Home Ensamhet Hur många ensamheter finns det?

Hur många ensamheter finns det?

by Charlotta

Ensamhet är något som för många ständigt är aktuellt, inte minst vid den här årstiden så blir de känslorna ofta större, tydligare och svårare att hantera.

Jag tror att ensamhet inte bara är ett känslomässigt problem utan ett språkligt problem. Ordet är så stort och innefattar så många olika känslor att det blir ohanterbart. När man ska försöka förstå och gör något åt sin ensamhet så är hela situationen så luddig och oformlig att det blir nästan omöjligt att få några resultat eftersom det inte är tydligt vad det egentliga problemet är.

Ordet ensamhet beskriver helt enkelt alldeles för många saker för att kunna användas effektivt, istället blir det mer en poetisk eller filosofisk beskrivning av en avsaknad av något diffust som ingen riktigt vet vad det innefattar.

Låt oss säga att jag känner mig ensam, det kan då ha någon av följande innebörd, eller kanske flera:

  • Jag är fysiskt sett utan sällskap där jag just nu befinner mig.
  • Jag saknar en person som inte längre finns i mitt liv, eventuellt förknippat med sorg.
  • Jag har tråkigt och vill ha något att göra och någon att göra det med.
  • Jag är utan en partner att leva tillsammans med.
  • Jag har en känsla av själslig ensamhet, att ha tappat kontakten med en del av mig själv, som inget sällskap kan förändra.
  • Jag har en känsla av mental ensamhet och att inte passa in eller vara välkommen.
  • Jag har en sinnesstämning av ensamhet som egentligen mer handlar om att vara olycklig och missnöjd än om att vara ensam.

Alla dessa väldigt olika känslotillstånd beskrivs med ett och samma ord, ensam, och det finns förmodligen fler som jag inte har tänkt på. Men om man vill gör något åt den upplevda ensamheten så krävs det helt olika åtgärder och metoder beroende på vilken av ensamhetskänsla det är man upplever.

Inte konstigt att ensamhet är ett så svårt ämne, så svåra känslor att hantera, när vi inte ens vet vad det egentligen står för, vilka känslor det är vi beskriver, vad det är vi egentligen känner.

Första steget till att lösa ett problem är alltid att förstå problemet. Första steget i att göra en förändring är alltid att veta i vilket läge man befinner sig. Första steget i att känna annorlunda är alltid att förstå vad man känner just nu.

Men hur kan man göra det om man inte ens har ett tydligt ord för att beskriva det man känner? Att inte ha adekvata ord för sina känslor är hämmande och förvirrande, och då är det också svårt att gör någon förändring som gör att man känner sig mindre ensam.

Ensamhet är inte bara en sorts känsla, som jag ser det finns det minst sju olika ensamheter, förmodligen fler. Vet du vilken det är du känner?

/Charlotta

12 comments

Simone 23 december, 2016 - 20:36

Ensam för mig just nu är:
Olika förväntningar i familjen om vad som är viktigt inför julafton (städning, mat) vilket ger mig en känsla av mental ensamhet.

Reply
Charlotta 23 december, 2016 - 21:03

Den ensamhetskänslan tror jag du delar med ganska många just nu.
/C

Reply
Christopher Kristoffersson 11 januari, 2017 - 19:00

Jag är ensam . Tror på ett paradis efter döden. Där kommer jag inte vara ensam iallafall. Har längtat dit jättelÅnge.

Reply
Charlotta 11 januari, 2017 - 19:12

Hej Christopher, välkommen hit! Jag tror som du att på andra sidan finns alla de vi har förlorat och saknar, alla i vår själsfamilj både från detta livet och andra liv. Men jag tror också att vi alla har saker att göra i det här livet, och att en del av livets mening är att hitta de uppgifterna, att göra det bästa man kan med det man har. Kanske har du inte hittat din uppgift än, kanske är din ensamhet en del av att inte riktigt veta var du passar in eller vad det är meningen att du ska bidra med här på jorden? Ett bra sätt att finna mening med tillvaron är att göra saker för andra, att på något sätt bidra med sin tid, sin kunskap eller sin förmåga för att förbättra någon annans liv, människa eller djur. Känslan av att vara till nytta för någon är balsam för själen. Är det något som skulle kunna vara aktuellt för dig?
/C

Reply
Sofie 12 januari, 2017 - 09:58

Hej Charlotta,
Jag måste skriva annars håller jag på att gå sönder! Har precis avslutat en falsk relation där jag gång på gång blivit bedragen, lurad… men känner så enorm saknad. Vill ta upp kontakten igen, vågar inte. Rädd att jag kan trilla tillbaka. Han kanske ignorerar och inte svarar. Samtidigt så vet jag att den typen av relation har ingen fortsättning men så svårt att leva dag för dag. En dag i taget! Orkar inte. Vill veta saker och ting. Vet inte hur jag ska göra. Det spelar kanske ingen roll längre, jag har ju tagit beslut och slängt ut honom men känner ändå att jag vill veta om en konkret dag som jag misstänker att han hade planerat sxträff med en annan. Av omständigheter blev det inte av (pga mig) tror jag. Men jag kan ju inte veta exakt och ställer frågan till mig? Varför är det så viktigt att få veta om det var så som jag misstänker. Det är ju slut?! Men jag har blivit besatt av den dagen och mina misstankar. Hur ska jag göra? Släppa tanken eller försöka ta reda på? Jag har svårt att vara utan honom. Att det inte bli vi! Jag vill inte ha ngn annan.

Reply
Charlotta 12 januari, 2017 - 11:13

Hej Sofie! Det är lätt att fastna i tankar om vad som kunde varit, varför det blev som det blev och om man kunde gjort något annorlunda. Men allt det som upptar dina tankar ligger i det förgångna och det är förhoppningsvis inte i den riktningen du tänker röra dig? Fråga dig själv hur svaret på den fråga du undrar över skulle påverka dig, om det var det ena svaret eller det andra svaret, eller kanske ett tredje eller fjärde svar. Spela upp alla tänkbara alternativ för dig själv och ta reda på vad de olika svaren skulle innebära känslomässigt för dig nu. Vad skulle förändras? Skulle något förändras?
/C

Reply
Sofie 12 januari, 2017 - 11:23

Det skulle inte förändras någonting förutom att om svaret var ”Ja” då fick jag bekräftat hur mycket skitstövel han var, att dagen vi kunde vara hemma och mysa hade han planerat att träffa en annan. Det skulle få mig känna väldigt förnedrad! Ingen respekt! Och därmed lättare för mig att jag tog rätt beslut.
Om svaret var Nej då var det bara min fantasi och rädsla att han ville vara med någon annan. Då skulle jag fått bekräftat att rädslan är hos mig men han vill vara med mig. Vilket i sin tur försämrade min nuvarande tvivlandet. ”Har jag tagit rätt beslut? Orkar jag stå ut med smärtan? Jag kanske agerade fel? Jag kanske borde ha väntat? Det kanske inte var så illa? Vi kanske borde ha pratat och få veta från honom?” Frågor är hundratals och jag kommer aldrig få svaret. Jag älskar honom trots allt och har svårt att vara utan honom. Samtidigt som jag märkte att situationen försämrades på sistone. Kanske försvann känslorna hos honom också? Men han ville prata ut och reda ut! Jag var fastbealuten att jag inte orkade, ville inte prata och ville avsluta. Men jag saknar honom.

Reply
Charlotta 12 januari, 2017 - 11:29

Menar du att den händelsen var det enda och avgörande som fick dig att kasta ut honom? Att om du tolkat den händelsen fel så skulle du ta tillbaka honom igen?
/C

Reply
Sofie 12 januari, 2017 - 11:33

Det var en annan händelse som orsakade. Hans nedvärderande kommentar men problemet var långt ifrån det heller. Han varit otrogen men lovat att aldrig skulle göra om det igen. Jag vet inte om det stämmer heller eller om han ändå har varit otrogen och jag inte har vetat om det. ” en gång otrogen, alltid otrogen”.
Den dagen som jag pratar om började jag tänka på efteråt, efter att jag slängde ut honom. Den dagen dök bara upp som jag trängde bort när det var aktuellt.

Reply
Charlotta 12 januari, 2017 - 11:50

Så med andra ord hade han gjort alldeles tillräckligt mycket för att du skulle avsluta relationen oavsett? Det jag tror händer nu är att du saknar honom och att hänga fast vid alla ”tänk om”-tankar och att leta efter svar som egentligen inte spelar någon roll, är ett sätt att hålla kvar kontakten med honom, ett sätt att hålla kvar honom hos dig, i dina tankar. Det är okej att sakna honom och att sörja de delar av relationen som trots allt var bra, men lura inte dig själv att tro att det var bättre än det var, eller att alla de obesvarade frågorna faktiskt har någon betydelse. För det har de inte. Du vet vilken typ av man han är och det ändras inte hur många gånger du än går igenom det som hänt. Lägg istället energin på att acceptera allting precis som det är, acceptera att du behöver inte veta för att kunna komma till ett avslut och gå vidare. Du vet redan tillräckligt och resten skadar dig bara att grubbla över.
/C

Reply
Sofie 12 januari, 2017 - 12:03

Tack för dina kloka ord! Det är precis som du säger. Jag vet det också men oj så svårt att acceptera. Stå ut med smärtan. Jag vet att de förändras inte. Hur släpper jag taget? Hur slutar jag tänka på honom?
Det är sant, det spelar ingen roll om vad han hade i tankarna den dagen. Problemet är att jag saknar honom och är rädd för smärtan. Det kommer aldrig bli bättre, han kommer alltid vara otrogen, försöker ett tag men sedan upprepas hans beteende att vara med andra och ha mig kvar! Jag måste gå vidare, vet inte hur!

Reply
Charlotta 12 januari, 2017 - 12:16

Saknaden och smärtan är inte farliga, välkomna dem och låt dem få finnas hos dig så länge det behövs. Tankarna däremot har kapacitet att faktiskt skada dig, det är dem du ska hålla dig borta från, inte från känslorna, det är dina vänner.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI