Home Inspiration/medvetenhet Fyra tecken på att du är på fel väg

Fyra tecken på att du är på fel väg

by Charlotta

Hur vet man om man är på rätt väg i livet? Hur vet man att man inte bara råkar gå den väg som någon annan knuffade in en på, eller den väg som man hamnade på av misstag någon gång för längesedan, eller den väg som som man började gå i väntan på att man skulle hitta den rätta vägen?

Hur ska man veta om det är ens inre röst man lyssnar till eller om det är rädslor för förändring och för att behöva göra ändringar i livet som man inte känner sig redo för?

Spelar det så stor roll om man följer sin optimala livsväg eller om man följer en som bara precis duger? Är det värt besväret att försöka ta reda på vilken livsväg som är den man är tänkt att gå, den som passar en bäst? Kan man inte bara fortsätta som man gör om det fungerar, oavsett vilken livsväg det är man går?

Frågorna är många när det handlar om livsväg och ofta uppstår en förvirring kring var man egentligen befinner sig. Måste allt vara perfekt alltid? Nej, inte alls. Kan det inte duga med den livsväg jag redan går? Jo det är klart det kan.

Utforskandet av livsväg har inget egenvärde, att göra förändringar har inget egenvärde. Är du nöjd och mår bra där du är så är allt bra precis så som det är och du kan fortsätta trampa din livsväg med lugn och tillförsikt.

Det är om det inte känns så bra där du befinner dig som det kan vara idé att fundera över om du är på rätt väg, eller om det redan känns bra men du vill att det ska kännas ännu bättre. Här är fyra tecken som kan skvallra om att det kanske finns en väg som passar dig bättre en den du går just nu.

  • Det känns som om du slösar bort din tid. Tiden springer iväg från dig och det känns som om du gör fel saker, som om du borde vara någon annanstans, tillsammans med andra människor eller med andra uppgifter. Känslan av att det snart kan vara för sent är ångestframkallande och du pendlar mellan att vilja springa ifrån ditt eget liv och att vara totalt handlingsoförmögen.
  • Du blir lätt arg och irriterad. Det ska inte mycket till för att du ska tappa humöret, ibland nästan ingenting. Du fräser, snäser, hugger och skäller för småsaker, ingen går säker för dig och hur dina nära än gör så kan de inte göra rätt. Det som skaver i dig kan ingen utomstående fixa men det är de som tvingas hantera din frustration.
  • Du känner dig död inombords. Från det du vaknar på morgonen tills du somnar på kvällen umgås du med en ständig känsla av meningslöshet, att inget av det du gör egentligen spelar någon roll i långa loppet. Du känner dig sällan eller aldrig entusiastisk, engagerad och passionerad över livet och fasar över tanken på att det är så här resten av livet ska vara.
  • Du har ett tomrum som behöver fyllas. Istället för att identifiera tomrummet för vad det är så försöker du dämpa obehagskänslan genom att fylla det på andra sätt, genom att jobba mycket, shoppa, äta, dricka, spela, dejta nya personer hela tiden, festa eller kanske bara ägna all ledig tid åt TV och film. Att döva känslan ger tillfällig lindring men det förändrar inte orsaken till obehaget.

För att du ska känna att du är på rätt väg och att din livsväg är meningsfull och den rätta för dig så behöver du kontinuerligt utvecklas och växa själsligt. Brist på mening kan vara själsdödande, så pass själsdödande att inget annat kan kompensera för det.

Det är bara du som kan avgöra vad du behöver för att livet ska kännas meningsfullt, och du är värd att känna mening med ditt liv, oavsett var du befinner dig just nu.

/Charlotta

26 comments

Nilla 9 februari, 2017 - 12:29

Så sant 💖

Reply
Charlotta 9 februari, 2017 - 12:46

❤️

Reply
Annelie 6 maj, 2017 - 15:21

Jag är verkligen där nu. Vet att det bara är jag själv som kan göra förändring men det svåra är att vara i ett förhållande med någon man älskar men ändå känna sig så ensam. Känslor att tiden bara rinner iväg och jag bara står o tittar på mitt liv som står still. Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska gå framåt.

Reply
Charlotta 6 maj, 2017 - 20:23

Hej Annelie, välkommen hit! Det första steget för att nå en förändring är precis det som du redan har tagit, nämligen att konstatera att du inte vill ha det så här längre. Så nu vet du vad du inte vill ha, vilket är en stor fördel, nu är det dags att fundera på vad du vill ha istället. Ett bra sätt att göra det är lite åt gången, små steg i rätt riktning och sedan fundera på vad du ska göra härnäst. Ofta är det när vi tänker i alltför stora steg, att mycket ska hända på en gång, som det känns så överväldigande att man istället ger upp. SÅ vad kan du göra imorgon som är ett litet steg i rätt riktning för hur du vill att ditt liv ska utvecklas?
/C

Reply
Helena J 7 maj, 2017 - 13:22

För kvinnor just skulle jag vilja säga att de av gammal helgd uppfostras till att vara de som bara är till för andras behov vilket lätt gör att den tomheten infinner sig om det inte direkt finns någon som de känner att de vill fylla ett behov för och ja..det ena ger det andra och kvinnor är inget sedan utan det de ska ta hand om om de inte väljer att göra som de flesta karriärskvinnor som bara tar hand om sig själva och sina behov(tillåter att sätta sig själv i i alla fall i främre ledet vilket ofta inte kvinnor gör) precis som män gjort i alla de tider som gått och där finns en hel del stoff att hämta för den som vill förkovra sig i dagens agenda över det som varit och det som är och i detta kommer då den som är svagast att a l l t i d vara den som är den stora förloraren så länge den bara det bästa och starkaste som är det som premieras som det börjar göra alltmer nu igen i samhället eftersom det blir än mer cyniskt för varje dag som går i individualisternas anda vilket för all del inte är helt fel men man måste i sin egen gärning förstå att även min nästa har samma behov som jag att gå sin väg och förverkliga sig själv vilket då sällan är det som sker för kvinnor eftersom de bara fortsätter (många gör i alla fall och även de som inte tror att de gör det lurar ofta sig själva eftersom gamla vanor är svåra att bryta och kvinnor då genetiskt ä r de som naturligt är de som är omhändertagande och alltså finns till för andra) att göra som de lärt, gjort och gör..

Reply
Charlotta 7 maj, 2017 - 13:47

Välkommen hit Helena J och tack för dina tankar.
/C

Reply
Isa 5 september, 2017 - 22:19

Åh wow, fylla tomheten som man inte vet vad det beror på. Och bli knuffad in på livsvägar man trodde man valde själv, att välja efter andras åsikter. Allt prickade rätt. Var är mitt lugn? Jag valde efter im och men att lämna, tjorvade till det och nu ”måste” jag välja igen för att göra rätt. Nej jag kan inte skylla på andra men allt var så klokt som du skrev. Önskar att du kunde skriva ett specifikt svar åt mig men så funkar väl inte livet.

Reply
Charlotta 5 september, 2017 - 22:28

Hej Isa, välkommen hit! Klart livet funkar så, livet vill samarbeta med dig och jag också. 🙂 Berätta lite mer om din situation så ska jag svara dig specifikt och försöka hjälpa efter bästa förmåga.
/C

Reply
Iza 15 september, 2017 - 19:28

Tack för det här.

Reply
Charlotta 15 september, 2017 - 19:33

Välkommen hit Iza, och väl bekomme! 🙂
/C

Reply
Katta 2 december, 2017 - 00:25

Dina ord träffar så rätt, känner igen mig. Själsdödande, ja, precis så känns det så här 3 år in på en 4,5 år utbildning någon annan tyckte jag skulle gå… Vad gör man? Hur vet man vart man ska? Bör man stå ut? Rationell eller lust? Ett krav att kunna få jobb och lön för att överleva vs en lockande röst som inte vill tystna, är det verkligen grönare på andra sidan?

Reply
Charlotta 2 december, 2017 - 09:36

Välkommen hit Katta! Jag förstår att det känns som en hopplös situation och att motivationen tryter. Utan att veta mer om vad du utbildar dig till och vad du egentligen vill så är det svårt att råda dig. Det jag vill säga generellt är att utbildning och kunskaper aldrig är till en nackdel, även om den inte direkt har att göra med det man kommer att arbeta med. Det som naturligtvis kan vara till en nackdel är att dra på sig en stor studieskuld som man kanske ville lagt på något annat. Livet leder oss i en viss riktning av en anledning, om vi bara håller ögon och öron öppna för möjligheterna så finns det alltid något användbart att ta med sig från varje erfarenhet. Som exempel kan jag ta mig själv, jag har en examen som civilingenjör och en som gymnasielärare men jag jobbar som coach, mental tränare, författare, redaktör och förläggare. Inget av det jag läste på universitet och högskola har direkt att göra med det jag jobbar med, men allt jag läste var till nytta för min egen utveckling, för att träffa människor som är betydelsefulla för mig och för att få erfarenheter som jag har mycket stor nytta av. Du har redan kommit två tredjedelar av vägen, oavsett vad du gör sedan så väger det tyngre (och är roligare) att ha en examina än att ha hoppat av. Såvida du inte är hundra procent säker på att du aldrig kommer att ha någon nytta av de erfarenheter och kontakter du får nu så kan det vara värt besväret att bli färdig och ha tillit till att livet har en plan för dig.
/C

Reply
Katta 2 december, 2017 - 10:45

Tack för ditt fina svar, det är så jag resonerat men många dagar står man där igen och känner ”var det värt all emotionell dränering” , som du säger, kunskap är alltid fantastiskt och vilken väg jag tar sedan är upp till mig även om det just nu känns svårt att se sig själv utanför den utstakade vägen.
En fråga återstår: hur gör man för att inte bli bitter under tiden? Jag har verkligen försökt lära känna nya människor i skolan, provat jobb, gått kreativa kurser på kvällstid, yogat, tränat, rest när ekonomin tillåtit men ändå känner jag mig så sliten, ledsen och ensam i allt, upplever att jag vibrerar på låg energi och har svårt att connecta där jag står

Reply
Charlotta 2 december, 2017 - 13:09

Med tanke på vad du skriver ser jag anledning att fråga dig hur du mår rent fysisk? Hur känns kroppen? Hur är sömnen? Hur ser din kosthållning ut? Det kan även vara relevant att fråga sig hur dina relationer fungerar, finns det någon eller något som du oroar dig för, någon som tynger ner dig, någon som ofta ”är på dig” om att du gör fel?
/C

Reply
Rickard 24 december, 2017 - 21:29

På grund av ohälsa (mögelskada) känner jag mig ganska låst just nu. Det känns ibland som att jag slösar bort min tid, men också att jag måste bli frisk innan jag kan ta ”nästa steg” i livet, vad det nu än må vara..
Samtidigt tror jag att vi alla har en själ – som är odödlig. Efter döden återföds vi och upplever världen som någon/något annat. Vi har alltså oändligt med tid till att uppleva och göra saker. 🙂 Kanske är syftet med min sjukdom att jag ska lära mig att se livet ur ett positivare perspektiv..

Reply
Charlotta 25 december, 2017 - 00:09

Jag tror som du, det finns något att lära sig eller utvecklas från i alla situationer. Svåra händelser i livet är inte straff utan möjligheter att just utvecklas.
/C

Reply
M 13 juni, 2018 - 16:23

Kan bara inte ta steget att lämna sambo som inte vill ha barn och inte vill ha gemensamma vänner. Jag vet vad jag vill i livet och bara väntar och väntar på att jag ska vara tillräckligt stark. Har hållt ihop i 6 år nu, när ska känslorna dö ut? Mår så dåligt av att bestämma sig – Inte klara av att lämna och gå tillbaka – Må dåligt – Bestämma sig igen, mitt liv är hemskt, hur blir man stark nog att lämna någon man älskar? 🙁

Reply
Charlotta 13 juni, 2018 - 20:00

Hej M, välkommen hit! Känslorna följer tankarna så för att veta/ta reda på varför du inte har den känslomässiga styrkan att lämna sambon behöver du analysera vilka tankar du umgås mest med. Du kanske inte ens vill lämna egentligen, kanske är kärleken till sambon större än längtan efter barn och önskan att ha gemensamma vänner och det är omgivningens åsikter att du borde lämna?
/C

Reply
M 24 juni, 2018 - 03:18

Ja jo kanske. Det är svårt att lyssna på sitt inre och vad man verkligen vill utan att låta sig påverkas. Gjorde en sen abort som jag ångrar, för att han inte ville behålla, (Det var ett trauma som jag nu 2 år senare börjar komma över) det kickade igång barnlängtan rejält! Ser barn överallt och drömmer mig bort. Graviditet var det bästa som har hänt mig fram till att jag insåg att han inte skulle ändra sig, har aldrig älskat någon så mycket. Sen mår jag inte bra av att han inte vill ha mig med bland hans vänner, känner mig utanför och ledsen och med en klump i magen över att han är så hemlighetsfull. Tycker man kan ha kul tillsammans ibland i alla fall, har Aldrig träffat flera av hans närmsta vänner. Eller släkt. Är för kär för att lämna så förhållandet blir väldigt halvdant i och med att jag har ögonen öppna efter eventuella framtida pappor, och då och då bestämt mig för att nu är jag tillräckligt stark för att lämna, så har vi gjort slut och sen är vi tillbaka igen. I 6 år. Jag måste bestämma mig och önskar på något sätt att jag kunde nöja mig med det vi har, eller klara av att gå vidare så jag får ro någon gång. Vet inte hur länge man orkar med, Känner mig ledsen och har gjort det så länge. Alla punkter i texten stämmer in. Det måste alltid hända något i mitt liv för att trycka undan tankar, och jag tränar och äter nyttigt för jag är rädd för att bli barnlös. Och jobbar och sparar 90% av lönen, all fokus på framtiden. Ja du livet..

Reply
Charlotta 24 juni, 2018 - 08:17

Hur har du det med självkänslan? Hur bedömer du ditt eget värde, är du en värdefull person, någon som är värd det bästa, värd att ha det bra, värd att lyssnas på, värd att ta hänsyn till, värd att få allt det du vill ha? Om de praktiska förutsättningarna för att lämna honom finns samtidigt som han behandlar dig som om du inte vore en fullvärdig partner borde alla krav för att gå vidare vara uppfyllda, men det är de uppenbarligen inte så något annat håller dig tillbaka. Varför är du villig att nöja dig med någon som inte ger dig det du vill ha och behöver? Är du säker på att det verkligen är kär du är i den här mannen som inte vill bilda familj med dig och inte presentera dig för sin släkt eller sina vänner? Skulle det istället kunna vara så att du tror att du behöver honom för att klara dig eller att du inte är värd bättre?
/C

Reply
Carina 21 juni, 2018 - 23:15

Hej. Halkade in här ikväll, intressant läsning! Kan inte den känslan du beskriver här lika gärna vara en depression? Och hur skiljer man i så fall på det?
Alltså när det grå filtret är på, känns allt som i dom fyra tecken du beskriver. Eller blir man deppig för att man går på fel livsväg?

Reply
Charlotta 22 juni, 2018 - 09:09

Hej Carina, välkommen hit! Man kan absolut bli deprimerad av att gå fel livsväg, depression är ofta ett symptom på livsval, mönster eller en livsstil som passar en dåligt, ändrar man på de sakerna försvinner depressionen.
/C

Reply
Eva 3 september, 2018 - 19:18

Hej Charlotta,
Jag är i livet där jag undrar om min mening med livet. Jag halkade in på din, otroliga sida, då jag letade efter om barn är meningen med livet.
Jag träffade mannen i mitt liv året då jag skulle fylla 44. Innan dess har jag inte velat ha barn, men skillnad med honom. Kan ha att göra med att han har två killar med sig. Men hans livssituation var då att han inte ville ha fler barn. Så nu efter två o halvt år, så funderar jag väldigt mycket på min mening med livet.
Han säger att barn är inte meningen med livet, men han känner sig inte hel utan dem utan har lärt sig leva utan dem halva tiden.
Jag funderar otroligt på detta och vet inte hur jag tar mig vidare. Jag fick ett missfall i våras.

Reply
Charlotta 3 september, 2018 - 19:30

Hej Eva, välkommen hit! Roligt att du gillar min sida. 🙂 Jag vågar säga med 100% säkerhet att barn inte är meningen med livet. Barn kan ge livet mening och för många är det en nödvändig ingrediens för att livet ska kännas meningsfullt men absolut inte för alla. Att inte kunna tänka sig livet utan de barn man redan har är inte detsamma som att livet hade varit meningslöst om man aldrig hade fått barn, det är en väldigt skillnad på att ha och mista och att aldrig ha haft. Det är fullt möjligt att du har ändrat dig och plötsligt fått en genuin barnlängtan nu när du träffat rätt man, men det är också fullt möjligt att du blir påverkad av hans syn på föräldraskapet och att det får dig att bli rädd för att missa något. Naturligtvis spelar missfallet också in i de känslor du upplever nu. Försök att rannsaka dig själv och skilj på dina egna känslor inför ett eventuellt förldraskap ooch på mannens känslor. Barn är inte ett måste för ett meningsfullt liv, tvärtom är barn ett beslut man ska vara väldigt säker på innan man fattar det. Är man osäker på om man vill ha barn skulle jag råda att avstå och fylla livet med det man verkligen brinner för istället. Här är en artikel om ämnet.
Är barn meningen med livet?
/C

Reply
Anna 4 juli, 2019 - 18:18

Hej!
Detta stämmer in så bra på mitt liv just nu (eller har gjort under några år). Alla fyra punkterna är exakt det jag går runt och känner hela dagarna. Men hur vågar man lämna den trygghet man har? tänk om jag sedan upptäcker att jag faktiskt hade de så bra som de gick att ha det? Jag talar samtidigt emot mig själv och svarar i mitt huvud ”men allt är bättre än att vela och undra och älta hela dagarna”. Så varför lämnar jag inte bara? Jag är så rädd för att ta ett felaktigt beslut. Jag vill hela tiden väl och mycket och allt ska ske med perfektion annars känns det fel och det är den värsta känslan jag vet, när det det känns fel. Jag vill bara vara lycklig och utvecklas som människa. Just nu sitter jag fast som i ett träsk. (är 29 år, precis börjat studera, har sambo och allt man kan önska, men känslan av behag infinner sig aldrig)

Reply
Charlotta 4 juli, 2019 - 18:23

Hej Anna, välkommen hit! Svaret på hur man vpgar lämna den trygghet du har är att du börjar jobba med dig själv, men din självkänsla, ditt självvärde och din personliga utveckling. Efterhand som du växer som människa kommer rädslan för förändringar och rädslan att göra fel att bli mindre och mindre tills den är så liten att känslan av att inte stå ut i den situation du befinner dig är större. När det händer finns det inte längre några hinder för att lämna. Jag har skrivit mycket här på bloggen om samtliga de ämnena så vill du fortsätta läsa här finns det en hel del att tillgå.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI