Home Mental träning Misslyckanden och misströstan

Misslyckanden och misströstan

by Charlotta

Hur länge sedan är det du kände misströstan? Hur länge sedan är det som om du kände det som att du hade misslyckats med något? Jag hoppas att det är väldigt, väldigt längesedan, men med tanke på att misslyckande och misströstan är några av de vanligaste känslor människor går och bär på så misstänker jag att det kanske var ganska nyligen.

Det är så lätt att tappa tron på att det man har tänkt sig faktiskt ska gå vägen, eller att det som är svårt och jobbigt trots allt ska bli bra till slut, så hur gör man för att inte misströsta? Hur gör man för att inte ge upp och tänka ”nu skiter jag i det här” eller ”hur kunde jag var så dum att jag trodde det skulle gå” eller något lika uppgivet? För det är precis i de tankarna det är så väldigt lätt att hamna när något inte går som man hade tänkt sig.

Ofta så går man och funderar på att göra en förändring väldig länge, man är tveksam om man ska, om det är det bästa, om det är rätt tid, om man har rätt förutsättningar, om man kommer att klara av det, vad omgivningen ska säga och så är man rädd för att misslyckas.

De flesta gånger tar man sig kanske inte ens förbi det stadiet för där är för många osäkra parametrar och i slutänden känns det enklare att låta bli, men om man faktiskt bestämmer sig för att ge det ett försök, att planera efter bästa förmåga och göra så gott man kan, så kan man ge sig sjutton på att det inte går som man hade tänkt sig. Något går fel, det fungerar inte, och missmodigt ger man upp och tänker att ”det var väl det jag visste, det var sista gången jag trodde på att något faktiskt kan fungera”.

Men måste det verkligen vara så? Är livet förinställt på att så fort man vågar prova något nytt och trampar utanför den vanliga kostigen så ska det gå åt skogen? Nej inte alls, problemet är bara att man ofta förväntar sig positiva resultat orimligt snabbt och när de inte kommer så ger man upp.

Många gånger är man så osäker i sitt beslut från första början, inte sällan för att omgivningen varit väldigt generösa med att berätta om sina egna misslyckanden och om hur liten sannolikheten är att man själv ska lyckas, så när man väl sätter igång är man praktiskt taget redan inställd på att ge upp.

Men det handlar också om hur man hanterar motgångarna, för motgångar kommer alltid, men de behöver inte betyda att det är lika bra att lägga ner, utan det kanske bara behövs en mindre justering av planen.

Så här kommer mina knep för att inte börja misströsta när något inte går som du vill:

  • Räkna med att du kommer att stöta på hinder, det är väldigt sällsynt att något går helt smärtfritt och skulle det göra det så kan det få komma som en trevlig överraskning.
  • Problem på vägen betyder inte att ditt mål är fel, det betyder bara att du behöver tänka om i vissa avseenden vad gäller vägen dit.
  • Även om ingen du känner har lyckats med det du försöker göra så finns det ändå möjlighet att just du kan lyckas. Dina förutsättningar är unika och de andra kanske gav upp alldeles för lätt.
  • När det känns motigt så fastna inte i tankar kring hur långt du har kvar innan du når ditt mål, fokusera istället på hur långt du redan har kommit från där du startade.
  • Det enda säkra sättet att aldrig nå sina mål är att inte ta första steget.

Kom ihåg att du har inte misslyckats med att nå målet förrän du slutar försöka.

/Charlotta

13 comments

Ida 17 december, 2015 - 09:08

Jag har ganska nyligen hittat till din hemsida och jag går in dagligen för att läsa vad du och andra skriver här.
Jag hade tyckt det varit givande att få höra lite mer om vad du har gått igenom, att det blir en lite mer personlig sida.
Skulle du inte kunna berätta lite om din historia i stora drag. Vilka motgångar har du stött på i livet? Vad va det förutom din nyfikenhet på livet som fick dig att inte ge upp? Va det till exempel avgörande med stöd från vänner/familj? Terapi? Hur lång tid tog det innan du kände dig lätt i livet igen och inte tyngd av de kriser som drabbar oss alla.
Jag är i 30-års åldern och genomgår en separation som har tagit fruktansvärt hårt på mig och hela min familj denna hösten. Jag vill bara ”komma ut på andra sidan igen” men vägen dit är inte spikrak, det går upp och ner varje dag men långsamt märker jag att jag rör mig framåt och inte bakåt. En tröstande tanke!

Tack för en bra och inspirerande blogg!

Reply
Charlotta 17 december, 2015 - 10:57

Tack för berömmet och dina tankar Ida. Jag blandar in lite från mina egna upplevelser och erfarenheter i nästan allt jag skriver, men det är inte alltid jag är tydlig med vad som är självupplevt. Fast det finns en del såna inlägg också, inlägg där jag berättar om min egen uppelvelse. Men att bloggen skulle börja handla mer om mig och mindre om er läsare ser jag inte som troligt, det är liksom inte det som är meningen. Däremot kommer jag att fortsätta smyga in en del personliga historier då och då för att understryka det jag skriver om, även om fokus inte kommer att ligga på mig.

I korta drag kan jag säga att min hälsa började försämras i tonåren och sedan blev det bara värre och värre för varje år tills jag till slut nästan inte kunde göra någonting utan levde som en 90-åring. Det tog cirka 25 år innan jag fick klarhet i att det var inre stress som gjorde min kropp så sjuk så den stängde av. Under åren det var som värst dog båda mina föräldrar, och jag som inte har några syskon, ingen man och inga barn blev alltså helt ensam. Umgänget hade försvunnit sedan länge eftersom jag inte orkade underhålla någon vänskap, jobba var inte att tänka på när jag knappt orkade gå ur sängen eller laga mat, inte heller några fritidsaktiviteter. Jag tvingade ut mig varje dag på promenader med pudeln, det var allt. Det tog ungefär tio år att vända livet på rätt köl igen, men jag har fortfarande mycket kvar att bygga upp. Livet går ju liksom vidare utan en när man är frånkopplad så länge, så det är inte bara att koppla på sig igen och fortsätta där man slutade.

Jag har inte gått i terapi utan huvudsakligen jobbat med mig själv på egen hand och tagit hjälp av alternativmedicinska experter samt andliga vägledare. Idag är jag nästan helt frisk igen, även från de flesta av de kroniska sjudkomar som sjukvården sa att jag skulle få leva med resten av livet. Men jag är fortfarande väldigt stresskänslig och måste vara noga med att själv styra mitt liv efter vad jag vet att jag klarar av och mår bra av, och jag har fortfarande dagar som är mörka som natten när allt det gamla, svåra kommer över mig igen, men de kommer mer och mer sällan och jag blir bättre och bättre på att vända dem.
/C

Reply
StB 17 december, 2015 - 14:42

Jag har en havererad relation ”bakom mig” dvs. jag har flyttat men styr egentligen mitt i den fortfarande. Jag har ofta tänkt att det var dumt och naivt av mig att tro att det skulle gaa, att jag skulle vara vaerd att kämpa för, att jag skulle kunna vara en man vill leva med. Jag läser eller hör ofta att saa ska man inte tänka, upp igen och vaaga älska igen osv. Jaja. Visst, objetivt sett klart, men man har ju bara lust att aldrig mer ge sig in i det. Vad ska det vara bra för… Vet inte varför jag skriver, ville bara säga att misströstan, ja det är en välkänd känsla. Det är ett trevligare sätt att uttryyka det än att skriva ”du är bara negativ”:-) Ett snällt ord!

Reply
Charlotta 17 december, 2015 - 19:20

Vad är det som får dig att dra slutsatsen att du inte var värd att kämpa för eller att du inte är någon som man vill leva med? Det kan ju lika gärna vara så att din partner hade egna demoner att brottas med och inte kapacitet att hantera en relation, eller inte kunde matcha dig och dina kvaliteter. Här är ett inlägg som jag tror kan vara givande för dig att läsa.
Stafettrelationer
/C

Reply
Charlotta 17 december, 2015 - 19:44

Och här är ett till. 🙂
Bygger relationer verkligen på kärlek?
/C

Reply
StB 19 december, 2015 - 09:31

Hej – jag läser allt med glasögonen ”är det han eller jag som beskrivs här?”. Stafettrelationer… det är inte jag – helre daa han. Men ja. Ocksaa den andra linken – att man inte är mindre älskvärd än andra bara för att en relation kraschar. Ja, jag hör vad du säger..:-) Men det är svaart att integrera när man staar mitt i det. Och dessutom finns här ett litet barn paa 3 aar som inte har naagon familj mer och inte vet till vilken lägenhet han ska efter dagis, en utlandsflytt, ett uppgivet hemland, sjuk familj efterämnad ensam i Sverige (fär att leva tillsammans med mannen i ett annat land rätt laangt borta) – det är inte ”bara” jag, en singel, som gifte mig, och nu är singel igen. Det är andra som lider under detta ocksaa.
Och att man hade olika syn paa livet osv. Ja, men jag tror man kan leva ihop ändaa. Jag tror paa att om man möts paa mitten igen och igen, och paaminner varandra om att man är glad för att vara i den andres liv, daa kan man ha väldigt olika syn paa livet och praktiska ting. Jag tror att man kan bli saa förstockad paa tanken ”det här funkar inte, jag kan inte utvecklas som människa” att man inte ger naagot annat en chans. Och: min exman har det som tradition: att bryta förhaallanden för att kvinnorna eller färhaallandet inte utvecklades – och nu är det en av anledningarna till at det är slut mellan oss ocksaa. Och att betygsätta sin partner saa – att du staar bara stilla och stampar – det är översitteri. Varför ”staar naagon stilla och stampar” (bildligt) och skriker? Fundera paa det istället (inte du, men min exman…fast han läser inte det här:-)). Och, som sagt, det finns ett litet barn här ocksaa – mitt hjärta blöder för honom. Om vi inte hade honom hade de t nog inte gjort saa fruktansvärt ont – och jag kunde flytta tillbaka till Sverige och aldrig tala med min exman mer. Men nu är det som det är. Jag ska försöka tänka ”tänk om” lite mer. Men bara en dag i taget, för mer gör för ont. Tänk om min Nutella har hämtat sig efter kylskaapet nu och jag kan peta i mig en macka till!?

Reply
Charlotta 19 december, 2015 - 10:11

Det är inte min mening att försöka förmedla att du inte har orsak att plågas, för det tror jag säkert du har. Situationen är förskräckligt besvärlig på många sätt och det är flera personers liv som inte alls kommer att bli såsom ni från början hade tänkt er. Det jag försöker förmedla är att förändring inte behöver vara något dåligt även om det initialt är påfrestande. Det är inte heller nödvändigt att lida utan det är, hur märkligt det än kan låta, ett val. Alternativet till att lida är att acceptera.

Du och ditt ex hade uppenbarligen olika syn på hur en bra relation ska vara, eller på vad ni ville ha ut av relationen, och det är okej, ni behöver inte vara överens, men två kan inte vara tillsammans om en vill avsluta, och hur mycket du än tycker det är fel så är det något du inte kan ändra på. Att fortsätta fundera i de banorna, hur det kunde ha varit om han tänkt annorlunda, gör ingen nytta utan skadar dig bara. Jag tror att det kanske kommer en dag när du kommer att vara tacksam för att han gick eftersom du aldrig hade fattat det beslutet själv, men livet blev så mycket bättre efter det. Inte riktigt än, men snart, när du hinnit landa och hitta fast mark under fötterna igen.

Det ditt barn tar allra mest intryck av och påverkas av är hur mamma mår. Inte om mamma och pappa bor tillsammans. Om du kan hitta ett läge där du känner dig trygg och stabil och kan förmedla lugn och glädje till barnet så är allting bra i barnets ögon. Allt annat är sånt som det vänjer sig vid och kommer att betrakta som normalt.

Det här kommer att bli bra, allt är precis som det ska vara i Universums ögon, du är där du ska vara och du är på rätt väg. Allt du ska göra nu är att fortsätta andas lugnt och leta efter ljusglimtarna så kommer allt att bli bra igen.
/C

Reply
Mi 7 januari, 2016 - 15:09

Jag stötte på din sida av en slump, när jag som mest behöver den! Jag kämpar med en tenta som jag redan gjort om 5 gånger, och med bara ett par dagar kvar inser jag ännu en gång att jag inte kommer hinna lära mig allt som krävs för att klara den. Jag är så trött på att misslyckas, och samtidigt arg på mig själv att jag alltid missbedömer hur tidigt jag borde börja plugga. Det är sista tentan jag behöver klara innan jag kan ta min kandidatexamen och flytta härifrån, så den jäkla tentan har mig verkligen runt sitt lillfinger. Jag skäms för att jag ännu inte klarat den, när så många andra klarar den på första försöket. Jag vet att det blir som en låsning, att man nästan blir rädd för boken. Denna gång har jag lyckats vara mer optimistisk i alla fall. Så det är ju ett steg framåt. Men det som är extra jobbigt är att tillfällena att skriva tentan bara är en gång i halvåret. Så mina planer på vad jag ska göra det kommande halvåret (inklusive byta stad), går alltså nu i stöpet. Hur hanterar man sånna här långdragna misslyckanden egentligen? Som känns jobbiga både inför en själv och inför andra. Kan tillägga att jag haft hälsoproblem (stress, magproblem, trötthet) som jag nu äntligen börjar ta tag i. Men det känns tufft att ha den här tentan i ryggsäcken fortfarande (kan inte strunta i den, för då får jag inte min examen).

Reply
Charlotta 7 januari, 2016 - 16:28

Hej Mi, välkommen hit! Omtentor kan verkligen vara seglivade och vissa kurser är definitivt svårare att ta sig igenom än andra, men om du redan har kört samma tenta fem gånger så får det mig att undra om det egentligen inte handlar om något annat än tentan. Du skriver att du ska flytta från stan och börja ditt nya liv när du tagit examen, och du skriver också att du tidigare haft problem med stress. Kan det vara så att det kanske skrämmer dig att flytta, att börja jobba, att vara färdigpluggad och gå in i en ny fas i livet? Finns det som för dig representerar det trygga och välbekanta i staden där du bor nu? Det är inte ovanligt att det i själva verket är rädslor som styr livet, fast man tror att det bara är slumpen eller otur och att man själv egentligen har kontroll. Kanske är det så att rädslan för att lämna det trygga och invanda har tagit kontroll över dig och får dig att gång på gång börja för sent med pluggandet så att du inte ska ha en chans att ta tentan? Vad tror du, kan det ligga något i det?
/C

Reply
Mi 7 januari, 2016 - 18:14

STORT tack för ditt svar! Jag har faktiskt reflekterat över detta litegrann. Jag känner mig redo att flytta (pga att jag då kommer närmare familj och gamla vänner), även om jag trivs bra här också. Att söka och (förhoppningsvis) börja jobba snart skrämmer mig nog, det har du rätt i. Eftersom den här kursen är ett ämne jag verkligen avskyr så har jag haft svårt att hitta motivation (mer än att bli av med den och få min examen), samtidigt som jag har svårt för att förstå uträkningarna (andra kurser har jag haft ganska lätt att lära in). Däri ligger nog uppskjutar-problematiken. Mindre jobbiga kurser har jag ironiskt nog varit duktigare på att ta tag i tidigt. Hur tror du att jag borde tackla detta? Bli positivare till ”det nya livet” med jobb, göra upp en bättre studieplan, söka hjälp på annat håll??

Reply
Charlotta 7 januari, 2016 - 18:39

Om det trots allt huvudsakligen handlar om att du avskyr ämnet du pluggar och tycker det är svårt, så skulle jag föreslå att du börjar om från början. Skulle du ha möjlighet att följa kursen under våren, med föreläsningar och allt som ingår? Gör det i så fall. Om inte, så leta reda på någon student som nyligen läst kursen och verkligen förstått den och börja ta privatlektioner för den personen. Om inte det heller är en möjlighet så börja läsa kursen igen på egen hand, direkt efter omtentan, inte tentaplugga utan verkligen LÄSA kursen, kurslitteraturen från pärm till pärm, gå igenom alla övningsexempel tills du förstår dem, och räkna alla övningsuppgifter tills du verkligen kan kursen. Fyra veckor innan nästa omtenta börjar du räkna igenom alla gamla extentor du kan få tag på (du lär ju ha minst sex i alla fall 😉 ). Gör du det så garanterar jag att du klarar tentan, även om det skrämmer dig lite att börja jobba. Motivation behöver du faktiskt inte, det enda du behöver är disciplin. Bestäm när du ska plugga, t ex kl.8-12 måndag till fredag, och betrakta det som ett jobb, alltså inte något som är valfritt. Inga ursäkter, inga undanflykter, fundera inte ens på alternativ utan bara göra det. Om inte annat så kan du behöva bevisa för dig själv att du faktiskt har kapaciteten att gå iland med något även om du tycker det är obegripligt och dödande tråkigt, det är ett bra kvitto att ha för framtiden, och ett som stärker både självkänslan och självförtroendet.
/C

Reply
Mi 7 januari, 2016 - 19:47

Tack för råden, jag tycker att det låter vettigt. Det har ju hittills inte fungerat att enbart räkna några uppgifter då och då och tentaplugga i slutet. Jag förstår egentligen inte varför jag ofta intalat mig typ ”jo men 9 dagar räcker nog”. Jag får helt enkelt ”gå om kursen” från början, på egen hand. På något sätt förstår ju även jag att den inte är omöjlig. Har börjat skissa på en plan för vårterminen, där den här kursen för första gången får vara prio 1 bland mina åtaganden. I övrigt har jag egenvalda kurser och ett volontärengagemang som tar mycket tid, men dessa får bli nedprioriterade ifall det skulle behövas. Tidigare har jag ofta hamnat i mer stress och haft mer fullt upp än vad jag räknat med, och eftersom denna tenta legat längst fram i tiden (och för att den är ett ångestmoment..) har den alltid hamnat längst ned på priolistan. Jag har varit löjligt rädd för att misslyckas, det gäller egentligen allt i livet, vilket gör att jag ibland stoppar huvudet i sanden istället. Men nu är jag fast besluten! Som du säger så kommer det göra mycket för självförtroendet. Jag ska fullfölja min plan och fortsätta söka inspiration, här och på andra sätt, hur man tror på sig själv mer. Jag återkommer hur det går 😉

Charlotta 7 januari, 2016 - 20:49

Det låter som en bra plan, håll dig till den. 🙂 Lycka till!
/C

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI