Home Mental träning Hur du hjälper din hjärna att bryta negativa mönster

Hur du hjälper din hjärna att bryta negativa mönster

by Charlotta

Det är faktiskt möjligt att träna sin hjärna att tänka mer positiva tankar och på det viset ta sig ur negativa tankemönster, utan att steget blir så stort att det känns som om man ljuger för sig själv. Här kommer ett tips om hur man lite försiktigt kan locka in sig själv på mer positiva tankebanor.

/Charlotta

21 comments

carin 8 oktober, 2016 - 15:16

Samtidigt som jag lyssnade på klippet började jag omedvetet tänka på vad jag skulle kunna vara glad/tacksam för och jag tyckte faktiskt att jag fick en lite bättre känsla inombords 🙂 Att ställa sig framför spegeln (som många självhjälpsböcker tipsar om) och säga till sig själv att man är vacker, att kroppen är fin och att man duger eller något liknande blir precis som du säger,nästan lite kontraproduktivt. Det känns både falskt och lite löjligt och man tycker då ännu mindre om sig själv. Detta tips du har är absolut något som är lätt att appplicera och som jag kommer försöka göra men så tänker jag genast….sen då? var ska jag sen göra när jag tänkt klart? Men samtidigt förstår jag att det bara handla om att skapa en lite bättre känsla som sedan gör det lättare att agera på ett bättre sätt.

Det är fascinerande hur upplyst man kan vara som människa men ändå totalt oförmögen att agera. Vi blir översvämmade med tips både i tidningar , tv och internet om hur vi kan ta oss ur depression, beroende, utmattning etc att det nästan blir svårt att veta vilka tips jag bör hålla i huvudet när en situation av obehag rycker jag i mig. Man kan nästan inte sortera bland alla tips, ändå är man ju så tacksam för att de finns lättillgängliga. För några veckor sedan fick jag ett litet uppvaknande av hur stressad jag nog är, 9/10 ggr när jag ska betala något i kassan, så står jag beredda med mina två fingrar på de första knapparna på koden på mitt visa kort. Jag håller liksom fingrarna i luften, redo att trycka så fort expediten säger till. Jag undrar hur många andra människor som gör så. Inte direkt mindfulness. Små små saker i vardagen, som ändå signalerar hur stressad hjärnan och kroppen är. Lite läskigt.

Ligger och läser söndagsbilagan till en kvällstidning. Det handlar om depression. 7 tecken på depression. Jag checkar av alla. Den värsta är den här likgiltigheten, meningslösheten och bristande orken. Jag dövar det med mat och de blir bara värre och värre likt en lavin som bara växer okontrollerat. Det finns som jag skrev, en uppsjö med tips på hur man ska ta kontroll över maten istället för att låta maten kontrollera en själv. Även här på bloggen finns ju ett som handlar om detta, att känslan måste få utlopp, att känslor inte är farliga men undangömda känslor kan bli farliga i form av destruktiva handlingar. Problemet är, att mina olust/obehag/stress/ångest/nedstämdhet/hopplöshet/energilöshet-känslor inte bara väller över mig en kort stund och jag kan stanna i känslan och så går det över, nej det här är en generell ångest som är med mig nästan dygnets alla vakna timmar och då är det jättesvårt att bara vara i känslan, suget försvinner inte för känslan försvinner inte. Jag har som sagt en uppsjö av tips men det är som att jag inte riktigt vet VILKET tips jag ska använda mig av. Ju mer jag äter, desto sämre mår jag. En människa som mår bra hade kanske fört något logiskt resonemang likt detta; ”det är inte värt att stoppa i mig allt det där, jag kommer må ännu sämre sen”. Men det hjälper inte. Jag äter i alla fall. Ibland har jag försökt applicera tipset att ”om du säger nej en gång, stärker det din självkänsla och de blir som en positiv dominoeffekt” Men inte ens där klarar jag av att vara konsekvent, jag kan säga nej i ett sällskap till efterrätt t.ex. och vara jättenöjd när jag avstod och andra åt men ett par timmar senare kan jag ta igen det genom att äta något annat och då känner man sig misslyckad igen. Hade jag klarat av att vara konsekvent en längre tid så kanske det hade växt fram en tro på att jag kan men jag klarar det inte. Detta föder fram en sämre självkänsla och det är så otroligt SKAMFYLLT att trösta sig med mat. Jag känner mig bara så stressad,orolig och orkeslös att jag inte orkar vara motståndskraftig. Vet inte riktigt var jag ska börja. Även om jag gör små saker, som att t.ex. alltid äta någon nyttig frukost och lägga till grönsaker etc så är det som att jag inte når hela vägen fram ändå till balans. Det känns hopplöst att få ordning på tröstätandet

Reply
Charlotta 8 oktober, 2016 - 15:24

Hemligheten bakom alla dessa tips är att det spelar ingen roll vilket som är det bästa, du behöver bara bestämma dig för att välja ett och sedan följa det konsekvent. Inte en gång, inte två gånger, inte ibland eller emellanåt, utan hela tiden. Det är inte tipset i sig som gör skillnad utan din beslutsamhet och dina handlingar. Bestäm dig en gång för alla och agera kraftfullt utifrån det beslutet. Samma sak med övningen i dagens video, det handlar inte om att du ska göra det en gång och sedan gå vidare, utan det är ett verktyg att använda dagligen och stundligen för att träna om tankarna till att välja andra spår. För vissa går det snabbare och för andra tar det längre tid, men mer än en gång behövs för alla.
/C

Reply
Helena 28 maj, 2018 - 19:52

Hej Charlotta! Surfade in på detta nu, och började göra denna övning för att se. Undrar hur man gör för att hitta något man är glad över, hittar många saker att vara tacksam och nöjd med men inget att vara glad över…

Reply
Charlotta 28 maj, 2018 - 20:07

Hej Helena, välkommen hit! Börja då med tacksam och nöjd och jobba med det tills det känns naturligt och kommer av sig själv, så kommer du att upptäcka efterhand att det blir lättare att hitta något att vara glad över.
/C

Reply
carin 8 oktober, 2016 - 18:53

TACK! Blir ju så mycket mer hanterbart och applicerbart om man bara behöver hålla hårt i ett tips och liksom inte släppa det utan bara konsekvent använda det. När det kommer till överätning, har du något tips som kan vara det där enda tipset jag ska använda där? Vilket hade du valt tror du om det var ditt bekymmer?

Reply
Charlotta 8 oktober, 2016 - 19:23

Jag tog en snabb titt bakåt i kommentarsfälten för att se vad du har skrivit om tidigare för att få en känsla för vad som skulle kunna passa just dig. Och det jag kom fram till var att jag vill föreslå en aktivitet, något du tycker är roligt att göra, eller ännu bättre, något som du aldrig har gjort tidigare men som du är nyfiken på och vill lära dig. Det kan vara allt från att sticka, läsa, pärla smycken, scrapbooka, skriva berättelser, lära dig tarot eller att odla växter, till att gå på kvällskurs, motionera, dansa, måla, spela ett intrument, gå med i en teatergrupp, bli volontär på ett äldrebeonde eller börja med yoga. Du kanske till och med väljer mer än en sak. Tanken är att du bestämmer dig för att varje gång du får lust att småäta så gör du något som har med din hobby att göra istället, utövar den, läser på om den, tränar på den, pratar med någon om den, går med i en Facebook-grupp eller annat forum som handlar om den osv. Min känsla är att du behöver något roligt och stimulerande att göra, något som får dig att utvecklas, och känna att du utvecklas, och då kommer du varken att ha tid eller lust att överäta längre. Vad tror du om det förslaget?
/C

Reply
carin 8 oktober, 2016 - 21:57

Vad omtänksamt av dig att lägga ner tid och se över min ”profil”.Jag tror precis som du säger, jag behöver något att fylla min tid med för många gånger är just rastlöshet en känsla jag äter. Det är dock så otroligt svårt att finna intressen i vuxen ålder, några av de saker jag funderat på som jag kanske skulle tycka vara roligt, kräver en vän eller partner, t.ex. hade jag tyckt det varit kul att lära mig dansa någon pardans men jag har ingen att göra det med. Jag försöker tänka på vad människor i min omgivning pysslar med på fritiden men faktisk inte så många som har några riktiga hobbys. Jag hade dock kunnat låta träning vara en större del av mitt liv och det finns alltid mycket att läsa och lära om det på internet så jag kan snabbt googla något nyttigt recept eller hitta någon ny övning istället för att äta, problemet är väl bara att jag inte tycker det är sådär genuint KUL! Som barn så ville jag bli författare och visst skulle jag kunna försöka förverkliga den drömmen och försöka skriva en bok men känner mig inte så inspirerad så tror inte riktigt själv på idén just nu i alla fall. Det här är något jag definitivt behöver fundera mer över för jag tror precis som du säger, att jag behöver något att göra som stimulerar mig på ett positivt sätt.

Märkligt hur vi är så duktiga på att prova på olika hobbys och intressen som barn, men så svårt det är som vuxen. De som har riktiga intressen har inte forcerat fram dem, utan de är helt enkelt bara väldigt intresserade av matlagning,hundar, konst eller vad det nu må vara. I mitt fall känns det lite forcerat att leta efter något att göra men jag ska verkligen fundera…

Reply
Charlotta 8 oktober, 2016 - 22:44

Jag tänker så här att det garanterat finns massor med saker som du är intresserad av och skulle tycka var jätteroligt, du vet bara inte om det för du har inte kommit i kontakt med de sakerna än. 🙂 Börja utforska! Du kan t ex börja kolla runt i en internetbokhandel och se vilka olika kategorier de har, vad böckerna heter och vad de handlar om och kanske få inspiration därifrån? Och när det gäller dans så har jag dansat pardans hela mitt vuxna liv (tills jag blev sjuk) och aldrig haft någon partner när jag anmält mig till en kurs, men det har alltid löst sig ändå. Det finns ensamma danssugna män också. 😉 Sluta inte leta innan du har börjat bara för att du har bestämt dig för att du inte kommer att hitta något.
/C

Reply
Jane 9 oktober, 2016 - 18:58

Hej!
Jag har fundering kring ensamhet. Jag har levt utan partner en lång tid men har insett att så länge jag hade barnen boende hemma så kände jag mig aldrig ensam. För ca ett år sedan flyttade mitt yngsta barn ut och då flyttade även jag fast till en annan ort då jag fick nytt jobb. I början var det fullt upp att starta upp med allt nytt. Men nu när allt har kommit in mera i rutiner så har jag ibland upplevt en helt annan sorts ensamhet. Jag har mina föräldrar kvar där vi bodde tidigare så jag är ner dit lite då och då och hälsar på. Om jag bodde kvar där och jobbade på gamla jobbet skulle jag ha mera nära till föräldrarna. Då jag dels är dit rätt ofta så träffar jag dem ganska mycket ändå, sedan kan man inte i vuxen ålder bygga upp en trygghet och slippa ensamhetskänslorna genom sina föräldrar kan jag tycka. Jag har några kompisar på den nya orten, som jag träffar lite då och då men då de inte är singlar har de ofta fullt upp med familjen. Jag är även med i en grupp och tränar en del och jag tränar även rätt mycket själv. Jobbet är mycket stimulerande och jag trivs bra med det men det är ett mera ensamjobb då vi åker ensamma ut på uppdrag samt ha förmånen att få jobba hemifrån ibland, detta göra att det inte direkt är någon nära gemenskap på jobbet. Tidigare jobbade jag på en mindre arbetsplats där vi var väldigt tighta. Det är absolut inte så att jag ångrar något varken flytt eller byte av jobb men jag skulle behöva lite tips på hur man konkret gör för att må bättre i den här ensamheten. Jag försöker verkligen att aktivera mig genom att föreslå träffar med kompisar, tränar, hälsar på föräldrarna, men ändå kommer de där ensamhetskänslorna smygande. Barnen och jag pratar i telefon relativt ofta men vi har inte träffats på ett tag nu, de har fullt upp med sitt, vilket jag är glad för samtidigt som jag kan tycka att det är jobbigt då vi haft en så nära relation och umgåtts mycket när de bodde hemma. Jag har även kompisar som bor en bit bort men som jag ringer till ibland men där känner jag ibland att de inte har riktigt tid att prata och då jag är den som ringer upp mest så känns det inget kul. Ibland när man ringer och pratar en stund så känns det mycket bättre men då jag känner att jag är den som ringer mest och de inte har tid så vill jag inte vara den dryga som ringer. Jag vill inte må dåligt av att känna mig ensam samtidigt vill jag inte vara den här dryga mamman eller kompisen som hela tiden ringer och vill prata och ibland tom träffas. Just nu önskar jag att min själsfrände skulle dyka upp och ”rädda” mig;-).

/Jane

Reply
Charlotta 9 oktober, 2016 - 19:12

Hej Jane! Många gånger tror jag att man angriper känslan av ensamhet från fel håll och att det därför låser sig. Det ena jag kommer att tänka på att det låter som om du utgår från att livet måste vara så som det många gånger blir när man lever i tvåsamhet, man behöver inte fatta aktiva beslut för att ha sällskap eller ”göra något”, utan man kan bara existera tillsammans. Det är självklart behändigt att det alltid finns någon där, men samtidigt blir det lätt att man inte gör så mycket, inte utforskar vad livet kan erbjuda eller tar reda på vad man tycker är roligt, utan nöjer sig med känslan av sällskap. När inte det självklara sällskapet finns öppnas oändliga möjligheter att verkligen utforska sig själv, sina intressen och livet i största allmänhet, så se längtan efter något mer som en tillgång istället för ett problem, och fyll tiden med något genuint meningsfullt istället för att bara leta efter något som stillar ensamheten.

Det andra jag tänker på är att in se dig själv som ett tomt kärl som behöver fyllas, utan som ett fullt kärl som har förmåga att fylla andra. Istället för att leta efter sätt att bota din egen ensamhet så leta efter sätt på vilka du kan hjälpa andra att känna sig mindre ensamman, mer uppskattade och viktiga eller på annat sätt göra något för någon annan. Det finns inget som fyller hjärtat så snabbt och enkelt som att känna att man gör något för någon annan som den personen inte kan göra själv.
/C

Reply
Jane 9 oktober, 2016 - 20:03

Det känns som man alltid måste planera och anstränga sig för att hitta på något socialt när man lever som singel och utflugna barn. Det är väl det som är skillnaden att tidigare kunde jag och barnen komma på spontant om vi kände för det att åka iväg på något. Nu finns det mindre utrymme för det spontana om jag inte vill göra aktiviteten ensam. Ofta är jag nöjd på vardagarna och tänker då att det är rätt skönt med en helg utan något inplanerat men sen kan jag iaf känna mig ensam då helgen kommer. Planerar in saker i förväg ibland men varken orkar eller vill göra det varenda helg. Även om jag gör mera saker med mina kompisar än de flest som lever som sambo gör, så är den tiden ändå ganska kort medan tiden man är ensam är ganska lång. I veckorna känner jag mig inte ensam på samma sätt då har jag fullt upp och känner mig mera stressad. När helgen kommer känns det först bra men sen kan jag ha svårt att njuta av den känner mig då mera sysslolös och ensam. Här märker jag en stor skillnad tidigare kunde jag njuta av de ensamma helgerna, och av att läsa och lära mig nya saker, se bra film och träna. Jag kände aldrig att jag längtade efter något mera socialt tvärtom jag kunde alltid hitta å något stimulerande att fördjupa mig i. För då visste jag att dt var en vecka jag var själv nästa vecka så är det fullt hus igen med barnen. Nu när jag har hela tiden för mig själv är det precis som jag inte alls kan njuta av den och fördjupa mig i läsning och film som jag gjorde tidigare. Det är precis som jag tappat bort förmågan att vara själv och hitta stimulerande aktiviteter.

Reply
Charlotta 9 oktober, 2016 - 20:18

Du har precis själv beskrivit både ditt problem och lösningen på det på ett väldigt bra sätt. Du har skapat en förväntning som säger att ensamhet är jobbigt och den kan bara fyllas på ett sätt, och det skapar begränsningar för din uppelvelse. Du skriver att du egentligen njuter av ensamhet för då kan du göra en massa saker som du uppskattar, men nu har du inte den förmågan längre. Ensamheten har inte förändrats utan det är din föreställning om vad ensamheten innebär som har förändrats. Ändra tillbaka dina tankar till hur de var innan så kommer också din uppelvelse att ändras. Det du har fastnat i nu är ett tankemönster som du själv har skapat och som inte hjälper dig, det positiva med det är att du har förmågan att skapa ett nytt tankemönster där du väljer andra tankar som förmedlar andra känslor och andra uppelvelser. Hämta inspiration och kraft ur hur du brukade se på ensamhet, du kan hitta dit igen.
/C

Reply
Jane 9 oktober, 2016 - 20:39

Det är lite som att bara för att ensamhetstiden blivit större så har jag mera press på mig att hitta på något socialt. Kan liksom inte slappna av och bara njuta av den tiden, känner mig kanske mera misslyckad som inte har mera sociala aktiviteter för mig. Jämför mig mera med andra nu vilket jag inte gjort tidigare, kanske kan bero på att jag flyttat från hus på landet till lägenhet i stan.
Det blir lite så genom att alla verkar ha så fullt upp så har man dels inga förebilder som strosar runt för sig själva och trivs och dels känns det kanske att det är så man ska vara, en person som har fullt upp med sociala aktiviteter. Om man inte har ett förhållande då är det mera ok att bara vara hemma och ta det lugnt. Måste absolut jobba på med mina tankemönster.

Reply
Charlotta 9 oktober, 2016 - 21:15

Och där beskrev du just de föreställningar och begränsningar som du satt upp som rättesnöre och som får dig att känna det som att ditt sätt att leva inte kan vara rätt eller bra nog. Du gör ett väldigt bra jobb med att coacha dig själv. 😀 Det enda som kvarstår nu är att du bestämmer dig för att ändra på alla de här föreställningarna som ställer till det för dig. Att du bestämmer nya regler för vad som är ett bra liv, hur du vill leva och vad som ger dig glädje och nöje i livet, och att du sedan agerar utifrån de nya relgerna.
/C

Reply
Samuel 14 januari, 2017 - 09:44

Hej Charlotta,

Måste bara säga att jag tycker att det är en otroligt bra blogg du driver! Upptäckte den precis och har redan hunnit läsa igenom ett par av dina inlägg som jag allihopa tyckte var väldigt givande och intressanta.

Just temat för det här inlägget känner jag igen mig i mycket då det är något som jag under de senaste åren jobbat med nästan dagligen, då jag sakta men säkert försöker röra mig tillbaka till den positiva individ som jag faktiskt varit hela mitt liv fram till dess att jag stötta på mina första ”livsproblem/livskriser” eller vad man nu vill kalla det som fick mig att hamna i en tämligen negativ spiral. Gillar det du säger om att man får/kan försöka lura sin hjärna lite med att vad skulle jag kunna vara tacksam om jag valde att vara det? (så bra! Det ska jag använda mig av) Tror nämligen att tacksamhet är ett av de kraftfullare verktygen i lådan när det kommer till att skapa en positiv attityd i sitt liv.

Fortsätt med det du gör så bra, tror det kan vara uppskattat av väldigt många! =)

/Samuel

Reply
Charlotta 14 januari, 2017 - 09:55

Välkommen hit Samuel och varmt tack för ditt beröm för bloggen och det jag gör, jätteroligt att läsa. 🙂 Det är nog så att de flesta av oss lätt faller i fällan att låta tankarna styra oss istället för att själv ta kommandot och styra våra tankar. Livet blir oftast betydligt mer tillfredsställande när man styr själv.
/C

Reply
Lisel 19 april, 2018 - 17:49

Och vad göra när man lurat sig själv så många år att hjärnan inte går på det längre?

Reply
Charlotta 19 april, 2018 - 19:59

Hej Lisel, välkommen hit! Jag förstår inte riktigt hur du menar, vill du förklara närmre?
/C

Reply
Lisel 20 april, 2018 - 07:20

Det största problemet är att min kropp ger upp på mig och jag får ingen eller dålig hjälp från vården och alternativa jag inte råd med. Jag orkar heller inte längre fara från läkare till annan från specialist till annan längre. Gick tex till en KBT terapeut på vc som 3e sessionen sa att hon inte kunde hjälpa mig. En cysta som trycker pånerver och ställer till det räknas som ett bifynd och görs inget åt för det var inte det dom letade efter. Tas ett prov och det visar negativt anses jag färdig behandlad och mycket mycket mer. Mitt i allt detta har jag försökt att vara tacksam för mina barn och Det jag haft men orken att orka är slut. Fake it till you make it har faktiskt fungerat i flera år men nu är det stopp. Hur lurar man hjärnan ett tag till? Jag har inget som fungerar ens nästan runt mig. Till och med katten är trasig och att vara tacksam över ett jobb jag nästan klarar med en skitlön som dessutom min man hatar fungerar inte fast jag är tacksam att jag ändå har det. Vad är nästa steg?

Reply
Charlotta 20 april, 2018 - 07:44

Hej Lisen, tack för att du förklarar. Jag förstår att det känns hopplöst och sanningen är att det kan vara oerhört svårt att få rätt på den psykiska hälsan om inte kroppen mår bra. Tvärtemot vad vården hävdar så är kropp och psyke inte två skilda system utan de är intimt förknippade med varandra och påverkar varandra både på ena och andra hållet. Det som behövs när det känns som svartast är ofta bara en liten förändring åt rätt håll för att man ska finna hopp igen, en sådan liten förändring kan vara att göra ändringar i kosten för att minska på de saker som driver kroppen i inflammation och sjukdom, och samtidigt öka på de saker som är antiinflammatoriska och som hjälper kroppen att läka. Du kan läsa mer om det här, här och här. Förhoppningsvis kan det ge dig den positiva förändring som krävs för att du ska orka fortsätta. ❤
/C

Reply
Lisel 20 april, 2018 - 08:32

Tack för svar. Ja det är väl bara att bita ihop ochförsöka ett tag till.
Ha de

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI