Att det fortfarande 2019 ska ligga ett skammens skimmer över psykisk ohälsa är inte bara beklagligt utan också väldigt märkligt. Varför är det så enkelt att säga att man har migrän eller dras med en dålig rygg, men så svårt att tala om att man är deprimerad eller lider av ångest. Varför skulle det vara mer acceptabelt att ha en känslig kropp än ett känsligt psyke? Det är ingen skam att må dåligt, inget tecken…
Det är lätt att bli rädd om man läser löpsedlar och ser på nyheter. Världen är full av oroligheter och hot och annat som skrämmer, och även om krig, terrorbrott och ekonomiska kriser än så länge håller sig på avstånd för de flesta av oss så känner vi ändå av effekterna. Oron når oss, skakar om oss och får oss att undra om vi står på tur. Men något som kanske skrämmer de flesta ännu mer är…
Vad gör man när de tankar som rör sig i ens eget huvud är det absolut sämsta sällskap man kan ha. När tankarna är en samling ligister och marodörer vars främsta mål är att förstöra allt som har minsta lilla chans att bli något bra, när de består av mobbare och mördare som dag efter dag bryter ner dig på alla tänkbara sätt och inte är nöjda förrän du är död? Låt mig börja med…
Katastroftankar – det hörs på namnet att det är tunga grejor det handlar om, ingenting man bara viftar undan eller hoppar över. Men har man aldrig själv upplevt dem så kan det vara svårt att förstå precis hur förlamande den tillhörande rädslan kan vara. Det kallas katastroftankar för att det är precis så det känns, som sista andetaget innan man dras ner i djupet av den sjunkande båten, sista ögonblicket innan det stora djurets käftar…
Att ta sitt eget liv kan under vissa omständigheter kännas som en rimlig utväg, eller som den enda utvägen, i alla fall om man bär allt det jobbiga inom sig. När man börjar prata om de svåra känslorna med någon annan så visar det sig att det finns andra, mycket bättre lösningar. /Charlotta