Home Barn och familj Hur passar man in utanför barnnormen?

Hur passar man in utanför barnnormen?

by Charlotta

För de flesta verkar familjebildning vara ett väldigt enkelt ställningstagande, i praktiken knappt ett ställningstagande alls utan snarare en självklarhet. Man vill ha barn, frågan är inte om utan istället när, och möjligen om man kan. Men för en del människor är inte allt svart eller vitt på den fronten utan snarare en hel massa odefinierbara och svårgreppbara gråskalor.

Jag har längtat efter att få uppleva att vara gravid och jag kan längta efter att ha en stor familj med flera vuxna barn, men samtidigt har jag nog alltid vetat att tiden där emellan inte skulle passa mig. Någonstans i bakhuvudet har jag alltid trott att jag skulle träffa en man som skulle ge mig den knuff jag hade behövt för att bilda egen familj och som skulle övertyga mig om att vi skulle skaffa barn, och därmed göra så att jag slapp fatta det slutliga beslutet. I väntan på det satsade jag på utbildning och karriär.

Åren gick och jag bockade av flera utbildningar och flera karriärer och ägnade fritiden åt inspirerande fritidsaktiviteter och ett innehållsrikt socialt liv. Under tiden bildade vänner och bekanta familj och skaffade barn, och jag gladdes med dem men tyckte inte själv att jag var på långa vägar redo. Samtidigt pågick något helt annat i min kropp, något som jag bara var marginellt medveten om, jag var mitt i processen av att dra på mig ett komplicerat och långvarigt utmattningssyndrom. Efter att ha blivit sjukare och sjukare under många år kunde jag till slut inte ignorera min sviktande hälsa längre utan var tvungen att inse att jag inte ens orkade med det mest grundläggande längre, jag klarade knappt av att ta hand om mig själv, än mindre skulle jag klara att ta hand om någon annan. När jag äntligen började ana ljuset i andra änden på utmattningstunneln hade åren sprungit ifrån mig. Plötsligt har jag närmre till 50 än till 40 och inser att det inte blev några barn. Mannen kanske fortfarande dyker upp men barn känns inte längre som ett alternativ.

Det lustiga är att trots att jag aldrig direkt velat ha barn eller egentligen kan tänka mig ett liv med småbarn så känns det emellanåt som om jag kanske har missat något viktigt. Inte minst så känns mamma-klubben och allt hyllande av mammor i olika sammanhang som om jag numera anses som en andra klassens medborgare för att jag inte har barn. Jag kan inte ens sälla mig till dem som inte kan få barn för jag har aldrig försökt och aldrig känt den starka längtan som gör allt annat i livet meningslöst. Å andra sidan kan jag inte heller säga med absolut säkerhet att jag inte vill ha barn, även om det ligger närmre till hands. Så var hör jag hemma? I vilket barnfack passar jag in? Ska jag vara tuff och säga att det var ett aktivt val att välja bort barn? Eller ska jag söka medlidande och säga att livet aldrig skänkte mig barn?

Ibland hamnar man i situationer där det är svårt att relatera till omvärlden, där man upplever att man befinner sig utanför, eller mittemellan. Det är klart att man kan tvinga sig in i ett fack för att få känna tryggheten av tillhörighet, men om facket skaver så är frågan hur mycket hjälp det egentligen är. För mig skaver båda facken, så har jag har bestämt mig för att acceptera situationen som den är utan att kunna förklara den. Jag vet inte varför det blev som det blev och jag vet inte ens vad jag hade valt om jag fått möjlighet att välja, och jag har bestämt mig för att vara nöjd så.

Kanske hade jag inte blivit någon vidare förälder, kanske är mina ofödda barn tacksamma för att de slapp upplevelsen, kanske hade föräldraskapet krossat mig fullständigt? Kanske var det så att livet valde åt mig eftersom jag inte hade kapaciteten att välja själv? I alla fall är det vad jag väljer att tro, jag väljer att tro att livet är på min sida och att allting blir till det bästa, och i mitt fall betydde det att jag inte skulle ha barn, och att jag dessutom slapp att fatta det svåra beslutet.

Jag tror att det i de flesta fall är bättre att hänge sig åt verkligheten som den är, istället för att lägga energi på att försöka analysera varför det blev som det blev och hur det kunde ha varit istället. För mig handlar det om att släppa barnfrågan och leva min egen version av livet, vad handlar det om för dig?

/Charlotta

6 comments

Tina 17 juni, 2015 - 20:07

Jag har valt bort barn i mitt liv pga att jag inte skulle kunna ge barnet det som det skulle behöva Har haft alldeles för mycket att ta hand om inom mig själv! Däremot har jag kunnat välkomna djur i mitt liv och har nog egentligen alltid känt mig mer som en djurmamma framför en människomamma:-).
De allra flesta av våra vänner har bildat familj och vi avviker verkligen från mönstret.
Stöter tyvärr ofta även på föräldrar som prioriterar sina egna behov långt före sina barns. Varför då skaffa dem, förstår verkligen inte det?! Normen är väl att man ’ska’ bilda familj och en del har svårt att acceptera att man valt bort detta(kanske för att de själva inte trivs i sin egen situation). De flesta i vår omgivning tror inte vi kan få barn. Till en del kan jag berätta att jag är ofrivilligt barnlös och bli respekterad för det, andra har faktiskt tagit illa upp!
Frågan känns onekligen som en het potatis och min erfarenhet är den att det gäller att gå varsamt fram i de diskussioner som kan uppstå.

Reply
Coachen 17 juni, 2015 - 20:22

Hej Tina, tack för din kommentar!
Precis som du är jag också ”djurmamma” och känner mig nöjd och bekväm i den rollen, och precis som du så tror jag också att det finns de som skaffar barn för att det förväntas snarare än för att de verkligen vill vara föräldrar. Det är det som gör det så knepigt, att bli förälder är så normativt att det knappt ens finns något utrymme för ett riktigt val, det är bara så det är, man skaffar barn.
/C

Reply
Tina 19 juni, 2015 - 08:04

Frivilligt barnlös ska det naturligtvis vara!

Reply
Coachen 19 juni, 2015 - 08:38

Jag misstänkte det. 😉
/C

Reply
Johanna 22 juni, 2015 - 19:02

Åh så skönt att läsa detta! Jag är 41, är i en depression sedan 2 år pga ett förhållande som kraschade och när det tog slut dundrade barnlösheten emot mig – hade aldrig tänkt tanken förutom men en besatthet att komma över att jag aldrig får barn tog över men mina tankar bara maler och maler om jag verkligen vill ha barn, orkar jag, jag är så deprimerad, jag skulle aldrig orka – men nu är livet meningslöst. Innan detta hände levde jag ett fantastiskt liv, älskade mitt jobb, vänner – kände att jag aldrig skulle ha tid med barn men helt plötsligt tyckte jag att missade någonting och nu är jag rädd att jag skall vara deprimerad hela livet och inte kunna lära mig att se på det jag har och inte vad andra har. Medicin och terapi hjälper föga. Men vad jag lärt mig är att väldigt många är ambivalenta när det gäller barn – det är inte alls en så självklar fråga som det ibland verkar vara.

Reply
Coachen 22 juni, 2015 - 19:16

Tack för dina tankar i frågan Johanna. Nej, det är nog inte alltid så självklart som det kan verka. Kom ihåg att ingenting är statiskt, allra minst livet. Så som du mår nu är inte hur du kommer att må för alltid, gör det bästa du kan av nuet så kommer framtiden att utkristallisera sig efter hand, och det kommer att bli bra hur det än blir. Kram!
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI