Home Ångest/rädsla/oro Äter du dina känslor?

Äter du dina känslor?

by Charlotta

Dina känslor är din största tillgång, men om de är så starka eller skrämmande att du inte vågar se dem och möta dem utan istället trycker undan dem så kan de också ställa till problem.

Undantryckta känslor kan leda till flera olika problem som matmissbruk eller andra missbruk, men även ångest, rädslor, och fysisk sjukdom.

Om du misstänker att du äter av känslomässiga skäl så börja med att fråga dig själv vad som hände i ditt liv precis innan eller i samband med att ditt ätmönster förändrades.

När du hittar händelsen som var startpunkten så fråga dig själv vilka känslor som finns knutna till den händelsen, och välkomna alla känslor som dyker upp, utan att värdera dem eller låta dig skrämmas av dem. Bara uppmärksamma dem och acceptera dem.

Även om det är känslor som gör ont eller som gör dig ledsen så är de inte farliga, de är inte heller för evigt, men de måste få komma fram och värka ut för att du så småningom ska kunna lämna dem bakom dig.

Istället för att blunda för dem eller lägga locket på så bjud in känslorna när du känner att de står utanför och knackar. Bjud in dem och utforska dem, känn på dem, upplev dem och tala om för dig själv att det är helt okej att de finns där och tar plats. Om de bara får lov att komma in och bli accepterade och sedda så kommer de inte att stanna länge.

De uppdämda känslorna som då börjar skölja över dig är orsaken till att du känner ett behov av att äta som tröst och för att slippa känna. Släpp fram känslorna så försvinner behovet av att gömma dem under mat.

Det är okej att vara arg, besviken, ledsen, att känna smärta, att tycka synd om sig själv eller att vara liten och ynklig, det är en del av processen, och den måste få ha sin gång för att du ska kunna läka och bli hel och stark igen.

Tänk att för varje vredesutbrott, för varje tår du fäller och för varje känsla du släpper fram och accepterar så är det ett mål mat mindre som du behöver stoppa i munnen. Du kan inte hitta lugn i kroppen och frid i sinnet om du inte först släpper ut alla känslorna.

Känslor som släpps fram skadar dig inte, det är de känslor som inte släpps fram som har potential att göra verklig skada.

/Charlotta

20 comments

Jane 4 augusti, 2016 - 13:36

Vet inte om detta ämne passar in under den här rubriken men skriver här iaf. Jag har varit singel länge efter långt äktenskap och tycker nog att jag hittat mig själv är självständig och klarar av att vara ensam. Jag har dock känt en större längtan efter att träffa någon partner nu när alla barnen är utflugna. Under sommaren här har två av barnen bott hos mig och sommarjobbat och då har det varit fullt upp här både med umgänge och med att fixa markservicen. Då har jag inte alls känt den här längtan på samma sätt av att träffa en man. Det jag börjat fundera över då är om den här längtan egentligen handlar om att jag inte klarar av ensamheten så bra som jag tror och att jag behöver jobba på den biten mera och utvecklas och blir starkare som person. Eller vad tror du att det handlar om och vilka tips skulle du ge?

Reply
Charlotta 4 augusti, 2016 - 13:58

Hej Jane, välkommen hit! Du kan fråga vad du vill var du vill. 🙂 Människan är i grund och botten ett flockdjur, vi är gjorda för att leva tillsammans med andra och mår bäst när vi har nära och kära omkring oss. När du får en dos av den känslan och den sedan försvinner igen så blir det mer uppenbart att du vill ha ut mer av livet. Det som gör det komplicerat för många nuförtiden är att livet inte ser ut så, familjer bor inte alltid tillsammans eller ens nära varandra, vänner flyttar och försvinner och det kan vara svårt både att träffa nya vänner och att träffa en ny partner. Det är jätteviktigt att kunna klara sig själv, utan att förgås av ensamhet eller tristess, och det kan också vara väldigt nyttigt för den egna utvecklingen med perioder i ensamhet, men det finns inget självändamål i att förbli ensam. Det är en sak att gå in i en relation, vilken som helst, bara för att man inte står ut med att vara ensam, och en helt annan att vara trygg i sig själv och sin ensamhet men vilja ha en partner för att det gör livet roligare och mer tillfredsställande. Känner du dig redo att träffa en man att dela livet med så är mitt råd att du ger dig ut för att leta reda på honom.
/C

Reply
Jane 4 augusti, 2016 - 14:24

Det går nog som sagt lite upp och ner det här med att känna sig redo för att träffa en man att dela livet med. Jag är absolut hellre fortsatt singel än att gå in i en halvdan relation. Samtidigt som jag ibland kan längta efter en relation så klarar jag inte av att vara tillsammans med någon om det inte känns riktigt bra med, då känner jag mig inlåst och instängd. Det där att träffa någon det stämmer med till fullo det är verkligen inte lätt. Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska leta, har testat nätdejting med det ger mig inget. Jag lever nog mera i förvissningen att någon dag springer jag säkert på ”honom”. Tror att det går att ge sig ut på jakt och letar efter ”någon” men inte efter ”den rätte”, det är mera komplicerat.
Även om vi människor är flockdjur och vill umgås med andra människor så kan man ju få de behoven genom vänner och släktingar det behöver inte vara en kärlekspartner. Hur ser du på det, har alla människor behov av en kärlekspartner för att vara lycklig? Vill alla människor ha et förhållande? Läste en intressant avhandling där forskaren menade på att det växer fram en ny singelkultur nu och det är inte alls självklart att singlar nu söker efter en partner, något som man tidigare tog förgivet. I forskningen framkom att flera var med på singelaktiviteter just för den social gemenskapen mera än att söka efter en partner. Tycker det var en intressant forskning och något att fundera över, det kommer troligtvis vara så att det växer fram en singelkultur och alternativa sätt att leva på. Vad tror du om detta med singelkultur och singelidentitet?
/J

Reply
Charlotta 4 augusti, 2016 - 14:42

Som jag ser det är ens eget ansvar att göra sig själv lycklig, lägger man det ansvaret i händerna på någon annan, oavsett vem den personen är, så spelar man med väldigt höga insatser och riskerar att förlora stort. Jag skulle säga att alla människor vill ha relationer, men hur de relationerna ser ut varierar. Det finns ett tidigare inlägg jag skrivit just om singelskap, du hittar det här.
/C

Reply
Jane 4 augusti, 2016 - 16:07

Tack för tipset av tidigare inlägg.

/J

Reply
Charlotta 4 augusti, 2016 - 19:23

Väl bekomme! 🙂
/C

Reply
Jane 5 augusti, 2016 - 16:48

Läste i dag på en annan blogg som handlar om relationer, att de människor som har utvecklat en djup självkännedom och klivit långt upp på behovstrappan ville då träffa någon som också utvecklats mycket emotionellt. Då vill man har en relation där det blir en djupare samhörighet men urvalet blir då mindre då det inte finns lika många att välja mellan. Det här tycker jag var otroligt intressant och är något som jag verkligen tycker stämmer både på mig själv och flera kvinnor som jag vet är singlar. Skulle vara intressant att höra din åsikt angående detta?
/J

Reply
Charlotta 5 augusti, 2016 - 18:54

Jag delar den uppfattning. Vi har haft många och långa diskussioner om det i kommentarsfälten, men tyvärr minns jag inte till vilka inlägg.
/C

Reply
A 13 augusti, 2016 - 07:49

Äta sina känslor – intressant. Faktum är att man kan äta dem på olika sätt, alltså genom att dölja dem med ett ”pokerface”och låtsas som om ingenting hänt. Genom att stoppa in dem bakom mat, droger, alkohol, spelmissbruk, sex ja i princip vad som helst som går att missbruka. Insatsen är oerhört hög om man gör det. Och i slutänden så bryter man ihop, som jag har gjort de senaste dygnen. Har varit enormt arg på allt och alla, efter att ha tänkt efter på vad det är jag varit förbannad på så är det mig själv och mitt ”barnsliga” beteende ungefär som ett litet barn skriker efter ”mamma kom och hjälp” – ”jag vill inte”. Märker att jag skriver för mig själv mycket på den här sidan nu, vilket egentligen också är meningen. Ett tag var jag inne på att ge fan i alla räkningar och inte betala någonting alls, men vad skulle hända då? Jo, då skulle jag bo på gatan och förmodligen vara en riktig ”hardcore” missbrukare som inte hade lång tid kvar att leva. Och just det faktumet har fått mig att vakna tidigt om morgnarna och fått mig att storgråta och känna en fruktansvärd rädsla och ångest inför framtiden. Vad vill jag? Den frågan är ännu bara halvt besvarad, jag skulle vilja träffa en kvinna som i grunden har samma livsvärderingar som jag har. För ensamhet är ingenting för någon människa att sträva efter och leva i. Ett förlösande vredesutbrott, en okontrollerad gråtattack som kommer när jag minst anar det, är hälsosamt.

Reply
Charlotta 13 augusti, 2016 - 12:40

Insikter är bra, vilken väg man än tar för att hitta fram till dem. Ofta kan man behöva uppleva att man når den nedersta botten innan man är redo för förändring.
/C

Reply
Simone 25 december, 2016 - 18:38

Mat är ett enkelt sätt att må bättre för stunden och svårt att låta bli när man inte vet var eller hur man ska börja. Ett sätt att känna sig mindre ensam och utanför.
Vet inte hur jag ska hitta mina gömda känslor.

Reply
Charlotta 25 december, 2016 - 19:08

Har du provat att följa rådet i inlägget?
/C

Reply
Simone 25 december, 2016 - 19:24

Just nu vet jag inte var jag ska börja leta. Hur jag ska komma fram till när mitt ätmönster förändrades?

Reply
Charlotta 25 december, 2016 - 19:31

Börja med att tänka tillbaka och leta efter en tid när du minns att du hade en annan syn på mat, där mat inte var något känslomässigt laddat utan bara ett sätt att fylla på energi för kroppen.
/C

Reply
Simone 25 december, 2016 - 21:07

Måste varit nån gång mellan jag var tolv och nitton. Får leta vidare i mitt undermedvetna. En god vän sa till mig mig en en tid sen att jag litar för lite på mig själv och mina egna beslut. Att jag behöver få dem verifierade för att känna att det är rätt beslut. Måste nog tänka så i den här frågan oxå. Att jag har svaret inom mig jag behöver ”bara” lita på det själv.

Reply
Charlotta 25 december, 2016 - 21:19

Det är en bra början, fortsätt tänka i de banorna, hände det något i tonåren som fick dig att tappa tron på dig själv?
/C

Reply
Simone 26 december, 2016 - 08:37

Jag blev mobbad i högstadiet, sen i gymnasiet kände jag att jag blev utanför den stora gruppen. Hade två vänner jag umgicks med. När mamma hastigt gick bort tappade jag mitt stora stöd i livet. Det har jag sökt i andra och fortsatt söka det i mat och sötsaker. Har märkt att många tycker att jag är jobbig att ha att göra med om jag blir för personlig. Kanske för att jag aldrig vågat pröva mina egna vingar och lita fullt ut på mig själv.

Reply
Charlotta 26 december, 2016 - 10:26

Då har du säkert ditt svar där, det är de känslorna och upplevelserna som du behöver jobba med och förmodligen omvärdera betydelsen av.
/C

Reply
Simone 26 december, 2016 - 17:32

Ja, du har nog rätt. Hur hittar man de rätta verktygen för att göra det? Eller är det något man måste komma på själv?
Tack för alla kloka svar 💟

Reply
Charlotta 26 december, 2016 - 18:39

Du kan nog hitta en del verktyg här i bloggen som kan vara till hjälp, andra kan du säkert komma på själv, eller så tar du hjälp av någon som jobbar med sådana saker.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI