Vad gör man när de tankar som rör sig i ens eget huvud är det absolut sämsta sällskap man kan ha. När tankarna är en samling ligister och marodörer vars främsta mål är att förstöra allt som har minsta lilla chans att bli något bra, när de består av mobbare och mördare som dag efter dag bryter ner dig på alla tänkbara sätt och inte är nöjda förrän du är död? Låt mig börja med…
Katastroftankar – det hörs på namnet att det är tunga grejor det handlar om, ingenting man bara viftar undan eller hoppar över. Men har man aldrig själv upplevt dem så kan det vara svårt att förstå precis hur förlamande den tillhörande rädslan kan vara. Det kallas katastroftankar för att det är precis så det känns, som sista andetaget innan man dras ner i djupet av den sjunkande båten, sista ögonblicket innan det stora djurets käftar…
Att ta sitt eget liv kan under vissa omständigheter kännas som en rimlig utväg, eller som den enda utvägen, i alla fall om man bär allt det jobbiga inom sig. När man börjar prata om de svåra känslorna med någon annan så visar det sig att det finns andra, mycket bättre lösningar. /Charlotta
Det får dig att känna det som om du faktiskt gör något, som om det du gör förbättrar situationen, att det minskar risken för att det ska gå illa och ökar chanserna för att det ska gå bra. Men allt det är bara inbillning, i själva verket är det en helt meningslös sysselsättning som bara dränerar dig på energi och ökar sannolikheten att du ska bli sjuk av stressen. Oro är kanske den lömskaste känsla man…
Generation Y, de som föddes på 80- och 90-talen, sägs ibland tillhöra desperationens generation. De är den första generationen som vuxit upp med datorer och mobiltelefoner som något självklart. De tillhör också den curlade generationen och de som gått i den nya mål- och resultatfokuserade skolan. Inte minst har de oändligt med valmöjligheter och många lever med en ständig känsla av att inte veta vad de ska välja eller av att ha valt fel. Att ha valmöjligheter…