Home Älska sig själv Låt inte någon annan bestämma ditt värde

Låt inte någon annan bestämma ditt värde

by Charlotta

Ur Arkivet:

Vem bestämmer vad du är värd? Vad i ditt liv identifierar du dig så mycket med att utan det så vet du inte vem du är längre?

Med andra ord, vilka saker i ditt liv är så viktiga att om du förlorar dem så skulle du förlora en bit av din identitet, eller kanske hela identiteten? Finns det saker eller relationer i ditt liv som ökar värdet på dig som person, och motsatt, om du förlorade vissa saker eller relationer skulle det betyda att du blev mindre värd?

Testa dig själv genom att svara på följande frågor:

  1. Minskar ditt värde om du inte längre har ditt jobb?
  2. Minskar ditt värde om du förlorar din partner?
  3. Ändras ditt värde om du flyttar från din bostad eller bostadsort?
  4. Ändras ditt värde om du byter bil?
  5. Minskas ditt värde om du hoppar av de förtroendeuppdrag du har?
  6. Minskas ditt värde om dina barn slutar med sina fritidsaktiviteter?
  7. Minskar ditt värde om du förlorar dina pengar?
  8. Ändras ditt värde om du byter vänner?

Om du svarar ja på flera av ovanstående frågor så är det läge att fundera igenom vad som definierar dig som person och hur mycket av ditt egenvärde du har placerat utanför dig själv.

Det optimala är att ha hela ditt egenvärde inom dig själv och därmed inte vara beroende av omgivningen och omständigheter för din självuppskattning, men för de flesta finns i alla fall delar av självvärdet placerat i funktioner, personer eller saker utanför den egna personen.

Det gäller att se upp för det är ett högt spel man spelar när värdeplaceringarna utanför den egna personen blir för dominerande eftersom man lämnar ut kontrollen över sitt liv och välbefinnande till andra människor och händelser.

Det du gör, de du känner och det du äger definierar inte vem du är eller vilket värde du har.

Det är du själv som definierar dig som person och det är den du är och dina personliga kvaliteter som ger dig ditt värde. Det värdet har du alltid kvar oavsett vad du gör eller inte gör.

/Charlotta

12 comments

Ida 7 december, 2015 - 18:37

Hej!

Tycker det här är väldigt intressant. Ofta känns det att man slänger sig med klyschan ”alla människor har samma värde”. Har vi det egentligen? På pappret ja, i verkligheten nej.
Jag känner att jag har tappat mitt värde som människa, jag har gått ifrån att vara den där trygga, kloka, sociala tjejen till att bli någon som behöver ständigt stöd från anhöriga/vänner i min livskris (separation). Har levt med någon som varit väldigt dominant och envis, bitvis också kontrollerande om helt meningslösa saker men samtidigt otroligt charmig. Mådde inte bra i relationen och jag blev uppvaktad av en annan kille och var otrogen. Valde att inte berätta något. Avslutade min relation ett år efter att jag hade varit otrogen och nu har min före detta otroligt svårt att släppa mitt svek. Får nästan dagligen höra (trots att vi gjort slut och inte bor ihop) hur mycket jag har förstört hans liv, att han är grundlurad, att jag är känslokall, elak och hemsk och inte vet vad kärlek är. Känns faktiskt som att mitt värde inte är det samma längre, börjar själv tvivla på om jag nånsin kommer bygga upp mig själv igen. Känns som jag förtjänar detta.

Reply
Charlotta 7 december, 2015 - 19:03

Hej Ida! Det låter som om du har varit utsatt för en narcissist, en person med stort behov av att hävda sig själv, men med väldigt lite självinsikt och oförmåga att sätta sig in i någon annans situation. En relation med en sådan person kan vara förödande för självkänslan eftersom ett av narcissistens paradnummer är just att få partnern att börja tvivla på sig själv och på vad som egentligen är rätt och fel. Bra att du kommit ifrån honom, men räkna med att du behöver ägna lite tid åt att ”tvätta rent” tankarna från hans inflytande igen innan du kan börja resonera klart och sunt om dig själv och ditt värde.

Ditt värde hänger inte ihop med vad du gör utan med vem du är. Vad du gör förändras men vem du är består, ditt människorvärde är alltid detsamma. Om du klok eller social påverkar inte ditt människorvärde, möjligen ditt sociala värde, men inte ditt grundläggande människorvärde, det har du alltid med dig oavsett vad som händer. Att man i perioder inte är lika socialt gångbar är fullt naturligt, det upplever nog alla människor vid något tillfälle, men det minskar inte ditt värde.

Jag tror det är mer dina egna tankar som drar ner dig än andras uppfattning om dig, och förmodligen är det exets åsikter som ringer i öronen. Gör vad du behöver för att få tyst på det ringandet och börja lita till dig själv igen.
/C

Reply
Ida 7 december, 2015 - 23:51

Tack för din feedback! Det värmer och hjälper, glad att jag har hittat hit.

Jag har senaste tiden läst mycket om narcissister (då du inte är den första som gör denna ”bedömning”) om projicering och härskartekniker. Tankarna snurrar och jag har svårt att reda ut mina tankar, hur vet jag om jag själv projicerar för att ”överleva” mina ”synder”? När min före detta upptäckte att jag hade varit otrogen (genom att hacka sig in på min mail) så kändes det som att han kränkt min integritet men jag har ju inte varit bättre själv som haft en stor lögn. Det ena utesluter självklart inte det andra, men min handling känns mer fel än hans. Att jag var otrogen hade egentligen inget att göra med att jag gjorde slut, det var ett ”symtom” på en dålig relation och sökande efter bekräftelse. Den tredje personen är ute ur bilden sen länge. Jag gjorde slut för att jag var olycklig, vi va extremt olika och vi kunde inte komma överrens om något, stort som smått.

Mitt inre dilemma är nog att jag känner att jag tappat fotfästet och helt enkelt börjar tvivla på minsta sak jag gör. Om jag är ledsen och känner mig uppgiven inför familj och vänner så tänker jag genast om mig själv, ”är det så att jag tar på mig en offerroll för att få sympatier av omgivningen?” Är det ett skydd mot mig själv för att ingen ska kunna förebrå mig och ge mig kritik för vad jag har gjort? Det känns som att jag inte längre vet vem jag är.

Som du skriver, självkänslan är låg nu men det är förmodligen mina egna tankar som sänker mig själv i kombination med mitt ex som aldrig lämnar mig ifred och ger mig en möjlighet att lyfta blicken. Jag är ständigt i en mental rättegång där jag om och om igen ska stå till svars för alla hans ”Hur kunde du?? Vad är du för människa egentligen, hur kan man vara så självisk, mitt liv är förstört, jag älskade dig så högt”. Det är svårt att värja sig mot dessa frågor eftersom vi måste ha kontakt då vi har en del praktiskt att lösa mellan oss.

Det känns som att jag håller andan varje dag i väntan på nästa meddelande från honom.

Reply
Charlotta 8 december, 2015 - 10:46

Har du möjlighet att bryta helt med honom så gör det! Hans närvaro i ditt liv hjälper inte dig framåt. Allt det du beskriver nu, där du tvivlar på dig själv och undrar om allt är ditt eget fel och att du tar på dig offerrollen ser jag som hans ord som du har gjort till dina, det måste du komma ifrån. Självklart är inte otrohet något positivt, men jag kan tänka mig att det finns en hel del förmildrande omständigheter om man väger in allt ditt ex har gjort och sagt och vad det har gjort med din självkänsla och dina känslor. DU höll på att gå under och gjorde vad du kände du behövde för att få luft, inte det bästa valet men kanske det enda du förmådde just då. Oavsett vad som hänt och vad du gjort så behöver inte det definiera vem du är för resten av ditt liv, se detta som en nystart där du har möjlighet att radera allt det gamla och uppfinna dig själv på nytt. Vem vill du vara då? Hur vill du leva? Vad vill du känna och tänka? De tankarna är ett mycket bättre ställe att börja på än att dra med allt det gamla in i ditt nya liv.
/C

Reply
ida 8 december, 2015 - 11:42

Jag längtar efter att starta ett nytt liv, då vill jag vara någon som går med ett lätt hjärta och sinne, utan skuld och skam. Kunna se sig själv i spegeln och må bra. Sova gott om natten. Känna att livet är underbart. Vara lugn och harmonisk. Jag har burit på nästan daglig ångest i ett år nu, minns knappt hur det är ett leva utan det.

Jag försöker runda av hans eviga diskussioner och har sagt upprepade gånger att jag vill att vi ska prata praktiska saker. Vi har träffats och pratat ett par gånger om det han upptäckt i min mail och haft flera sms-konversationer om det men det blir aldrig tillräckligt för honom. Han är väldigt martyrisk. Det är som att han befinner sig i ett konstant chocktillstånd trots att det har gått flera veckor. Om jag inte svarat på hans alla detaljfrågor har han vänt sig till andra i min närhet (människor han aldrig ens träffat) och frågar dom istället vilket gör att jag aldrig kan slappna av eller känna mig trygg. Jag känner mig blottad och orolig, min integritet är ett minne blott. Samtidigt bär jag på enorma skuldkänslor och kan verkligen förstå hans lidande. Svårt att bryta nu på grund av praktiska saker mellan oss men den dagen kommer att komma. Jag vet bara inte vem jag kommer vara då, om jag ska ”stå ut” men att hela tiden höra om hans lidande och vilken skadad och vidrig människa jag är så undrar jag hur min självkänsla kommer att vara när vi väl klipper alla banden. Samtidigt tycker jag att jag får ta ansvar för mina handlingar och ta konsekvenserna.

Reply
Charlotta 8 december, 2015 - 12:33

Att ta ansvar för dina handlingar innefattar inte att göda hans martyrskap. Ger du honom möjligheten så kommer han att hålla dig fast med sitt skuldbeläggande hur länge som helst. I det här läget behöver du bli kall och effektiv för att snabbast möjligt avsluta era mellanhavanden och framför allt behöver du sluta diskutera med honom. Jag förmodar att du redan gett en förklaring, så gott det nu går, oavsett vad du säger efter det så kommer han aldrig att bli nöjd, du kan aldrig uppnå ett läge där han förlåter dig och ni skiljs som vänner, det är något som du måste acceptera. Kanske ska du se det som ditt sätt att sona brottet, du måste leva med att inte bli förlåten av ditt ex, men resten av vad han utsätter dig för måste du däremot inte leva med. Han har inte rätt att använda dig för att älta och skuldbelägga.

Jag föreslår att du skriver ett brev till honom där du förklarar allt så mycket du kan och så objektivt som möjligt, undvik att kasta skuld men undvik också att ta offerrollen, bara konkreta fakta. Det få gärna bli långt och innehållsrikt men inte sentimentalt. Förklara också att du inte kommer att prata mer om det som hänt, att det är slut mellan er två och att er tid tillsammans verkligen är över. Du kommer att gå vidare och det bör han också göra. När han mottagit brevet är ditt liv med honom över och du är fri att börja bygga upp det liv du beskriver att du vill ha. Resten handlar om personlig utveckling och mental träning från din sida, att vara så säker på vad du vill att du inte låter dig övertalas av hans försök att dra tillbaka dig i det som har varit.
/C

Reply
Ida 8 december, 2015 - 14:26

Tack för din respons. Otroligt skönt att få råd från någon utomstående. Många kloka ord som jag kommer läsa om och om igen.

Jag kan leva med att inte bli förlåten, det är ingenting jag strävar efter och som du säger, ett sätt att sona sitt brott är att acceptera den andres känslor. Jag kan acceptera att han tycker illa om mig. Det svåraste är att förlåta sig själv.

Att vara kall och effektiv utan att för den sakens skull vara otrevlig tror jag också är enda lösningen för att komma vidare i detta läget. Jag kände dock att jag fick lite utav en klump i magen av tanken på att skriva ett brev. Det känns som ett ypperligt sätt för honom att leka FBI och leta efter ny information, vända och vrida på saker. Att jag skriver ett brev och därmed gjort vad jag kan och sen inte besvarar hans följdfrågor tror jag tyvärr inte kommer fungera utan då kommer han vilja ha ett nytt ”möte” att diskutera och älta vidare. Det känns som att öppna ett forum på nytt. Och oavsett vad jag skriver, kommer han tro att det finns mer information. Har jag verkligen skyldighet att berätta ALLT? Vi är ju inget par längre och kommer inte bli det heller. Han vet redan otrolig mycket efter att ha läst min mail.

Jag tänker på alla dessa människor som lämnar många års äktenskap och barn bakom sig efter att ha träffat någon annan (vi är ej förlovade/gifta eller har barn). På pappret låter det mest rätt och rimligt att lämna sin partner om man börjat vantrivas i relationen/saknar något/får upp intresse för någon annan men i verkligheten ser det sällan ut så. Som du skrev i något inlägg, det kommer som en kalldusch för den andra och man undrar varför man inte blivit inbjuden i dessa tankebanor innan det var försent. Men för den som gör slut lyfter man inte på det locket förrän man är säker i sitt beslut. Det jag vill komma till är att de som lämna för någon annan troligen har haft två pågående relationer under en tid, det är oftast inte så att man träffar någon över en kopp kaffe eller enstaka promenad och sen går hem och lämnar sin fru/man. Hur sjutton överlever dessa människor och lyckas hålla huvudet högt i samhället? Det måste vara ännu mer plågsamt för den som blir lämnad, vetskapen om att den andra är lyckligt nykär. Ändå händer det så ofta i samhället. Läser jämnt om kändisar som separerar. Människor som varit ihop mer än halva sitt liv, som aldrig trodde att deras partner skulle göra så blir bedragna. Försöker trösta mig själv med att värre saker har gjorts. Jag är inte lycklig, jag har inte lämnat för någon annan men det finns en smutsig historia i bakgrunden. Alla handlingar som min före detta gjort, blir överskuggade av mina trots att han inte har varit så snäll mot mig. Det är som att allt det där är bortblåst nu och kvar står jag och ska ideligen förklara mig.

Reply
Charlotta 8 december, 2015 - 15:26

Brevet var bara ett förslag, om du känner att det är fel väg så strunta i det. Men oavsett hur du gör så behöver du avsluta kontakten för gott, han får inte lov att dra in dig i sitt ältande mer, det är klart nu, över och förbi. Du har förklarat och bett om ursäkt och relationen är avslutad, du är inte skyldig honom någonting. Behöver han fortsätta älta får han göra det på egen hand, helt utan din inblandning.

Hemligheten om hur man går vidare heter acceptans. I nuläget behöver du varken förstå eller förlåta, du behöver bara acceptera, både ditt agerande, hans agerande och hur allting har blivit. När du fått tid att processa allt som hänt och landa i dig själv igen så kommer du efterhand att börja förstå ditt agerande på ett djupare plan och då kommer du också att kunna förlåta dig själv. Men just nu är målet att acceptera och gå vidare.
/C

Reply
Ida 8 december, 2015 - 17:33

Tusen tack för dina svar! Så tacksam att det finns människor där ute som är villiga
att hjälpa andra som är vilse. Det var verkligen precis vad jag behövde, konkreta råd för hur jag ska hantera situationen och hur jag ska dra gränser mot mitt ex. Tack!
Jag ska verkligen fokusera på att acceptera och gå vidare så gott jag kan.
Konsten är väl att kunna byta ut det dagliga ältandet/oron mot att göra något dagligen som man mår bra av, kortsiktigt och långsiktigt. Dock lättare sagt än gjort. Vill bara spola fram tiden ett år när jag förhoppningsvis har gått vidare.

Reply
Charlotta 8 december, 2015 - 19:01

Roligt att jag kan vara till hjälp. 🙂 Den tiden du går igenom nu och ett år framöver kommer förmodligen att utvecklingsmässigt och läromässigt vara en av de viktigaste i ditt liv, inte vill du väl spola förbi den upplevelsen? Det är just genom att genomleva saker fullt ut som vi utvecklas som människor, försöker man ta den enkla gräddfilen så får man bara med sig den tråkiga uppelvelsen och missar de fantastiska erfarenheterna och reflektionerna. Du kommer att klara det här galant Ida, en dag i taget och ett steg i taget. Kram på dig!
/C

Reply
Ida 8 december, 2015 - 21:49

Det har du helt rätt i, nyttigt att se nya infallsvinklar på krisen jag just nu går igenom.
Vet du, idag tog jag mig till gymmet för första gången på 4 månader. Vet inte var energin kom ifrån, plötsligt var den bara där. Jag tror faktiskt att mitt hjärta och mina steg blev lite lättare efter din respons här. Jag kände hoppfullhet och en ny kraft. Kanske är det bara tillfälligt men jag gläds ändå. Överallt läser man om att motion är otroligt viktigt vid depression/kris och ja, i det vardagliga livet också såklart och från att ha varit en väldigt aktiv tjej har jag inte ens orkat gå mer än kanske 2 promenader på 3 månader. Motivationen och orken har inte alls funnits där.
Tack för att du gav mig kraft en mörk tisdag som denna!

Reply
Charlotta 8 december, 2015 - 21:59

Tack, vad roligt att höra! Fysisk aktivitet är jätteviktig för välmåendet, så fortsätt med det och känn hur spiralen vänds till att bli försiktigt uppåtgående istället.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI