Home Barn och familj Är barn meningen med livet?

Är barn meningen med livet?

by Charlotta

Det sägs så, att först barn och senare barnbarn är det som fyller livet med mening. Ingen kan nog ifrågasätta att det är en meningsfull uppgift att fostra och vårda ett barn till att bli en vuxen människa, att få lämna över så mycket som möjligt av de erfarenheter och den kunskap man själv har tillägnat sig såväl som det känslomässiga och historiska arv som man själv bär på sedan tidigare generationer.

Just att få möjlighet att föra det historiska och genetiska arvet vidare ger en känsla av kontinuitet, en obruten kedja som på ett filosofiskt sätt garanterar ens egen biologiska odödlighet. Har man barn lever man vidare genom dem, då finns en del av en själv kvar för alltid i barnen, och sedan i barnbarnen och i barnbarnsbarnen. Man dör men man försvinner inte riktigt.

Är det i själva verket det som gör det så meningsfullt att ha barn? Handlar det egentligen mer om att få bekräftat sin egen betydelse, om den egna existensen och rädslan för att dö än om en önskan om att få ta ansvar för en annan människas liv, fostran, utveckling och välmående?

Är biologiska barn i första hand en egotrip? Sätter någon människa barn till världen för barnens egen skull? Världens befolkning ökar i rasande takt så ingen behöver känna något ansvar att fortplanta sig för mänsklighetens överlevnad.

Om barn verkligen är livets mening så innebär det samtidigt att alla som inte får barn lever meningslösa liv, eller i alla fall mindre meningsfulla liv än de som har barn. Det är en ganska dyster tanke att man som barnlös har missat vitsen med sitt liv, att det egna livet därmed har varit onödigt och bortkastat eftersom man inte uppfyllt det viktigaste kravet på meningsfullt livsinnehåll.

Nu tror jag inte att barn är meningen med livet. Däremot tror jag att barn kan ge mening åt livet, men absolut inte att det är den enda vägen till ett meningsfullt liv. Jag tror inte heller att barn är lösningen på ett meningslöst liv eller en olycklig relation, eller överhuvudtaget lösningen på några problem alls.

Barn är aldrig en lösning, barn är en gåva men framför allt ett ansvar. Ett ansvar som man under inga omständigheter någonsin får undervärdera eller ta lättvändigt på.

När det gäller meningen med livet så tror jag att det finns många olika vägar att finna den, att vi alla har olika erfarenheter att tillägna oss under detta livet. En del av oss ska ha upplevelsen av att vara förälder, en del av oss ska ha uppelvelsen av att inte vara förälder, en del ska utvecklas genom sjukdom och svårigheter och andra ska ha enklare liv där de lär sig att njuta och känna glädje.

Själens många liv är som ett tivoli, alla kommer att få möjlighet att prova alla åkattraktionerna, bara inte samtidigt eller i samma ordning. Det vi inte upplever i detta livet har vi upplevt tidigare eller kommer att uppleva i nästa liv, eller nästa igen. Så ser min bild av livet och själens odödlighet ut.

Barn är inte ett måste för ett lyckligt och innehållsrikt liv, det är ett alternativ av många för att finna mening. Är man klok så väljer man utifrån sin egen övertygelse och sina egna förutsättningar och inte utifrån hur alla andra gör eller vad omgivningen förväntar sig, för sin egen skull men kanske allra mest för barnens skull.

/Charlotta

2 comments

Magge 17 februari, 2016 - 14:15

Intressant analys! Som alltid med dina inlägg. Jag tror absolut att de flesta skaffar barn för sin egen skull. Som sagt, det behövs ju knappast fler människor på jorden just nu. Jag läste dock en intressant, vetenskaplig artikel som handlade om DNA och i hur många led man är släkt med sina förfäder/barn. Efter tio generationer finns det inte mycket släktskap kvar och efter 20 generationer finns garanterat inget släktskap kvar. Så om man ser det rent genetiskt kommer ens arvsmassa inte att finnas kvar för alltid, oavsett hur många barn man skaffar. Förr eller senare försvinner man… Men man kan ju se det på ett filosofiskt sett också såklart. Själv valde jag att skaffa ett biologiskt barn men hade lika gärna kunnat adoptera. Jag insåg att min dotter är en egen person, inte en del av mig. Så jag hade känt samma kärlek och glädje om jag hade fått förmånen att ta hand om och lära känna ett adoptivbarn. Det genetiska arvet är inte viktigt. Jag tror heller inte att skaffa barn är meningen med livet. Vad gör att du tror på själens odödlighet? Jag önskar att jag kunde se det så men känner mig långt ifrån övertygad.

Reply
Charlotta 17 februari, 2016 - 15:01

Tack för dina tankar Magge. Intressant att höra att släktskapet biologiskt sett är borta efter 20 generationer, det är ändå ganska lång tid. Själens odödlighet ser jag som det enda logiska alternativet, allting annat skulle rimma illa med hur naturen fungerar och med de upplevelser jag själv har av livet. Jag har alltid varit intresserad av de stora filosofiska frågorna och öppen för ett mer esoteriskt synsätt, och när jag började förflytta mitt medvetande mer och mer från huvudet till kroppen så framstod allt fler företeelser som så uppenbara och självklara att det inte ens längre fanns ett behov av att bevisa dem. För mig har vetskap blivit viktigare än vetenskap, eftersom vetenskapen har begränsningar men det har inte vetskapen. Och har man väl börjat tänka i de banorna så öppnar sig oändliga möjligheter för vad livet är och vad man själv är. Det är lite samma känsla som när man letar ny bostad, en dag står man i ett tomt rum och ser sig omkring, ser hur ljuset faller genom fönstret, ser det slitna trägolvet och väggarna som behöver målas om, och plötsligt bara känner man det. Utan att kunna säga exakt vad det var som gjorde det så bara vet man att det här är jag hör hemma, detta är mitt hem. 🙂
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI