Home Ensamhet En annan syn på Den Stora Ensamheten

En annan syn på Den Stora Ensamheten

by Charlotta

När man känner sig ensam så tror man ofta att man är ensam i sin ensamhet. Tankarna går så att man tror att alla andra i hela världen har någon de känner samhörighet med och att det är bara man själv, och kanske ett fåtal andra stackare, som känner sig så i grunden ensam som man gör. Just känslan av att vara ensam om sin ensamhet gör att känslan blir ännu värre eftersom det signalerar att något är fel, om alla andra upplever samhörighet och bara jag känner mig ensam så måste det betyda att det är något fel på mig.

Inte alls, det är inget fel, och du är allt annat än ensam om att känna dig ensam. Tvärtom så är du precis som alla andra, eller i alla fall nästan alla andra.

Om man skrapar lite på den glättade ytan hos människor så visar det sig nämligen att nästan alla känner sig mer eller mindre ensamma. Och om det är mer eller mindre beror, hör och häpna, inte på om de är fysiskt ensamma eller inte. De som upplever sig som mest ensamma kan lika gärna vara de som har fullt mer familj och vänner omkring sig och de som upplever sig minst ensamma kan vara de som lever själv och tämligen isolerat.

Ensamhet handlar mer om sinnesstämning och personlighet än om hur mycket människor vi har i våra liv. Vissa människor känner inte av ensamhet alls medan andra plågas av den oavsett omständigheter, och söker alltid efter något eller någon som ska kunna fylla det där omättliga inre tomrummet.

Det finns dock en grupp människor som överlag verkar känna sig mindre ensamma än andra och det är de som lever med någon form av andlighet i sina liv. En tro på att det finns en högre mening, ett sammanhang som vi människor kanske inte till fullo förstår men som vi alla är en del av. Om man kallar det för tro, religion eller bara tillit till livet spelar ingen roll, men det verkar i alla fall kunna lindra ensamhetskänslor mer effektivt än det mesta annat.

Personligen tror jag att vi från början alla är ett, att vi är del av samma ursprung och samma energi och att vi återgår dit den dag våra fysiska kroppar dör, för vila och reflektion innan vi påbörjat ett nytt fysiskt liv. Den inre ensamhet som många människor upplever tror jag är känslan av separation från ursprunget, från alltet, från Källan om man så vill. Om vi är skapade till att vara del av en helhet och tidvis väljer att leva fysiska liv med upplevelsen av att vara åtskilda så är det fullt naturligt att den ovana åtskildheten följs av en känsla av ensamhet.

Lite som att separera en vattendroppe från ett vattenfall. Droppen är van vid tryggheten av den stora vattenmassan och när den för en kort stund skiljs från strömmen av vatten som rusar fram så är den ensam och vilse, trots att resten av flödet bara är ett andetag bort och trots att den snart ska förenas med sitt ursprung igen. Men de sekunder som den hänger som en droppe i luften är den ensam, och istället för att njuta av utsikten så oroar den sig för ensamheten och hur länge den ska vara.

Så, som den vattendroppen, tror jag ett människoliv är. En kort sekund av åtskillnad i evighetens gemensamma energiflöde. Så passa på att njut av utsikten för snart är vi alla ett igen innan det är dags för nästa flygtur.

/Charlotta

8 comments

Annelie 30 juni, 2015 - 15:44

Hej!

Du har en enastående förmåga att skriva om just de saker jag funderar på och tampas med. Det är det svåraste med ensamhet, att inte få en annan vinkling, den lilla hjälpen som ibland behövs för att iaktta sin situation ur ett annat perspektiv. Ett innerligt tack för att du hjälper mig att flytta tanken en liten bit i taget.

Varma hälsningar,

/Annelie

Reply
Coachen 30 juni, 2015 - 15:50

Varmt tack Annelie för att du delar med dig av din upplevelse. Jag blir så glad av att få höra att mina ord hjälper dig på vägen, vad roligt att jag lyckas träffa så rätt i tiden. 🙂 Kram till dig!
/C

Reply
Tina 30 juni, 2015 - 17:49

Jättefin beskrivning av ensamhet. Den ger tröst!
Jag har det senaste året klippt banden till flera familjemedlemmar och anledningen till att det tog mig så lång tid(är 38 år fyllda) var just att jag var så himla rädd för att känna mig ännu mer ensam. Relationerna var dysfunktionella och fick mig att må mycket, mycket dåligt. Men jag stod hellre ut med det, då det gav en falsk trygghet av att jag hade människor omkring mig. Men vem försökte jag egentligen lura?

Tycker väldigt mycket om följande citat och kanske kan det hjälpa någon mer:
’Ensamhet är inte en längtan efter sällskap, utan efter besläktade själar’- Marilyn French

Fortsätt ditt fina arbete. Vi är många som finner stor tröst och hjälp i dina inlägg och klokskap om livet!
Kram Tina

Reply
Coachen 30 juni, 2015 - 18:15

Tack Tina för dina värmande ord och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Kram!
/C

Reply
Marlene 1 juli, 2015 - 18:22

Jag är lång ifrån ensam, jag har en ju en familj och ett aktivt sällskapsliv. Ändå känner jag mej enormt ensam periodvis och särskilt vid högtider då det är vanligt att man umgås med vänner som tex midsommar. Min sambo lider inte av det på samma sätt som jag gör, jag tycker det är skitjobbigt! Jag tror det bottnar i känslan att inte duga. Duga som någons sällskap på tex en fest. Eftersom ”alla andra” verkar göra det.

För att inte bli ensamma den här midsommaren hade vi arrangerat ett firande för alla andra som också var ensamma eller ville göra något annat. Drygt 40 personer tackade ja, ingen kom… då blir man ännu mer ensam! Nu ger jag upp. Nu ska jag en gång för alla försöka acceptera att de här dagarna kommer att spenderas tillsammans med sambon och kanske mina föräldrar medan barnen och de sk vännerna är på annat håll. Acceptera att vi inte blir medbjudna, att vi inte duger som sällskap. Men sjutton så svårt det är!

Det enda jag önskar är att få fira nyår eller midsommar med jämnåriga, glada, människor.

Reply
Coachen 1 juli, 2015 - 19:15

Tack för din kommentar Marlene. Din upplevelse är din egen och det är inte min avsikt att ta den ifrån dig, men med det sagt så handlar ensamhet aldrig om att du inte duger. Det kan handla om tusen och en saker, däribland att människor nuförtiden är extremt dåliga på etikettsregler och att stå för vad de säger, men att inte duga är aldrig en av dem. Du behöver tänka om, och separera din känsla av ensamhet från anledningarna till att ditt umgängesliv inte ser ut som du hade tänkt dig, för du duger!
/C

Reply
Åsa 2 juli, 2015 - 09:53

Tack för dina kloka ord! Det är precis just så där som du beskriver det 🙂 Tänk om vi kunde förstå det, tex att roten till all mobbning finns i känslan som mobbaren har av att inte vara värdig att höra till, alltså ensamhet, och sedan försöker de sätta det känslan på någon annan istället. Så tänker jag mig det. Fastän det handlar om en stor inom just mobbaren, en stor sorg att inte få höra till. Som ju beror på något annat då igen än själva offret för mobbning. Oj, jag vet inte hur det här började handla om mobbning 😀 Tack i alla fall 🙂

Reply
Coachen 2 juli, 2015 - 10:30

Tack själv Åsa för dina kloka ord. 🙂 Precis så tror jag också att det är, svaren finns alltid inuti och aldrig utanför.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI