hur man tar sig ur rastlöshetens grepp när man är omotiverad men samtidigt inte står ut med känslan av att det kryper i en?

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 20:22

Välkommen in i värmen här. 🙂 Jag skulle säga gå till gymmet och lyft skrot, men samtidigt tror jag att du egentligen behöver fundera igenom var rastlösheten kommer från, vilka känslor som finns bakom rastlösheten och vad det är den försöker säga dig. I allmänhet finns det ett budskap som ditt inre (eller högre jag) försöker förmedla till dig när man upplever den typen av påträngande känslor som inte går att negligera. Har du någon aning om vad det handlar om?
/C

Reply
StB 14 februari, 2016 - 20:45

Jag blir saa provocerad. Jag har behoevt hoera fraan min man att jag inte älskar mig själv (och daa blev det nog ok att vara sur och elak och inte älska mig heller, antar jag). Jag tror inte alls att jag inte älskar mig själv. Jag är saa ofattligt trött paa att bli anklagad för att inte älska mig själv. Och när jag läser min text blir jag arg igen. Jag är orolig för att älska sig själv betyder att förlaata och se över med allt som folk har saarat mig med och bara älska hela världen. Missförstaar jag daa vad du menar?
Hur vet man om man älskar sig själv? Helt konkret? Hur ska jag gaa tillväga för att en gaang för alla veta om jag är det ena eller det andra? Självälskare eller självhatare?
Jag har haft en helt eländig helg bakom mig. Fredag kväll efter 14 timmars jobb ligger jag i badkaret, en kompis skriver att hon har varit ute med en annan väninna (som gick emellan min man och mig, saa jag har brutit kontakten) och daa träffade hon min snart-Exman och en f.d. gemensam bekant som kom in i baren (som tillsammans med sin fru inte ville ha kontakt med min snart-Exman och mig därför att vi hade saa maanga problem, och det orkade de inte med, men rätt kort tid efter började han och min snart-Exman odla sin egen vänskap igen, medan jag var helt oförstaaende och kände mig ratad, och jag har brutit kontakten med honom och hans fru ocksaa).
Och – paa 4 sekunder var mitt humör helt i botten, jag är saarad över min man nu festar med de tvaa människor som har gjort mig saa besviken, 2 maan efter vaar separation.
Iallafall saa tackar jag min kompis för hennes ärliga ”rapportering” men ber henne inte meddela mig saant igen därför att det gör mig väldigt ledsen.
Ok. Sedan möter jag min snart-Exman i ett barn-ärende dagen efter. Han fraagar varför jag är laddad, jag säger det kvittar, fraaga inte mer kör mig hem tack, men han fortsätter fraaga til jag flippar ur och spyr ur mig min ilska, harm och smärta. Fram och tillbaka. Till sista kommentaren: han tycker synd om mig därför att jag bär paa saa mycket vrede. Jag skulle kunna strypa honom. Jag sitter i ett främmande land, har tvingats flytta, och har mist tre vänner – som han nu frejdigt festar med.
Och se, det är där det blir pseudo-psykologiskt och nedvärderande igen = färsta provokationen. När han yttrar saadana ord, menar han ju ocksaa att jag är ett ynk som vaagar känna smärta äver det som för mig är tredubbelt svek. Och att jag är svag (och inte älskar mig själv).
Och!! Sedan erbjöd han att jag kunde komma med nästa gaang de gaar ut..!! Andra provokationen. Det är mig obegripligt hur man med all denna personlighetsutvecklingselitarism och anklagan om bristande empati (fraan min sida) föreslaar att jag ska sätta mig och dricka öl med tre människor förutom honom, som har svikit mig bittert, därför att det vore helt fint för honom. Fraan vilken planet kommer han?
Och sedan mellan linjerna att jag inte älskar mig själv och det är synd om mig som känner saadan vrede.
Jag sependerade sedan resten av helgen med att försöka komma ur min sorg. Har städat, bjudit in en väninna och pratat, varit ute i naturen 3 ggr, varit paa styrketräning, ätit nyttig mat och mina vitaminpiller, sovit, röjt och fixat saker – ganska mycket av det som du brukar säga är att vara god mot sig själv. Men bölat, det har jag tamejtusan ocksaa. En hemsk helg!
Min poäng är att jag är saa trött paa att bli kategoriserad som en som inte älskar sig själv. Jag tror att min man menar att man ska laata allt rinna av sig – man faar inte bli ledsen när man uppfattar att man blivit sviken – utan ALLT ÄR OK och det är mitt ansvar att inte vara arg. Och att jag är arg betyder att jag inte älskar mig själv.
Hur vet man konkret om man älskar sig själv nu daa?

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 21:05

Du älskar dig själv när du slutar anklaga dig själv, när du inte tänker nedlåtande om dig själv, när du förlåter dig för dina misstag, när du accepterar dina brister utan att känna skam eller uppleva dem som svagheter, när du visar dig själv omtanke och förståelse, när du ger dig själv det du behöver för att må bra och vara lycklig, när du ser det bästa i dig själv, när du tror på dig själv, tror att du har kapacitet, förmåga och resurser för att göra det du vill och behöver.
/C

Reply
Annelie 14 februari, 2016 - 21:21

???

/Annelie

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 21:30

?
/C

Reply
carin 14 februari, 2016 - 21:33

Ja funderade på att gå till gymmet men eftersom jag redan hade varit ute 4 timmar så tänkte jag att jag borde vara sådär skönt trött som man blir efter gymmet. Nästa gång ska jag testa gymmet.

Jag tror jag vet var känslorna bottnar i. Jag har träffat någon efter att ha separerat från min före detta i oktober. Det är inget seriöst men det är en härlig bekräftelse och något som gör mig glad när denna personen hör av sig. Problemet är väl att jag tenderar att spendera för mycket tid på att vänta på att denna personen ska höra av sig. Och när han inte gör det känner jag mig rastlös, osäker och uttråkad.
Och när han hör av sig känner jag mig ”on top of the world”. Jag måste nog försöka att koppla bort honom men tanken på att han kanske inte gillar mig gör att jag känner mig lite nere. När man nyligen varit hög på ett ”kärleksrus” och sedan svalnar det….det känns tomt inombords på något vis. Som att glädjen bara är bortblåst. Jag inser när jag skriver detta att jag sätter min ”vardagliga” lycka i händerna på någon annan och det är nog aldrig bra.

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 21:43

Det låter som om du tänker kloka tankar. Gläd dig åt de stunder då han får dig att må bra, men pausa inte ditt liv i väntan på de stunderna. Kör på med livet och låt hellre honom vänta för att du är upptagen med andra saker. Det kan hjälpa att tänka på honom som något tillfälligt, som ett tidsfördriv, istället för en potentiell framtida partner. Skulle det visa sig att han är mer så kommer det att visa sig längre fram.
/C

Reply
StB 14 februari, 2016 - 21:50

Jamen va fan är det fraagan om daa. Det gör jag ju. Jag skäms inte en sekund för att jag har smällt av och skrikit paa folk när de har svikit mig och varit för fega för att bjuda in till uppklarande samtal, jag skäms inte för att jag känt osäkerhet och avundsjuka, inte för att jag har varit otillräcklig, inte för att jag har varit direkt, inte för att jag har försökt och gjort mitt bästa, inte för att jag har varit svag och negativ – jag kunde inte annorlunda daa. Och saa vidare. Jag förlaater mig själv – har gjort det för länge sedan! Jag tolkat det som att känna ilska över upplevt svek inte betyder att man inte älskar sig själv. Min snart-exman borde kanske läsa definitionen paa älska sig själv. Lite paa gränsen är kanske det där med att jag är fast här i utlandet och blir väldigt uppgiven ibland. Daa tänker jag ibland att jag var otroligt dum som flyttade hit huvudkulls men paa senare tid tänker jag oftare att jag flyttade hit i en blindo av förälskelse och framtidsplaner, och vad kan man mer göra än ge allt man har för ett projekt (förhaallande)? Ja, man kan se till att man inte skadar sig själv, men det hade väl varit förbehall, och i den stunden jag flyttade hit kastade jag hjärtat före. Det var synd sett i efterhand men jag är ju en människa som gär saker helhjärtat. Jag tänker aldrig mer laata naagon indikera att jag inte älskar mig själv.

Reply
carin 14 februari, 2016 - 22:05

Tack för din respons. Känns lite bättre nu 🙂 Låter som rätt inställning till det hela.
Lättare sagt än gjort dock. Men ska verkligen försöka och tänka på det hela som något lättsamt och roligt och inget annat. Tack

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 22:17

Väl bekomme! 🙂
/C

Reply
StB 15 februari, 2016 - 19:50

Äh tusan ocksaa, idag var vi hos advokaten och jag som hade tänkt vara suverän grät som vanligt i 2 timmar och fraagade och sa bitska saker till min man som tydligen inte kan vänta till skilsmässan kommer. Arhhhh – jag skulle saa gärna vilja säga ingenting eller bara säga att allt är bra och känna att det kvittar att vi blir skilda, men jag trasslar bara ner mig själv mer och mer i träsket eftersom jag är bitsk och bitter och personlig. Traakigt, att man nog tappar mer och mer respekt ju mer man gör saa. Hoppas jag kan förlaata mig själv naagon dag.

Reply
Elsa 21 februari, 2016 - 18:16

Hej! Jag är en kvinna i 50- årsåldern som varit skild i 20 år och sedan haft ett kortare förhållande på ca 1 år. Medan andra av mina vänner mer el mindre snabbt får en relation så är jag den evige singeln. Ser helt ok ut , har ett bra jobb och tränar en hel del på fritiden, så jag trivs i det stora hela bra ned livet men ibland kan jag undra varför det är så svårt för mig med något som alla andra verkar lyckas med. Jag vill gärna ha ett förhållande där vi båda är riktigt kära och kan ha ett nära djupt förhållande, även om jag inte tror på en enda rätte så tror jag inte att det finns så många som det stämmer med både fysiskt och mentalt eller vad tror du om det. En del verkar ha synen att bara man är positiv och jobba på det så kan man få ett bra förhållande med de flesta. Är det inte så att vi har olika krav där några är nöjda med att ha någon som de trivs med och andra vill ha det där djupa, nära förhållandet? Ibland funderar jag på om jag ska sänka kraven men just nu vet jag inte var jag skulle hitta en ” någon” någonstans heller tycker sällan jag träffar på några potentiella partners överhuvudtaget. De flesta jag träffar är gifta, den enda jag känt något speciellt för på flera år var naturligtvis gift. Hur ska man tänka kring detta med förhållanden, tycker att det periodvis är jobbigt att vara singel medan det ibland fungerar jättebra. Tror att jag just nu har en svacka då barnen just flyttat hemifrån, förut kunde jag njuta av helger och lov med dem nu får jag nästan panik på tanken att vara ledig. Då kommer tankarna på att jag måste träffa någon snart, varför är det så svårt, känner någon sorts tomhet. Ja, det var kanske ett lite rörigt mail men hoppas att du kan tyda något av det.
Mvh
Elsa

Reply
Charlotta 21 februari, 2016 - 19:54

Välkommen hit Elsa! Jag tycker att du sammanfattar det så bra själv, vissa är nöjda med att bara ha någon vid sin sida medan andra behöver känna den där djupa samhörigheten. Precis så tror jag att det är. För en del är det verkligen lätt att hitta någon ny, lite krasst uttryck så räcker det med att personen är av rätt kön, singel och inte helt omöjlig att ha att göra med. Med de preferenserna så räcker det med några få besök på krogen. Men så har vi de andra, de som tycker att en livspartner ska vara just det, en partner för livet i ordets allra bästa bemärkelser, och då är det inte så enkelt att träffa någon.

Visst kan du prova att sänka kraven, men frågan är hur länge du skulle kunna vara lycklig med en sådan person? Hur tråkigt och ensamt det än kan kännas att vara singel så är det för vissa människor ännu värre att befinna sig i fel relation. Istället för att försöka tvinga fram en ny relation så är mitt råd att bygga upp ditt liv så väl du kan för att tomrummet ska bli så litet som möjligt. Gör sådant du tycker är intressant, skaffa hobbies, ägna dig år det du blir glad av. Kom ihåg att även om du inte har en partner så finns allting annat i livet kvar och du har tillgång till alltihop, det är bara att välja.

När du gör saker du älskar och brinner för så blir du mer harmonisk och attraktiv för andra också, plus att chansen är större att du träffar någon som du trivs ihop med på aktiviteter som vänder sig till en lite smalare publik.

Kanske kan det här inlägget vara av intresse för dig, eller det här.
/C

Reply
Elsa 21 februari, 2016 - 20:56

Tack för de kloka orden.
Har du själv erfarenhet av att ha levt som singel länge? I så fall är det för att du också har höga krav på att det ska kännas rätt? vad är din åsikt om nätdejting, tror du man kan hitta sin själsfrände där?
/Elsa

Reply
Charlotta 21 februari, 2016 - 21:05

Ja, jag har erfarenhet av att leva länge som singel. För mig är en relation med fel man otänkbart, den typen av våld kan jag inte göra på mig själv. Hittar jag inte rätt man så är det oändligt mycket bättre för mig att vara singel. Jag har provat nätdejting åtskilliga gånger men kommit till insikt om att det inte fungerar för mig, jag är alldeles för beroende av personkemi och energier för att det ska vara meningsfullt att dejta människor som passar mig i teorin. Men återigen, nätdejting funkar jättebra för vissa, det beror helt på vilken typ av person man är.
/C

Reply
Elsa 21 februari, 2016 - 21:10

Jag har också testat nätdejting men instämmer med din åsikt. Känns inte som det passar mig heller samt att det är otroligt tidskrävande om det ska ge något.
Tack igen för ditt svar.
Ha en bra kväll.

Reply
Elsa 27 februari, 2016 - 14:54

Hej igen!
Det dök nu upp ytterligare en fundering angående detta med singelliv. Det sägs att man allra helst ska nå dit där man känner att man trivs med sitt liv och inte letar efter kärleken och inte heller känner tomheten eller saknaden efter någon person att ha ett förhållande med. Jag har trott att jag varit där men inser när jag rannsakar mig själv att jag inte alls har det, kommer man någon gång dit, är det möjligt att känna sig så hel och nöjd med att leva själv? Jag har sett mig som självständig och jag trivs med mitt liv men jag har ändå alltid känt att jag längtar efter att träffa den stora kärleken, de har varit det jag längtat mest efter men som aldrig verkar slå in. Andra saker i livet som jag också vill uppnå men kanske inte exakt lika mycket tex vad gäller jobb och sådant har jag haft bra flyt och det har rullat på och jag är mycket tacksam för det. Det jag egentligen har velat allra mest är det att träffa någon och få ett djupt kärleksförhållande det har jag velat mera än de andra sakerna även om jag är otroligt glad för dem. Det är ju ändå lite konstigt att det jag allra helst vill där verkar jag inte ha det minst flyt medan andra saker som jag gärna vill men det är inte riktigt lika viktigt där har jag haft mycket flyt, tur och hjälp på vägen. Kan det vara så att jag helt enkelt vill det här för mycket och då funkar det inte, ibland tycker jag det är så med mycket saker i livet. Hur gör man rent konkret för att komma till det här stadiet då man känner att jag är nöjd med singellivet och jag letar inte efter kärleken utan kommer den så kommer den? För väldigt många som träffat sin stora kärlek så har de inte ansträngt sig och letat utan de har haft lite flyt och tur att de sprang på sin stora kärlek just där.
Hoppas mitt mail inte var alltför otydligt.

Hälsningar!
Elsa

Reply
Charlotta 27 februari, 2016 - 15:05

Hej igen Elsa! Kan det vara så att du är beredd att förhandla mer när det gäller andra saker som jobb och liknande, men att du är mer nogräknad vad gäller en kärleksrelation? Kanske för att ett misstag i det sammanhanget skulle kunna kosta så mycket mer, inte minst känslomässigt, att insatsen är högre i kärlek?

Jag tror inte att det är någon fördel att se livet som helt komplett utan en partner, jag tror snarare att det kan försvåra att träffa någon eftersom det helt enkelt inte finns plats för den personen. Det är bra att ha ett avslappnat förhållande till kärlek, att inte känna sig desperat eller ”i behov av” någon utan att till största del kunna ge sig själv det man behöver och kunna njuta av livet som det är. Men att samtidigt ha en känsla av att det finns plats för någon speciell, att dett finns ett litet outfyllt utrymme med potential att växa tror jag bara är bra, det gör att man håller sig öppen för möjligheten och villig att bjuda in kärleken när den dyker upp.
/C

Reply
Elsa 27 februari, 2016 - 16:04

Ja, det kan hända att jag är mer nogräknad när det gäller relationer men just nu träffar jag överhuvudtaget aldrig några män som är singlar i något sammanhang. Både på fritiden och i jobbet så är alla upptagna. Nätdejting som vi skrev om tidigare känns inte som det passar mig.Var finns alla singelmän någonstans jag måste leva på fel ställe när det gäller den biten.
Det kan hända att man inte ska se det som att livet är helt komplett utan partner men jag tror det samtidigt är bra att inte längta efter kärleken och ha fokus på att man inte har någon partner. Det leder till att man inte mår så bra, vilket jag tror gör att det dels bli ändå svårare att hitta en partner och om man aldrig träffar kärleken så vore det hemskt om man skulle gå omkring och må dåligt hela livet över att inte att ha mött kärleken. Det är ju inte alla förunnat att få träffa en kärlekspartner så jag tror att det bästa är att ha fokus på andra saker i livet, jobb, intressen vänner och släkt, lära sig nya saker, eller vad tror du? Ju mer man tänker och fokuserar på att man vill ha en kärlekspartner ju mer stressad känner man sig över det och ju mer brist upplever man och ju jobbigare blir det. Hur har du gjort, vad har du haft fokus på? Ibland tror jag att vi singlar skulle behöva flera singelförebilder då vi styrs mycket av parnormen som fortfarande är stark i samhället.

Ha en fortsatt bra helg.
/Elsa

Reply
Charlotta 27 februari, 2016 - 16:24

Jag håller helt med dig om att det är viktigt att leva sitt liv till fullo och inte sätta det på paus i väntan på att en partner ska dyka upp. Som du skriver så skulle det vara väldigt snopet om hela livet gick en förbi medan man bara väntade utan att riktigt leva. Det är också så jag har gjort, jag har levt precis som jag skulle gjort med en partner, fast utan en, och fokuserat på mig själv, familj, vänner, karriär, intressen, hus och trädgård och inte minst min hund. För min del behöver det vara en oerhört stark och trygg man om han ska kunna slå sig in och ta plats i mitt liv, förutom att han behöver vara rätt för mig på många andra sätt. Så bekväm i sitt singelliv är förmodligen inte optimalt att vara heller.
Har du läst det här inlägget?
Det behövs fler singelförebilder
/C

Reply
Elsa 27 februari, 2016 - 16:34

Tack för de mycket kloka orden och tipset det var en bra och peppande artikel.

/Elsa

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI