Home Inspiration/medvetenhet Värre än att misslyckas

Värre än att misslyckas

by Charlotta

De flesta människor tycker illa om att misslyckas, många går så långt att de är beredda att göra nästan vad som helst för att slippa uppleva ett öppet misslyckande.

Som till exempel att låta bli att berätta för alla man känner att man har storslagna planer, så att man ett år senare inte ska riskera att behöva erkänna att man inte lyckades, att det inte blev något av de stora planerna.

Eller att undvika att satsa helhjärtat på något som man inte vet om man kommer att klara av, utan istället bara försöka så där lite grand så ingen tror att man bryr sig om det på riktigt, vilket naturligtvis bäddar för att inte lyckas.

Men vad är det egentligen som är så dåligt med att misslyckas? För att kunna misslyckas, verkligen misslyckas, så krävs det att man verkligen satsar, och för att satsa krävs mod, visioner, tillit och en hel massa jäklar anamma.

Oavsett slutresultatet så är det kvaliteter som är beundransvärda både att ha och att bevittna. Att våga satsa på något man verkligen vill och tror på, att ge det sitt allt och inte ge upp så fort det tar emot lite, kan vara något av det mest enastående man kan göra.

Eller som Michael Jorden har uttrycket det: ”I can accept failure, but I can’t accept not trying.”

/Charlotta

7 comments

Sigrid Quist 3 juli, 2017 - 11:13

Hej Charlotta
Jag är så imponerad av dina texter som ger mig både mod och tröst, Jag Mig inspirerad varje gång jag går till din sida. Jag tror till och med att jag kommer att klara mig genom de läxor jag har kvar tack vare dig.
Tack.

Reply
Charlotta 3 juli, 2017 - 11:21

Tack Sigrid, dina ord värmer verkligen, och tack för att du är en trogen läsare. ❤
/C

Reply
louice 30 juli, 2017 - 21:39

Hej
Jag trodde att min kärleksrelation skulle klara alla påfrestningar som hos mannen visade sig i ohälsa, gamla tankemönster, stress, egna kravbilder, avstånd, osv bara jag gav det tid och var förstående. Jag har satsat på en särborelation under ett par år… stretchat, varit flexibel, uppmuntrande… Vi har hela tiden velat varandra, men han har inte orkat pga sina egna omständigheter. Och under denna tid har jag inte insett att jag faktiskt begärt så lite, nöjt mig med så lite tillbaka. Jag har hela tiden trott att allt skulle plana ut, bara hälsan infann sig, bara jobbstressen blev mindre, bara..bara…bara… Så nu, när vår tid skulle komma, allt annat var infriat, så blev det inte så. Hans ork, stress och ångest var än värre, och ohälsan ett faktum.
Så nu har jag tagit mitt beslut och påminner mig att jag är värd att må så mycket bättre i en relation. Där båda är hängivna och vill varandra väl, men också förmår att omsätta orden till handling. Under lång tid har jag varit fööör positiv o lösningsinriktad, allt för uthållig och inväntande. Är nu sorgsen över att kärleken till mannen finns kvar, men mitt hjärta orkar inte gå med längre, jag har bestämt mig att jag kan inte hoppas mer här. Mest ledsen är jag över att jag tillåtit mig att göra så här mot mig själv, att genom att stå ut göra mig illa. Undrar också om jag kan ha blandat ihop kärleken till att ha en relation och själva kärleken till mannen. Det är svårt att analysera och spelar kanske ingen roll, men att ta in känslorna fullt ut är kanske viktigare. Nu pågår ett ensamt sorgearbete…och en förhoppning att det ssm öppnas ett fönster med nya friska vindar….
Tack för dina inlägg och kloka rader!!

Reply
Charlotta 30 juli, 2017 - 22:28

Hej louice! Jag vet att det gör ont och att det du går igenom nu är svårt på så många olika sätt, men du är så klok så klok i hur du resonerar att jag är övertygad om att du kommer att gå stärkt ur den här erfarenheten. Allt du skriver är helt sant, det är lätt att blanda ihop kärleken till relationen med kärleken till personen, och det är så rätt att släppa fram känslorna och låta dem få den tid och plats de behöver för att du ska kunna läka. Det kommer att göra ont ett tag, men du kommer att klara det här galant och i efterhand vara tacksam för det du har lärt dig och så som du har utvecklats. ❤
/C

Reply
Louice 30 juli, 2017 - 23:12

Tack för dina värmande och uppmuntrande ord! Så skönt med en medmänniska som kan bekräfta och/eller stöttande rikta den inre blicken mot rätt håll.
Allt gott till dig💚🌈

Reply
Hanna Öhman - Mitt liv som förlossningsskadad 1 augusti, 2017 - 23:53

Jag kan känna igen mig i en rädsla för att misslyckas men att inte våga ta chansen känns nog för mig som ett större ”misslyckande” än att faktiskt ta chansen och sedan kanske inte ”lyckas”. Och som du skriver, det krävs mod för att våga satsa. Att våga dela med sig av sina planer och vara öppen med vad man vill åstadkomma kan, åtminstone för mig, fungera lite som en spark i baken. Det ger mig extra kraft att faktiskt jobba hårdare för det jag vill uppnå. Kram ❤️

Reply
Charlotta 2 augusti, 2017 - 09:17

Tack för dina tankar Hanna, jag håller med dig, kram! ❤️
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI