Home Inspiration/medvetenhet Är du beredd att öppna dina låsta dörrar?

Är du beredd att öppna dina låsta dörrar?

by Charlotta

Tänk dig att du befinner dig i ett rum, ett rum full med möbler och grejor, en säng, en soffa, en skön fåtölj, en TV, massor med böcker, en dator osv. Du har mat så du klarar dig och genom fönsterna ser du hur andra människor lever sina liv därutanför.

Det ser spännande ut när de rör sig obehindrat där ute, när det möter varandra, kanske pratar en stund, ibland springer de, och ibland leker vinden med deras kläder och hår. Du bli nyfiken och längtar efter att få uppleva allt det där, men samtidigt är det lite skrämmande och du har allt du behöver här inne i rummet.

Åren går och du lever ditt liv i den invanda rutinerna i rummets bekvämlighet, men övertygelsen att det du har räcker börjar bli svårare att hålla sig till. Du skulle verkligen vilja prova på hur det känns att vara där ute, bara en liten stund.

Så du tar mod till dig och går fram till dörren. Med bultande hjärta trycker du ner dörrhandtaget, bara för att upptäcka att den är låst. Förvånat sätter du dig ner och stirrar på dörren, den möjligheten att du inte ens funderat över.

Plötsligt känns det helt nödvändigt för dig att komma ut, du kan inte fortsätta leva som du har gjort här inne mellan fyra trygga väggar hela ditt liv, du måste få komma ut och känna solen i ansiktet och vinden i håret, du kan snart inte andas här inne längre.

Så du börjar leta efter en nyckel till dörren. Ganska snabbt hittar du en nyckel i en av skrivbordets lådor. Förväntansfullt springer du till dörren, sticker nyckel i låset och vrider om. Men det går inte. Trots att du ömsom lirkar och ömsom tar i med våld så rör sig inte låset en milimeter, för det är fel nyckel.

***

Rummet i historien ovan symboliserar ditt trygga, invanda liv, och livet utanför symboliserar allt det som du skulle vilja göra men tror att du inte kan, eller inte är värd, eller inte borde, eller helt enkelt inte har reflekterat över att du skulle kunna göra. Förrän en dag när du inser att du vill ha allt det där, eller i alla fall en del av det, och att du behöver få prova att nå det.

Den låsta dörren representerar de hinder som du tveklöst kommer att stöta på, hinder som vi alla stöter på när vi bestämmer oss för att göra något annorlunda eller prova något nytt. Du vet vad du måste göra för att uppnå det du vill, men du har ännu inte hittat exakt rätt metod för att få det att fungera, dvs rätt nyckel.

Så vad gör du efter det första misslyckade försöket? Går du tillbaka och sätter dig i soffan och konstaterar att det var en dålig idé och att du hör hemma där du alltid varit? Eller fortsätter du leta, även om det tar tid, tills du hittar rätt nyckel, låser upp dörren och går ut i den upplevelse du längtar till?

/Charlotta

9 comments

50-årskris? 28 september, 2016 - 20:27

50-årskris?
Jag har i dagsläget väldigt svårt att se det ur den enskilda individens perspektiv. Det finns ju ofta andra som kan komma i kläm.
Jag har lämnats kvar av någon som ville just det här; ta sig ut till allt det spännande som lockar utanför det inrutade liv hon, jag och våra två barn levde. Efter 22 år valde hon att inleda ett förhållande med en annan man. Vad jag har förstått i efterhand, så är det förmodligen inte första gången hon gick bakom ryggen på oss. Vi har ingen fungerande kommunikation och så länge hon slår ifrån sig ansvaret, så kommer inte jag vilja ha med henne att göra. Närmaste dagarna fyller hon ” jämnt” och jag vet inte hur jag ska göra. Vad har jag för anledning att gratulera henne?
Hon är färdig med ”oss” sedan länge, medan jag är helt förkrossad och genomgår en enorm livskris. Hon har absolut noll förståelse till hur mycket energi jag la in i vårt förhållande, och hur mycket det betydde för mig. Vi pratade inte samma språk och hon vill inte gå någon språkkurs med mig. Jag har träffat våra barn vid tre korta tillfällen sedan februari. De bor sedan dess tillsammans med henne och hennes nye man. Jag uppfattar det som att hon gör allt som står i hennes makt för att få barnen på sin sida, och för att försvara sitt eget beteende till varje pris. Detta har varit ständigt återkommande under våra stundtals hetsiga gräl. Hon har alltid försökt knyta upp barnen på sin sida. Att hon samtidigt har uteslutit och fortsätter utesluta mig tror jag inte är något hon funderar över.
Till saken hör att vi båda har haft en jobbig uppväxt- på väldigt olika sätt- i hennes fall präglad av medberoende. Men detta har tagit orimliga proportioner, anser jag. Hon kan försvara allt hon gör. el. inte gör, med det här medberoendet. Jag upplever att hon hjärntvättar barnen med sin skrämselpropaganda. Det är t.o.m. så skevt att hon påstår sig vara medberoende till mitt mående, som hon ju i själva verket är ansvarig för. Jag förstår att det inte finns bara en sanning, men hur ska jag göra med gratulationer och varför?

Reply
Charlotta 28 september, 2016 - 21:03

Om du vill gratulera ditt ex på hennes födelsedag eller inte kan bara du bestämma, det finns inga givna regler för sånt, och du behöver inte ens ha någon motivering till ditt beslut, bara gör det som känns rätt, eller minst fel. Däremot så vill jag uppmuntra dig till att fundera på något som sticker ut i det du skriver. Du skriver att ditt ex är ansvarig för att du mår som du gör, är det ord som du skrev i affekt, eller är det verkligen så du ser på det? Att lägga det ansvaret i hennes händer gör att du inte bara frånsäger dig allt eget ansvar, utan det gör också dig oförmögen att förändra hur du mår, för bara den som är ansvarig för något kan förändra det. Om jag var du skulle jag genast ta tillbaka det ansvaret.

Jag förstår att du känner dig sviken och illa behandlad, och självklart att situationen med barnen är väldigt svår. Men barn är inte så lättduperade och de förstår ofta mycket väl hur saker hänger ihop även om de håller masken och spelar med. Men för övrigt så skulle detta kunna innebära en hel del positiva saker för dig. Den typen av relation som du har bakom dig tar mer än den ger, nu är den över och du har alla möjligheter att göra nya val som leder till den sorts liv, och relation, som du verkligen vill ha. Kanske det är så att du har förlorat något som du egentligen inte ville ha och att det du sörjer är vad du trodde relationen skulle vara, inte vad den verkligen var? Kanske är det du som fått nyckeln till dörren serverad av ditt ex och som nu står på utsidan av rummet och undrar i vilken riktning du ska börja utforska ditt nya liv?
/C

Reply
A 29 september, 2016 - 13:30

Det här var bra. Att dörren symboliserar ensamhet och isolering, jag ser de andra människorna därute och vill möta dem men vågar inte även om jag längtar efter kontakten med dem. Nu är jag väl inte riktigt så rädd, men folksamlingar är det värsta jag vet. Om jag t.ex pratar med en eller högst 2 i taget så går det bra. Men grupper och kollektiv? Nej! Aldrig i livet. Jag tror mig veta att jag är en person som det är svårt att komma nära inpå livet, och blir därför rädd när någon blir nyfiken på mig och vill komma närmare och lära känna mig. Vet vad det beror på – jag är rädd för att bli lämnad och sårad. Har inte bearbetat att jag blev lämnad av min far som barn, tror jag att det hänger ihop med – undermedvetet. Därför har jag alltid varit rädd för att ge mig in i förhållanden, rädd för att bli lämnad är vad allt som handlar om . Synd och tråkigt men jag tycker inte synd om mig själv för det, det bara blev så här. Av någon anledning så får jag nya idéer på höstarna, tänkte att jag ska strunta i vad andra tycker och ge mig ut och gå varje dag. Då blir reaktionen från skvaller folket, ” kolla, vad har hänt med honom, har han blivit sjuk?” För mig handlar det om att släppa allt vad jag inbillar mig vad andra tycker och tänker och verkligen stå fast vid MINA beslut och vad jag vill göra, för att må så bra som möjligt. Det har ingen annan med att göra. Skönt att skriva av sig lite. Tack för din blogg och de ämnen som berör just mig, Charlotta!

Reply
Charlotta 29 september, 2016 - 13:50

Tack för att du läser A! 🙂
/C

Reply
50-årskris? 4 oktober, 2016 - 19:39

Tack för din tid o ditt svar, Charlotta! Det är svårt att hålla det kort, men jag ska försöka. Visst är det så med dörrarna… och nycklarna… men nu har snart ett år gått. Jag är fortfarande ”låst” och mår skit, även vår äldsta, 17-åring. Medan exet tröstar sig själv och bearbetar barnen med hur fantastiskt bra allt ska bli för oss alla- och jo, hon har försökt med mig också- så behöver jag i dagsläget mer en lykta för att se vartåt dörrarna ligger. Var nycklarna sedan kan finnas är alldeles för tidigt att tänka på.
Nu har bemärkelsedagen snart passerat och jag skickade inget… (se tidigare inlägg!). Som stöd använde jag ett citat från 27/9 När tankar triggar igång oro ”Om det är relationer som är orsak till oron så red ut problemen med dem som är inblandade eller om det inte går så hitta ett sätt att helt undvika personerna.” Vad jag vill och vad jag borde kan ju vara olika saker. Men ok, nu blev det såhär!
Jag hoppas ju, i min enfald, fortfarande att vi ska hitta tillbaka, så mitt val hänger ju mycket på att acceptera att det inte kommer att ske. Hon är tvärsäker, och jag har förödmjukat mig mer än tillräckligt i mina böner att be henne lyssna. Nu tänker jag att det bästa för mig är att glömma och klippa kontakten helt, så långt det är möjligt. Men på samma gång handlar det om att förlåta o vända andra kinden till, speciellt för att återupprätta en vettig kontakt med mina barn. Jag har läst en del på din utmärkta blogg och vrider ut-o-in på mig för att försöka vända det som hänt till något positivt. Du hör ju att jag inte lyckats, och jag kan inte tänka klart än utan ser den här detaljen som ett, förmodligen alltför, stort symbolvärde.

Reply
50-årskris? 4 oktober, 2016 - 20:15

Just det, glömde vad det var som avgjorde mitt val…. Mina gamla föräldrar var inte ett dugg tveksamma utan ville absolut skicka ett grattis-sms på den stora dagen. Svaret de fick gjorde att även de satte tårtan i halsen. Jag har försökt förklara vilken total personlighetsförändring mitt ex. har uppvisat, men det var först nu som de förstod hur det var ställt. Hennes svar var kort, men helt befriat från självdistans och fullständigt omdömeslöst. Det skulle göra mig mycket mer skada att få ett liknade svar, så det ville jag undvika. Det gör tillräckligt ont ändå. Jag har hört talas om andra som blivit ”helrubbade” efter att ha bedragit och sedan dragit för gott. Men vad står det för egentligen, någon som vet? Att hon är en sådan som aldrig någonsin skulle be om ursäkt el. bekänna något fel antar jag är en delförklaring.

Reply
Charlotta 4 oktober, 2016 - 20:34

Varför ditt ex agerar som hon gör vågar jag mig inte på några gissningar om i nuläget, det enda du nog kan räkna med är att det i grund och botten inte handlar om dig utan om henne, du råkar bara befinna dig i skottgluggen för den här fasen i hennes liv.

Jag skulle vilja uppmuntra dig att vara så specifik som du bara kan med dina känslor, ta reda på vad du verkligen känner, inte bara att du mår skit och inte kommer vidare. På vilket sätt mår du skit? Exakt vilka känslor känner du? Hur många är de? Var i kroppen känner du dem mest? Hur känns de där? Hur får var och en av dessa känslor dig att känna dig? Hur får det dig att känna när du känner dig låst? Det här kan låta som en meningslös övning i navelskåderi, men att sätta ord på negativa känslor påverkar hjärnans uppfattning av dem och gör dem lättare att hantera, och desto mer specifik du kan vara desto bättre är det. Gör det gärna till en daglig övning att gå igenom vilka känslor du har just den dagen så kommer du snart att upptäcka att känslorna känns mindre besvärande. Du kan läsa mer om detta här.

Det liv du lever nu handlar om uppbrottet och att bli lämnad, det har blivit ett välbekant mönster som det är lätt att stanna i och svårt att lämna. Det kan tyckas konstigt att det är så svårt att bryta ett mönster som bara för en att må dåligt, men vi människor är vanedjur med lata hjärnor som gärna följer minsta motståndets lag, och det innebära att stanna i samma hjulfåra. Ett sätt att byta hjulfåra är att tvinga tankarna i andra riktningar, att leta efter det som är bra istället för att vara fokuserad på det dåliga. Här är ett inlägg med bra tips på hur du kan göra det. Även detta rekommenderar jag att du gör till en vana.

17-åringen känner sig förmodligen sliten mellan er båda, vill lägga det bakom sig men är plågad över att du mår dåligt. När du börjar se ljuset igen känner fast mark under fötterna så kommer 17-åringen med stor sannolikhet att följa efter.
/C

Reply
50-ÅRSKRIS? 6 oktober, 2016 - 20:52

Tack för att du tar dig tid att svara !
Nu kommer det nog ta ett tag för mig att anamma dina råd, men de låter- som vanligt- kloka och värda att följa.
Det där med dottern hoppas jag stämmer, men jag undrar fortfarande om det är så enkelt. Att det bara handlar om mitt mående.

Reply
Charlotta 6 oktober, 2016 - 21:06

Ta den tid du behöver. 🙂 Det viktigaste är att du känner att det finns en framtid och att du har en plan för att ta dig dit. Det handlar säkert inte enbart om ditt mående, men jag skulle tro att det bidrar till stor del, så länge hon ser dig må dåligt blir det svårare för henne att acceptera situationen på ett positivt sätt.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI