Home Ensamhet Ensamhet är inte, och får aldrig ses som, skamfyllt

Ensamhet är inte, och får aldrig ses som, skamfyllt

by Charlotta

Någon påstod nyligen att ensamhet är vår tids största tabu, det mest skamfyllda vi upplever och det som människor anstränger sig mest för att dölja. Jag hoppas innerligt att det inte stämmer, men skulle det stämma så är det allas vårt ansvar att ändra på det. Omgående.

Det finns så oerhört många olika dimensioner av ensamhetskänslor och alla människor upplever någon sorts ensamhet någon gång, de flesta gör det ofta och regelbundet. Känslan av ensamhet ligger väldigt nära oss, den är en del av oss som inte är möjlig att trolla bort hur mycket man än låter bli att låtsas om den.

Den som säger att den aldrig känner sig ensam har antingen ingen som helst självkännedom eller så är den inte ärlig. Jo, jag vill faktiskt sträcka mig så långt, brist på ensamhet handlar i grunden om förnekelse. Ensamhet är en inbyggd upplevelse, en del av vårt system, en biologisk funktion som ursprungligen fanns där för att värna artens överlevnad eftersom man tillsammans är starkare. Att försöka bortse från en av våra mest primala funktioner låter sig inte göras så enkelt, och det av en väldigt god anledning, den har räddat livet på oss i miljontals år.

Även själsligt finns det en naturlig förklaring till att vi allt som oftast känner oss ensamma eftersom den energimänssiga separation vi lever i på jorden är långt ifrån den täta energikontakt våra själar är vana vid att ha i andevärlden. Ensamheten är en ovan känsla för själen och inte en speciellt trevlig sådan, men något lättare att acceptera när man tillåter sig att lära känna den.

Problemet är alltså inte att vi känner oss ensamma för det är så att säga ”default”, utan att vi inte pratar tillräckligt mycket om det så att vi har en chans att upptäcka att man inte är ensam om sin ensamhet utan att det är något som alla bär på tidvis. I alla fall alla som vågar vara ärliga mot sig själv och andra.

Att ensamheten är en del av en människa är lika naturligt som att vi alla har ett hjärta som slår, och när det blir lika naturligt att prata om att hjärtat känns ensamt som det är att prata om fysiska hjärtproblem så har vi inte bara utraderat en av de mest onödiga och felaktiga anledningarna till att känna skuld och skam, utan vi har också öppnat upp dörrarna på vid gavel för att göra livet lite mindre ensamt.

För när vi erkänner ensamheten, för både oss själva och varandra, som den naturliga följeslagare den är kommer vi också att upptäcka att om du är ensam och jag är ensam så skulle vi kanske kunna vara ensamma tillsammans ibland. Sällskap utraderar inte alla sorters ensamhet, men det kan göra alla ensamheter lite lättare att bära.

Det är dags att vi blir modiga och starka nog att våga se ensamheten för vad den egentligen är, att börja prata om den som det mest naturliga i världen och att börja mötas i den. 

/Charlotta

8 comments

Annica 28 december, 2017 - 19:55

Du tar upp ett så viktigt ämne❤❤❤.
Jag tror många av oss vid olika tillfällen i livet springer ifrån känslan av ensamhet genom att
sysselsätta oss med olika saker.
Känslan av att känna sig ensam kan vara tung att känna.En människa kan känna ensamhet fast man har människor omkring sig fulla med kärlek och omtanke.
Sen jag blev sjuk i utmattning har jag mött så många människor i samma situation på nätet och i verkliga livet.Det har gjort känslan av ensamhet och utsatthet mindre.
Jag har ofta känt mig ensam i olika sammanhang men nu när jag har förstått att jag är högkänslig faller bitarna på plats och jag börjar förstå varför jag har känt som jag har känt.
Det är ett problem att vi lever i en kultur där det är något nästan skamligt i att vara ensam.Sociala medier där människor kan ha många hundra facebookvänner men kanske inte en enda riktig vän att dela hjärtats djupaste tankar med. Som du så klokt skriver om vi vågar uttrycka våra känslor av ensamhet och kan dela känslan så blir den lite mindre stark. Men vi behöver lära oss att vara både ensamma och tillsammans.
Jag gillar ensamheten när jag väljer den själv men kan i vargtimmen känna den där känslan av ensamhet som kanske bottnar i en längtan som hänger ihop med den känsla av tillhörighet och gemenskap man har i andevärlden.
I ensamheten kommer man också i kontakt med sig själv och sin inre kompass.
Det är viktigt att också få vara självsam.
Men den ofrivilliga ensamheten i ett samhälle har vi alla ett gemensamt ansvar att försöka minska på olika sätt.
Ingen människa föds ensam och ska heller inte dö ensam.
God fortsättning Charlotta !
❤❤❤
Kram från Annica

Reply
Charlotta 28 december, 2017 - 21:16

Tack för dina kloka tankar Annica, god fortsättning! ❤️
/C

Reply
A 31 januari, 2018 - 14:30

Jag har alltid varit ensam. Till skillnad mot många andra så trivs jag med mig själv, mitt eget sällskap och allt vad det ger.
Samtidigt så är jag en social person, har inga problem alls att umgås med andra människor. Men föredrar att möta en person i taget, något kollektivistiskt tänkande har jag aldrig haft. Gillar inte grupper, men vad gör det? Skulle vara intressant att veta hur stor andel % som lever som jag och som trivs med det. Ja, absolut så måste synen på oss ensamma förändras och accepteras. Nu när de till och med pratar om att godkänna ett tredje kön 🙂 så varför inte erkänna ensamhet ? Jag är en helt vanlig människa trots det. Tycker ofta att debatter om olika sakers tillstånd i Sverige måste tas med en viss ironi 😉

Reply
Charlotta 31 januari, 2018 - 14:58

Ja det är verkligen synd att ensamhet är så stigmatiserat, det hjälper inte precis.
/C

Reply
A 31 januari, 2018 - 14:34

Vad gäller döden så är vi alla ensamma inför den – det går inte att säga att någon inte ska tvingas dö ensam.

Reply
Charlotta 31 januari, 2018 - 15:01

Jag har tänkt samma sak, det där många säger att man ska slippa dö ensam, det är en konstruktion som inte är förankrad i verkligheten. Hur många människor som än står samlade runt dödsbädden så är personen ändå synnerligen ensam i sin död. I alla fall om man bara ser till den fysiska världen, räknar vi även in andevärlden så är det en annan femma, då har vi alla fullt med ”folk” runt oss som underlättar övergången och välkomnar oss till andra sidan. 🙂 Men eftersom de flesta fortfarande inte tror på själens odödlighet så är det inte riktigt relevant för uttalandet att man inte ska dö ensam.
/C

Reply
Ulf Olsson 31 januari, 2018 - 19:40

Hej. När min far gick bort var jag hos honom.
Även om han var för svag att kommunicera så kände han att jag var där.
Då jag höll hans hand så tryckte han med tummen mot min hand för att på ett sätt tala om att han visste att jag var där. Han dog inte ensam

Reply
Charlotta 31 januari, 2018 - 20:41

❤️
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI