Home Ångest/rädsla/oro När tankar triggar igång oro

När tankar triggar igång oro

by Charlotta

Våra tankar är både våra främsta tillgångar och våra största fiender. Allt beror på hur vi använder dem, i vilka banor vi tillåter dem att röra sig, och hur vi tränar dem att reagera vid input utifrån. Om dina tankar är din vän eller fiende beror i slutänden på om det är du som styr dina tankar eller om det är dina tankar som styr dig.

I världen finns ingen oro, de känslorna existerar bara i tankarna och tar man bort de tankarna eller ändrar på deras innehåll så försvinner också oron. Så oro är ett tankemonster som inte existerar utanför det egna huvudet, och ändå är det så oerhört vanligt att människor plågas av oro, många i så hög utsträckning att de till slut blir sjuka av det.

Oro kan handla om precis vad som helst, men några vanliga triggers är tankar på pengar, skulder, familj och släkt, vissa personer, arbete och skola, och framtiden. Om du lever med oro och vill ändra på det så är första steget att ta reda på vad det är som triggar igång din oro. Är det en sak eller flera? Är någon värre än de andra? Hur får den dig att känna? Vilka fysiska reaktioner upplever du? Finns det något som lindrar oron?

Var så detaljerad du kan när du tar reda på vad just din oro går igång på, för på så sätt lär du känna din oro och förstår den bättre, och då blir det också lättare att träna den till att uppföra sig som du vill och att ta kontroll över den.

I nästa steg för att ta kontroll över oron finns två alternativ att välja mellan, om oron handlar om något som du kan påverka, något du kan göra något år, så är det en god idé att använda dig av den möjligheten. Om den handlar om något du inte kan påverka så kan du lära om din hjärna hur den ska tänka.

Om du oroar dig för pengar så dra ner på utgifterna så mycket det går, eller hitta ett sätt att öka inkomsterna och börja betala av skulderna. Om det är relationer som är orsak till oron så red ut problemen med dem som är inblandade eller om det inte går så hitta ett sätt att helt undvika personerna. Om det är framtiden du oroar dig för så fokusera på vad du kan göra just nu för att skapa bättre förutsättningar för dig själv längre fram.

Det kan vara läskigt och obehagligt att konfrontera de saker som skrämmer mest, men det obehaget är ändå ingenting i jämförelse med obehaget som oron ger. Det är väl värt en stunds obehag för ett slippa leva med ständig oro om den möjligheten finns. Känslan efteråt när man tagit itu med problemet och undaröjt oron är den bästa belöningen i världen.

Om du redan har gjort vad du kan för att bli av med orsaken till oro och oron fortfarande finns kvar, eller om din oro handlar om saker som du inte kan påverka så är alternativet att träna hjärnan på att tänka annorlunda. Detta är inte något som är gjort i en handvändning utan du behöver ge det tid och du behöver också vara ihärdig med träningen.

Oron i sig gör inte situationen bättre, problemen försvinner inte och blir inte mindre av att du oroar dig, det enda som händer är att du mår dåligt och riskerar att bli sjuk av oron. Alltså fyller oron ingen funktion, den hjälper inte dig på något sätt att hantera situationen, den gör det bara värre.

Detta behöver du påminna dig om kontinuerligt, för om man är van vid att oroa sig så upplever man att om man oroar sig för problemet så gör man i alla fall något åt det, och det är bättre än att inte göra något alls, dvs att inte oroa sig. Men det är inte sant, tvärtom så tar oroandet en massa energi som du troligtvis skulle kunna använda på bättre sätt, kanske till och med på sätt som skulle kunna förändra situationen till det bättre.

Bestäm dig för hur du skulle vilja känna istället för oron, utforska den känslan, känn på den, bli bekant med den, känn efter hur den känns i kroppen och hur den får dig att må. Varje gång du upplever att något håller på att trigga igång oron så sätter du mentalt stopp för de tankarna innan de hunnit bli känslor, sedan påminner du dig själv om att de inte är till någon hjälp och så tar du fram den valda känslan istället och fokuserar på den.

De första gångerna kommer det att vara svårt, kanske känns det till och med omöjligt, men det är inte omöjligt så ge inte upp! För varje gång du tränar dig i att sätta stopp för oron och välja en bättre känsla så kommer det att gå lättare, och så småningom har du brutit gamla orosmönster och skapat nya tankebanor med bättre känslor.

/Charlotta

12 comments

A 28 september, 2016 - 14:15

Hej,

Faktum är att jag blev orolig nu genom att läsa om just oro. Men självklart så har det ingenting med din text att göra, utan oron finns hos mig sedan tidigare. Och den handlar mycket om ensamhet, gamla föräldrar, min sociala situation osv. Att försöka lära sig att tänka bort oro är svårt. Men det är ett intressant fenomen du beskriver, att oro inte finns i världen att det är ett tankemonster. Ligger mycket i det för det måste finnas en enorm oroskraft som skapar alla konflikter, vi ser runt omkring oss och också inom oss själva. Där den ena sidan av hjärnan säger ”Lugn, det ordnar sig” för att i nästa stund bli nästan outhärdlig ”hur ska det bli och gå för mig, hur länge har jag kvar att leva osv. osv.” Eftersom jag inte har något att sysselsätta mig med, så blir det nästan som en lyx att frottera sig i orostankar. Det här är något som jag vill försöka jobba bort genom att ta mig någon annanstans både i tanke och handling. Istället så väljer jag att sätta mig i hörnet och grubbla på allt vad livet för med sig, som någon jädrans låtsaspsykolog utan att ta ett enda steg framåt. Vet liksom inte var jag ska börja för att komma ur detta, det är så insyltat i min person och jag har fått höra ”Det verkar som om du gett upp”! Instämmer i det.

Reply
Charlotta 28 september, 2016 - 14:31

Jag tror man ska skilja på akut oro och kronisk oro. Har man närståenden som är sjuka och kanske har svårt att klara sig själv så är det ofrånkomligt att man känner viss oro för dem, den sortens oro ser jag som en del av livet, även om man även där kan träna sig i att inte låte det gå över styr. Men om man t ex oroar sig för att man någon gång ska dö så hamnar det mer i kategorin bortkastade energi. Oro är ett snabbt och enkelt sätt att ge sig själv uppmärksamhet, att känna samhörighet med sig själv och det är också något att göra. Bästa sättet att bryta ett sådant mönster är att skaffa sig andra saker att göra, andra anledningar att känna samhörighet och kontakt med sitt inre, eller kanske till och med sätt att få kontakt med andra människor som fyller det behovet av kontakt och kärlek.
/C

Reply
A 28 september, 2016 - 14:30

Jag ser det som att jag själv har varit och är min största fiende alltid, har haft många möjligheter att komma ifrån mig själv. Göra annat, skapa nytt. Men det är jag själv som har satt stopp för det. Kastat bort mina talanger och begåvningar, till förmån för att befinna mig i en bekvämlighetszon som har förstört mer än vad den gett i utbyte. Helt sjukt. Hur fan kan man bli så korkad ?

Reply
A 28 september, 2016 - 19:06

Kronisk oro suger och förblindar, maler ner, gör att man förtvinar psykiskt och när det har gått så långt, så är vägen tillbaka oerhört lång och svår nästan oöverstiglig. Till slut är det ett normaltillstånd som man ogärna lämnar, inte sällan leder det till självmord.

Reply
Charlotta 28 september, 2016 - 20:24

Jag vet precis vad kronisk oro är och hur den påverkar, det var till stor del livslång, kronisk oro som ledde till min långa och svåra utmattningssjukdom. Till slut stod valet mellan att fortsätta att oroa mig och förlora alla möjligheter att någonsin bli frisk igen och kunna leva ett normalt liv, eller att sluta oroa mig och påbörja en lång och odefinierad läkningsprocess. Jag valde det senare.
/C

Reply
A 29 september, 2016 - 12:41

Tog det lång tid för dig att sluta oroa dig, eller känner du oro numera också? Alltså, inte en oro som påverkar ditt leverne, utan mer en s.k ”normal oro” om det nu finns någon sådan. Det är just det odefinierbara som jag inte vet något om som kanske skrämmer mig lite.

Reply
Hanna 25 oktober, 2016 - 17:44

Hej, jag har en ångest som kommer snabbt, det har med män att göra. Har nu en ny man sedan 7-8 månader, vi har känt varandra sedan vi var 18 år, men varit ifrån varandra i många år. vi trivs så bra ihop och träffas på helgerna. Talas vid i telefon ofta, nästa varje dag, ibland 2 ggr / dag. Men så får jag en otäck känsla, vi hörs inte av. jag kanske ringer, eller han ringer och jag svarade inte, hörde inte. Dessa gånger skapar ångest. Har berättat detta och han säger oroa dig inte, finn inget att oroa sig för. Det är något gammalt, mycket gammalt i mig som spökar, någon gammal tillit-skada, men jag vet inte vilken? Hur gör jag för att komma till rätta? Det har med tillit till män. Tror jag. Har inte blivit sviken, tror jag utan det är en dålig självkänsla som ligger i botten. Tror jag. Har haft väldigt rolig med männen i mitt liv och de har passat mig, men inte min familj, dysfunktionellt, känslokallt ytligt men vänligt, jag är en mycket käsnlosam och känslig person, hsp vilket jag kommit på de sista åren nu. Detta ligger djupt i mig att jag inte blivit accepterad för de män jag valt. Tar jag upp det ämnet ännu idag, får jag samma gamla svar,, ”vi har inte sagt något”..men det är min känsla här jag vill växa ifrån. Jag har inte tillit till mig själv. Nu fortsätter denna hemska ångest med nye mannen. Vill inte avsluta förhållandet för jag är sådan, för att slippa ångesten. Vad tror du? Hoppas jag förklarat tydligt

Reply
Charlotta 25 oktober, 2016 - 18:09

Så här tror jag. Du känner en trygghet i ångesten, hur obehaglig den än är så är den samtidigt välbekant, något du kan och vet hur du ska förhålla dig till. Ångesten blir något du tar till för att skapa säkerhet i en situation som du upplever som osäker. Istället för att acceptera osäkerheten i relationen, att du aldrig med hundra procents säkerhet kan veta att han kommer att stanna för alltid, så lutar du dig mot säkerheten i ångesten, den du i alla lägen vet var du har. Ångesten blir som en snuttefilt som avleder uppmärksamheten från den obekväma osäkerheten. Grejen är att ångesten förmodligen är ännu mer obehaglig än vad osäkerheten är, så slutänden lurar du dig själv ur askan och i elden istället. Prova att stanna i osäkerheten och inte låta känslorna fortsätta till ångest. Fundera på vad det innebär att vara människa, att det alltid finns en osäkerhet i alla relationer. Vi kan aldrig vet hur länge någon kommer att leva, om någon kommer att ändra sin uppfattning eller få andra känslor, eller om du kommer att ändra dig. Det är en del av livet, det finns inga garantier. Men det är också en del av tjusningen och en väldigt bra anledning att njuta desto mer av nuet och av de relationer du har i ditt liv just nu.
/C

Reply
Hanna 26 oktober, 2016 - 15:57

Tusen tack för ditt svar. Jag talar med några vänner, lite grann, och en syster i familjen, det blir bara att de spär på för de säger samma saker jag hört i alla år. De gör ångesten värre. Du sa något nytt till mig här. Det är det jag vill höra. Tusen tack. Läser dina rader igen.

Reply
Charlotta 26 oktober, 2016 - 17:03

Hej igen Hanna! Jag läste själv om vad jag skrev nu och upptäckte att det kanske lät lite hårt. Jag hoppas du inte uppfattade det så för det var inte alls meningen, och av vad du skriver nu så tror jag inte att du gjorde det heller. Precis som du är inne på så behöver man många gånger se ur en annan vinkel på situationen för att själv kunna förhålla sig på ett annat sätt.
/C

Reply
Hanna 27 oktober, 2016 - 03:57

Tack för dina rader, det lät inte hårt. Jag är uppe i natten med min ångest och läser dina rader igen. Är så trött på alla mina känslor. Läste om medberoende, kontrollbehov. Ja, så kan det vara. Detta är ju inget som kommer på fem minuter utan det har byggts upp under hela livet. Jag tränar mig själv att byta fokus, tankar, gå igenom känslan så jag kommer på andra sidan. Inte lätt. Känner stress på andra områden i livet också, tappat mycket hår, säkert stressrelaterat. Men egentligen har jag det väldigt bra. Inga konflikter, lugnt. Hoppas träffa mannen i helgen. Det är nog en tomhet, undrar vad jag har här att göra på jorden. Vet att detta går över men denna gången var det trögt…

Reply
Charlotta 27 oktober, 2016 - 10:12

Det finns ett talesätt som säger något i stil med att man ska vara tacksam om man har ett stort problem för då har man inte tid att tänka på alla de små problemen. Ångest är ett typiskt problem som ofta dyker upp när man egentligen inte har några problem utan för att hjärnan är programmerad för att vara en problemlösare, och finns inga problem så måste de skapas, och så får man ångest. Ett bra sätt att byta spår är att engagera sig i något utanför sig själv som man upplever som viktigt och som tar både tid och kraft. Ganska snart brukar man upptäcka att man glömmer bort att ha ångest för att hjärnan helt enkelt är upptagen med att lösa andra problem som är viktigare.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI