Home Charlotta Min utmattningssjukdom

Min utmattningssjukdom

by Charlotta

Jag jobbade i över femton år på att fördärva min hälsa genom att inte lyssna på kroppen. Jag var envis, beslutsam och tålig och jag skulle INTE ge upp och inse att jag var sjuk ”på riktigt”. Så trots att jag mådde dåligt så bet jag ihop och gjorde bara mindre justeringar i livet, bytte jobb, drog in på någon fritidsaktivitet, men fortsatte det dagliga. År ut och år in medan jag mådde sämre och sämre, utan att vilja lyssna på det som kroppen berättade för mig. Kunde andra så kunde jag.

Så höll jag alltså på i drygt femton år och till slut gav kroppen upp att försök kommunicera med mig och ”slog av huvudströmbrytaren” istället. Jag kunde inte äta och inte sova, och jag mådde dåligt, både fysiskt och psykiskt, dygnets alla timmar, så fort jag var uppe och rörde på mig kändes det som om jag skulle svimma eller kräkas, och jag hade en lista på sammanlagt över fyrtio olika symtom, vissa mer handikappande än andra. Då hade jag inte längre något val, jag hade inte längre kraft att göra något annat än att bara existera. Efter några år när det äntligen började vända blev mina föräldrar sjuka och dog med bara ett års mellanrum och jag rasade ännu längre ner i det helvete jag just hade börjat ta mig ur.

Idag har det gått tio år sedan jag kraschade och jag är mycket bättre men fortfarande inte bra. Kroppen har inte läkt helt, den vanliga orken har ännu inte återvänt och jag har blivit van vid att leva ett slags vilohemsliv eftersom det har varit det enda jag orkat med. Under tiden har tio år passerat förbi utan att jag har deltagit i livet mer än högst marginellt.

Emellanåt känns det obeskrivligt tufft att tänka på. Det var de åren då jag skulle träffat någon och bildat familj, men istället låg jag hemma och var sjuk. Visst har jag fått mycket kunskap och erfarenhet också, och jag gör mitt bästa för att använda dem så bra som möjligt, men hade jag dragit i nödbromsen tidigare så hade det inte behövt gå så här långt och bli så här illa.

Om du befinner dig i en situation där du misstänker att livet har snurrat på lite för snabbt lite för länge, där kroppen försöker göra sig hörd på olika sätt och göra dig uppmärksam på att det här inte fungerar längre, där du känner att du behöver vila men tycker att du inte har tid eller att det passar illa just nu, så vill jag säga att vad du än håller på med så är det inte värt lika mycket som din hälsa.

Förhoppningsvis har du inte varit lika envis som jag och ägnat femton år av ditt liv till att köra dig i botten, men hur lång tid du än har krävt mer av din kropp och själ än vad som är rimligt och hållbart i längden, så räkna med att du behöver lika lång tids genuin vila och omsorg för att läka. I alla fall om du vill låta kroppen läka på riktigt, inifrån och ut, och inte bara släta över symtomen och köra vidare. Det var den senare varianten jag provade först och det är inget jag rekommenderar.

Vilan är ett av de viktigaste jobb du har, ett jobb du behöver ta på allvar. Ge dig tid att läka och acceptera att stressen att bli frisk fort är din värsta fiende. Hellre ett år nu än tio år senare. Jag önskar att jag hade förstått det då, men då hade å andra sidan inte Överlevnadsguiden funnits, så det fanns nog en mening med det också.
/Charlotta

52 comments

Hanna 16 januari, 2016 - 21:55

Åh… känner med dig. Tänk som kroppen tar hand om oss. Jag tror vi är många många som kämpar alldeles för hårt. Som tror att vi måste göra om oss för att klara av och passa in… Även om jag inte har kraschat helt som det blev för dig, så har det har tagit mig många år att acceptera för mig själv att det är ok att vara trött o att ge efter för tröttheten. Jag jobbar på det fortfarande. Jag fattar inte hur jag orkat när jag ser bakåt. Tacksam att det gått upp för mig att livet är en gåva o inte ett slavkontrakt. Är också mycket glad o tacksam för överlevnadsguiden. Läser allt. O delar en del. Stor kram till dig! / Hanna

Reply
Charlotta 16 januari, 2016 - 22:03

Tack Hanna. Ja, jag tror också att vi är många, för många. Kram tillbaks!
/C

Reply
Anne 17 januari, 2016 - 09:21

Aha, det är detta som hänt dig? Gått samma resa. Hoppade till vid din sista mening, att det finns nog en mening… Jag hade också svårt att tro att det finns/fanns en mening med mitt utmattningssyndrom och depression. Men så plötsligt så förstod jag att även detta hade en mening.
Det kommer en dag, den är inte så långt bort, då du kan skriva om den sista meningen, och då utan ordet nog 🙂 /Kram, Anne

Reply
Charlotta 17 januari, 2016 - 10:09

Egentligen kan jag ta bort ordet ”nog” redan nu, det bara smet med när jag skrev. 😉
/C

Reply
Nisse 17 januari, 2016 - 21:11

Har följt din blogg nån vecka och den är mycket intressant och bra. Den ger mig många bra tankar och insikter. När man är sjukskriven för bla utbrändhet,stress m.m. Hur ska man veta när det är dax att gå tillbaka till jobbet? Det kan ju kännas bra hemma men på jobbet kanske det blir nåt helt annat. Man vill vara riktigt säker att man gör rätt. Jag känner en oro för att gå till jobbet. Arbetar med barn och då behöver jag vara 100%. Detta är nytt för mig att vara sjukskriven för stress m.m känns märkligt.

Reply
Charlotta 17 januari, 2016 - 21:22

Hej Nisse, välkommen hit! Det är jättesvårt att veta när man är redo, för precis som du säger så är det en sak att må bra hemma i sin egen takt och en helt annan att göra det på jobbet. Jag föreslår att du pratar med din handläggare på Försäkringskassan om du kan få prova några månader att gå tillbaka på t ex 50% för att se om du klarar av det. Såvitt jag vet finns den möjligheten. Går det bra så kan ni komma överens om när du ska gå upp på heltid och är det för tidigt så känner du nog det ganska snabbt.
/C

Reply
Tina 17 januari, 2016 - 13:55

Tack för att du delade med dig av din historia!
Kämpar också fram och tillbaka med stress- symptom sedan många år och att acceptera att jag inte längre orkar som tidigare är det svåraste att inse och verkligen förstå. När det känns bättre blir det gasen i botten och sen slår jag i marken på nytt. År 2016 har jag dock beslutat mig för att finna balans inom flera områden i livet. Ribban ligger betydligt lägre än brukligt och målet är att hålla mig på den nivån under en längre tid utan att åka ständig berg- och dalbana genom livet.
Kram på Dig!

Reply
Charlotta 17 januari, 2016 - 14:02

Tack för att du läser Tina. Jag känner igen den där dalbanan, där har jag också varit. Tyvärr kan det vara farligt vilseledande tro att man är redo att köra på igen så fort det känns lite bättre. Risken är stor att man använder alla reserver man har. Det låter klokt att du har sänkt ribban och ger kroppen en verklig chans att hinna ikapp och vila ut.
Kram tillbaks!
/C

Reply
Åsa 17 januari, 2016 - 15:05

<3

Reply
M 17 januari, 2016 - 21:58

Hej Charlotta, Jag tror också att vissa saker och händelser i livet är meningen att det skall ske. Min mamma brukade säga så minns jag. Det orden är en liten hjälp för mig i min sorg… Din blogg är oerhört värdefull ska du veta:)

Reply
Charlotta 17 januari, 2016 - 22:14

Varmt tack för dina ord M, de betyder mycket för mig.
/C

Reply
Elinor 17 januari, 2016 - 23:18

Jag har upplevt samma saker som du Charlotta. Det jobbiga är att inse att man inte kan hålla på som man gjort tidigare. Det ska inte mycket till förrän stresskänslan tar sitt gastkramande grepp o man tvingas till vila. Jag har stor glädje av att läsa det du skriver för du har så många kloka tankar som du förmedlar!

Elinor

Reply
Charlotta 18 januari, 2016 - 08:39

Tack Elinor, det är nog tyvärr väldigt många som är i samma sits.
/C

Reply
Helena 14 februari, 2016 - 07:54

Ok jag har insett att jag behöver ändra på mitt liv,men det som är det allra svåraste är att inse just det. Att jag inte kan köra på som vanligt. att om jag gör det,så kommer jag att bli ännu sjukare än jag är nu. Att vara hemma långtidssjukskriven tär ju på ekonomin. Det är det som stressar mig allra mest. Hur överlever man ekonomiskt när man är hemma länge? Jag kanske behöver vara hemma och läka mig i ett år,eller ännu längre? Jag lever dessutom ensam,så jag har ingen sambo att luta mig emot. Det är ju också en stress. Att oroa sig för ekonomin när man är hemma. det är ju därför jag har kört på i detta höga tempo,för att jag måste ha en inkomst. Tack för att du delar med dig,Charlotta. Denna blogg är precis vad jag behöver just nu.

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 10:34

Tack Helena. 🙂 Har du jobbat så intensivt under så lång tid så har du kanske ett sparkapital som kan försörja dig under en period i alla fall om det verkligen skulle knipa? Sedan föreslår jag att du byter läkare och fortsätter att byta tills du hittar en som förstår utmattning och är beredd att sjukskriva dig. Jag tycker också att du ska börja fundera över vilka talanger och förmågor du har och vad du vill göra. Det finns mycket man kan göra hemifrån i sin egen takt och som har potential att bringa in pengar, om inte omedelbart så i alla fall inom rimlig tid.
/C

Reply
Helena 14 februari, 2016 - 15:18

Jo jag har ett sparkapital,men det kommer inte att räcka lika länge som jag vill vara och behöver vara sjukskriven. Jag har funderat länge och faktiskt kommit fram till vad jag vill,jag vill arbeta med djur,det är mitt stora intresse,men vågar inte satsa på ett sådant yrke,för jag är rädd för att det inte är tillräckligt lönsamt. Jag har tänkt starta en djuruppfödning här hemma,men med en sådan går inte ekonomin runt. Mat och skötsel för djuren kostar pengar. Jag känner även rädsla för att om jag kommer tillbaka till arbetslivet,att jag dundrar in i väggen igen.Speciellt om jag skulle starta eget inom djur. Och att vara anställd med,för den delen.Jag har heller ingen djurutbildning,”bara” viljan och en lång erfarenhet av djur.Men jag känner väl igen detta du skriver att jag behöver arbeta i min egen takt. Jag skulle vilja arbeta med djur här hemma. Djuren här hemma har hjälpt mig oerhört mycket när jag har varit sjukskriven. Dom ger mig hopp och livsglädje 🙂 Vill du utveckla lite det du skrev om att man kan tjäna pengar hemifrån? Hur gör man då?

Reply
Charlotta 14 februari, 2016 - 15:45

Vad bra, då har du ju redan en plan för vilket område du ska fokusera på. Det du beskriver är ett bra exempel på något man kan jobba med hemifrån, men begränsa inte dig till bara uppfödning utan tänk brett för att vidga dina möjligheter. Du skulle kunna vara dagmatte åt hundar, eller doggywalker, eller ta emot husdjur när deras hussar och mattar reser bort, kanske så småningom gå utbildningar och utöka med djurmassage eller pälsvård och liknande. Så småningom kanske du vill koppla ihop dina erfarenheter och bygga upp en rehabverksamhet med djuren för människor som är utbrända?

Börja i liten skala och tänk inte att det måste kunna försörja dig direkt utan var beredd på att det kan ta tid att bygga upp. När du vet vilka tjänster du vill erbjuda så skapa en hemsida eller Facebooksida och börja marknadsföra, sätt upp lappar i butiken och på biblioteket. När du jobbar med något du verkligen brinner för och kan göra det i din egen takt är risken för att utmattning mycket mindre, men det betyder inte att du kan låta bli att ta hand om din hälsa, det måste du göra oavsett.
/C

Reply
Sigrid Quist 25 april, 2016 - 12:46

Jag oerhört tacksam för att få ta del av din klokhet jag trodde länge att jag var ensam om att vara utbränd men det visar sig vara fler än man tror och det är tragiskt men som du beskriver så är alla erfarenheter en rikedom man kan vara tacksam för när man kommer ut på andra sidan och kan dela med sig av och använda till något bättre som man aldrig hade kommit på innan när man var i den svåra situationen.

Reply
Charlotta 25 april, 2016 - 12:58

Tack för att du läser Sigrid. 🙂
/C

Reply
Hanna 29 april, 2016 - 16:13

Jag funderar på detta med utbrändhet. Hur var det förr? På 1800-talet när man slet, man emigrerade, hade inte mat för dagen, lortigt, ingen el, inget vatten. Man gick och mjölkade korna, årstiderna skötte vad om skulle göras på åker, i skogen, vedkapning, laga, lappa, väva, stöpa ljus…Jag har varit på väg ner också, stod med bilen på en bensinstation, hade tankat och kände det går inte längre, ringde min chef och sa att det går inte en dag till. Då hade jag kört på mig själv i många år, duktiga jag. Men varför var det inte så förr? Då trivdes man inte med slitet, många söp och drack, fattigt och annat. Men man levde ju inte så länge heller….En fundering varför vi gör som vi gör?

Reply
Charlotta 29 april, 2016 - 19:28

Att ha svåra levnadsförhållanden och arbeta hårt är inte samma sak som att vara utsatt för stress. Jag tror att det är den samlade stressen idag så får mångas bägare att rinna över. Inre stress och oro tillsammans med näringsfattig mat, miljögifter, läkemedel, vaccinationer och en alltmer onaturlig levnadsmiljö ovanpå alla förväntningar om att leva det perfekta livet som partner, förälder, yrkesperson och självförverkligare blir lätt mer än kroppen klarar av.
/C

Reply
Marie 1 maj, 2016 - 15:41

Är sjukskriven för utmattningsdepression sedan 4 månader tillbaka och inser först nu, inlagd på psyk för andra gången och med hemska tankar på att lämna denna värld, hue sjuk jag verkligen är. Vill inte tillbaka till den jag var innan men är LIVRÄDD för hur livet ska bli. Ångesten styr min tillvaro och mina tankar på hur allt ska bli sätter mig i en ons cirkel som jag inte kan ta mig ur. Är inne på ett tredje försök med antidepressiva för att få hjälp med att lindra ångesten men ingenting hjälper.
Jag vill bara kunna vila, kunna acceptera och känna tacksamhet för det jag faktiskt har.
Två små barn där hemma som väntar på en mamma som ska finnas där, som ska orka och inte vilja dö för att hon inte längre vet vem hon är.

Reply
Charlotta 1 maj, 2016 - 18:33

Hej Marie, välkommen hit. Du skriver att det är tankar på framtiden som ger dig ångest, vad är det du är rädd för ska hända? Har du ångest hela tiden eller kommer den vid speciella tillfällen eller triggas av speciella tankar? Har du alltid haft problem med ångest eller är det något som kommit på senare tid? När började ångesten i så fall, vad händer i samband med att den dök upp för första gången?

Bortsett från ångesten, hur upplever du din utmattning, vad kommer den sig av och hur länge har du känt av den?

Jag har lite tankar om hur du kan gå vidare men behöver först förstå mer om i vilken situation du befinner dig. Jag vet att ångest är fruktansvärt men jag vet också att det går att ta sig ur den, inte över en natt men genom att lite i taget ändra sitt tankemönster. Kram på dig!
/C

Reply
Marie 1 maj, 2016 - 19:58

Jag har numera ångest i princip hela dagarna och min kropp är på helspänn. Det är mina egna katastroftankar som sätter igång den. Tankarna rusar runt, runt hela tiden. Kommer jag nånsin kunna jobba? Hur kommer det gå med vår ekonomi? Hur kan jag vara mamma men inte ens orka vara med mina barn? Känner ständigt efter i kroppen och blir orolig för alla fysiska symtom som dyker upp. Nu krånglar magen och jag är spänd och har värk i axlar och käkar. Jag känner mig konstant jagad av mina egna tankar. Väldigt känslig för ljud och intensiva miljöer. Oerhört stresskänslig. Rädslan driver på ångesten som gör mig ännu mer stressad, och så går det runt. Försöker träna avslappning och yoga men det är oerhört svårt att avleda min hjärna.
Jag har alltid oroat mig mycket och haft mildare ångest, men inte så att den styr mitt liv som den gör nu.

Det började med att jag kände mig nedstämd och hade svårt att somna under hösten. Jag var stressad över krav på mitt nya jobb som jag kände att jag inte kunde leva upp till och i december tog det stopp, jag kunde inte sova. Sedan dess har jag ätit insomningstabletter. Sjukskriven sedan i januari och att gå hemma själv med mina egna tankar har förvärrat min stress. Men det är som att min hjärna och min kropp inte kommunicerar, jag tror att jag klarar av det jag klarat innan och så efter några dagar totalkraschar jag. Nu har min hjärna helt checkat ut och är i konstant flyktläge. Jag har inga rationella tankar kring hur jag ska hantera situationen, jag vill bara bort. Jag hade tankar på att ta sömntabletter och få somna in men ringde min sambo som körde mig till psykakuten. Kan inte hitta en positiv tanke just nu, känner ångest inför att jag är mamma och ska ta hand om mina barn. Fantiserar om att jag får vara kvar här och mina anhöriga går vidare, orkar inte prata med någon längre förutom min sambo. Mina familjemedlemmar är förtvivlade men jag känner mig konstigt känslokall och bara trött. Vad ska jag göra?

Reply
Charlotta 1 maj, 2016 - 21:30

Det jag skriver nu skulle jag vilja att du läser många gånger, inte bara idag utan framöver, att du kommer tillbaka till det och läser det om och om igen tills du inte bara förstår det intellektuellt utan tills det verkligen landar i dig och du kan känna det i kroppen.

Du håller inte på att bli tokig. Det här kommer inte att vara för alltid. Du kommer att hitta din väg ut och kunna må bra igen.

Det första du behöver göra är att acceptera att just nu är du sjuk, utmattad, sönderstressad, och du behöver mental vila. Det betyder inte att du måste ligga i säng hela dagarna, tvärtom så är det bra att röra sig, gärna i skogen, men det betyder att du måste sänka ALLA krav och förväntningar på dig själv så långt det bara går. Inte lite, inte halvmycket utan så mycket du kan. Så många måsten som möjligt ska bort och istället ska du fokusera på sånt som gör dig glad.

Det som har gjort att du hamnat där du är är dina tankar, din oro och dina rädslor, även om det var jobbet som fick det att till slut bli för mycket så är detta något du lagt grunden till under lång tid. Det är ett invant mönster att oroa sig och alltid tänka det värsta, och det tar tid att ändra på. Jag vet för det var just oro som gjorde mig sjuk, men med träning går det att lära sig tänka annorlunda.

Det andra du ska acceptera är att det är du som styr dina tankar, inte dina tankar som styr dig. Jag vet att det inte känns så just nu, men du har förmåga att ta tillbaka kontrollen, lite i taget. Acceptans är rent gemerellt nyckeln till att må bättre, acceptera att du mår dåligt, acceptera att du måste ändra livsstil, acceptera att det kommer att ta tid att bli frisk igen, och acceptera att du måste förlita dig till att livet kommer att ta hand om dig på bästa sätt. Sluta kämpa emot och börja flyta med, det är inte kämpandet som kommer att göra dig frisk, det är när du slutar kämpa och börjar acceptera som vändningen kommer, när du slutar överleva och börjar leva.

Yoga, meditation, qigong och mindfulness är bra saker för dig att ägna dig åt, även om det känns som om det inte fungerar till en början så gör det det ändå. Det tar bara lite tid för kroppen att vänja sig vid att den får lov att slappna av, som det är nu har du hela tiden fullt påslag på centrala nervsystemet, det är som om du hela tiden, 24 timmar om dygnet, försöker fly bort från det jagande lejonet. Det är fullt naturligt att kroppen till slut inte orkar med den påfrestningen.

Här är några inlägg som jag rekommenderar dig att läsa.
Rensa i den mentala röran
Ta kontroll över tankarna
Saker som triggar igång oro

Utöver tankarna och den känslomässiga sidan så finns det också en näringsmässig sida av det här. Om du inte redan tar kosttillskott skulle jag föreslå vitamin D3 (minst 2000IE), omega 3 (1000 mg) och MSM (trappa upp långsamt från 1 krm till 1-2 tsk) på morgonen samt magnesium (800 mg, dock inte magnesiumoxid) på kvällen. Samtliga har en lugnande, antidepressiv och stabiliserande effekt och magnesium hjälper dig också att sova. Tar du medicin så ta dem med minst en timmes mellanrum till tillskotten.

Har du möjlighet och tycker det känns rätt för dig så föreslår jag också att du undersöker om det finns en skicklig homeopat i din närhet, homeopati brukar ha väldigt god effekt på psykologiska obalanser, men det är viktigt att det är en terapeut med gott rykte och som har ordentligt med rutin och erfarenhet.

Du kommer att komma ur det här, du kommer att hitta dig själv och komma ut starkare och klokare, och dina barn kommer inte att ta skada under tiden, även om du inte kan göra allt som du skulle vilja göra eller som andra gör.

Det kommer att gå bra, du får lov att slappna av, du är trygg i livet, du har bara inte vågat börja tro på det än. ❤️
/C

Reply
Kent 4 augusti, 2016 - 15:05

Starka ord, människor och livshändelser. Tack att Ni har delat till oss andra. Jag, stora starka jag har gråtit mig igenom alla kommentarer. Jag har i min enfald trott att jag kan gör i stort sett vad som helst pådrivet av mitt stora behov av bekräftelse vilket jag också fått vilket har lett till arbetsnarkomani, duktighet och ännu mer bekräftelse. Jag har de flesta symptom på utmattningssymptom. Jag har tröttnat på det mesta i den här världen och börjat söka mig inåt. Yoga har jag provat utan märkbar skillnad ännu. Jag förstår mer och mer att jag har ny oförutsägbar resa framför mig. Kent

Reply
Charlotta 4 augusti, 2016 - 15:15

Välkommen hit Kent och tack för att du delar med dig av din resa. Ja, det tar ofta ett tag innan man inser att det inte går att fortsätta på samma sätt längre, och sedan ytterligare en tid innan man accepterar det och blir klok på hur man ska göra istället. Men så här i efterhand kan jag säga att hur svår den resan än var så var det trots allt en positiv resa, för de insikter och den kunskap det har fört med sig hade jag inte kunnat få på något annat sätt.
/C

Reply
Kent 17 augusti, 2016 - 19:39

Jag har sökt hjälp hos primärvården och fått Sertralin mot min nedstämdhet. Jag har dessutom fått möjlighet att ingå i en KBT grupp dock bara med kvinnor. Inget fel i det men jag undrar var alla män är? Jag har fått stöd när jag lyssnat på http://sinnessjukt.se/ en podcast om psykisk ohälsa av Christian Dahlström. Kent

Reply
Charlotta 17 augusti, 2016 - 20:09

Tack för att du delar Kent. Män är i allmänhet inte så villiga att prata om hur det känns och hur de mår, därför är det ovanligare att träffa på män i stödgrupper. Starkt av dig att våga göra det som känns rätt.
/C

Reply
Kent 20 augusti, 2016 - 13:58

Hoppas och tror att fler och fler män särskilt yngre vågar och vill ta tag i detta svåra ämne och sig själva med hjälp av andra. För mig är det en stor lättnad att inse att jag inte kommer att lösa det här själv (det är möjligt att det skulle kunna gå under flera år eller hela livet men varför när det finns hjälp att få). Börjar se mer objektivt hur jag hamnat där jag är nu. Mitt hjärta har varit i krigsläge ett par år och stört sömn och hormonbalanser. När jag väcktes tidigare med full hjärtklappning och med kallsvett över hela kroppen trodde jag att jag höll på att bli helt galen. Jag har ofta tyckt att drinkar (alkohol) har varit roligt och gärna festat till. Skulle inte säga att jag är eller har varit alkoholist även om jag druckit en hel del ibland. Nu har jag upplevt vad alkohol kan göra med en när man är i nedåtgående spiral (helvetets förgård med ett hjärta som håller på att dunka som om man är mitt i ett krig så att sömnen blir helt störd och tankar som drar igång av detta tillstånd av utmattning och förvirring). Jag har dock ett friskt hjärta enligt läkare men har fått Metoprolol för att lugna ner hjärtat och inte få hjärtklappning hela tiden dag som natt. Om jag förstått rätt är det signalfel pga stress som gör att hjärtat lever sitt egna liv. Jag försöker ta det lugn med mig själv och leva ett lugnare liv med nästan ingen alkohol. Mitt mål är att komma ut en stund varje dag. När/om jag känner mig starkare tänker jag sätta upp fler mål. Vi får se hur det går. Lättad att jag har börjat. /Kent

Reply
Charlotta 20 augusti, 2016 - 14:51

Det är alltid svårast i början, beröm dig själv för att du har tagit de svåraste stegen, nu är du på väg. För att hjälpa hjärtat skulle jag föreslå att du börjar med tre kosttillskott, magnesium, Q10 och selen. Gå gärna till en hälsokost så får du bra grejor. Alla tre bidrar med viktiga näringsämnen för god hjärtfunktion, det är till och med vanligt att man kan dra ner på eller helt sluta med hjärtmedicin när man tar dessa, men det måste naturligtvis vara i samråd med läkare. Magnesium, Q10 och selen har en både stärkande och lugnande effekt på hjärtat, och är dessutom bra för många andra saker också.
/C

Reply
Kent 24 augusti, 2016 - 19:56

Hoppas och tror att jag vänt den nedåtgående spiralen. Lättad bara av att jag börjat ta tag i det här. Känns inte bekvämt med att prata i grupp om allt som jag/vi jobbar med inom oss själva men på något sätt känns det nödvändigt ändå. Hjärtat har lugnat sig lite, ska fråga om dina tips på kosttillskott nästa gång jag träffar läkaren. Bröstsmärtorna som jag haft länge verkar svårt att bli av med. Jag har inte fått ett svar annat än att det beror på stress. Kan det vara så att muskler runt hjärta/bröst dragit ihop sig efter lång tid utan vila? Vill inte tänka så mycket på hur det hade slutat om jag inte stoppat mig själv och sökt hjälp. Hoppas att fler män gör det samma istället för att fly in i destruktivt beteende mot sig själv och andra och krascha hårdare efter lång tid i förnekelse. Jag vet för jag har förnekat detta länga och kommer på mig själv att fortfarande göra det ibland. Troligtvis har det med självkänslan att göra eftersom den gått ner nu efter allt. Hoppas och tror att den kan återupprättas längre fram när jag mår bättre och är starkare. /Kent

Reply
Charlotta 24 augusti, 2016 - 20:10

Härligt att höra att du känner att du är på rätt väg Kent, det gör ofta stor skillnad på välmåendet att bara vara på väg istället för att känna sig fast. Det du beskriver om att det känns som att musklerna drar ihop sig och aldrig riktigt slappnar av kan vara ett symtom på magnesiumbrist. Generellt får vi i oss mycket mer kalcium än magnesium via maten, kalcium och magnesium jobbar som parhästar där kalcium får musklerna att dra ihop och magnesium får dem att slappna av. Har man magnesiumbrist så förlorar musklerna förmågan att slappna av ordentligt. Fråga gärna läkaren men räkna inte med att få ett tydligt svar, tyvärr har läkare väldigt lite utbildning inom näringslära och kan oftast nästan ingenting om kosttillskott. Ta hellre upp frågan med en näringsterapeut eller liknande så får du bättre besked.
/C

Reply
Kent 16 september, 2016 - 09:01

Känns som myrsteg framåt till en bättre tillvaro. Det är förrädiskt, när jag tror att nu är det bättre återgår det plötsligt neråt igen. Till de som tror att detta är för för den typ av människa som känner efter för mycket vill jag säga att jag trodde att jag var utbränd i flera år innan jag hamnade där jag är nu och således kämpade på i min iver att prestera ändå. När fler trösklar har passerats går det inte att prestera längre. Tror du inte på det och känner dig utbränd men tycker att man kan prestera ändå har du inte nåt botten och kan antagligen undvika att gå ner helt om du byter livsriktning och lägger in stunder av vila, riktig vila. Jag har en handläggare på FK som anser att min läkare inter anger i sjukintyget av vilken anledning jag inte kan arbeta/prestera nu vilket betyder att jag inte vet om jag får ekonomisk hjälp i detta. Jag förstår ju men ändå inte att det är ett tillstånd i mitt liv som är extraordinärt just nu och tror och förstår att detta är något som går att ta sig ur. / Kent

Reply
Charlotta 16 september, 2016 - 09:13

Visst går det att ta sig ur Kent, men man får inte ha bråttom och det krävs ofta en livsstilsförändring och ett nytt sätt att tänka kring det mesta i livet. Det som gör det svårt är att vårt samhälle inte fungerar på det sättet, för dem gäller det att snabbt bli så frisk att man kan hoppa tillbaks in i ekorrhjulet igen och vara produktiv. Tyvärr lever vi en sorts liv som vi inte är skapta för, och det visar sig allt oftare i ohälsa.
/C

Reply
Kent 16 september, 2016 - 19:18

Den här artikeln bekräftar precis hur svårt det kan bli om man vågar söka hjälp och ev inte få den ekonomiska hjälp man behöver vid sjukskrivning pga psykisk ohälsa som verkar ha långt sjukdomsförlopp: http://www.dn.se/ekonomi/forsakringskassan-manga-overskattar-lakarintygens-betydelse/ I mitt fall har det gått så långt att jag måste ta mig ur detta med eller utan FK. / Kent

Reply
Kent 16 september, 2016 - 22:28

Det finns andra sätt att se på psykisk ohälsa, i Tyskland t ex: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/778305?programid=412 Intressant med den syn de verkar ha på detta svåra ämne i ett land som jag trodde var konservativt med sådant. / Kent

Reply
Charlotta 17 september, 2016 - 09:36

Sverige är nog tyvärr Europas mest konservativa land när det gäller synen på hälsa.
/C

Reply
Kent 7 oktober, 2016 - 15:37

Hej! I skrivande stund har jag haft ett par dagar som känts bättre än på länge. Vet dock hur förrädiskt det kan vara och hur tungt det känns när det faller tillbaks. Jag promenerar nästan varje dag vilket också känns mindre tungt än tidigare. Min läkare tycker att jag ska vara hemma längre medans Försäkringskassan vill att jag ska börja arbeta. Det har resulterat i att jag besökt jobbet två gånger. Första gången ca en timme, jag hade svårt med framför allt alla ljud (fortfarande väldigt ljudkänslig). Jag sträcksov den kvällen från ca 21 till 11 dagen efter, annars brukar jag vakna flera gånger. Kände mig sliten och utmattad även dagen efter trots mycket sömn. Den andra gången också ca en timme och även denna gång var det svårt med ljudkänsligheten. Den natten sov jag inte alls bra vilket ledde till att jag var helt utmattad i två dagar. De dagar jag känner mig bättre har jag en vilja (tankar om vad jag vill) som är mer än vad jag klarar av verkar det som. Vad händer tror du om jag går tillbaka för tidigt. Blir avgrunden jag varit i ännu längre ner då? Försäkringskassan säger att jobba är bra för rehabiliteringen. Jag är inte rädd för att jobba (arbetsnarkoman) men riktigt rädd för att falla neråt igen. / Kent

Reply
Charlotta 7 oktober, 2016 - 15:43

Tyvärr så har det visat sig många gånger om att försäkringskassan har bristande förståelse för hur utmattningssjukdom fungerar och vad som behövs för att återhämtningen ska gå så bra som möjligt. Jag skulle tveklöst lita på din läkare i det här fallet, skulle du gå tillbaka för tidigt så tror jag att du kommer få en kraftig försämring som riskerar att göra dig ännu sämre än vad du hittills har varit. Utmattning kan man inte jobba sig ur eller ”vilja” sig ur, det är kroppen som bestämmer hastigheten på läkningen och det tar den tid det tar. Så länge du reagerar med stor trötthet på liten ansträngning så är det för tidigt.
/C

Reply
Kent 7 oktober, 2016 - 16:08

Jag har blivit uppmanad hela tiden sen jag sökte hjälp att försöka göra saker som jag tycker är roligt. Det är inte förrän nu jag jag har kunnat bryta den negativa tankebanan och börja tänka mig att göra något mer än att vara hemma och att promenera. Kraften verkar finnas där ibland men jag har ju ingen hobby sen tidigare eftersom all tid gått till olika arbeten. Jag är så innerligt glad att jag under några stunder de senaste dagarna har känt att det finns energi. Jag trodde att det var utraderat ifrån mitt liv när det var som värst. / Kent

Reply
Charlotta 7 oktober, 2016 - 18:48

Kroppen är fantastisk på att läka och energin finns där, men du behöver göra kloka val under en ganska lång tid för att inte riskera att bli sämre igen. Att göra roliga saker är bra, ta reda på vad du gillar och skaffa en hobby. 🙂
/C

Reply
Kent 8 oktober, 2016 - 15:21

Ett intressant radioprogram för drabbade och meddrabbade följer här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/772027?programid=1272
Tack för en bra och informativ blogg om detta svåra ämne. / Kent

Reply
Charlotta 8 oktober, 2016 - 15:25

Tack för att du läser Kent!
/C

Reply
Kent 15 oktober, 2016 - 17:11

Dagar, veckor , månader går. Upp och ner. Långa stunder ner och sen en stund upp för att sen gå neråt igen. Får inte mycket gjort förutom promenader som jag vill tro är bra för mig trots att jag måste stödja mig i väggen pga yrsel för att komma upp och iväg ibland. Det känns för det mesta mindre dåligt efteråt. Detta är ju en kamp i sig och jag undrar var balansen finns i detta nu. Det är ju mångårig kamp och envishet som gjort att jag hamnat där jag är nu. Jag är dock glad för de korta uppgångar jag haft. Det känns som det är möjligt att få det bättre längre stunder också. Vi är inte ensamma, också det en liten tröst. Här en person som jobbat i psykiatrin men ändå drabbats: http://niklasnygren.se/utmattningssyndrom/paradoxal-overbelastning/ Kent

Reply
Charlotta 15 oktober, 2016 - 17:34

Det kan vara svårt och ta tid att acceptera vad det verkligen innebär att vila, och att lyssna på kroppen istället för på huvudet.
/C

Reply
Kent 18 oktober, 2016 - 13:25

Jag läste om att 90 % älskar inte sig själv. Tyvärr tillhör jag nog de 90 % och har som jag skrivit tidigare försökt fyllt det tomrummet genom att sträva efter bekräftelse genom arbete, duktig, alltid levererat osv vilket lett mig dit jag är nu. Det är väldigt lätt att blanda ihop den sortens bekräftelse med kärlek. Nu vet jag bättre. Har ett otroligt litet nätverk av människor som jag träffar, pratar med. Många väljer den tysta vägen nu när jag inte kan leverera för tillfället. Många gånger tror jag det är av rädsla för att de själva inte vill, kan krascha nu. Men det jag har smittar inte vad jag vet. Jag tror mig se efter att jag stoppat min nedåtgående spiral att jag gjort en kärlekshandling till mig själv i alla fall och kanske kan tycka om mig själv mer o mer när jag får mer distans till allt vad det inneburit att haverera och försöka starta om igen. / Kent

Reply
Charlotta 18 oktober, 2016 - 13:47

Jag tycker absolut att du har gjort en kärlekshandling mot dig själv Kent, och att du fortsätter att göra det genom att ta hand om dig själv på bästa sätt, och kanske också genom att lära känna dig själv på djupet, på ett sätt som du inte gjort tidigare?
/C

Reply
Kent 12 mars, 2017 - 18:54

Nu har det gått några månader och hela jag är svängning upp o ner som en bergodalbana. Minnet sviker vilket är svårt när självklara saker verkar spårlöst borta, namn, nycklar, lappar mm. Jag arbetar 25 % o vissa dagar är jag helt utslagen av det lilla (jag menar helt inte bara väldigt trött som jag trodde var tecken på utbrändhet förr). Sömnen är inte vad den varit förr (somnade direkt vid läggdags). Många nätter med nästan ingen sömn har fått mig att testa Propavan före läggdags vilket hittills har gett mig lite mer sömn med en dåsighet hela dagen efter. Vet inte om jag ska ställa mig till arbetsmarknadens förfogande då Fk vill att jag arbetar mer. Min Cv ser ju skaplig ut innan förra hösten med sjukskrivning flera månader. Undrar vilken som vill anställa en som är lågpresterande och stresskänslig? Många funderingar, vi får se hur det går./ Kent

Reply
Charlotta 12 mars, 2017 - 18:59

Det låter inget vidare Kent, har du läst inläggen om Utmattningsskolan? Jag tror det skulle kunna vara något för dig.
/C

Reply
Kent 4 maj, 2017 - 11:42

Jag har valt att söka tjänstledigt en längre tid samt övergivit hela mitt privata apotek bestående av Atarax, Propavan och Sertralin. Jag testar Johannesört som inte ska kombineras med andra mediciner. Vet inte om det är placebo men känner mig lättad trots allt, osäker ekonomisk framtid och kantstött i självkänslan. Naturligtvis känns det lättare bara av att gå mot en ljusare årstid. Vi får se hur det går på längre sikt. /Kent

Reply
Charlotta 4 maj, 2017 - 11:52

Det är helt klart värt att prova andra metoder när de gamla inte ger önskade resultat. Johannesört är bra, fyll gärna på med vitamin B, C och D samt magnesium och omega 3 också.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI