Home Charlotta I år tar jag pynt-ledigt

I år tar jag pynt-ledigt

by Charlotta

Jag brukade älska julen och allt som hör julen till. Julmusiken, julpyntet, juleljusen, julmaten, julbaket, julblommorna, julklapparna, och inte minst allt planerande inför julen.

På senare år har den känslan haft svårt att infinna sig och julen har mer och mer blivit ett måste istället för en glädje. Hur mycket måste jag julpynta? Hur mycket måste jag baka?

I år förändrades något och jag ställde äntligen rätt fråga till mig själv, inte ”Hur mycket måste jag pynta?” eller ”Hur mycket måste jag baka?”, utan ”Varför måset jag pynta och baka?”, och det uppenbara svaret blev ”Det måste jag inte.”.

Svaret var naturligtvis egentligen självklart, men jag hade inte sett det eftersom jag varit så tyngd av tradition. Nu gjorde denna insikt att jag bestämde mig för att ge mig själv pynt-ledigt, och även bak-ledigt. Det står ett par adventsljusstakar i fönstren, inte minst för grannarnas skull, och några hyacinter och en julstjärna på borden, men det är allt.

Det intressanta är att i och med att jag frigjorde mig själv från kravet på att pynta, baka och förbereda för jul, så uppskattar jag alla andras pynt så mycket mer.

Pudelpromenaderna blir en njutningsfull upplevelse av ljusslingor och fönsterdekorationer, och shoppingturen blir en orgie i kommersiellt glitter och julpynt. För första gången på flera år uppskattar jag alltihopa igen, kanske för att jag får betrakta det utan att behöva vara involverad i det, i år får jag vara pynt-ledig och bara vara åskådare.

Kanske blir den här pynt-ledigheten en sådan succé att jag gör om samma sak nästa år, eller så visar det sig att den väcker min julgnista igen så att jag pyntar loss värre än någonsin nästa år.

Det spelar ingen roll vilket det blir, för jag ger mig själv friheten att tycka att båda alternativen är lika godkända och lika bra, det blir jul ändå.

/Charlotta

17 comments

Lena - gott för själen 21 december, 2016 - 15:00

Det gjorde du rätt i. Samma här, typ!

Kram Lena

Reply
Charlotta 21 december, 2016 - 17:27

🙂
/C

Reply
Lydia 21 december, 2016 - 20:47

Hej Charlotta!
Jag har skrivit till dig tidigare och fått bra råd och hoppas nu på att få stöd och vägledning.
Lite bakrundsinfo: kvinna, 30+, gift med två små barn. Lycklig och tacksam över at barnen är friska och utvecklas fint. Besviken över det ojämställda livet jag lever, och snart bitter på min man – att han inte tar mig och det jag säger på allvar. Det är jag som tar hand om 95% som hör till hemmet och barnen: hushållsarbete och uppfostran. När vi var förlovade och utan barn samt levde i hyresrätt, var maken delaktig i hushållssysslorna. Han gjorde inte lika mycket som jag men det gick att dela på det mesta. Nu, tre år senare med två barn och radhus, verkar det som att han ser som sina främsta uppgifter att klippa gräs, ta hand om bilen och fixa till saker runt huset under sommarperioden. Jag har bett och bönat om att han ska involvera sig mer hemma, tex lära sig att tillaga fem maträtter. Två år senare är det jag som lagar mat 9 ggr av 10. Med två små barn har jag inte ens tid att gå och träna eller ägna mig åt andra hobbys. Han kan ju passa sina barn, men arbetet hemma blir inte utfört, så när jag kommer hem, är det ändå jobb som väntar. Han har en hobby som är tidskrävande och är hemifrån minst en dag i veckan. Denna skeva fördelningen skaver så mycket! Jag har förstått nu att han inte kommer att ändra på sig. Att jag kommer att göra det mesta hemma även när jag börjat jobba igen (så var det även när han tog ut sin föräldraledighet med fösta barnet). Så, vad ska jag göra för att min frustration inte går ut över barnen, att jag inte blir bitter på mitt liv? Jag vet att det blir bättre ju större barnen kommer att bli. Och jag vet att ag är långt ifrån den enda som lever såhär ojämställt. Jag har också förstått att jag kommer att ha mycket mer ledig tid om jag skiljer mig (ironiskt nog). Hans attityd gör att jag inte känner mig attraherad av honom och jag faktiskt gladast när han inte är hemma. Han är en bra människa, ganska bra lekpappa/far (i mina ögon, i andras ögon är han såklart den moderna pappan) och med mina mått mätt en usel make. Skilja mig vill jag inte göra, jag älskar honom fortfarande. Hur gör jag för att inte störa mig på honom och hans dåliga engagemang hemma och i vårt förhållande?
Tacksam för svar.

Reply
Charlotta 21 december, 2016 - 21:08

Hej Lydia, välkommen tillbaka! Skönt att det inte är två barn du är gift med. 😉 Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är det du vill, låta allting vara som det är och hitta ett sätt att inte störa dig på honom? Skulle det inte vara värt besväret att ta reda på varför det har blivit som det är och hur ni kan hitta ett liv tillsammans som fungerar för er båda?
/C

Reply
Lydia 21 december, 2016 - 21:29

Jag vet inte om det är värt, ärligt talat. Har ägnat två år att försöka klura ut hur jag kan nå honom för att få ett fungerande förhållande och regelbunden egentid. Det enda som verkar (kortvarigt) är löfte om sex. Är jag trevlig, uppvaktar honom och lindar in mina krav samt berömmer honom för det lilla han gjort, så verkar han glad och engagerar sig (tex, lagar mat två dgr i rad). Men att få permanenta förändringar, det verkar svårt. Han tackar mig ofta för det jag gör, att jag tar hand om barnen m.m., men det ger mig liksom inte den där egentiden jag efterfrågar.

Reply
Charlotta 21 december, 2016 - 21:35

Det är självklart du som måste avgöra om det är värt det, jag tänker mest att det i längden nog kommer att vara svårt att leva i en relation där din huvudsakliga uppgift är att låta bli att störa dig på din partner. Det finns nämligen ingen patentlösning för att åstadkomma det, utan det är enbart tankekontroll som gäller, och ett ständigt påminnande av dig själv om att försöka fokusera på det som är positivt.
/C

Reply
Lydia 21 december, 2016 - 21:43

Ja, det är jag medveten om. Att det kommer att kräva himlans mkt jobb att fokusera på det positiva (som tyvär finns lite av) och inte välja att se det negativa. Jag utövar detta faktiskt redan nu, varje dag, men trillar i svackor ibland. Det positiva är ju att han är en snäll människa som har jobb och inte misshandlar mig och barnen. Men hur han kan låta sin partner dra lasset i stort sett själv, det förstår jag inte. Den där oförskämdheten att ta ut ”ledigt” från familjen när han själv väljer, och inte kunna ge samma tillbaka.

Charlotta 21 december, 2016 - 21:49

Hur förklarar han själv sitt agerande och sina val?
/C

Lydia 21 december, 2016 - 21:57

Han tycker att han gör tillräckligt. Han anser att det räcker att han som man har ett jobb och älskar mig. Att han inte slår mig (sa han faktiskt själv, jag kunde inte tro mina öron). Han uppför sig som ett stort barn enligt mitt tycke. Det är faktiskt enklare att komma överens med min tvååring om hur vi ska göra och sedan hålla fast vid det. Vet att jag låter nedlåtande, men är väldigt frustrerad över att vara en enda föräldern i huset. Har inte ork att vara trevlig och locka med sex varannan dag för att han ska ge mig det som bör vara självklart i et förhållande.

Charlotta 21 december, 2016 - 21:59

Har han alltid haft den inställningen? Vad skulle hända om du slutade serva honom och bara tog hand om barnen och dig själv?
/C

Lydia 21 december, 2016 - 22:13

Nej, han har inte haft den inställningen innan vi fått vårt första barn. Att sluta serva honom… Det har jag testat. Han får tvätta sin tvätt själv. En gång har jag låtit hans tvätt hänga kvar ute (bara för att se hans reaktion) och bara tagit ner mina och barnens kläder och han tyckte att det var väldigt lågt och ältade detta i ett par veckor. Känns liksom lite konstigt att säga till honom att han får laga sin mat själv i fortsättningen, men får väl göra så. Det blir säker väldigt synd om honom :/
Jag är bara så innerligt trött på den här orättvisan i världen. Så fort man får barn, så får man göra som innan plus allt som har med barnen att göra. Ser denna ojämställdheten överallt. Att vara mamma är underbart, men allt man gör tas som självklart och för givet.

Charlotta 21 december, 2016 - 22:31

Nej, så ska det inte behöva vara. Jag skulle vilja föreslå att ni tar hjälp av någon, familjerådgivning eller liknande. Det här är en fråga om att ta ansvar i egenskap av vuxen, partner och förälder. Om han inte har fått lära sig vad det innebär hemifrån så får någon annan hjälpa honom att förstå det. Det är oftast lättare om det kommer från någon utomstående, någon som dessutom anses vara expert på området, än om det kommer från en partner som är lätt att avfärda som jobbig och gnällig.
/C

Lydia 21 december, 2016 - 23:03

Tack, det alternativet har vi inte testat, och jag tror att det kan vara bra för oss.

Lydia 21 december, 2016 - 21:34

Men är ändå nyfiken. Hur tror du vi kan göra för att hita ett liv tillsammans som funkar för oss båda? Samtalsterapi?

Reply
Lydia 21 december, 2016 - 20:51

Det blev lite komiskt där upe 🙂 Gift, med två småbarn skulle det vara. Ett kommatecken för lite 🙂 Sorry.

Reply
Anna 21 december, 2016 - 22:34

Lydia!
Min man är ( eller var) likadan. Jag brakade ihop, när mina 2 äldsta var ca 4/5år gamla, av trötthet, bitterhet och brist på uppskattning. Jag vet inte riktigt när eller vad som hände men han förstod någonstans att göra bättre. Det är inte gnisselfritt eller rosenrött idag men vi har det bra. Jag har lärt mig att hellre be om ursäkt för tiden jag tar till mig själv än att be om lov. Han har inga bekymmer med att göra sitt utan dåligt samvete, så varför ska jag? Är det stökigt när jag kommer hem så får de/ han städa. Jag försöker blunda och kliva förbi det.
Vi kvinnor och mammor tar på oss mycket ansvar och mycket arbete redan från början i ett förhållande och säger inte ifrån förräns det blir för mycket för oss. Försök fasa ut några av dina göromål och fasa in honom, annars kanske du också brakar ihop. Jag lever i sviterna av det fortfarande och kommer göra så hela livet. Min hjärna är skadad av all stress jag utsatt den för!
Hoppas du finner lösning! 💕

Reply
Lydia 21 december, 2016 - 23:18

Hej Anna!
Tack för din kommentar, visst är det underligt att så många av oss kvinnor går genom samma sak när man får barn. Skönt att läsa att du fick till ett fungerande liv!
Har provat med att fasa in mannen i vissa sysslor, men på något sätt blir det ändå jag som får göra dem till slut. Får vara mer konsekvent med honom känns det som. Är bara ledsen att jag får uppfostra honom, att han inte lärt sig detta av sin egen far. Attraktionen till honom minskar på detta vis. Men men, det är bara att försöka. Eller att skilja sig.
Önskar dig en god jul!

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI