Ordet själsfrände har något av ett rosa skimmer över sig, som ett kärlekens Shangri La där livet är enkelt och självklart och med en djup förståelse och sinnesfrid. Inte konstigt att det är mångas mål och dröm att få träffa sin själsfrände. Men man ska vara försiktig vad man önskar sig, för det kan hända att man får det, och i fallet med själsfränden så kanske det visar sig vara mer än vad man hade tänkt sig.…
För många människor känns livet tidvis väldigt svårt, nästan omöjligt svårt, som om man hela tiden blir testad och utmanad, och som om det aldrig får vara enkelt. Måste det vara så, och varför är det så? För er som är övertygade om att döden på alla sätt är slutgiltig och att det inte finns något mer i livet än det vi ser och kan ta på så kanske ni vill sluta läsa här och komma tillbaka…
Livet lär oss hur man ska leva det, om man bara lever tillräckligt länge. – Tony Bennett Varför är vi människor så stränga mot oss själva? Varför kräver vi det omöjliga av oss och slår på oss själva när vi inte kan leverera det? Hur kommer det sig att vi tror att vi ska kunna veta i förväg det vi är tänkta att lära oss genom att leva våra liv? Och när vi gång på gång gör…
Några tankar i allhelgonatid om min syn på vad döden är och vad som händer sedan, efter döden, och att människor som älskar oss aldrig verkligen lämnar oss. Gillar du mina videos så prenumerera på Överlenvadsguidens YouTube-kanal så du inte missar något. /Charlotta
Det här är från början en kommentar som jag skrev för några dagar sedan till ett inlägg i en annan blogg. Inlägget handlade om förlust av en närstående och jag känner att jag vill lägga in texten här också. Det känns som att någons död borde märkas mer, att världen borde uppmärksamma att någon man älskar och som betyder så mycket slutar att andas. Döden borde lämna ett märke efter sig i livet, ett hål, en buckla, eller ett gupp längs…