Home Mental träning Låter du omgivningen styra ditt humör?

Låter du omgivningen styra ditt humör?

by Charlotta

Hur ofta händer det att andra människor gör dig irriterad eller får dig på dåligt humör? Hur ofta får dagens händelser dig att må dåligt över dig själv eller känna dig otillräcklig?

Man har ofta väldigt begränsade möjligheter att påverka vad som händer en i livet, hur andra människor kommer att agera, vad de kommer att säga, vad som kommer att inträffa och när det kommer att hända. Allt som oftast blir saker och ting inte som man hade väntat sig och kanske inte alls som man hade önskar och då är det lätt att låta det påverka humöret.

Det är så lätt att låta omgivningen styra humöret och se sig själv som ett offer för omständigheterna. Hur skulle jag kunna vara på gott humör när hon sa så till mig? Vad har jag att glädjas över när jag vantrivs på jobbet? Med den morgonen jag haft så är hela dagen förstörd.

Det är mänskligt och fullt förståeligt att reagera så,  men är det roligt? Känns det bra att lägga sitt välbefinnanade och goda humör i händerna på någon annan? Är det smart att vara beroende av att allt går ens väg för att kunna må bra och känna sig glad?

Livet består till 20% av vad som händer dig och till 80% av hur du reagerar på det som händer. Det som händer har du liten chans att styra, men din reaktion på det som händer har du väldigt goda möjligheter att kontrollera.

Bestäm dig för att ditt humör är det bara du som får lov att ha makt över, att det är du som kontrollerar vilka åsikter, uttalanden och händelser som du släpper in i din bubbla och vilka som du bara låter passera förbi utanför. Som med allting annat är förmågan att inte ta in allting och låta det påverka, en förmåga som går att träna upp.

Användabara tankar att ta till kan vara ”Det där handlar inte om mig utan om personen själv.”, ”Personen förmår inte bättre än så här och jag väljer att ha överseende med det.” eller ”Vad bra, nu får jag tillfälle att träna på att inte låta mig påverkas av negativa saker som händer.”

Ett verktyg som jag brukar dela med mig av till mina coachingklienter är att börja belöna sig själv för det de retar sig på. Varje gång det som irriterar inträffar så får man en poäng eller en krona som man kan spara och sedan göra något trevligt för som man har bestämt i förväg. Det kan vara ett användbart verktyg för att lättare lära sig ta kontroll över irritationsmoment, och kanske till och med kunna vända dem till något positivt.

/Charlotta

25 comments

Marie 23 mars, 2016 - 14:05

Så sant men oj vad svårt att applicera i det verkliga livet. Det är ju så lätt att låta någon annans beteende påverka humöret och vålmåendet. Man önskar det va lättare att tänka rationellt men för en känslomänniska som mig så är det iaf väldigt svårt att vara en ”robot” och styra om tankarna när känslorna redan kommit in i bilden. Definitivt något jag ska bli bättre på! Men om det vore lätt skulle vi ju aldrig nånsin va på dåligt humör/vara ledsna/ känna oss förminskade etc etc. Tänkvärt inlägg!

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 14:27

Ja, det kräver en hel del beslutsamhet och träning för att komma dit, men jag kan lova att det är så värt det jobbet i slutänden. Livet blir så mycket mer behagligt och harmoniskt när man inte känslomässigt lägger sitt välmående i händerna på andra.
/C

Reply
Elsa 23 mars, 2016 - 19:39

Hej!
Jag har levt själv med mina barn i nästan 17 år. Har haft några kortare relationer men det är inget som känts riktigt rätt så det längsta förhållandet är 1 år. Jag har alltid sett mig som självständig och jag har kunnat varit ensam utan att det gjort någonting. Jag har även umgåtts mycket med barnen. Nu har de flyttat hemifrån bägge två, då de studerar på annan ort. Jag har bra kontakt med dem och de är hem ibland men har samtidigt fullt upp med sina liv och nya kompisar vilket är jättebra. Jag har dock drabbats av en helt annan ensamhet nu som jag inte känner igen. Förut kunde jag njuta av den tiden för då visste jag att ensamtiden var begränsad, det skulle vara full fart veckan efter eller så. Nu är det inte så nå längre, nu är barnen av förklarliga skäl inte hemma så ofta. Jag har ett stimulerande jobb, tränar mycket och har vänner men det räcker inte ändå för att mota dessa jobbiga ensamhetskänslor. Kompisarna prtatar jag med och gör saker med ibland men det är så att de flesta umgås med sin partner och barn i stort sett jämt medan kompisar umgås man med ibland. Det känns som att när barnen blivit stora och då man inte har någon partner så blir det lite ensamt. Har tidigare inte känt något behov av att jaga en partner men har nu blivit mera aktiv på en sida för nätdejting dock utan resultat. Tycker det bara känns som jag mår sämre när jag går in och försöker leta efter en partner då blir fokus väldigt mycket på just avsaknaden av en partner i livet. Samtidigt om jag inte anstränger mig så kommer jag ju heller aldrig att hitta någon. Jag har haft flyt i livet när det gäller jobb och annat men när det gäller kärlekslivet så kan jag inte påstå att jag har det minsta tur eller flyt på något vis, tvärtom. Hur ska jag jobba vidare med detta, jag som varit en singelmamma så länge borde väl vara van vid ensamheten och inte tycka att den nästan är jobbigare nu än precis när vi skilde oss? Hur ska jag någonsin hitta någon partner, ska jag anstränga mig att leta känns som det inte är så bra att söka efter någon då man känner sig ensam, hur jobbigt det än är så är det fel anledning att gå in i en relation. Ska jag lägga ner allt letande och strunta i det ett tag? Jag började på ett nytt jobb för ca ett år sedan, vilket jag trivs jättebra med. Det är supertrevlig kollegor men de är all gifta och stadgade allihop vilket gör att jag nästan ändå mera får känslan av att vara ett ensamt, konstigt UFO.

Hälsningar!
Elsa

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 20:52

Hej Elsa! Är du säker på att det är bristen på en partner som är problemet? Som singelmamma så har du förmodligen levt för dina barn i hela deras liv och nu när de har egna liv så har du ingen att leva för längre, så då blir första tanken att lösa det genom att hitta en partner att leva för och ta hand om. Hur skulle det vara om du började leva för dig själv, ta hand om dig själv och ge dig själv det du verkligen mår bra av och blir glad av? Kanske behöver du först ta reda på vad det egentligen är, vem du är när du inte behöver anpassa dig efter någon annan utan får vara bara den du är innerst inne. Vad tycker du är roligt, vad gör dig intresserad, uppspelt, passionerad, engagerad? Finns det något du skulle vilja prova, lära dig, uppleva? Det här är din alldeles egen tid i livet, slösa inte bort den genom att fylla en lucka med något som påminner om det du hade tidigare, utan utforska vad livet skulle kunna vara nu när du får bestämma helt själv. Gå en matlagningskurs, skaffa nya vänner, börja dansa tango, åk på en temaresa, börja måla, lär dig italienska eller gör vad som helst som känns spännande, annorlunda och oväntat. Partnern kommer när det är dags, men fokusera inte på det utan foksera på livet och vad som gör dig lycklig.
/C

Reply
Elsa 23 mars, 2016 - 20:24

Jag har levt själv med mina barn i nästan 17 år. Har haft några kortare relationer men det är inget som känts riktigt rätt så det längsta förhållandet är 1 år. Jag har alltid sett mig som självständig och jag har kunnat varit ensam utan att det gjort någonting. Jag har även umgåtts mycket med barnen. Nu har de flyttat hemifrån bägge två, då de studerar på annan ort. Jag har bra kontakt med dem och de är hem ibland men har samtidigt fullt upp med sina liv och nya kompisar vilket är jättebra. Jag har dock drabbats av en helt annan ensamhet nu som jag inte känner igen. Förut kunde jag njuta av den tiden för då visste jag att ensamtiden var begränsad, det skulle vara full fart veckan efter eller så. Nu är det inte så nå längre, nu är barnen av förklarliga skäl inte hemma så ofta. Jag har ett stimulerande jobb, tränar mycket och har vänner men det räcker inte ändå för att mota dessa jobbiga ensamhetskänslor. Kompisarna prtatar jag med och gör saker med ibland men det är så att de flesta umgås med sin partner och barn i stort sett jämt medan kompisar umgås man med ibland. Det känns som att när barnen blivit stora och då man inte har någon partner så blir det lite ensamt. Har tidigare inte känt något behov av att jaga en partner men har nu blivit mera aktiv på en sida för nätdejting dock utan resultat. Tycker det bara känns som jag mår sämre när jag går in och försöker leta efter en partner då blir fokus väldigt mycket på just avsaknaden av en partner i livet. Samtidigt om jag inte anstränger mig så kommer jag ju heller aldrig att hitta någon. Jag har haft flyt i livet när det gäller jobb och annat men när det gäller kärlekslivet så kan jag inte påstå att jag har det minsta tur eller flyt på något vis, tvärtom. Hur ska jag jobba vidare med detta, jag som varit en singelmamma så länge borde väl vara van vid ensamheten och inte tycka att den nästan är jobbigare nu än precis när vi skilde oss? Hur ska jag någonsin hitta någon partner, ska jag anstränga mig att leta känns som det inte är så bra att söka efter någon då man känner sig ensam, hur jobbigt det än är så är det fel anledning att gå in i en relation. Ska jag lägga ner allt letande och strunta i det ett tag? Jag började på ett nytt jobb för ca ett år sedan, vilket jag trivs jättebra med. Det är supertrevlig kollegor men de är all gifta och stadgade allihop vilket gör att jag nästan ändå mera får känslan av att vara ett ensamt, konstigt UFO.

Hälsningar!
E

Reply
L. 23 mars, 2016 - 20:32

Hej!
Det stämmer så bra så! Ofta märker jag också att det är närstående människor vars handlingar och ord kan påverka mig mest, konstiga blickar eller spydiga kommentarer från främmande personer får mig inte så lätt ur balans. Jag minns hur befriande det var att säga ifrån min mamma som försökt insinuera att mitt liv skulle bli lika miserabel som hennes (för alla människor känner så när de …). Då upptäckte jag att det är lättare att kämpa emot sina ”fiender” för att försvara sina ideal, och mkt svårare att stå emot sina vänner och dem som älskar en, för att leva det liv man valt och värderingar man tror på. Men att jag har styrka att göra det ändå. Åh, så skönt.
Tack för en värdefull blogg!

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 20:56

Visst är det så, det är alltid svårare med dem som står en nära. Härligt att höra att du hittat din styrka och ditt lugn. Tack för att du läser. 🙂
/C

Reply
Elsa 23 mars, 2016 - 21:21

Nej, jag vet inte om det egentligen är bristen på en partner som är problemet. Det är väl mera tydligt nu att jag blir ensam med att göra saker på ett annat sätt när jag inte har barnen att fokusera på. Då ser jag och fokuserar, helt felaktigt, på alla de andra vänner och kollegor som är par och alltid gör saker tillsammans, det leder till att jag tror att det är bristen på en partner som är problemet. Funderar även mera nu på om andra människor tänker att det är väldigt konstigt att jag aldrig träffar någon, de flesta är bara singel ett kortare tag i livet.

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 21:28

Kanske är det så att de flesta bara är singel ett kort tag, men väldigt många nöjer sig också med att ”ha någon”, även om denna någon egentligen inte ger dem vad de vill ha och behöver i en relation. Vill du nöja dig så är det inte svårt att hitta en man, det brukar räcka med en helg på krogen. Vill du däremot träffa någon som berikar ditt liv, som du delar djupare värderingar med och som förstår och älskar den du verkligen är, så får du räkna med att det kommer att ta lite tid. Enligt min mening så nöjer sig väldigt många för att de inte står ut med tanken på att vara ensamma, varken för sin egen del eller för hur omvärlden ser på det.
/C

Reply
Elsa 23 mars, 2016 - 21:32

Tycker tex att det är jobbigare med semestrar, tidigare åkte jag ofta själv men med barnen till vår stuga även utomlands. Kan åka med kompisar men det krävs mera planering och inte lika lätt att hitta en tid, många av mina kompisar har fortfarande små barn och fullt upp med barn och man, det är framförallt svårt när det gäller spontana semestrar. Då känns det som man får vara beredd att åka själv även vid andra aktiviteter och det skrämmer mig nog en del. Det ger mig en känsla av övergivenhet och aktiviteten eller semestern känns lite tråkig av det. Jag ska försöka jobba med dina tips.

/E

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 21:35

Hur skulle livet se ut om du började fokusera på möjligheterna istället för problemen?
/C

Reply
Elsa 24 mars, 2016 - 06:57

Absolut, det brukar jag göra men det är just vissa saker där jag är lite dålig på att ha fokus på det positiva. Har du något tips på att hur jag kan göra för att ha fokus på det positiva just när det gäller detta med att semestra själv och sysselsätta sig själv under tex storhelger mm. Jag jämför mig då också med ”alla” andra som reser bort och umgås antingen med hela familjen, ett pargäng eller med sin partner. Det känns som det är få som är ensamma men så är det säkert inte.
/E. N

Reply
Charlotta 24 mars, 2016 - 10:21

Vad tycker du om mitt tidigare förslag om att göra sånt du tycker är roligt, att skaffa nya hobbies och nya vänner, är det något du skulle kunna tänka dig att göra?
/C

Reply
Elsa 24 mars, 2016 - 19:28

Jo, det har jag redan börjat lite smått med. Då jag bytt jobb så har det blivit en hel del nya bekantskaper men det går ändå inte att komma ifrån detta att i min ålder 50 så umgås man inte med vänner på samma sätt som i 20-årsåldern. Helger och då framförallt storhelger så är det mera familjen som gäller. Jag har där ändå turen som har vuxna barn och även föräldrar jag kan träffa och äta lite god mat med åtminstone de flesta storhelger men inte annars på helgerna. Jag tror att det är viktigt att man lär sig att vara själv och hitta saker att roa sig med ensam oavsett om det är storhelg eller inte. Som singel i medelåldern kan man inte räkna med att ha någon att umgås med jämt och därför känns det som det bästa man kan göra är att öva sig på att vara själv och göra saker och lära sig att trivas med det. Man blir väldigt sårbar om man ska vara beroende av att umgås med någon för att ha en bra helg, vet jag att jag kan det trots att jag är själv så blir jag ju starkare av det.Känna att jag kan göra saker helt själv och vara nöjd och trivas med det och se en relation som en extra bonus men inte ett måste för att slippa känna sig ensam.
Det var väldigt intressant det Smörblomman skrev att hon upplevde att flera män visade intresse för henne en period när hon var mera svag och mådde dåligt. Medan hon inte upplevde detta när hon kände sig stark och mådde bra. Har läst om det vid ett flertal tillfällen och tror tyvärr att det till stor del är så att många män skräms av starka självständiga kvinnor. Kom även ens studie som visade att män inte visade lika stort intresse för intelligenta kvinnor som de gjorde för andra kvinnor. Så en kvinna som är stark, självständig och dessutom smart så är oddsen för att slippa singellivet inte så stora;-).

/Elsa

Reply
Charlotta 24 mars, 2016 - 20:20

Vad bra att du kommit så långt att känner dig bekväm med att lära dig trivas och ha trevligt på egen hand. Jag håller helt och hållet med dig om att det är bästa sättet att hantera ensamhet, och där kan intressen och hobbies vara till stor hjälp. Och visst är det så att många män skräms av starka kvinnor, men är det egentligen ett problem? Skulle du verkligen vara intresserad av en relation med en sådan man även om han vågade stanna kvar?
/C

Reply
Elsa 24 mars, 2016 - 20:35

Nej, det har du rätt i det skulle jag nog inte.
Tack för bra tips och råd både igår och idag.

Glad Påsk!

Charlotta 24 mars, 2016 - 21:58

Tack och Glad Påsk till dig också! 🙂
/C

Lotta 24 mars, 2016 - 07:56

Jag håller med ”L”. Jag har stora problem med att inte låta mig påverkas av mina närmsta, eller egentligen av min närmsta, som jag valt att leva med. Omtänksam, kärleksfull och lugn, men samtidigt mycket introvert. Han har ett kroppsspråk som triggar mig. Svårt med ögonkontakt även om det blivit mycket, mycket bättre. Dämpad röst och tonfall många gånger. Vi har pratat tusentals gånger om det här, och mycket har blivit så otroligt mycket bättre. Han har utvecklats enormt, resten är väl hans personlighet och den miljö han är uppvuxen i (ingen som visar överdriven entusiasm där inte). Men varför fortsätter jag triggas????? Jag försöker varje gång intala mig att han inte menar något illa, att han inte är ointresserad…….men jag upplever mig ändå som obekräftad. Fast jag vet att han gör allt för att jag ska känna mig nöjd. Det här gör mig ledsen och dämpad. Hur ska jag kunna behålla mitt goda, glada humör? För det är samtidigt en väldigt fin och klok människa jag valt att leva med.

Reply
Charlotta 24 mars, 2016 - 10:29

Har du provat att vända på tankarna? Utgå från att introvert är det ”rätta” sättet att vara, det som anses normalt och vanligt och att du som extrovert hela tiden inkräktar på hans lugn och ro. Föreställ dig att du stör hans sinnesstämning med ditt sätt att vara, din högljudda röst, dina yviga maner och dina krav på samtal, bekräftelse, aktivitet och kommunikation. Det är förmodligen så han upplever situationen.

Lever man med en introvert så måste man inse och accpetera att man har helt olika förutsättningar där det ena inte är mer rätt än det andra. Det är inte nödvändigtvis han som ska anpassa sig efter dig, ska relationen fungera så måste ni båda respektera varandras behov och förutsättningar och anpassa er efter varandra. Prova att försöka se er vardag ur hans perspektiv så kanske det blir lättare att ha överseende med det som du ser som brister när du inser att han förmodligen har överseende med mycket som han ser som dina brister.
/C

Reply
Lotta 24 mars, 2016 - 14:16

Vilken fullträff du fick in! Tack! Ska absolut ta till mig vad du skriver! Det ligger mycket i det! Glad påsk! ? Tack för kloka tips och råd! ?

Reply
Charlotta 24 mars, 2016 - 16:36

Väl bekomme och Glad Påsk till dig också! 🙂
/C

Reply
skogsblomman 24 mars, 2016 - 09:35

Håller helt med Elsa att om du inte har en partner efter att ha varit singel ett annat år anses du vara ett UFO, av någon anledning tillhör jag också den skaran, har goda vänner som jag gör saker med, har ett bra jobb som ger en god lön vilket gör att jag kan unna mig ett gott liv men det skulle vara bra mycket bättre om jag fick dela det med någon. Nätdejting ger inte, krogen nej där finns det bara dem som glömde bort att gå hem som är i lämplig ålder, dessutom är jag inte intresserad av one-night stand de ger inget. Dessutom säger ni att om man mår bra så drar man till sig rätt personer, tycker jag inte stämmer alls hösten-14 mådde jag otroligt bra hade gått ner i vikt, psykiskt stark och i väldigt bra balans, träffade jag någon nej inte alls, jag var totalt osynlig, jag som enligt mina vänner är färgstark. I höstas när jag pga jobbet mådde uselt på väg in i väggen, en vänninan hade utsatt mig för det värsta svek jag råkat ut för vuxen ålder (hon är narcissistisk), ja då helt plötsligt är jag synlig för män när jag går ut, dock 18 år yngre så inte helt lämpligt, väldigt charmerande dock. Slutsats är för självständig och stark när jag mår bra för att hitta en jämlik man, alltså verkar det rätt otroligt att jag någonsin kommer träffa en ny partner och det känns jävligt trist när jag ca 40 år kvar att leva. Så vad gör man om inte vill leva resten av livet ensam eller höra alla kommentar om att det är så lätt hitta någon, från vännerna som varit gifta i15. Vill bara ha någon att ha fredagsmys med.

Reply
Charlotta 24 mars, 2016 - 10:43

Svaret på din fråga är att om du bara vill ha någon att fredagsmysa med och längtan är så stor att du inte står ut så får du förmodligen nöja dig med mindre än vad du egentligen vill ha, och då kan du snabbt och lätt hitta en man vilken som på krogen. För om du är riktigt ärlig mot dig själv så är det nog egentligen ingen brist på män, utan det är brist på män som lever upp till dina krav. Så ett alternativ är att sänka kraven, ett annat är att fortsätta vänta tills rätt man dyker upp, ett tredje alternativ kan vara att leta på nya ställen genom att t ex flytta till en annan ort, eller bara börja vistas i andra sammanhang.

Jag tycker mig känna en ton av bitterhet i din text, som om du är arg på livet för att det inte ger dig det du vill ha. Livet svarar på vår sinnesstämning och inte på våra önskemål, så om du känner dig ensam och bitter och känner att du aldrig kommer att träffa någon så är det precis vad som kommer att hända också. Attraktionslagen speglar dina känslor och dina upplevelser, och det du sänder ut får du tillbaka. Det är därför det är så viktigt att verkligen kunna glädjas åt och njuta av nuet, på riktigt, och inte bara som läpparnas bekännelser. Det spelar ingen roll hur mycket du önskar dig kärlek och tillfredsställelse i livet, om du inte kan känna hur fantastiskt livet är som det är, så är chansen liten att du ska lyckas dra det till dig.
/C

Reply
A. 25 mars, 2016 - 19:30

Jag skrev en annons på en dejtingsida att jag vill träffa en kvinnlig vän, till att börja med. Träffade en kvinna 2012 på det viset, men det höll inte därför att det visade sig att hon var alldeles för organiserad och strukturerad, medans jag är åt andra hållet bohemisk och flexibel. Jag är i grunden en tillmötesgående och öppen person och har väldigt nära till mitt känsloliv, jag har lätt och nära till skratt och gråt men kan även vara introvert ibland. Hon träffade en annan man som säkert passar henne mycket bättre, än mig. Men hon ringer trots det ibland och bara pratar om för mig ”nonsens” men jag accepterar henne som hon är. Jag tror inte att jag någonsin kommer att träffa någon ny kvinna, inte på nätet i alla fall. Men man ska aldrig säga aldrig, jag har den synen att man kan komplettera varandra genom olikheter, fast jag vill nog träffa någon som är lik mig i slutänden. Ha ha!

Reply
Charlotta 25 mars, 2016 - 19:35

Vänta bara tills du står där med din nyfunna självkänsla och en ny aptit på livet, då vet ingen vad som kan hända. 😉
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI