Home Charlotta Livets botten – sedd nerifrån

Livets botten – sedd nerifrån

by Charlotta

I kommentarsfältet till inlägget Att nå botten är en livsavgörande upplevelse fick jag en fråga om hur det är att att nå sin botten, och det fick mig att börja fundera över alla olika lager som finns i den upplevelsen.

Jag tror att det är en högst personlig upplevelse, även om man kan känna igen sig i andras beskrivning och det finns många gemensamma nämnare så går det ändå inte riktigt att jämföra, varken vägen dit, vistelsen där eller vägen ut.

En del av detta beror säkert på att botten ser olika ut för olika personer. Att nå botten är inte detsamma som att livet inte kan bli sämre, för hur dåligt livet än är så kan det alltid bli ännu sämre. Hur lite man än har, om det så bara är kläderna på kroppen, en enda vän eller hälsan som man har kvar, så kan man alltid förlora det också.

Så det handlar inte om en allmän botten, utan om den egna, den när man känner att man har nått sin gräns, att mer än så här klarar jag inte för då går jag under. Händer det en sak till så kommer jag antingen att bara sluta andas av mig själv eller så blir jag tvungen att hjälpa till för att få ett slut på det.

Jag har trott att jag nått botten tidigare i mitt liv när jag tyckt att allting varit så eländigt att jag inte såg mycket till ljus någonstans, men så här i efterhand vet jag att det inte var den riktiga bottnen utan bara avsatser på vägen ner. När jag väl nådde den riktiga bottnen, den som slutligen fångade mitt handlösa fall när jag hade förlorat min hälsa, min förmåga att arbeta, mitt umgänge, min familj och allt hopp om framtiden, den var så oändligt mycket hårdare och längre ner än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det lustiga är att under hela den tiden som var som absolut svårast och svartast och som jag dagligen umgicks med tankar på om livet var värt besväret, om min kropp någonsin skulle kunna fungera tillräckligt bra för att leva ett vanligt liv igen, om ångesten, ensamheten och sorgen någonsin skulle lämna mig i fred och om jag någonsin skulle kunna klara av att arbeta och försörja mig igen, så var det ingen i min omgivning som kunde se på mig hur dåligt jag mådde och i vilket uselt skick jag var.

De få tillfällen som jag umgicks med människor så kunde jag klistra på en fasad som såg ut nästan som vanligt, jag log och småpratade och kunde till och med skämta ibland. Visserligen åt jag inte mycket och stannade aldrig länge för det tillät inte kroppen, men alla hävdade att jag såg pigg och frisk ut. Hur det skådespeleriet ens var möjligt har jag ingen aning om.

Efteråt åkte jag hem och kraschade och mådde ännu sämre i några veckor innan jag hade hämtat mig från ansträngningen. Rent allmänt minns jag väldigt lite från den tiden, minnesluckorna är många och stora och det är väl lika bra det tänker jag.

Utåt fungerade jag, inte som vanligt, men tillräckligt för att det mest nödvändiga skulle fungera så länge jag kunde styra och planera allting själv. Men innanför mina egna fyra väggar och innanför min egen hud var det hela tiden en balansgång mellan att vara och att icke vara.

Besöket på botten varade i några år men redan efter ungefär halva den tiden hade jag bestämt mig för att jag skulle upp igen, det tog bara tid att samla kraft och förmåga för att påbörja klättringen.

Det som för min del fick vågskålen att väga över mot att vara, istället för att icke vara, handlar förmodligen mest om ett medfött ”jävlaranamma” som jag fått från mina föräldrar, när det väl kommer till kritan så ligger det helt enkelt inte för mig att ge upp.

Nyfikenheten på resten av livet var definitivt också en faktor, man vill ju se slutet på filmen om ens liv så man får veta hur det går, tänk om man skulle missa det bästa på hela filmen bara för att man inte orkade stå ut när det var som värst.

/Charlotta

7 comments

Sigrid Quist 15 mars, 2016 - 11:42

Du har en fantastisk förmåga att få till det i ord, jag kunde inte ha beskrivit min egen situation bättre, men jag är på väg upp men har en bit till till dess jag kan berätta min historia men den kommer. det var inte förr än jag satt där låst och surfade på nätet när jag frågade Gud om detta var allt han hade att erbjuda mig då jag hittade något annat än sajter om självmord då jag hittade något som fick mig att förstå att det var jag som var tvungen att välja livet och ta mitt eget ansvar att nå de mål jag en gång hade satt upp för mig själv. Nu är jag på god väg och har lämnat det gamla bakom mig och startat min nya färd mot framgång. jag har börjat skriva och det känns som jag har hittat det som ger mig glädje, men jag var tvungen att förlora allt till och med min hälsa och då menar jag allt och det går inte att tala om för folk att man inte ens har kunnat äta sig mätt varje dag för de tror en inte, för har man haft företag får man inget socialbidrag och ingen betalar ens el eller värme. På min resa har jag lärt mest om mig själv men även vad man kan begära av andra som är mycket mindre än det man begärde av sig själv när man mådde som sämst. Det är ingen som förstår om de inte har varit där. Jag har nya vänner som ger mig glädje och som inte säger ”ryck upp dig” eller visa inte hur du mår utan uppmuntrar och ger stöd, men jag var tvungen att lämna Sverige för att orka leva.

Reply
Charlotta 15 mars, 2016 - 11:53

Välkommen hit Sigrid, och tack för att du berättar om din historia. ❤️ Det är precis som du skriver, det går inte att förklara, man måste ha upplevt det för att förstå. Skönt att du har hittat dina verktyg och är på väg upp igen.
/C

Reply
Elsa 15 mars, 2016 - 17:12

Hej!
Det här är hör inte direkt till denna text men provar att skriva här ändå.
Med risk att låta som en omogen fjortis så skulle jag behöva ett råd. Min kompis har en kollega som hon anser skulle passa bra ihop med mig, både vad gäller, jobb, intresse mm. Det är sällan jag är så intresserad av mina kompisars tips om män men här måste jag säga att jag faktiskt är intresserad av att åtminstone ta en date. Problemet är att hon inte träffar honom så mycket åtminstone inte på tu man hand på jobbet och inte heller känner honom privat så det är en aning svårt att framföra detta, om att hon har en singelkompis och förslå en date. Det kommer heller inte något läge där han och jag träffas naturligt i något sammanhang. Kan ju inte precis ringa upp och föreslå en träff bara för att vi har en gemensam bekant;-).Hur går man vidare med första steget utan att verka helt dryg?

Hälsningar!
Elsa

Reply
Charlotta 15 mars, 2016 - 17:39

Hej Elsa! Det mest naturliga vore nog trots allt att din kompis tog kontakt med sin kollega och gjorde det på ett rakt och ärligt sätt. Även om de inte träffas naturligt så kan hon söka upp honom i detta ärende och fråga om hon får lov att lämna namn och telefonnummer till en av sina kompisar som råkar vara singel just nu och som hon tror att han skulle tycka var intressant att träffa. I det läget är det lämpligt att ha skrivit ner dina kontaktuppgifter på ett papper som hon kan räcka över. Det behöver inte bli varken konstigt eller pinsamt, det enda hon försöker göra är att göra er båda en tjänst. Trivs ni ihop kommer ni att vara henne evigt tacksam och gör ni inte det så har ni i alla fall fått komma ut och lufta er på en dejt. Skulle han avböja så behöver du inte ens ta det personligt eftersom han inte vet vem du är, och din kompis har inget att förlora eftersom hon inte är intresserad av honom och sällan har med honom att göra på jobbet. Inga risker så långt ögat når utan bara möjliga vinster. 🙂
/C

Reply
Elsa 15 mars, 2016 - 20:14

Tack så mycket för ditt kloka svar.

/Elsa

Reply
Johanna 16 mars, 2016 - 16:15

Oj, vad jag känner igen mig!

Reply
Charlotta 16 mars, 2016 - 18:03

❤️
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI