Home Barn och familj Att fostra en generation av icke-mobbare

Att fostra en generation av icke-mobbare

by Charlotta

Mobbare är personer som själva känner sig små, obetydliga, otillräckliga, osäkra eller som på annat sätt mår känslomässigt dåligt, det är oftast så vi tänker om dem som gör det till en livsstil att trampa på andra.

Människor som mår bra, känner sig trygga, glada och nöjda har trycker inte ner och gör andra illa. Känner man sig själv värdefull, förstådd och älskad finns inget behov av att göra sig större genom att förminska andra.

Men det finns också en annan kategori mobbare, de som ser andra mobba, som ser någon de ser upp till trycka ner eller uppföra sig illa mot någon annan, och som därför drar slutsatsen att det är så man gör om man är någon viktig.

Och även om man inte har optimala förutsättningar i livet kan man lära sig att ha förståelse för att alla är olika, att inte känna sig hotad av det som är annorlunda, att inkludera istället för exkludera, att göra plats för dem som inte av sig själv finner sin plats eller som inte vågar ta plats.

Detta är saker som vi kan lära våra barn, saker som alla vi vuxna kan uppmuntra barn till att lära sig och praktisera och göra till en naturlig del av livet. Och om vi ser någon göra motsatsen till att inkludera och visa förståelse, så kan vi förklara varför den sortens beteende inte är acceptabelt.

Men viktigast av allt är vad vi själva gör, hur barnen ser oss vuxna behandla varandra och hur de hör oss prata om varandra.

Pratar vi vuxna illa om varandra bakom ryggen så kommer barnen att göra detsamma. Om vi vuxna utesluter vissa i bekantskapskretsen från vårt umgänge så kommer barnen att upprepa det beteendet i sin egen kompiskrets. Beklagar vi oss hemma över korkade kollegor så kommer barnen att hitta någon på skolan eller förskolan som de kan kalla korkad. Nedvärderar vi vissa grupper av människor så kommer barnen att ta efter.

Ovsett om man som vuxen har egna barn eller inte så är man alltid en förebild så fort det finns barn i närheten.

Om vi börjar med oss själva, slutar prata skit om andra, börjar inkludera och bjuda in i gemenskapen, anstränger oss för att i alla fall acceptera även om vi ibland kan ha svårt att förstå, och aldrig dömer någon i onödan, så har vi möjlighet att påverka en hel generation barn till att göra detsamma.

Kanske är det så att det svåraste inte är att kräva gott uppförande av barnen utan att faktiskt föregå med gott exempel själv?

Nästa gång du vill fälla en dömande kommentar om någon på TV eller någon du ser på stan, så påminn dig själv om att det kan vara den kommentaren som ger barnet som hör dig ett mentalt godkännande att börja mobba sin klasskamrat.

/Charlotta

2 comments

Helena 20 april, 2016 - 17:33

På tal om mobbare,så är jag nere i mitt stora svarta hål igen. Här har jag ingen lust att befinna mig,men jag är här ändå. Kommer inte upp,hittar inte stegen att ta mig upp på.

Jag känner mig mobbad av min egen förälder. Hen kritiserar mig närhelst hen får chansen. Jag gör tydligen ingenting rätt,fast jag försöker hela tiden.
Jag försöker sköta min ekonomi nu så gott det går,när jag både är sjukskriven och utan jobb. Hen säger att hen vill hjälpa mig,men kränker och förminskar mig ständigt. Och vänder allt jag säger mot mig,till hens fördel.

Jag är vuxen nu,så jag kan klara mig själv,men blir så förtvivlat besviken och arg varje gång jag blir kränkt och förminskad av min egen förälder.

Jag äger mitt första egna hus. Det känns jättespännande och häftigt men samtidigt nervöst och oroligt. Det är ett gammalt hus och jag har läst mig till att det är viktigt att hålla koll på både krypgrunden och uppe på vinden regelbundet så det inte uppkommer otrevliga överrasskningar som mögel och fukt i huset.

Min förälder kommer regelbundet och hjälper mig med huset och trädgården,och eftersom jag lever ensam så är jag tacksam för all hjälp jag kan få. Men hjälpen jag får av min förälder, betalar jag med min självrespekt och värdighet. Min förälder tycker att jag är onödigt noga när jag vill ”se om mitt hus” och sköta om det på bästa sätt,så jag kan bo här i många år till.

Jag borde göra si och så istället,men när jag säger ifrån att jag bestämmer själv hur jag vill ha det med mitt hus,så blir jag kallad korkad,idiot och att jag har en ”konstig inställning”. Nu frågar jag dig,Charlotta,tycker du att jag har en konstig inställning när jag vill sköta mitt första egna hus på allra bästa sätt?? För om det skulle bli fukt eller mögelskada för flera hundra tusen,kommer jag inte att ha råd att betala det. Är det inte bättre då att försöka förebygga sådana skador? Vem är det som är dum och korkad i denna fråga,undrar jag?

Jag följer inte min förälders råd,och blir därmed stämplad som korkad och dum.

Imorse ringde denna förälder igen och ältade om detta,att jag inte följer hens råd.
Där och då kände jag att nu räcker det. Nu har jag nått min gräns. Så jag fullkomligt exploderade och skrek och svor och sa ifrån,och därefter slängde jag på luren i örat på hen.

Hen har inte hört av sig sen dess,och det känns skönt. Detta hände i morse och jag är fortfarande arg,så jag skakar. Jag lider av en utmattningssyndrom,och jag antar att denna dåliga relation med min förälder kan vara en av orsakerna. Och denna dysfunktionella relation hjälper mig inte precis att bli bättre i min sjukdom….snarare tvärtom. Den blir bara värre.

Hur gör jag nu? Hur fan får jag människan att LYSSNA på vad jag säger??? Detta är jättesmärtsamt för mig och jag anar väl att enda lösningen på problemet är att bryta kontakten med hen,men det känns ju inte heller bra.

Jag har fått jättefint stöd från dig Charlotta förut här på din fina blogg. Vad tycker du om detta?

Mvh Helena

Reply
Charlotta 20 april, 2016 - 19:39

Hej Helena! Nej, jag tycker inte att du är dum eller konstig som vill sköta ditt hus på bästa sätt. Med det sagt så finns det ju en möjlighet att din förälder har mer erfarenhet av att äga och sköta hus än vad du har och därmed har en mer pragmatisk inställning till vad som krävs än vad du har? Det betyder i så fall inte att någon av er tvunget har fel, bara att ni tänker olika kring var som krävs för att sköta om huset på bästa sätt.

Att bryta kontakten med föräldern är ett sätt att undvika uppslitande bråk, ett annat är att du bestämmer dig för att inte låta dig påverkas längre. Att du tar till dig och låter dig såras av föräldern är ett val du gör och du har också makten att stänga den kanalen så att det inte längre gör dig illa. Det vanliga är att vi är väldigt hudlösa i umgänget med våra föräldrar eftersom det är en nära relation med människor som vill vårt bästa. Men i de fall relationen inte fungerar riktigt så väl som man skulle önska så kan det finnas anledning att tänka om.

Istället för att låta förälderna ha direktspår till ditt innersta och därmed enkelt kunna såra dig så kan du börja använda dig av ett mentalt försvar, på samma sätt som du skulle göra med en ny bekantskap som du inte litar på så bestämmer du dig för att inte lägga någon vikt vid det som sägs utan ha överseende med det. För att lyckas behöver du ändra ditt tankemönster, utgå från att inget av det föräldern säger och gör handlar om dig utan om vederbörande själv, och att det som sägs inte har något värde för dig. Genom att inte engagera dig eller släppa in orden och åsikterna så kan de inte heller skada dig.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI