Home Älska sig själv Vad alla tror att de vill höra från en partner

Vad alla tror att de vill höra från en partner

by Charlotta

Det finns vissa saker som nästan alla människor längtar efter att få höra någon säga, och en av de sakerna är att få höra en partner uttala de här orden:  ”Du är den viktigaste personen i mitt liv. Du kommer alltid först. Du har högsta prioritet.”

Att vara absolut viktigast i någon annans liv är något som har kommit att förknippas med något positivt, men jag menar att det är precis tvärtom. Om din partner säger att du är det viktigaste i livet så finns det all anledningar att se det som en varningssignal, vad du istället borde vilja höra är att du är näst viktigast. Låt mig förklara.

Det finns en person, en kontakt som alltid ska vara viktigast i alla människors liv, och det är kontakten med det inre jaget. Det är inte egoistiskt att sätta sig själv först, det är nödvändigt. För bara när man är hel och står i kontakt med sitt inre kan man verkligen ge av sig själv till någon annan utan att det samtidigt förtär och bryter ner den egna personen. Och när man har den kontakten kommer man inte behöva förlita sig på att någon annan ska göra en lycklig, att någon annan ska fylla livet med mening åt en, att någon annan ska få en att känna sig trygg eller något annan grundläggande behov, för då har man förmågan att fylla de behoven själv, och istället kan man fokusera på att älska den andra personen med hela sin kropp och själ och bygga ett hållbart liv tillsammans.

Att vara beroende av en annan persons odelade uppmärksamhet för att må bra och känna sig uppskattad är en farlig väg att gå, för det betyder att man lägger sin lycka och sitt välmående i någon annans händer där man inte har någon som helst makt över det. Skulle den personen hantera ansvaret illa eller kanske ge sig av så förlorar man inte bara en livspartner utan man förlorar sig själv, sitt liv, sin trygghet och sin glädje.

Om man istället inser att var och en själv måste ta ansvar för sin egen lycka och sitt eget välmående och att det är den egna kontakten med sitt inre jag, sin själ, som är nyckeln så har man sedan friheten att dela lyckan och välmåendet med vem man vill.

Först när båda parter i en relation är måna om att ge sig själv det de mest av allt behöver får de förmågan att ha verklig glädje av varandra. Att fylla sina egna behov man visserligen vara svårt, men att fylla någon annans är omöjligt.

/Charlotta

13 comments

Victoria 11 mars, 2015 - 13:53

Just i dag, denna morgon alldeles innan du publicerade denna text, hände just det att jag kom till insikt med något som har gjort mig frustrerad och missnöjd, men som jag inte kunnat riktigt fånga orsaken till tidigare.
Dina texter har ofta varit spännande och lärorika att läsa, men aldrig har någon text träffat så mitt i prick som idag, så jag tänker att texten var till mig 😉
Jag är för min partner den där viktigaste personen och det är en enorm börda. Jag finns i min partners liv för att jag fyller ett viktigt syfte, nämligen att boozta hans ego, att bekräfta och berömma och uppmärksamma honom på alla tänkbara positiva sätt.
Jag har många gånger känt mig pressad till att tala om hur fantastisk han är på alla sätt och vis och han kan inte vänta på att jag säger att jag älskar honom, utan då uppmanar han mig att säga det. När jag idag kom till insikt om att jag inte kan fortsätta att fylla hans enorma bekräftelsebehov och att det är det som det handlar om, så kändes det befriande.
Befriande för att jag förstår att jag inte kan fylla det behov som han har.
När sedan din text kom, kändes det som att jag fick bekräftelse – det var inte igår 😉
Vill bara säga tack! din text kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt
Victoria

Reply
Coachen 11 mars, 2015 - 14:06

Hej Victoria, tack för din kommentar!
Eftersom jag inte tror på slumpen så är jag helt övertygad om att dagens inlägg var riktat till dig, Universum har en sällsam förmåga att låta oss få se och upptäcka saker precis när vi som bäst behöver det eller bäst kan ta emot det. Jag är glad att jag fick lov att vara den som förmedlade budskapet till dig idag, tack för att du berättar. 🙂

En sak till som är rolig i sammanhanget är att när jag postade inlägget så hade jag en känsla av att jag inte hade varit tillräckligt tydlig och inte fått fram alla olika anledningar till varför det här är viktigt. Nu när jag läser din kommentar så vet jag vad det var som saknades, för det var precis det du beskrev, så tack för hjälpen! 🙂
/C

Reply
Victoria 11 mars, 2015 - 20:24

Oj, kul att vi hjälpte varandra då 😉
Victoria

Reply
Peter 11 mars, 2015 - 21:00

Detta måste vara att delvis balansera på en slak lina.
Någonstans tror jag det finns en gräns där man är just egoistisk på så sätt att det sårar andra människor ordentligt.

Det är väldigt intressant det du skriver! Jag har själv tillhört just den kategorin som fått höra detta. Och med säkerhet har också hon anpassat sig efter mig.
Men jag har de facto inte bett om det vad jag vet. Eller så har det varit något i mitt sätt som inte kunde tolkas på annat sätt.
Kan mycket väl blivit sedd som en egoist som bara och alltid skall ha.

Det är svårt, otroligt svårt tycker jag.
Frihet under ansvar – Vi har alla behov som inte den andra kanske kan uppfylla. Då får vi acceptera att man är ”egoist” och tar hand om de själv.
Bara att acceptera detta kan jag se som att hjälpa till att uppfylla de behoven.
Man finns där helt enkelt. Det är jag numer övertygad om räcker väldigt, väldigt långt.

Reply
Coachen 11 mars, 2015 - 22:07

Jag vet inte om jag förstår riktigt hur du menar. På vilket sätt är det egoistiskt och som att balansera på slak lina?
/C

Reply
Peter 11 mars, 2015 - 23:01

Svårt att förklara kanske. Eller rättare sagt det är svårt att förklara.
Men jag ser det som att bejaka sig själv har till delar en gräns som man inte för kliva över. Lite som att balansera på slak lina. Ett litet snedsteg och man faller……(utanför gränsen)

Var går gränsen i ett förhållande för ”egoism” ? När är det inte ok att enbart tänka till sig själv och sina egna behov ?
Även i ett förhållande som bygger på respekt och tillit finns sådana gränser som man bör tänka sig för innan man passerar dem.
Kan såra nått så fruktansvärt utan att man kanske tänker på det själv. Eller så tänker man, vadå då.
Jag har väl rätt att göra det här (för mig själv). Det är ju bara några timmar det handlar om. Vad betyder det i resten av våra liv?
Själv kommer den som gör det kanske må bra. Medan den andre mår motsvarande dåligt.

Hur exakt jag skall beskriva detta har jag inte riktigt koll på själv, då det handlar om synnerligen känslomässiga saker. Där vanlig logik inte fungerar så bra.
Men jag hoppas att detta är lite mer förståeligt

Reply
Coachen 12 mars, 2015 - 11:13

Aha, nu förstår jag hur du menar Peter, tack för förklaringen. Då har jag varit otydlig när jag skrev inlägget, för det jag syftar på är inte i första hand de egna fysiska och materiella behoven utan de själsliga och känslomässiga. Vad jag är ute efter är att man inte ska lägga ansvaret för känslor som trygghet, självvärde, livsuppgift, meningsfullhet osv på sin partner utan de känslorna behöver man kunna tillgodose själv. Att kunna uppfylla de behoven för sig själv gör att man blir en hel och harmonisk person som inte kräver det orimliga av en partner. På samma sätt vill man att partnern ska kunna ge sig själv de sakerna så att man inte blir tagen som gisslan i relationen för att partnern ska kunna känna sig hel och stabil.
/C

Reply
Peter 12 mars, 2015 - 12:52

Amen !

Då är även jag med i matchen.

Victoria 12 mars, 2015 - 20:25

Jag tänker lite vidare kring det du skriver Peter och jag tror det är jätteviktigt i vilken relation som helst att man gör det tydligt för varandra vilka behov man har för må just gott i sig själv, så att man kan tillföra gott till relationen.
Många gånger tror jag att det uppstår en gigantisk tankemiss när vi pratar om vad egoism egentligen är för något.
Om jag behöver utrymme för mig själv, för att må bra, så att jag kan bidra positivt och min partner som inte alls förstår mitt behov och istället klandrar mig och påstår att jag är egoistisk som vill ha egentid. Då tycker i alla fall jag att det är viktigt att prata med varandra om varför partnern inte vill ge det utrymmet.
Om partnern svarar som fallet är i min relation att han känner sig ensam utan mig, så blir ju kontentan av det att min partner har en relation med mig för att jag fyller ett tomrum hos honom.
Han älskar inte mig för den jag ÄR, utan för hur jag får honom att känna sig när jag ger efter för hans önskningar.
För mig handlar kärlek om en vilja att ge, ge av sig själv, sin tid och sitt engagemang. Kompromissa behöver man kunna göra ibland, men inte göra brott på sig själv, så att man sätter sitt eget välmående på undantag. Om min partner förväntar sig min fulla uppmärksamhet, all min tid och allt mitt engagemang, så har jag att göra med en partner som inte bryr sig alls om mitt välmående.
Så för mig har det blivit solklart, vissa människor använder sig av andra (precis som parasiter) och anklagar snabbt om / när ena partnern på något sätt har egna behov som inte inkluderar den andra.

Reply
Coachen 12 mars, 2015 - 21:07

Kloka tankar där Victoria, tack för att du delar dem.
/C

Reply
Peter 13 mars, 2015 - 20:17

Intressant det här.
Och om man som jag tolkar det är öppen som du är med vikten av egentid kan jag inte förstå varför han skall reagera negativt på det.

Att känna att man inte kan ha tid för sig själv är bara sorgset. Känner med dig.
Vad pratar vi om tidsmässigt ? Kanske några timmar då och då. En helg eller vecka då och då. När man vill vara tillsammans med varandra resten av sitt liv.
Får inte ihop sådant resonemang. Kan inte vara tiden det handlar om. Knappast heller ursäkten att han känner sig ensam.
Måste vara något annat.
Taskigt självförtroende kanske ? Inte säker i sig själv ? Svartsjuk på att du gör något själv och han inte har något att göra ?

Tycker du har helt rätt i ditt resonemang. Och människosläktet kan ibland vara ett tragiskt släkte. Vissa lever som du skriver som parasiter utifrån hur andra har det och de är inte sena att lägga sig i och kommentera. De får någon konstig näring av att söndra.
Är det äkta kärlek har man respekt för sin partner.

Reply
StB 19 juli, 2015 - 23:09

Hejsan.
Jag är så trött och sorgtyngd.
Och jag blir delvist väldigt arg när jag läser ovanstående tråd. Men inte så arg som när jag läser andra sidor som t.ex. http://www.minervas.se (?).
Jag lever sedan 3 år tillbaka med en partner som sedan ca. 6 år arbetar med självutveckling och det har tyvärr blivit en röd duk för mig. Jag är så trött på det – det har fororsakat så mycket smärta för mig. Och ja, jag tycker det är konstigt att det inte nämns någonstans vad det kan betyda för partnern, när den andre genomgår sådana saker.
Vi hade en kärleksfull start, bestämde oss för att flytta ihop och få barn. Extremt kort version: jag flyttade höggravid till ett annat land för att min blivande man inte ville flytta till Sverige. Jag fick kejsarsnitt och fick en depression, ensam i nytt land. Det tog ett halvår att få hjälp. Min man orkade inte höra på mig mer efter några månader utan började stänga sig. Osv. Han var sur och tvär och låg med slutna ögon på soffan efter jobbet. (Detta är verkligen en kort version). HAn cyklar i timmar i fritiden. Vi bor där han kan utöva sina hobbys. Jag fick färdigt min doktoravhandling efter mycket om och men, på distans. Kämpade med att få nytt jobb. Min man börjar på ett 1,5-årigt nytt självutvecklingsförlopp. Nu, 3 år senare är vi på vippen att bli skilda. (Alltså detta är verkligen en kort version). Min man har inte hållit min hand i 1,5 år. Han kysser mig aldrig, pussar inte heller. Vänder bort ansiktet när jag försöker ge en välkomstpuss. Jag fixar hela hushållet + halvtidstjänst (detta är verkligen en kort version). Vi har gått i parterapi i 2 år.
Nu på sista tiden har jag fått höra att jag måste se till min egen lycka, inte han. Först då kan vi ev. bli lyckliga…?! Att jag inte är differentierad.
Jag tror jag stryper någon.
Jag blir så arg – och det värsta är att jag blir så osäker. Är det jag som är knäpp? Är det ok att inte vilja ta sin hustrus hand, för att det måste lätthet till först… Och att säga att hon ska älska sig själv innan hon kan älska någon annan. Och att hon ska se till att bli lycklig själv (inne i sig själv osv. ego och jaget och allt). Jag blir så ledsen och arg.
Var går gränsen? Var blir självutveckling (den slaka linan?) till vansinne och tortyr för ens partner som bara vill bli älskad (och att partnern ser förbi egot)? Kan man kräva att ens partner genomgår någon förbannad transformation eller vad det krävs i dessa kretsar, innan man kan älska henne?
Ohh !

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 10:52

Hej StB, tack för att du skriver trots att du känner dig så besviken på allt vad personlig utveckling heter. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa till att sortera intrycken något. Jag förstår att din situation är väldigt jobbig och att det måste kännas tröstlöst emellanåt. Personlig utveckling borde ju leda till att människor blir klokare, mer balanserade, mer förstående och empatiska och inte tvärtom. Jag förstår verkligen att det måste kännas som om livet har lurat dig.

Vid all typ av inlärning så sker utvecklingen i faser, generaliserat och i stora drag kan man säga att det brukar se ut ungefär så här:
– Först kan man ingenting i ämnet, man har ingen kunskap alls och kan inte avgöra hur stort ämnesområdet är, vad kunskapen innebär, hur den kan användas osv.
– Sedan börjar man studera ämnet och får en överblick, då känns det ofta väldigt intressant och otroligt stort och komplext, man känner sig ödmjuk inför sin egen okunskap.
– Efter det uppnår man en nivå där man själv upplever att man har lärt sig mycket och nått en kunskapsnivå som kräver erkännande och respekt, samtidigt som det blir tydligt hur lite andra människor kan i ämnet. Det är den här nivån som kan vara farligt, för det är här som t ex läkarstudenten plötsligt tror att han eller hon är kapabel att genomföra en avancerad opereration utan att egentligen ens ha en bråkdel av de nödvändiga kunskaperna. Det är också här som coacher, mentala tränare, terapeuter och andra själsarbetare kan förledas att se sig själv som fullkomliga och utvecklade individer som har rätt att lägga över allt ansvar på alla andra outvecklade stackare. Hur länge man stannar i den här fasen beror på många saker, bland annat den egna personligheten, viljan att utvecklas mer och vilka läromästare man har.
– Efter det här stadiet kommer många fler utvecklingssteg där eleven mer och mer inser hur lite han eller hon egentligen vet och kan, och hur oändligt mycket mer det finns att lära. När den insikten väl kommer så brukar den åtföljas av en ödmjukhet som inte fanns tidigare och som väsentligt minskar risken för vederbörande går på som en ångvält.

Tyvärr finns det även de (inom alla yrkesgrupper) som aldrig når stadiet av ödmjukhet utan som lever kvar i någon sorts Gudskomplex.

Utifrån vad du beskriver så skulle jag tro att din man har kommit till den nivå av sin utbildning inom personlig utveckling där han tror att han kan allt och därför ser alla problem som om de måste härstamma från någon annan.

En fråga som jag tror du ska ställa dig är om hans självutveckling är orsaken till problemen i äktenskapet eller om det bara blivit en katalysator, eller ett förstoringsglas om man så vill, dvs något som sätter fokus på de problem som redan fanns men som inte var så synliga tidigare?

Han kan naturligtvis inte kräva att du ska förändras, men samtidigt kan du inte kräva att han ska gå tillbaka och bli som han var innan. Människor förändras och inte alltid i samma riktning. Ni måste båda två vara villiga att mötas där ni är just nu, med de förutsättningar ni har, annars finns det risk för att relationen inte kommer att överleva.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI