Home Barn och familj Skolåren, himmel eller helvete?

Skolåren, himmel eller helvete?

by Charlotta

Grundskolan var inte mitt livs bästa period, jag var duktig på lektionerna och lärarna gillade mig, men med klasskompisarna var det värre. Den där känslan av att inte få vara med, att bli sist vald, eller att få vara med på nåder vissa gånger, var ständigt närvarande.

Det var Hanna Öhmans  inlägg om att de funderar på att låta sin dotter byta förskoleklass, som fick mig att tänka tillbaka på min egen skolgång. Alla barn är olika och det sker mycket mognadsmässigt mellan förskola och skola, så det här är inte tänkt som en jämförelse eller en rätt eller fel-diskussion, bara en reflektion över att det finns minst två sidor av alla situationer.

För mig blev det bättre i högstadiet, men inte bra förrän i gymnasiet, låg och mellanstadiet var sällan roligt och ofta jobbigt. Vissa gånger var det annorlunda och jag kunde för en kort period känna det som om jag var accepterad, men sedan var det något som hände och allt var som vanligt igen. Jag ska inte säga att jag led, men det fanns ständigt ett mörkt moln över mitt huvud och allt som oftast kom det en skur.

Vissa specifika gånger led jag, vissa gånger var jag rädd, men oftast kände jag mig bara ointressant eller udda. Mitt liv under de åren levdes på gränsen mellan att vara accepterad och att vara oönskad, och jag visste aldrig vilken sida jag skulle befinna mig på just den dagen.

På den tiden sa man att man blev retad, om man sa något, jag gjorde det inte utan valde att hålla upplevelsen för mig själv. Nuförtiden hade man förmodligen kallat det mobbning, även om det för de flesta av tillfällena känns som ett starkt ord.

Man skulle kunna tro att jag är besviken över min skolgång, att jag ångrar att jag inte berättade så någon kunde ingripit och sett till att jag fått stöd eller fått vara med mer, men det gör jag inte. Jag varken ångrar eller är besviken, jag tror jag fick precis den upplevelse jag behövde för att utvecklas som det var tänkt.

Var det mentalt påfrestande? Absolut. Skulle jag vilja ha den tiden ogjord? Absolut inte. För mig var det en skola i dubbel bemärkelse, och i många avseenden lärde jag mig lika mycket på rasterna som på lektionerna. Jag lärde mig om människor, om relationer, om livet, om att ta vara på mig själv, om att finna min egen väg och om att tackla motgångar.

Jag säger inte att samma recept fungerar för alla, för det beror säkert på vilken typ av personlighet man har, men för mig blev det en drivkraft, en önskan att utnyttja min kapacitet till fullo, och en tålighet vad gäller motgångar och besvikelser.

Alla föräldrar vill väl skydda sina barn från ledsamheter, motgångar och besvikelser, men vi vet också att det vuxna livet inte ser ut så. Livet är fullt av just ledsamheter, motgångar och besvikelser, kanske blir det lite lättare om man får börja lära sig att hantera det redan tidigt i livet?

/Charlotta

20 comments

Ewwa 19 april, 2017 - 09:48

Jag hade det ungefär likadant; ibland fick man vara med men andra gånger inte. Men jag trivdes bra med att vara ensam med mej själv också, så det var inte det som var det största problemet med min skolgång, utan att undervisningen oftast var så fruktansvärt seg och tråkig! Minns att jag mest tittade på klockan och klottrade i marginalen i böckerna och bara önskade att skoldagen skulle ta slut så jag fick gå hem och göra nånting ”riktigt”…

Reply
Charlotta 19 april, 2017 - 09:56

Den upplevelsen är det nog många som kan känna igen sig i också.
/C

Reply
H 19 april, 2017 - 13:53

I min skolgång fanns det mobbning också och även jag blev utsatt enstaka gånger. Det hände ibland att jag hamnade i slagsmål. Att slåss var ju inte bra men på ett sätt fick jag respekt mot mobbarna. Det jag ångrar idag är att jag skulle visat mer intresse för mina bästa vänner där i skolan. Jag borde ha följt med på alla skolresor och deltagit i alla andra aktiviteter vi hade.Men jag trivdes mer att vara med min familj och syskon. Idag hade jag behövt mer av mina vänner…

Reply
Charlotta 19 april, 2017 - 14:45

Jag förstår hur du tänker, men det finns ingen garanti för att du hade haft kvar de vännerna idag ändå. Man utvecklas åt olika håll, väljer olika livsstilar, är i olika faser i livet, och så glider man ifrån varandra. Fördelen med att skapa nya vänner som vuxen är att man är mer ”färdig” som människa och kan välja vänner som man verkligen har saker gemensamt med, inte bara gemensamma minnen.
/C

Reply
Angelica Alm 19 april, 2017 - 22:26

Vad roligt att jag hittade din sida! J
ag spelade ut mitt pratiga och glättiga jag i skolan. Det gav mig många vänner, men jag kände mig alltid annorlunda . Tyckte om att försöka förstå människor och hade stort ensambehov där jag inte behövde anpassa mitt beteende. Gymnasiet var värre för mig personligen men jag hade fortfarande ett stort socialt liv som ibland kunde kännas kvävande. Jag kände mig nog inte sedd för mitt riktiga jag, bara den delen som jag valde att visa, vilket förstås inte är så konstigt så här i efterhand.

Reply
Charlotta 20 april, 2017 - 09:11

Välkommen hit Angelica! Tack för att du delar med dig.
/C

Reply
Majsan 20 april, 2017 - 08:31

Tyvärr tror jag det är omöjligt att skaka av sig känslan av att vara osynlig/oduglig/ful helt efter de otroligt tuffa åren på högstadiet. Jag fanns inte…ingen såg mig, inte ens lärarna. Och hemma fanns en aggressiv pappa och visade man känslor fick man höra att man var sjuk i huvudet. Idag kan jag ångra att jag inte bara gick ifrån skolan, bara packade alla grejer, lämnade in och gick. Att jag tillät dem behandla mig så. Jag pratade aldrig med någon om detta. På ett sätt skäms jag fortfarande för att ingen tyckte om mig. Att innerst inne är det mig det är fel på. Idag tycker jag om mig själv men jag har väldigt svårt för att stå i centrum och ta plats, är en tyst person i större grupper men lärde mig som du otroligt mycket om människor under den perioden och har idag lätt för att skapa djupa relationer…i övrigt är det väl något man får acceptera, att det hänt och att man är lika mycket värd som alla andra…för helt går det aldrig bort…
kram💚

Reply
Charlotta 20 april, 2017 - 09:16

Jag förstår hur du menar med att minnet aldrig försvinner och att det är möjligt att återknyta känslorna till hur det kändes att vara där, men för mig är inte det en belastning längre utan snarare tvärtom. Jag kan se tillbaka på den tiden, se hur långt jag kommit sedan dess, hur mycket de erfarenheterna utvecklade mig och att jag behövde dem för att kunna bli den person jag är idag. De gamla känslorna av att inte duga och inte få vara med kan jag idag använda som tändvätska och ”jävlar anamma”. Jag minns hur det fick mig att känna, och jag vet att jag både hanterade det och klarade mig igenom det, och det gör att jag känner mig stark och kapabel. I mitt innersta vet jag ju att de hade fel, att jag är precis lika mycket värd som alla andra, precis som du är. Har du provat att tillåta dig själv att sätta av den ryggsäcken och säga att det är okej att lämna de känslorna nu, eller att låta dem få en annan funktion? Kram!
/C

Reply
Majsan 20 april, 2017 - 18:47

Tack för ditt långa svar Charlotta😊. Jag har för det allra mesta lagt de åren bakom mig. Det är bara ibland i vissa situationer som jag blir påmind. Men jag är då väldigt snabb på att bekräfta mig själv. Det som hände då var inte mitt fel, jag passade inte in där och det är helt ok. Kan nog faktiskt säga att jag idag uppskattar att jag inte är som alla andra. Även de åren har ju gjort mig till den jag är idag. En person som jag tycker om.

Reply
Charlotta 20 april, 2017 - 20:13

Härligt att läsa om din resa och din klokskap Majsan. ❤️
/C

Reply
A. 20 april, 2017 - 08:37

Jag var duktig i skolan, så lärarna gillade mig. Såsom du blev jag också betraktad som lite udda av mina skolkamrater, där även mobbing ingick om än inte frekvent. Jag hade dock några beskyddare, och speciellt en som försvarade mig i de fall jag jag blev utsatt för mobbing eller t.om fysiskt våld. För min del så är grundskoleåren kluvna, vissa saker var bra andra var mest en plåga. Jag har alltid varit vetgirig, så på det planet var grundskolan bra för mig, minns att när skoldagen var slut så gick jag hem och lyssnade på radions program ”Svar idag”sådana program finns inte idag utan nu är det mest skit på radion. Jag är ändå tacksam att jag fick gå i grundskolan på 60-70 talen. Tror mig veta att det är mycket värre för dagens elever. Såg en undersökning där var 5:e 15 åring säger sig vara utsatta för mobbning i dagens skola. Jag skulle inte vilja vara tonåring idag. Eller överhuvudtaget vara tonåring, det var en jobbig tid i livet.

Reply
Charlotta 20 april, 2017 - 09:21

Jag håller med dig, det är absolut värre idag än vad det var när vi växte upp. Jag såg också den undersökningen igår och tänkte på synkroniciteten att jag skrev just detta inlägget samma dag som undersökningen publicerades. 😉 Innan jag blev egen företagare jobbad jag några år som lärare, det är drygt tio år sedan nu, och redan då var situationen i skolan en helt annan. Det finns mycket att säga om hur det är att växa upp i Sverige idag, och jag tror tyvärr att vi har svängt av åt fel håll någonstans längs vägen och att fokus hamnat på att lappa och laga istället för att ta tag i grundproblematiken.
/C

Reply
A. 20 april, 2017 - 08:44

Vad är det här: Your comment awaiting approval? Dessutom så måste jag fylla i både användarnamn och e-post, det fanns automatiskt på din blogg tidigare. Har du fått fula hotfulla kommentarer ?

Reply
Charlotta 20 april, 2017 - 09:01

Du har satt en punkt efter ditt A och har i och med det ett annat användarnamn. Då räknar WordPress dig som en ny och användare, så du måste fylla i dina uppgifter och jag måste godkänna dig på nytt. Detsamma händer om man använder enheter med olika IP-nummer.
/C

Reply
A 21 april, 2017 - 08:40

Har alltid haft punkt efter A och jag använder alltid samma IP-nummer och adress. Märkligt. Får väl ta bort punkten då.

Reply
A 21 april, 2017 - 08:52

För att skapa en tryggare skola och att göra livet lättare och uthärdligt för dagens tonåringar, så måste själva grundproblematiken ses över ordentligt. Det är hemskt hur det Svenska samhället har utvecklats åt fel håll med mobbing, hot våld och alla vapeninnehav + narkotikalangning, skottlossningar med mord som följd. Detta kunde jag aldrig tänka mig att vårt land skulle förvandlas till när jag var yngre. Nu vågar man knappt vistas utomhus på kvällarna.

Reply
Charlotta 21 april, 2017 - 09:35

Det finns mycket att göra på det området.
/C

Reply
Lisbeth 13 december, 2017 - 20:47

Själv blev jag inte mobbad i skolan, jag hjälpte och skyddade däremot en skolkamrat mot mobbing i mellanstadiet.
Problemet var dock det att när jag var sjukfrånvarande så blev hon omedelbart plågad. Detta ledde till att hon inte vågade gå dit när jag inte var där och kunde följa henne till och från skolan. Ingen vuxen ingrep.
På en arbetsplats hade jag en kollega som jag delade många intressanta samtal med. Han menade att det var de vuxna som många gånger lärde barnen att mobba, dels som dårliga förebilder också med bristfällig uppfostran. Han påstod att vuxna mobbar varandra ännu värre.
Jag vet inte om det verkligen är så, men ser det som fullt möjligt.
Själv blev jag trackasserad en del de sista åren i mitt yrkesliv ofta i form subtila dubbeltydiga skämt och sexistiska bilder.
Jag tog det upp med min chef men han valde den lättaste lösningen, och menade att det var jag som var överkänslig.
Han sa att människor hade olika preferenser, och det måste man tåla.
Det hade ju varit roligare för mig om mina sista år före pensionen hade varit mera minnesvärda.
Det tog en stund att bearbeta elakheterna men som sagt, jag jag har varit med om värre saker.
Jag undrar om inte det också ligger i tiden att människor inte respekterar äldre personer lika mycket.

Reply
Charlotta 13 december, 2017 - 22:42

Här är ett inlägg som tar upp en del av det du beskriver.
/C

Reply
Lisbeth 14 december, 2017 - 00:11

Det var en intressant koppling, för den personen som var motorn i mobben, var en person som redan från dag 1 på jobbet talade mycket om hur många själviska och dumma arbetskamrater han hade haft på tidigare arbetsplatser.
Jag tappade förtroendet för personens omdöme ganska meddetsamma. Människor som är så dömande letar ju gärna efter fel på andra.
Så jag blev inte direkt överaskad över att fler skulle bli utsatta.
Det jag tyckte var riktigt tankeväckande för oss alla, var hur du förklarade, hur vuxna genom genom att tala dömande i barns närvaro omedvetet mentalt godkänner och faktiskt lär barn (och kanske också vuxna) att mobba.
Det har jag aldrig reflekterat över tidigare.
Att döma har alltså oöverskådligt stora konsekvenser.
Tack för dina kloka ord.

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI