Home Ångest/rädsla/oro Det är ingen skam att må dåligt

Det är ingen skam att må dåligt

by Charlotta

Att det fortfarande 2019 ska ligga ett skammens skimmer över psykisk ohälsa är inte bara beklagligt utan också väldigt märkligt. Varför är det så enkelt att säga att man har migrän eller dras med en dålig rygg, men så svårt att tala om att man är deprimerad eller lider av ångest. Varför skulle det vara mer acceptabelt att ha en känslig kropp än ett känsligt psyke?

Det är ingen skam att må dåligt, inget tecken på svaghet och inget misslyckande, utan precis som vid fysisk ohälsa är det ett tecken på obalans, med den skillnaden att obalansen i första hand påverkar psyket istället för att i första hand visa sig i kroppen.

Något som däremot skiljer fysisk och psykisk ohälsa åt väldigt tydligt är att medan migrän eller en dålig rygg inte påverkar förmågan att bedöma sin egen situation nämnvärt så kan det vara mycket svårt att få överblick över sin egen situation om man mår psykiskt dåligt. Något som naturligtvis försvårar uppelvelsen ytterligare.

I hjärnans frontallob sitter bland annat funktioner som påverkar både logiskt och kreativt tänkande, med andra ord: problemlösning. Frontalloben är inte fullt utvecklad förrän i 25-årsåldern och dessutom påverkar depression hjärnan så att frontalloben fungerar sämre.

Detta betyder att när man är ung och/eller deprimerad saknar man fullt utvecklad förmåga att se möjligheter, konsekvenser, utvägar och lösningar på problem, och istället upplever man att alla problem är gigantiska och sannolikt omöjliga att ta sig ur.

Detta kan lätt leda till känslor av total hopplöshet och att oavsett vad andra säger kommer man själv hela tiden fram till samma slutsats, att det förmodligen inte är värt besväret att leva vidare eftersom allting pekar på att livet kommer att fortsätta på samma eländiga sätt.

Men den bild man då får av livet är alltså inte en beskrivning av verkligheten utan en effekt av en dåligt fungerande pannlob som inte förmår binda samman punkterna och se att det verkligen finns utvägar och möjligheter, att nuläget bara är en parentes i livets långa text och att det kommer att bli bättre.

Man förmår inte lyfta blicken och inse att man när man tio år senare ser tillbaka på den svåra tiden i sitt liv kommer att tacka sin lyckliga stjärna för att man bet ihop och stod ut tills det blev bättre. Och att man då kommer att önska att man hade kunnat tala om för sitt unga eller deprimerade jag att det man missade under den jobbiga tiden var ingenting jämfört med allt det fantastiska som man kommer att uppleva under resten av livet.

Kanske kan de senaste årens rön om att det ofta ligger högst fysiska orsaker bakom mycket av den psykiska ohälsa hjälpa till att lyfta stigmat. Det har gång på gång visats att olika låggradiga förgiftningar som mögeltoxiner, toxiska metaller och dolda kroniska virus- och parasitinfektioner mycket ofta ger psykiska symptom som t ex depression, oro, ångest, fobier och sömnproblem.

Om första reaktionen vid psykisk ohälsa skulle vara att undersöka om kroppen är överbelastad av någon form av patogen eller toxin istället för att försöka dämpa symptomen med antidepressiva, ångestdämpande eller sömnpiller, så tror jag inte bara att synen på psykisk ohälsa skulle bli en helt annan utan också att många fler skulle bli mycket bättre hjälpta.

/Charlotta

7 comments

Annica 20 januari, 2019 - 13:51

Tack för din text Charlotta❤❤❤
Det är verkligen ingen skam att må dåligt.
Jag försöker tänka att min utmattning är ett resultat av det samhälle jag har vuxit upp i med de värderingar som till stora delar råder,min uppväxt och allt detta kombinerat med en högkänslighet.
Nu är jag sjuk,heltidssjukskriven sedan flera år och tar små steg mot att bli hel igen.
Det har varit så mycket förtvivlan, skam och brist på acceptans från min sida för att jag inte orkar och inte fungerar som jag har gjort.
Jag har blivit en snigel som gör allt i ett långsamt tempo,bara en sak i taget och ibland inte ens det.
Men min själ börjar bli hel och jag lyssnar mer till mitt hjärta än min hjärna.
Lever ett i mångas ögon ett mycket begränsat liv med min utmattning.
Men på många sätt ett rikare liv.
Jag har upptäckt så mycket om mig själv och vem jag egentligen är.
Visst mår man dåligt med en utmattad kropp men man får perspektiv på livet.
Vår son hörde till en av dessa unga,fantastiska människor under 25 år som hamnar i en återvändsgränd och inte hittar ut igen.
Så vårt samhälle behöver förändra sin syn ännu mer på den ohälsa som sätter sig i själen.
Så vi får ett samhälle där det är ok att visa sårbarhet,vara nedstämd,vara ledsen,känna sig osäker på vem man är och vad man vill med sitt liv.
Vågar vi prata om det som skaver och gör ont på våra insidor kan vi rädda varandra till livet.
Hjälpa varandra att förstå att efter mörker kommer lite ljus precis som det blir sol efter regn eller iallafall en lite mindre grå dag. Det kan ta tid,det kan vara en lång väg men tillsammans kan vi vara starka för varandra.
Jag känner också att vi behöver tillsammans skapa ett samhälle där alla blommor får blomma.
Vi måste alla komma till insikt om att vi är till stora delar våra själar.När de inte får plats i vårt samhälle,i vår skola ,i vårt arbetsliv och de värderingar och ideal som skapas så slutar vi blomma.Det är en stor tragedi för både vårt samhälle och vår värld men framför allt för den själ som befinner sig där.
Allt gott .
❤❤❤
Kram från
Annica

Reply
Charlotta 20 januari, 2019 - 15:22

Visst är det så Annica, vi har hamnat snett i hur vi lever och vad som värderas högst. Det är hög tid att vi svänger rätt igen och förstår vilka vi är och hur vi behöver leva för att blomstra och frodas. Kram! ❤
/C

Reply
Helena 21 oktober, 2020 - 11:27

Hej Charlotta!
Jag mår jätte dåligt just nu. Svåraste perioden i mitt liv.
Har haft taskig uppväxt och hela livet efter det varit mobbad, hotat på olika sätt, nu är jag i utmattningssyndrom och depression. Mår så dåligt av detta och pga utmattningen får jag ännu mera ocd tankar. Tänker på att jag får psykos och tankar kretsar kring det, från morgon till kväll.
Tankar på att jag inte älskar mitt barn som gör så ont. Ju mer dåligt jag mår i mig själv desto mer hemska tvångstankar får jag om människor i min närhet och även om mig själv att jag är dum och värdelös. Att jag inte förtjänar bättre. Att jag är psykfall som förtjänar må dåligt.
Och allt detta gör att jag börjat med självskadebeteende för jag tycker att jag borde straffas för att jag är utmattad, för mina katastroftankar, för tvångstankarna. För att jag inte kan bättre, för att jag är hopplös fall som inte förtjänar att må bra.
Tänker på min tonårsson och blir så ledsen över att han har sån knäpp mamma. Min känsla för mig själv är hat och jag ser ingen ljusning nånstans.
Jag är så arg på mig själv över vad jag blivit. Skäms att vara 40 år och må så här. Samtidigt så vill jag inte ha dessa hattankar till mig själv, vill inte skada mig. Vill tycka om mig men jag gör ju inte det. Pga att jag är så sjuk som jag är och pga de tankarna som snurrar i mitt huvud som jag tycker är hemska och idiotiska som bara riktig dumma människor har.
Hur ska jag övervinna detta?? Allt är för jobbigt och jag lider så.
Behöver omtanke för mig själv, inte ännu mera ocd tankar om hur värdelös jag är och att jag inte älskar mina nära och kära.
Hur kommer jag ut detta?? Hur ska man stå emot självskadebeteende, även om det är i mild funktion men det kan blomma ut och bli värre. Ingen självskadebeteende är bra på något sätt.

Tack

Reply
Charlotta 21 oktober, 2020 - 14:19

Jag är ledsen att du mår så dåligt Helena. Hur är din näringsbalans? Vet du om du har några låggradiga förgiftningar i kroppenm, typ mögel, toxiska metaller, latenta virus, parasieter eller liknande? Har du någon form av implantat i kroppen, silikonbröst, läppförstoring eller liknande? (De kan också ge förgiftningssymptom.) Hur ser din kosthållning och livsstil ut, vad äter du, vad dricker du, hur sover du, hur mycket är du utomhus, hur mycket motionerar du? Mår man som du gör är det inte en sak som behöver åtgärdas utan det du upplever är summan av många saker under lång tid. Tankarna är absolut en faktor i det, men det kan vara mycket utmanande att försöka ändra på tankarna så länge det finns andra problem som inte är åtgärdade. Kram!❤️
/C

Reply
Helena 21 oktober, 2020 - 15:03

Hej och tack för ditt svar!
Har inga implantat eller liknade. Tar inga mediciner heller.
Näringsbalans vet jag inget om för jag orkar inte göra nåt.
Orkar inte ta mig ut eller liknande. Jag är så utmattad och hopplös så jag ser ingen utväg.
Maten smakar inte gott, allt är bara så dåligt som det kan bli.
Får så mycket skuldkänslor över att störa mig på när min son pratar med mig för jag känner mig så ointresserad och trött på allt. Skam över att han får se mig på botten på det sättet och jag kan inte bättre.
Har fått remiss till multimodal rehab. Vet inte ens om jag kommer bli intagen.
Vill inte ha antidepressiva, men jag kämpat med detta nu i 5 månader och allt är bara värre.
Tappar hoppet och vet inte ens vart jag ska börja.
Försöker gå ut och gör det men det hjälper inte heller.
Att äta tar ca 45 min för jag har verkligen ingen matlust.
Känner mig som stor last för min sambo och son.
Jag plågar mig själv med tvångstankarna och katastroftankar och det kan jag kalla för emotionell självskadebeteende.
Jag känner sån skuld, skam över hur jag är.
🙏🏻❤️

Reply
Charlotta 21 oktober, 2020 - 16:07

Jag förstår att det är svårt. Där är ingen skam i att må dåligt och ingen skuld i att vara sjuk och behöva hjälp. Det är inte heller farligt att må dåligt, det kan vara skrämmande eftersom man tappar kontrollen och inte vet vad som händer, hur länge det ska vara eller vad som kommer härnäst, men du kommer inte att förgås även om det kan kännas så stundtals. Om du inte orkar göra något åt din situation på egen hand behöver du ta hjälp av någon som kan göra det åt dig. En familjemedlem, släkting eller god vän kan vara ett alternativ, en skicklig alternativterapeut som en Body Code-terapeut, frekvensterapeut eller homeopat kan vara ett annat. Den sista utvägen är att du överlämnar dig till sjukvården och hoppas att de kan få dig tillräckligt mycket på rätt köl igen att du själv kan börja göra nödvändiga förändringar för att du ska kunna läka och bli frisk. Det enda som egentligen krävs för att vända en negativ spiral är att börja göra en positiv sak, en sak som stärker dig istället för att bryta ner dig. Med den lilla styrka det ger kan du sedan lägga till ytterligare en positiv sak och ännu en osv. Sikta inte på att gå från att må jättedåligt till att må bra för då blir du bara besviken. Låt målet vara att må lite mindre dåligt istället, att kunna äta lite mer och lite nyttigare, att börja ta ett kosttillskott som bygger upp dig, att börja med en promenad i veckan, att byta ut en negativ tanke mot en positiv osv. Att bli frisk från en utmattning är ett maraton, inte en sprint och varje litet steg mot målet räknad.❤️
/C

Reply
Helena 21 oktober, 2020 - 15:08

Känner mig som ett litet övergivet barn.
Och kan inte alls vara där för mig själv. Tvärtom som ser jag till att jag blir ännu sämre.
Jag vill leva men inte så här.
Känns som jag är med i en skräckfilm.
Kram tillbaka 💓

Reply

Lämna ett svar till Helena Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI