Home Barn och familj Självkänsla och självupptagenhet kommer från föräldrarna

Självkänsla och självupptagenhet kommer från föräldrarna

by Charlotta

Vissa personlighetsdrag ökar markant hos människor, dålig självinsikt, överdrivet behov av att hävda sig själv, för höga tankar om sig själv, svårt att hantera att bli avvisad och svårt att ta kritik. En person som stämmer in på den beskrivning sägs vara narcissistisk eller självupptagen och det är alltså i den riktningen mänskligheten rör sig.

Enligt en ny studie har föräldrarna stort inflytande över hur självupptagna barnen blir som vuxna och också över vilken självkänsla barnen får. Barn som har blivit curlade och övervärderade av sina föräldrar blir oftare självupptagna medan barn som har tillgivna föräldrar som visar värme och närhet oftare får bättre självkänsla.

”Föräldrarna övervärderar barnen i hopp om att deras självkänsla ska få sig en skjuts, men i själva verket är det helt andra, mindre attraktiva, personlighetsdrag som odlas. ’Alla föräldrar vill sina barns bästa, men att sätta dem på en piedestal är ingen bra idé.’ I stället bör föräldrarna visa barnen tillgivenhet och värme. ’Men det är hur barnen uppfattar föräldrarna som korrelerar till graden av självkänsla, inte hur föräldrarna tycker att de är. Det är barnens verklighet som gäller.’”

Självupptagenhet/narcissism ska alltså inte förväxlas med självkänsla eller självförtroende. Självkänsla och självförtroende bottnar i personlig trygghet och en känsla av att vara älskad och värdefull medan självupptagenhet bottnar i osäkerhet, självförakt och rädsla för att inte räcka till, alltså raka motsatsen.

”Ett exempel på narcissistiskt förhållningssätt är när ett dåligt studieresultat inte resulterar i ökade ansträngningar utan i kritik mot lärare, läroböcker och skola, som utsätts för förakt. En narcissistisk person är ytterst kritikkänslig, vilket gör att en vän som uttrycker kritik plötsligt betraktas som en fiende.”

/Charlotta

8 comments

Johan 26 december, 2015 - 23:43

Hej! Jag måste börja med att säga att du har en fantastisk blogg och att jag nästan har läst igenom hela.
Jag separearde med min sambo för ca. 3 månader sedan och har mått fruktansvärt dåligt. Hon å andra sidan har mått ganska bra. Problemet jag ser med separationen efter 3 månader är att hon alltid tänker på sig själv i första hand och barnen i andra hand. När jag tänker tillbaka på vårt förhållande så upplever jag en form av narcissism från hennes sida. Allt handlar om henne, hur hon mår. Jag har mått dåligt i närmare 3 år och hon har inte gjort något för att försöka hjälpa mig. Snarare så har hon pratat med sina vänner bakom ryggen på mig, att ahh nu mår han dåligt igen.
Nu planerar hon att resa utomlands i 2 veckor och kommer då inte se sina barn på 3 veckor. Jag sa att det kanske är en resa att göra när barnen blir lite äldre. Men hon förstår inte det. Det är även hon som alltid dragit upp att allt är mitt fel i vårt förhållande. Jag försökte få henne att förstå att det är nog bådas fel och inte bara ens fel, men där lyssnar hon inte. Jag är rädd att mina barn ska växa upp till att bli narcissister också. Hur gör jag? Jag ger dem kärlek, värme, lär dem vad man får göra och inte. Men om hon inte lägger ner mer energi och vi har varannan veckas ansvar. Hur gör jag?

Reply
Charlotta 27 december, 2015 - 10:40

Hej Johan, tack för din kommentar. Vad roligt att du gillar bloggen och det jag skriver, tack. 🙂
Det är en svår situation du beskriver och som du själv är inne på så verkar det som om ditt ex har narcissistiska drag i sin personlighet. För din egen del ska du förmodligen vara glad att ha kommit ur det förhållande eftersom det kan vara oerhört påfrestande och nedbrytande att leva med en sådan person, men jag förstår att du oroar dig för hennes inflytande över barnen.

Du får nog utgå från att hon inte kommer att ändra sig och att barnen kommer att få olika input när de är hos mamma och pappa. Som tur är så är barn väldigt lyhörda och smarta och förstår långt mycket mer än vad vi vuxna i allmänhet tror. Även om de inte förstår hela bilden och kan sätta ord på det, så känner de i allmänhet vad som är rätt och fel, bra och dåligt även vid tillfällen då vuxna kanske önskar att de levde i bekväm ovisshet.

Så vad du kan göra är att ge dem så goda värderingar du kan den tid de är hos dig, att öppna upp för samtal om allt de kan ha frågor och tankar om, även det som kan kännas känsligt, som hur deras mamma agerar och vad hon säger. Enligt mig så är det bästa du kan göra att visa barnen att du respekterar och bryr dig om deras mamma, men att du inte delar hennes åsikter och att du tycker att hon emellanåt säger och gör saker som inte är rätt och att det också är därför ni inte lever tillsammans längre. Det här kan du vara tydlig med mot barnen efterhand som du upptäcker att att de märker att ni ger olika besked, de kommer att förstå och vara tacksamma för att du bekräftar det de känner men inte kan sätta ord på, och det kommer att vara en trygghet för dem att du berättar sanningen.

Bekräfta dem mer för vem de är och mindre för vad de gör, försök inte kompensera situationen genom att curla dem, vara överdrivet generös med saker eller låta dem slippa sånt som är jobbigt eller tråkigt, utan fokusera på att ge dem trygghet, att de vet att de är älskade för dem de är oavsett vad de gör, men också att du förväntar dig att de anstränger och gör det sitt bästa i alla lägen. Du ska vara deras trygghet men du ska inte underlätta livet så mycket att det blir en räkmacka och att de inte får möjlighet att lära sig av egna misstag och motgångar.

Det här inlägget handlar just om skillnaden mellan att fostra trygga barn med självförtroende och att fostra osäkra barn som blir narcissister. Har du inte redan läst det så tror jag du kan ha glädje av det.
/C

Reply
Caroline 27 november, 2017 - 22:57

Jag är är en narcisisst.
Men jag låter det sällan komma upp till ytan.
På ytan uppvisar jag att en lättsam och enkel fasad.
Kommer ofta med smarta visdomsord och ömmar för dom svaga.
Jag hävdar mig sällan (nuförtiden) en världsmästare vet ju redan liksom.
Innerst inne så känner jag mig alltid smartare än alla andra, och vill ofta bevisa för mig själv min överlägsenhet.
Men jag jobbar på att bli en bättre människa, eller vänta nu, får man bli bättre när man redan är överlägsen?

Reply
Charlotta 28 november, 2017 - 09:14

Välkommen hit Caroline! Tack för dina tankar, men jag är rädd att jag inte håller med dig om din självdiagnos. Saken är den att en tvättäkta narcissist inte är medveten om sin narcissism, det går liksom emot själva personlighetsdraget att både kunna inse och erkänna en svaghet, så att du skulle vara narcissist tror jag inte riktigt på. Det är möjligt att du har vissa narcissistiska drag, men det har de flesta människor och det är nästan en nödvändighet för att fungera i vårt samhälle. Av det du berättar tror jag egentligen inte alls att du är narcissist utan bara har ett ovanligt gott självförtroende och är något av en besserwisser. 😉 Det goda självförtroendet tycker jag du ska vara rädd om, men du skulle kunna fundera på varför du har behov av att hävda dig inför andra, för det är egentligen mer ett tecken på dålig självkänsla. Det är för övrigt en vanlig kombination, bra självförtroende och dålig självkänsla.
/C

Reply
Lisbeth 30 november, 2017 - 14:30

Vad är det för skillnad på bra självförtoende och bra självkänsla?

Reply
Charlotta 30 november, 2017 - 14:40

Självförtroende handlar om vad du tror dig kunna göra och åstadkomma medan självkänsla handlar om din uppfattning om ditt egenvärde och vad du förtjänar.
/C

Reply
Tomas Karlsson 26 december, 2018 - 23:10

Intressant, men med ett men… Wikipedia påstår att personligheten bara beror till 5 procent på familjemiljön. Hur kan då föräldrarna ha skapat narcissister?

Reply
Charlotta 27 december, 2018 - 09:56

Det kan vara klokt att inte förlita sig på Wikipedia utan söka fler oberoende källor innan man bildar sig en uppfattning.
/C

Reply

Lämna ett svar till Lisbeth Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI