Home Mental träning Hur hittar man fram till känslorna?

Hur hittar man fram till känslorna?

by Charlotta

I ett tidigare inlägg skrev jag om att ta genvägen till känslan direkt istället för att gå omvägen via saker och händelser som man tror att man måste ha för att kunna känna på ett speciellt sätt.

Jag är medveten om att den där tankevolten kan vara svår att få grepp om eftersom den strider mot i princip allt man har lärt sig sedan barnsben. Så därför kommer här lite mer kött på bene kring hur man ska tänka för att hitta rätt.

Först och främst gäller det att kunna separera vad som är vad, vilket är de slutliga känslorna som man vill åt, och vilket är bara delmål på vägen mot de åtråvärda känslorna? Hur man hittar fram till de känslorna som gör att man mår bra och känner sig tillfreds med livet.

Alla tankar som börjar med ”Jag vill ha…” och sedan fortsätter med ”så att jag kan…” handlar om delmål på vägen och inte om den slutliga känslan. Till exempel ”Jag vill ha mycket pengar så att jag kan njuta av livet.” Samma sak med meningar av typen ”Jag vill att… ska hända så att jag kan…” och ”Jag behöver… för att jag ska kunna…”.

Sikta på slutmålet, inte på de medel som kanske för dig dit. Istället för att lägga fokus på saker som egentligen inte ger dig det du verkligen vill ha, utan som ger bara något som du hoppas ska leda till det du verkligen vill ha, så fokusera direkt på det som är din dröm, ditt ”happy place”.

Slutmålet är det som är ditt hjärtas högsta önskan, det som gör dig lycklig och upprymd, som får dig att må bra. Slutmålet är inte något som ska leda fram till något annat utan det är det som gör dig lycklig direkt. Slutmål handlar ofta, men inte alltid, om känslor, till exempel känslor av lycka, trygghet och kärlek.

En bra övning för att träna sig på att uppskatta det man har och att kunna njuta i stunden trots att den inte är perfekt är den här:

Föreställer dig att du förlorar allt du har, precis allt som är dig kärt är borta för alltid. Gå in i känslan och visualisera hur du skulle reagera, hur du skulle uppleva förlusten, vilka känslor du skulle drabbas av och vad du skulle tänka. Tänk dig hur du skulle hantera insikten att allt var borta och hur du skulle göra för att kunna gå vidare.

Föreställ dig sedan att du får tillbaka allt igen.

Skulle du vara glad? Känna dig nöjd, lycklig, trygg, kanske rent av välsignad? Ta tag i den känslan, förstå den på djupet, hur bra ditt liv egentligen är och hur mycket du har att vara glad och tacksam över. Hur mycket tid du lägger helt i onödan på att stressa över saker som inte är viktiga och hur allt det som verkligen är viktigt finns inom räckhåll för dig, oftast inom dig.

Hur eländigt ditt liv än är så finns det alltid de som har det betydligt värre. Vänder du på det myntet så innebär det att du alltid har något att vara tacksam för, och det är där genvägen till känslorna börjar.

/Charlotta

10 comments

marie 13 maj, 2016 - 21:48

Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till med detta, när jag söker vägledning, stöd tröst så går jag alltid in här så tänker att jag skriver av mig lite ikväll.

Jag har problem med maten. Jag äter mina känslor. Alla känslor. Glädje, upprymdhet, ensamhet, ångest, oro, stress, välbefinnande, ja verkligen alla känslor.
Detta upptar mina tankar till 80% per dag. Jag är en normalviktig person, mer åt det smala hållet men de senaste 6 månaderna har jag gått upp 5 kilo och mår nu riktigt dåligt över det. VARJE dag tänker jag att jag ska ”börja mitt nya liv” men innan solen har gått ner har det slutat med någon form av hetsätning (i mina ögon) har ingen bulimi, aldrig kräkt eller så men äter på ett sätt som inte är normalt. Jag har ingen spärr.

Jag har tidigare lyckats med viktnedgång och kunnat hålla kosten inom en hyfsat normal nivå i alla fall men nu känns det som att det inte spelar någon roll vad jag gör. Känner inte igen mig i spegeln, alla kläder stramar. Jag vill gå ner mina 5 kilon igen men tappar tron på att jag ska klara det när jag misslyckas varje dag. Detta är nog något som många kvinnor brottas med men jag känner mig ensam

Reply
Charlotta 13 maj, 2016 - 22:04

Precis som du skriver Marie så är det säkert många som kan känna igen sig i din beskrivning så kanske är det också många som kan ha nytta av att vi försöker reda ut lite vad det handlar om och vad du kan göra för att må bättre.
Vad hände i ditt liv precis innan eller i samband med att du började med dina nya matvanor?
/C

Reply
marie 13 maj, 2016 - 22:45

Dåliga matvanor har alltid funnits där men sedan jag gick upp i vikt kan vi backa bandet till januari. Valde i höstas att avsluta ett 4-årigt långt förhållande, något jag gått och tänkt på ett års tid. När jag väl sa orden högt och tog tag i saken, blev det så mycket tuffare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Jag var sjukskriven ett par veckor från jobbet på grund av det här. Direkt när jag läste din fråga brast jag ut i gråt (något jag inte gjort på länge) tårarna rullar ner för mina kinder och jag inser att jag gått runt med en stress inom mig i ca 30 månader, först tankarna på att avsluta, vänta in tillfälle och sen helvetet som bröt loss när jag väl gjorde det. Det har definitivt varit den tuffaste perioden i hela mitt 30-åriga liv.
Men nu är banden kapade och jag står här med en ny fin lägenhet och möjlighet att börja om. Men jag lyckas inte så som jag vill…. istället finner jag tröst i maten. och glädje. och lugn. ja som sagt alla känslor.
I januari blev de materiella sakerna mellan oss klara och sen dess har jag varit ”fri” men det var nog då jag successivt började med mina dåliga vanor…

Reply
Charlotta 13 maj, 2016 - 23:07

Beskriv de känslor som du inte tillåtit komma fram tidigare? Vad känner du innerst inne om du inte lägger locket på med mat utan faktiskt tillåter varenda känsla, liten som stor, att komma fram?
/C

Reply
marie 13 maj, 2016 - 23:22

Jag har nog kommit så långt i hela denna karusellen att sorg nu är den första känslan som kommer till mig. Sorg över att det slutade så dåligt (vi blev och är, ovänner) sorg över att ge någon ett så brustet hjärta. Sorg över att någon som jag delade säng med, nu är en total främling (men ändå inte). Sorg över den lilla osäkra tjejen inom mig som tar på sig ett stort samvete. Sorg över att nu vara ensam. Sorg över de fina minnen som det vilar ett svart åskmoln över.

Det som slår mig nu när jag skriver är att sorg på något sätt är en positiv känsla för att det är en process att sörja och en process tar ju slut. Jag bara undrar hur lång tid det ska ta….tänker verkligen inte på dessa saker varje dag men ibland kommer det upp minnen eller om jag ser någon gemensam bekant osv. Jag tänker inte aktivt eller medvetet på det, men kanske sörjer jag i mitt undermedvetna? Jag blir ledsen av att tänka på allt. Det känns overkligt. Som en film. Fastän jag vet att detta händer människor jämt. Att äta gör mig mer deppig och ängslig men ändå kan jag inte få ordning på det..

Reply
Charlotta 14 maj, 2016 - 10:52

Det här är jättebra Marie, att du nu vågar ta emot känslan av sorg och se på den för vad den egentligen är. Sorgen är inte farlig, den är inte heller för evigt, men den måste få komma fram och värka ut för att du så småningom ska kunna lämna den bakom dig. Bjud in känslorna av sorg när du känner att de står utanför och knackar. Bjud in dem och utforska dem, känn på dem, upplev dem och tala om för dig själv att det är helt okej att de finns där och tar plats. Om de bara får lov att komma in och bli accepterade och sedda så kommer de inte att stanna länge.
/C

Reply
marie 13 maj, 2016 - 23:26

Det är som att öppna en kran att läsa dina ord, att någon lyssnar och bara finns får tårarna att forsa fram.
Du vet den där känslan när man är lite nere och någon visar en omtanke och man bara brister. Den känslan.
Missförstå mig inte, har en familj som stöttar mig till 100% och några nära vänner också som ställt upp hela tiden så det är inte det att jag inte har någon att vända mig till, men på något sätt känns det urvattnat nu efter denna hösten o tidig vår. Att älta i det. Och någonstans inom mig så bor samvetet så starkt som säger att jag inte får tycka synd om mig själv och att jag inte riktigt förtjänar omgivningens sympatier. Så känns det

Reply
Charlotta 14 maj, 2016 - 11:10

Alla de uppdämda känslor som sköljer över dig nu är orsaken till att du känner ett behov av att äta som tröst och för att slippa känna. Släpp fram känslorna så försvinner behovet av att gömma dem under mat. Du får visst tycka synd om dig själv, du får visst vara nere och ledsen och ynklig, det är en del av sorgeprocessen, och den måste få ha sin gång för att du ska kunna läka och bli hel och stark igen. Tänk att för varje tår du fäller och för varje känsla du släpper fram och accepterar så är det ett mål mat mindre som du behöver stoppa i munnen. Du kan inte hitta lugn i kroppen och frid i sinnet om du inte först släpper ut alla känslorna.
/C

Reply
marie 14 maj, 2016 - 12:39

TACK för din feedback! Uppskattar det verkligen 🙂 Fantastiskt att det finns ett sånt här forum.
Jag ska försöka va med i kontakt med mina känslor och se hur det påverkar mig.

Reply
Charlotta 14 maj, 2016 - 12:55

Tack själv för att du läser. 🙂 Berätta gärna hur det går för dig.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI