Home Mental träning Först tankarna – sedan verkligheten

Först tankarna – sedan verkligheten

by Charlotta

Det är lätt att börja i fel ände. Det är inte konstigt att man gör så, eftersom det är dit man vill komma, och då är det lätt att tro att det är där det också måste börja.

Problemet är bara att det inte fungerar, det är ungefär lika effektivt som att sätta sig och stirra på ugnen och vänta på att en kaka ska bli klar utan att man har satt in någon form med kaksmet innan.

På samma sätt kan man sitta hemma och önska att livet såg annorlunda ut, att man hade fler vänner, att man blev bjuden på middag oftare eller att man hade någon att gå på bio med. Man önskar så hett och innerligt att livet ska förändras, att någon ska höra av sig, att det ska hända något nytt, något mer än det gamla vanliga som man är så bedövande trött på.

Men så var det det där med kakan och ugnen. Det spelar ingen roll hur intensivt man stirrar på ugnen, har man inte först rört ihop en kaksmet och satt in så är sannolikheten för kaka väldigt liten.

Det kan också vara på jobbet som rutinerna och tristessen håller på att tråka livet ur en. Samma arbetsuppgifter dag ut och dag in, kollegorna får nya arbestuppgifter och nya ansvarsområden men aldrig man själv. Så man stretar på med de gamla vanliga sakerna väntar och väntar och tänker att någon gång så måste det ju vara ens egen tur.

Fast hur var det nu med kaksmeten?

Att göra samma saker som man alltid har gjort och samtidigt förvänta sig ett nytt resultat är en förvånande vanlig metod att gripa sig an livet, men den har extremt låg framgångsfaktor och är en desto snabbare och enklare väg till känslor av meningslöshet och själslig utmattning.

Att saker inte händer av sig själv innebär inte att det är osannolikt att de ska hända alls, det betyder bara att man har börjat i fel ände.

Allting börjar med dig. Vill du äta kakan så räcker det inte att du sätter dig ner framför ugnen och väntar, du måste först sätta in formen med smet i ugnen, och innan dess måste du röra ihop smeten, och innan dess köpa hem ingredienserna, men först av allt måste du bestämma vilken sorts kaka du vill ha, plus att du inte får glömma att sätta på ugnen. Sedan kan du sätta dig och vänta på att det ska hända något.

Alla förändringar i ditt liv börjar i dina tankar, för att få uppleva något nytt behöver du först tänka nytt, sedan behöver du göra nytt, och först därefter kan du förvänta dig att få nytt tillbaka.

Så ta första steget och kontakta någon du inte hört av på länge, föreslå själv bio eller middag eller fika, börja med en ny fritidssyssla, gå med i en förening, gör något oväntat för din partner och visa på jobbet att du kan mer än det du gör och att du är villig att ta mer ansvar.

Rör ihop din egen kaksmet och sluta vänta på att kakan ska uppstå ur tomma intet.

/Charlotta

9 comments

StB 10 februari, 2016 - 13:34

Stämmer, men man maaste ocksaa läre sig att inte bli ledsen om man faar nej eller om man ALLTID är den som hör av sig, alltid är den som tar initiativ osv. Jag är väldigt social men har i perioder ändock lite för lite ”utgaang”. Det tog mig ett tag att inte bli ledsen om det ”alltid” var jag som fraagade, men nu kan jag FAKTISKT ta det helt avslappnat. Det betyder mycket att man lär sig separera mellan tanken ”de tycker nog inte om mig” till ”det är inte viktigt för dem – de har annat att göra – och kanske är det inte för att de hellre ser andra människor än mig men kanske bara de har fullt upp med ungar, städning, sitt förhaallande osv. Ok – nu har jag fraagat 4 ggr – nu väntar jag och ser om de ocksaa tar kontakt. Om de inte gör det saa strunt i det – daa gör jag det när jag har behov av det men annars kan det kvitta”. Jag menar bara, det kan vara motigt att resa sig upp ur soffan – inte bara för att den är magnetisk utan för att mottagandet därute inte är saa positivt. Daa faar man inte bli ledsen.

Reply
Charlotta 10 februari, 2016 - 16:16

Jag håller helt med dig, det är en mycket viktig insikt.
/C

Reply
M 10 februari, 2016 - 13:52

Precis så är det vi måste förändra oss själva och våra tankar. Men det kan vara svårt att veta hur man skall förändra sitt liv och uppnå det vi just vill. Det är det vi måste komma på själva tror jag..

Reply
Charlotta 10 februari, 2016 - 16:19

De tankarna tror jag faller lite grand under gårdagens inlägg, man får göra en så bra gissning man kan och sedan prova sig fram. Blir det inte som man tänkt sig första gången så får man försöka igen och igen tills man märker att man är på rätt väg. Och precis som du är inne på så tror jag inte heller att det finns ”en storlek som passar alla”, man kan bli inspirerad av andra men man behöver hitta sitt eget sätt.
/C

Reply
L 10 februari, 2016 - 19:00

Hej Charlotta!
Tack för dina texter. Denna artikel berör mig extra mkt just nu. Försöker att förändra mitt beteende och tycker att jag inte kommit så långt på vägen. Mitt mål är att reagera annorlunda i stressituationer än sättet jag reagerar på idag. Är det bara jag iblandad (med det vill jag säga inga andra personer som står mig nära, tex familjen), är jag lugn, sansad och väldigt metodisk för att lösa krisen snabbt och effektivt. Det funkar toppen. Men det är precis raka motsatsen när nåt går snett i vardagen och min man tex. har bidragit till kaoset. När rutinerna blivit rubbade upprepande gånger (eller när det hänt flera småsaker och sedan kommer sista droppen), trots att jag påpekat möjliga konsekvenser. Jag blir arg, läxar upp honom, det blir liksom värsta stormen. Som tur är säger jag inget jag ångrar efteråt, såpass klart tänker jag. Alltså jag tänker klart under utbrottet också, och säger till mig själv ”lugna ner dig nu, du vet hur du vill reagera” men känslorna är mkt starkare är det rationella. Jag vill inte ha det så, jag vill gärna kunna behärska mig och typ kunna blunda och se allt det negativa flyta iväg. Hur kan jag träna på det? Det går jättebra att träna på det i vardagen (visualisera), men blir det stressigt, då är jag där igen – fast i samma gamla beteendemönster (och tyvärr fortfarande klartänkande men helt ovillig att göra det jag egentligen vill göra).
Tacksam för dina idéer.
/L

Reply
L 10 februari, 2016 - 19:34

Har även en fråga till… Och behöver se andra perspektiv än det jag ser idag. Det jag försöker lösa ser ut så här: Är gift med en man vars familj värdesätter alla familjemedlemmar och -band över allt annat (alla andra), även om man behandlar andra (till familjen inkomna, dvs. mig) människor orättvist och helt under all kritik. Helt olikt min ursprungliga familj där medlemmarna ska agera respektfullt, kärleksfullt och med omtanke om man vill få kärlek och respekt tillbaka.
Jag har genom mannens familjemedlemmar blivit utsatt för väldigt otrevliga situationer under lång tid, blivit utfryst, beskylld att skälet är mitt beteende osv. Har alltid stått på mig själv och så småningom vunnit respekten (och min man säger att även kärleken). Allt som har hänt under dessa år har medfört att jag inte ser mannens familjemedlemmar som människor som jag litar på och vill komma närmare till. De är förlåtna för länge sedan, men deras agerande är inte glömt. Jag respekterar dem, bjuder på mig själv, bjuder dem till vårt hem och behandlar dem så som jag själv vill bli behandlad. Men jag blir inte glad av att se dem så som när jag ska träffa någon jag verkligen bryr mig om.
Nu är det så att vi fått barn. Under flera tillfällen när vi varit på väg till mannens föräldrar/syskon har vi fått vända tillbaka pga. att hemma redan sitter mannens bror som för länge sedan varit orsaken till alla otrevligheterna jag blivit utsatt för (och familjen vill inte att han går iväg, det är liksom vi som måste vända hem, fast vi är fyra). Detta stör mig. Att jag blivit behandlad som mindre värd är en sak. Men att behandla mina (våra) barn på detta sätt är enligt mig helt förkastligt. Enligt mannen resonerar familjen som så att de inte kan kasta ut brodern, då han har häftigt temperament och är långsint, så vi som resonabla människor (jag och mannen) måste böja oss. Fast föräldrarna och syskonen skäms för det, men är som sagt för fega för att bli ovänner med honom.
Det är inte acceptabelt för mig. Jag har funderat vad som skulle få mig att må bra, och det är att sluta hälsa på mannens familj helt och hållet. Vill de se sitt barnbarn/brorson, får de komma till oss (utom brodern då, han är inte välkommen att komma hem till oss). Det är enda sättet som jag tror kan fungera. Finns det något annat sätt som jag kan kommunicera mina värderingar på? För de verkar sopa allt under mattan och gömma sig bakom försiktiga leenden.
Tack att du tog dig tid att läsa min fråga.

Reply
Charlotta 10 februari, 2016 - 20:42

Hej L, välkommen hit! Jag väljer att svara på båda dina frågor här eftersom jag misstänker att sin andra fråga innehåller svaret till din första fråga. Din svårighet att hålla dig lugn i situationer där min man har ställt till med något tyder på att det finns ouppklarade saker under ytan som gör att du aldrig är helt neutral till honom utan du börjar alltid på minus. Därför ska det inte så mycket till för att du ska bli väldigt mycket argare och mer irriterad än vad du blir i andra situationer där du är neutral som ingångsvärde.

Efter att ha läst din andra fråga undrar jag om det kan vara så att du håller din man ansvarig för situationen med hans familj, att du tycker att han borde kunna lösa problemen med sin egen familj så att du och era barn inte skulle behöva drabbas, att han inte tar sitt ansvar utan lämpar över för mycket på dig? För i så fall kan det med lätthet förklara varför din relation med din man ständigt är lite inflammerad och att det inte ska så mycket till för att du ska bli upprörd.

Vad gäller hur man ska göra för att komma överens med alla inom familjer och släkter så är det en fråga vars generella svar förtjänar ett nobelpris. Man får helt enkelt acceptera att alla människor kommer inte att kunna trivas tillsamman eller ens komma överens tillräckligt mycket för att umgås. Om inte din man har förmåga att agera buffert mellan dig och hans familj så kan det nog vara en god idé att begränsa umgänget till vad du (och din man) tycker fungerar för er egen familj. I bästa fall så får den begränsningen i umgänget dem att bättre förstå vad det utsätter dig för och hur svår du upplever situationen, men oavsett så tycker jag att du gör helt rätt som sätter upp gränser och inte accepterar att relationen till hans familj ska få dig att må dåligt. Är din man med på noterna om att begränsa umgänget?
/C

Reply
L 10 februari, 2016 - 21:05

Tack!
Ja, min man har föreslagit denna lösning (även om jag tror att det var lite i affekt). Han känner mig väl och vet att hans familjs handlingar fått mig att känna så som jag känner idag. Jag har länge känt skulden för dessa känslor, då jag vet att hans familj är så viktig för honom och jag ville verkligen försöka att älska dem, men mådde så mkt bättre när jag blev ärlig mot mig själv och honom.

Jag har aldrig funderat på det du skrivit, nämligen att jag kan hålla min man ansvarig för vissa saker, och därför alltid börjat på minusaxeln, och att detta kan vara skälet till att jag flyger upp i luften så lätt. Sanningen att säga så beundrar jag min man, han har haft det ännu svårare än jag, då hans familj pressat honom ordentligt att välja mellan mig och dem, och lagt väldigt mkt skuld på hans axlar under åren (något som jag ser grämer honom än idag). Vi är liksom båda fast i våra skuldkänslor tror jag, trots att vi jobbat aktivt för att gå vidare. Han, för att han sett sin familj behandla mig så illa och samtidigt inte kunnat påverka dem ngt (i stället gick ut över mig ibland vilket jag inte accepterat men förstått orsaken), och jag, att jag trots allt inte kunnat anamma den där familjära känslan när vi träffar dem. Måste fundera på det du skrivit. Hur som helst, jag jämför mig med honom, han är alltid väldigt lugn i stressituationer och jag vet att jag har förmågan att vara likadan. Men inte med hemma (med honom?) liksom.
Jag känner i alla fall en enorm frihet när jag tänker på att vi är en egen familj nu, och att det är vi som sätter ramar för det vi accepterar. Det känns befriande, för för en gång skull behöver jag inte acceptera det negativa för att vinna ngt positivt, utan jag kan skapa ngt positivt själv.

Reply
Charlotta 10 februari, 2016 - 21:18

Att du har förmåga att hålla dig lugna i andra stressiga situationer men inte dem som inkluderar din man hänger troligtvis samman med något i er relation, så även om det inte är familjen så bör det vara något annat, något som du antingen själv känner skuld för gentemot honom eller som du håller honom ansvarig för, det behöver inte vara något stort utan kan lika gärna vara någon liten men återkommande grej som du retar dig på. Hittar du vad det är och kan reda ut de problemen så kommer du med stor sannolikhet att kunna vara lugnare sedan.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI