Home Barn och familj Vad gör man med sitt bekräftelsebehov?

Vad gör man med sitt bekräftelsebehov?

by Charlotta

Ur Arkivet:

Vad innebär det egentligen att ha ett bekräftelsebehov? Måste det vara något dåligt att vilja ha bekräftelse och finns det verkligen människor som inte har något bekräftelsebehov alls?

Att behöva bekräftelse är en mänsklig egenskap som alla har även om den kan vara olika stor hos olika personer. Redan väldigt tidigt i livet vänjer vid oss vid att få bekräftelse när vi gör något bra och som litet barn var det inte några övermänskliga prestationer som krävdes, utan det räckte med att vi log eller pekade på en lampa eller gjorde vad som skulle göras på pottan så hoppade föräldrarna jämfota av glädje och överöste oss med leenden, beröm, pussar, kramar och alla möjliga sorters bekräftelse. Bekräftelsen kändes bra och det lilla barnet lärde sig att göra nya saker för att få samma tacksamma reaktion från föräldrar och omgivning. Självförtroendet var på topp och livet var härligt. Efter hand som åren gick blev omgivningen dock mer och mer svårtflörtad och det krävdes betydligt mer för att få den bekräftelse vi hade vant oss vid att älska och som vuxen kan det gå väldigt långt mellan gångerna som man blir bekräftad av någon annan.

Avsaknaden av den bekräftelse man vant sig vid kan kännas svår och som ett kvitto på att man inte är bra nog och inte duger och det är också därför som Facebook, Instagram och andra sociala medier är nerlusade med selfies, träningsresultat och bilder på egenhändigt tillagade måltider och bakade kakor och allt möjligt annat som man åstadkommer i vardagen men som egentligen inte är av intresse för någon annan. All den här delade informationen av vad man gör är inget annat än böner om bekräftelse. En gilla-markering värmer, men bäst är en kommentar om hur duktig man har varit eller hur snygg man är. Och skulle denna bekräftelse utebli eller bli mindre än vad man hade tänkt sig  så kan dagen vara förstörd och man börjar ifrågasätta sig själv och undra vad man gjort för fel, eller om den och den är arg eller varför de inte gillar senaste bilden.

Så vad gör man åt det här då? Ska man sluta att bekräfta barnet så det lär sig hur den bistra verkligheten fungerar redan från början? Nej, absolut inte! Barnet ska bekräftas, det är inte där felet ligger. Misstaget kommer när barnet blir lite äldre och fortsätter att söka bekräftelse utanför sig själv, oftast hos föräldrarna. Om man som förälder då vill göra sitt barn en riktigt stor tjänst så lär man barnet att själv avgöra när det har gjort något bra och att vara nöjd med den egna bekräftelsen utan att behöva få ett kvitto från någon annan om att man duger. Istället för att barnet kanske visar en teckning och frågar om den är fin och mamma säger att den är jättefin, så kan mamma fråga vad barnet själv tycker. Förmodligen säger barnet då att den är fin och då kan mamma istället bekräfta barnets förmåga att själv avgöra det genom att säga ”Vad duktig du är som kunde se det själv.” Genom att bekräfta barnets förmåga att bekräfta sig själv så bygger man både självkänsla och självförtroende hos barnet som varar livet ut och som kommer att underlätta vuxenlivet på många sätt.

Men om man redan är vuxen och känner sig helt beroende av andra människors bekräftelse, vad gör man då? Ja, då får man börja öva sig i att bekräfta sig själv. Öva sig i att se värdet i sina egan åsikter och bedömningar och att inse att det är mycket, mycket viktigare för mig vad jag själv tycker om mig och sånt som rör mig än vad någon annan tycker. Om jag är nöjd med mitt arbete så är det bra nog oavsett vad någon annan tycker, om jag är nöjd med hur jag ser ut så duger jag oavsett vad någon annan tycker, om jag är stolt över min utveckling så har jag varit duktig oavsett vad någon annan tycker. Det är inte egoistiskt att uppskatta och bekräfta sig själv, tvärtom är det snarare egoistiskt att kräva bekräftelse från sin omvärld, andra människor har i allmänhet nog med sig själv och sina egna problem och överlåter gärna dina till dig. Därmed inte sagt at man ska undvika att bekräfta andra, tvärtom, men man ska inte vara beroende av andras bekräftelse.

Så börja öva redan idag! Avstå från att posta bilden på den nya soffan i vardagsrummet och fråga istället dig själv om du tycker det blev fint. Tycker du det så är allt bra och du kan vara nöjd med din insats. Det kan kännas futtigt i början och samtidigt kännas ofarligt att posta en bild för du vill ju bara att andra ska få se hur fint det blev, men det är ett stensäkert sätt att elda på bekräftelsebehovet som i längden kommer att underminera din självkänsla.

Grejen är alltså inte att du ska lära dig att klara dig utan att bli bekräftad utan att du ska lära dig att bekräfta dig själv.

/Charlotta

8 comments

Peter 6 mars, 2015 - 22:00

Om jag kan likna andra inlägg vid mig. Kan jag likna detta med min särbo/fru.

Ständig jakt på bekräftelse, som i och för sig jag skulle gett henne. Det kan jag erkänna.
Men liksom jag tolkar det du skriver så är det skillnad på bekräftelse och bekräftelse.

Ständigt kasta ut allt på Facebook och annat smått är knappast lösningen. Men å andra sidan får vi som svenskar inte vara självgoda och tycka vi är bra eller att vi gör något bra. Då kan det vara en lösning att referera till andra som ger dig den bekräftelsen. Tar på ett sätt udden ur egoismen.
Samtidigt som jag kan tycka att det går för långt när det skall ”gillas” över allt för allt.
Nästan man får intrycket att – om jag gillar detta kanske denne gillar mitt.

Hur som helst har du med detta inlägg gett mig (ännu) en tankeställare. Stort tack !
Jag skall läsa igenom några gånger till och fundera hur jag på bästa sätt skall hantera bekräftelsedelen gentemot min dotter som nyligen brutit sig loss från något som kan liknas helvetet och som får ens egna problem att bli synnerligen obetydliga och futtiga.
Hon söker nu en enorm bekräftelse från alla håll. Nu är hon mycket duktig i det hon gör och hon får mycket beröm från olika håll.
Gäller att få henne att inse att den andra typen av bekräftelse inte är av godo. Men att göra det på ett fint sätt.

Åter igen with sugar on top. Tack för intressanta inlägg och tankeställare.

För att köra helt O T. Eldkvarn med Winnerbäck och Dregen är en grym kombination. Kan till och med få en att le 🙂

Reply
Coachen 6 mars, 2015 - 22:20

Tack för dina tankar Peter!
Jag tillhör dem som tycker det är helt okej och till och med väldigt bra att våga säga att man är bra på saker, har en viss kompetens eller att man har presterat något viktigt, det är precis det som det handlar om att kunna bekräfta sig själv, och det kanske är just på grund av jantelagen som vi är så dåliga på att bekräfta oss själva i Sverige och därför istället söker bekräftelsen utifrån. Om jag inte själv kan acceptera och stå för att jag är bra på något, hur ska jag då kunna ta till mig beröm från andra?

När det gäller din dotter så förstår jag att hon behöver allt ditt stöd nu, men tänk på att även om du bekräftar henne mycket nu så kommer hon inte alltid att ha tillgång till din bekräftelse, och hon behöver lära sig att bekräfta sig själv så hon inte en dag står utan och kanske känner sig vilsen och ouppskattad. Om hon lär sig att se sitt eget värde och bekräfta det själv så är risken också mycket mindre att hon söker yttre bekräftelse på olämpliga ställen eller från olämpliga personer.

Förresten, jag känner naturligtvis igen dig från kommentarsfältet hos Michael, roligt att du har hittat hit också och tack för dina besök och dina intressanta kommentarer.
/C

Reply
Peter 6 mars, 2015 - 22:45

Tack själv.
Du och Michael ger något som gett mig ett uppvaknande och nya insikter. Kanske beror det på att nästan allt ni skriver kan jag känna igen i mig själv eller i mina nära.
Ni skriver väldigt rättframt och rakt på sak.

För min dotter är det precis det jag vill uppnå. Hon måste se sig själv på ett annat sätt.
I sina studier har hon lyckats med ganska svåra saker och är värd allt beröm för det. Det andra med olämpliga ställens beröm är dålig karma. Det är den delen som måste bort.
Hon har gått och pratat men slutat med det sedan tid tillbaka. Och jag vet ju nu själv vilken nytta det gör och försöker få henne att börja igen.
Något att fundera på över en hundpromenad hur man skall sy ihop det på ett bra sätt 🙂

Reply
Coachen 6 mars, 2015 - 23:08

Det är roligt att kunna vara till hjälp. 🙂 Man blir helt enkelt klokare när man får möjlighet att bolla sina tankar mot någon annan. Du radar upp den ena kloka insikten efter den andra och det jobbet du har gjort och gör med dig själv kan du också använda för att hjälpa din dotter. Jag tycker det låter som om du gör ett bra jobb i rollen som pappa, och när det kommer till hundpromenader så vet jag av erfarenhet att är det ett utmärkt tillfälle för att tänka.
/C

Reply
Peter 7 mars, 2015 - 00:04

Hundpromenader är ett underskattat hjälpmedel för hjärnan. Att ta en paus i jobbet för att få en sväng med voffe är bomull för skälen och tanken.
I synnerhet som jag har ett stråk med kilometervis med vatten att vandra längs 🙂

För att ge lite tillbaka så är det till stora delar de inlägg du skriver som genererar kloka tankar. Insiktsfullt, men även smärtsamt.
Särskilt när man kommer på något man kanske till delar förträngt. Nämligen hur man själv betett sig. Fast, det kanske inte är någon nackdel för framtiden.
Lika bra att få upp allt gammalt elände till ytan för att åtminstone kunna förstå vad man har gjort. Kanske varför man gjort det och för att därefter gräva ner det i djupaste havshålan.

Coachen 7 mars, 2015 - 09:52

Jag känner mycket väl igen mig, min Luddpelle har räddat mig tillbaks till verkligheten oräkneliga gånger när jag på egen hand hade kunnat gräva ner mig hur djupt som helst. Det går liksom inte att vara hur negativ som helst när man är ute i naturen och får till sig all den positiva energi och livskraft som finns där. Djuren och naturen är våra bästa coacher och terapeuter. 😉

Tack, det gör mig glad att höra att mina tankar sätter igång din tankar på ett bra sätt, det är precis det som är intentionen med inläggen. Ett av mina favorituttryck är Maya Angelou’s ”When you know better, you do better”. Det finns ingen anledning att sörja över de misstag man har gjort, hade man förstått då att det var misstag så hade man inte gjort dem. Gläds istället åt att du vet bättre nu och kan skapa ett bättre liv utifrån dina nya kunskaper. 🙂
/C

Peter 7 mars, 2015 - 11:10

Naturen gör underverk.
Kan till delar se liknelsen i naturen när det varit stora katastrofer. Skogsbrand, Vulkanutbrott, och liknande.
Utan gnäll eller självömkan tar naturen tag i sitt, för stunden, problem och inom något/några år har en ny värd börjat öppna sig.

Nyligen haft glädjen att i en stjärnklar natt med fullmåne tillbringa ett antal timmar utomhus i en badtunna på nästan 900m höjd.
Norrskenet som aviserats uteblev dock. Hade väl blivit för mycket för själen ,-)

Natur är för övrigt något som tyvärr försvunnit från mig under lång period. Mår så otroligt bra när jag befinner mig på vita fjäll, i karga kustlandskap, vid och på haven. När jag får se fyrar i natten under helst nattseglingar med bara fyrar som ledsagare. Då kan jag inse livets mening.
Den totala tystnaden i kombination med naturens makt har en stark inverkan på mig. Är som att jag ”kommit hem”

Hittade förresten till boken ”Munken som sålde sin Ferrari” Gillade som exempel det han beskrev om att fokusera på en Ros.
Det som inte fungerade med sådan bok var att lyssna på den. Får köpa den för att få ut mest möjligt.

Reply
Coachen 7 mars, 2015 - 11:24

Ja, det gäller att hitta sina egna nycklar och sedan hålla fast vid dem och använda dem flitigt.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI