Home Barn och familj Är du ett typiskt syskon?

Är du ett typiskt syskon?

by Charlotta

Det har länge varit känt att var i syskonskaran vi växer upp, eller om vi växer upp utan syskon, påverkar hur vi utvecklas som människor. Till exempel hur benägna vi är att ta olika roller i sociala sammanhang och även hur mycket ansvar vi spontant tar. Men självklart är det mycket annat som också spelar inte, så de typiska karaktärsdragen är inte skrivna i sten.

Det vi lär oss av våra systrar och bröder, i synnerhet när det gäller relationer och socialt umgänge formar oss och för resten av livet. Och för oss som växte upp som ensambarn och aldrig behövde slåss för våra rättigheter eller stå tillbaka för någon annan så har även det påverkat. Oavsett vilka våra förutsättningar är så är det en styrka att ha den självinsikt det innebär att vara medveten om dem.

Om du är storebror eller storasyster så är sannolikheten stor att du gärna tar på dig ansvar, att du tycker om att ha kontroll, är organiserad och strukturerad och att du är en naturlig ledare. Äldstabarn har ofta framgångsrika karriärer men de löper också större risk att drabbas av stresssjukdomar som utmattning.

Om du är mellanbarn så är du förmodligen flexibel och anpassningsbar och även bra på att medla i konflikter med en stark känsla för rättvisa, vilket gör dig attraktiv på arbetsmarknaden. För mellanbarnet är det av stor vikt hur många år det är till det äldre respektive yngre syskonet. Är det mer än tre års mellanrum så får mellanbarnet fördelen av att först vara den omhuldade minstingen och sedan, när separationsfasen är avslutad, vara det äldre syskonet som får vara omhändertagande och bli beundrat. Är det däremot tätt mellan syskonen är risken stor att mellanbarnet känner sig bortglömt mellan det stora duktiga barnet och det lilla gulliga.

Och om du är lillebror eller lillasyster så är chansen stor att du väljer att ägna dig åt något konstnärligt och att du lever ett friare och mer okonventionellt liv än dina äldre syskon. Du kan ha svårt med auktoriteter och protesterar gärna mot krav och förväntningar, ofta är småsyskon sensationssökande och uppmärksamhetskrävande. Det yngsta syskonet har en mer avslappnad inställning till livet och är oftare arbetslös.

Ensambarnets förutsättningar liknar i många avseenden storasyskonet men skiljer sig samtidigt när det gäller den sociala interaktionen. Ensambarn är ofta bra på att umgås med auktorieter och med dem som är äldre, de har bra självförtroende, tycker om uppmärksamhet och väljer ofta sina egna vägar, men känner sig samtidigt ofta utanför och ensamma. Är du ensambarn så är du ofta sämre på att hantera konflikter och vill gärna ha full kontroll vilket kan göra det svårt att släppa in någon annan i ditt hem eller ditt liv. Ensambarn blir ofta chefer eller egna företagare.

Känner du igen dig?

/Charlotta

19 comments

A. 22 maj, 2016 - 08:37

Jag är äldst av oss två bröder och det skiljer nästan 3 år i ålder mellan oss. I vårat fall så är det precis tvärtom, jag är konstnärlig tycker om att leva fritt och har svårt med auktoriteter medans min brors utgångsläge var sämre ifrån födseln. Han föddes med ett ben kortare än det andra och tillbringade mycket tid på sjukhus i sina yngre år. Vad som är intressant, är att han som inte behövde göra lumpen, gjorde den. Ja, allt som han inte behövde göra genomförde han precis som alla andra, medans jag ”smet undan” både det militära och mycket annat. Han ”bestämde” sig att bara för att han har ett ben som är kortare, så skulle han vara precis som alla andra. Vi är väldigt olika personligheter både fysiskt och psykiskt, jag är mer känslig och iakttagande medan han är den deltagande i allt. Minns när han fyllde 50 då kom det 140 gäster, när jag fyllde 50 så kom det ett fåtal. Han pratar med ”allt” och ”alla” och är en väldigt social människa, jag gör det ”på mina villkor”. Vi har samma föräldrar men ingen tror att vi är bröder, när de träffar oss i vissa sammanhang. Jag ”fick allt” från födseln, men gjorde ingenting utav det, hur kan det komma sig att två syskon med samma föräldrar, olika förutsättningar kan bli så oerhört olika ? Jag hade framgång hos kvinnor, medans han fick jobba för att träffa någon. Nu är situationen tvärtom, jag får jobba för att träffa någon medans han har sitt på det ”torra”. Han har också ett bra jobb och tjänar mycket pengar, något som jag aldrig har strävat efter. Jag är nöjd med att kunna betala min hyra och att jag har några tusen kvar att leva på i månaden. Ingen bil, ingen lyx, jag tycker om att ha det lite stökigt omkring mig hemma, och ser mig själv som ”ett med livet” och lever för dagen. Jag tror däremot att jag är djupare som person, som han själv sa till mig för några år sedan ”du är så klok” men det finns ingenting att vara rädd för, människor är inte farliga. Jag kan tycka att han fortfarande beteer sig som en tonåring i många avseenden, som t.ex när det gäller våra gamla föräldrar, där visar han upp den han var när han var tonåring. I många avseenden så tycker jag att han inte är vuxen, utan tror alla om gott vilket han har blivit ”blåst ” på också när det gäller pengar, som han dyrt fått erfara. Men han fortsätter i samma stil och säger : ”Alla är lika”, haha! Finns ingen människa som är den andra lik. Så naiv är inte jag, utan väljer mina kontakter med omsorg.

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 08:49

Det är så mycket mer som kan spela in än var i syskonskaran man föds. I ert fall kan jag tänka mig att din bror har haft något att bevisa och har formats mycket av det, medan du förmodligen växte upp med känslan av att din bror fick mer uppmärksamhet för att hans behov var större, att du förväntades vara den som klarade sig själv och tog ansvar för att dina föräldrar hade mer oro för din bror, och att du tidigt revolterade mot det ansvaret och istället gjorde tvärtom. Men naturligtvis känner jag er inte så det är bara spekulationer. Det kan också vara så att ni har ärvt väldigt olika delar från era föräldrar eller längre tillbaka i släkten.
/C

Reply
A. 22 maj, 2016 - 10:32

Jag var den som förväntades klara mig, och revolterade gjorde jag också. Min mor sa vid ett tillfälle att det var märkligt, hon trodde att det skulle bli tvärtom att jag skulle klara mig bättre. Ingen av oss är heller speciellt lik någon av våra föräldrar, så våra personligheter har vi ärvt från tidigare släktled. Så det har du rätt i, har ägnat mig lite åt släktforskning och hittat en konstnärlig sida från 1700-talet. Ganska intressant att man kan ärva sådant så långt tillbaka i tiden. Har fått höra både att jag är ett original, udda och speciell och det är ingenting som jag själv har reflekterat över, jag lever bara om än i min egen bubbbla.

Reply
A. 22 maj, 2016 - 10:42

Har också tänkt den tanken som du säger, att min bror har haft något att bevisa. Han är ganska dominant till sin läggning och tror att det alltid är han som har rätt. I en diskussion så kan han vid upprepade tillfällen säga ”Lyssna nu, ja men lyssna nu…” Vi passar inte alls ihop och därefter är kontakten också dvs dålig, för vi har absolut ingenting gemensamt. Jag kan ibland tycka att det är tråkigt, men inser att vi aldrig kan bli ”bästa vänner” när våra föräldrar är borta. Finns ju syskon som är väldigt olika men som har kontakt ändå, men han ser mig som misslyckad och jag gillar inte den typen av människor som han tillhör.

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 10:49

Blodsband är inte en garanti för att man ska trivas tillsammans eller ens komma överens. Å andra sidan kan en främling bli så mycket mer än en god vän och snarare bli som ett syskon, en familj som man själv valt. Familjeband är ett förslag men ska inte ses som en begränsning.
/C

Reply
A. 22 maj, 2016 - 10:55

Så, nej jag kan inte känna igen mig i din beskrivning av syskon. I så fall så skulle jag vara den yngre, men jag är den äldre som avskyr auktoriteter lever friare och okonventionellt, revolterat och är den konstnärliga fria tänkaren utanför boxen. Och det är jag både glad och stolt för att vara som människa.

Reply
A. 22 maj, 2016 - 11:03

Jag har en vän som är två år yngre än min bror, vi är också väldigt olika men honom kallar jag för lillebror och det tycker han är helt ok. Dessutom så kommer vi väldigt bra överens, trots olikheten så det där med blodsband stämmer inte alltid. Så som jag har beskrivit det kan det säkert se ut hos fler syskonpar.

Reply
A. 22 maj, 2016 - 11:10

Får jag fråga dig Som ensambarn Charlotta, hur är ditt förhållande till auktoriteter ? Stämmer beskrivningen du gör om ensambarnet in på dig själv ?

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 12:20

Ja, jag skulle nog säga att jag är ett ganska typiskt ensambarn.
/C

Reply
A. 22 maj, 2016 - 11:16

Haha, kan inte låta bli att skratta när jag läser att ensambarnet har lättare att umgås med äldre, det har jag alltid haft och det har gett mig mycket 🙂

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 12:22

När jag var liten hade mina föräldrar stort umgänge och jag fick nästan alltid följa med på festerna och förväntades leka med de andra barnen på festen, men jag satt alltid hellre och pratade med de vuxna. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om barn, inte ens när jag själv var ett, men det vet jag inte om det har att göra med att jag är ensambarn, jag tror snarare att det speglar något annat.
/C

Reply
A. 22 maj, 2016 - 15:34

Sådan var jag också, jag satt helst och lyssnade på vad de vuxna pratade om. Kanske att jag var ”lillgammal”, för det var definitivt intressantare att höra på vad de vuxna hade att berätta. När jag var mellan 9 år till 18 så tillbringade jag somrarna hos en farbror, som var bonde och genom det så lärde jag mig mycket om att ta tillvara på mat, saker och leva sparsamt. Jag tänker ofta tillbaka på den tiden och hur mycket bättre det var att leva så, apropå dagens utveckling när prylarna bara duger i högst ett halvår eller ett år. Och hur man då tog tillvara på allt på ett helt annat sätt, än vad som görs idag. Är glad för att ha fått uppleva den livsstilen, och lever därefter så mycket jag kan även nu.

Reply
M 22 maj, 2016 - 18:49

Jag är yngst i syskonskaran och upplever att jag får kämpa för att någon ska ta mig på allvar. Allt jag gjort har aldrig varit riktigt bra i deras ögon. Men egentligen har jag också varit lite som ett ensam barn också eftersom de är flera år äldre än mig. När de fick egna barn var jag ännu bara 10-12 år…

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 18:56

Ja, då har du nog egentligen växt upp mer som ensambarn än som lillebror. Samtidigt som du ju trots allt är lillebror, men så mycket yngre att du och dina syskon förmodligen inte hade så mycket gemensamt när ni växte upp.
/C

Reply
M 22 maj, 2016 - 20:52

Ja jag passar nog in lite på beskrivningen som ensambarn. Jag upplevde nästan som lite rivalitet när mina syskon skaffade familjer. Fick känslan av att jag tog lite för mycket tid hos mina föräldrar. Mina föräldrar hade mer tid för mig än deras barnbarn. Jag råkade höra en sådan diskussion och jag tänkte på det i flera år..

Reply
Charlotta 22 maj, 2016 - 21:01

Fäst dig inte vid det, det är vanligt med rivalietet mellan syskon och oftast låter det värre än det är.
/C

Reply
M 22 maj, 2016 - 22:50

Det är sånt jag inte tänker på så mycket idag,bara en sak jag ville skriva om. Roligt att få läsa om det här ämnet tycker jag 🙂

Reply
Mia 6 juni, 2016 - 20:48

Jag är yngnst och är helt enormt trött på myten om det ”ansvarsfulla storasyskonet”. Min storasyster är nog dominant, men ansvarfull tycker jag inte man kan kalla henne. Då min mamma dog och min pappa inte längre klarade av att sköta alla papper, var det jag som fick göra det, i över tio år. Min storasyster är också väldigt slösaktig, hon gör slut med alla sina pengar genast och ibland har jag varit orolig att hon ska överskuldsätta sig. På så sätt är hon ju i och för sig ”storasyster” att hon är väldigt dominant och berättar för mig att ”ser du här i livet är det si och så”. Detta ännu i femtioårsåldern! Ett annat exempel på en som inte passar in i mönstret är min mans lillebror. Han har ett eget företag. Det går så pass bra och han har så mycket jobb att han anställer folk för att hjälpa till och är alltså chef. Det är jobbigt med dessa stereotypier, som ofta inte stämmer.

Reply
Charlotta 6 juni, 2016 - 21:02

Välkommen hit Mia! Att de flesta människor som har liknande uppväxtförhållande uppvisar vissa gemensamma drag betyder inte att alla gör det, och som jag nämnde inledningsvis är det många andra faktorer, utöver var i syskonskaran man föds, som spelar in i hur man utvecklas som person. Med det sagt så förstår jag att den här bilden är något som du har brottats med under hela ditt liv och som är väldigt laddat för dig. Kanske är det dags att titta närmre på vad det egentligen är som fortfarande gör så ont och vad du kan göra för att läka ut de känslorna och slippa påverkas av det längre?
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI