Home Mobbning/hat Hur ytlighet gör dig olycklig

Hur ytlighet gör dig olycklig

by Charlotta

Vi lever i en värld som till stor del handlar om yta, bygger på yta, premierar yta och värdesätter yta. Men vi är inte ytliga varelser, vi är själsliga individer med stora inre djup, djup som allt som oftast glöms bort och ignoreras, eller kanske ännu värre, som ses som en svaghet i en värld som belönar en polerad yta.

Något som glöms bort eller förträngs under tillräckligt lång tid blir till slut något som upplevs som konstigt, onormal och kanske till och med skrämmande och obehagligt. Den del som egentligen är den allra mest naturliga och självklara delen av oss blir något som vi är rädda för, både hos oss själva och hos andra.

Tanken på att någon, på frågan ”Hur är det?” faktiskt skulle tala om precis hur personen mår innerst inne, vilka tankar som oroar, vilka minnen som plågar, vilka drömmar som hägrar eller varför tårarna ibland bara är en tanke bort, är så orimlig att den i det närmaste känns lustig. Man ska ju svara ”Tack bara bra, hur är det själv?”.

Och naturligtvis skulle det i de flesta fall vara ett socialt övertramp att på en enkel och vardaglig fråga svara med att tömma ut sina innersta tankar, men det finns många andra tillfällen när det skulle vara helt okej att göra det, men de flesta människor gör det inte ändå.

De flesta undviker tvärtom alla former av djupa samtal av rädsla för att det som kommer upp ska göra någon obekväm eller ledsen. Kanske är den allra största rädslan att man själv ska bli ledsna eller känna sig obekväm, att man ska förlora kontrollen och för ett ögonblick tvingas visa vem man verkligen är djupt där inne. Där inne där man är mjuk, skör och känslig.

Det är synd att det har blivit så, för medan ytan är uppenbar och tvådimensionell så är djupet mystiskt, spännande och i allra högsta grad tredimensionellt, eller kanske till och med mer än så.

Inte minst så behöver djupet utforskas och undersökas, av oss själva för att lära känna oss själva,  och av andra för att de ska kunna lära känna oss, och för att de ska ha en chans att förstå oss. Vi behöver få lov att spegla oss i varandra för att utveckla vår egen personlighet, och om vi då bara kan spegla oss i ytan så blir utbytet väldigt begränsat.

Det är i djupet i varandra som vi kan uppleva samhörighet, sympati och kärlek. Det är i djupet jämförelserna upphör att vara en källa till dålig självkänsla och istället blir en källa till förståelse. Det är i djupet vi finner trygghet, både hos oss själva och hos andra, och det är i djupet som olikheterna smälter bort och likheterna träder fram, där vi rent intuitivt känner att det är mer som binder oss samman än som skiljer oss åt.

Om man vågar bryta igenom osäkerheten och hatet som frodas på ytan så finner man i varje människas djup kärlek och tillit.

/Charlotta

19 comments

A 11 oktober, 2016 - 10:54

Ovanstående som du skrivit är något som de flesta människor är livrädda för, att visa sitt inre är ”fult, fegt och svagt” men det är precis tvärtom. Om man vågar visa upp sina både bra och mindre bra sidor, utan att skämmas för det så tyder det på styrka. Jag har människor i min närmaste familj som ser på mig som ”vek” bara för att jag är djup, att våga möta sig själv bli vän med sig själv och sitt inre är tyvärr få förunnat. Att vara medveten och tänka djupare kan vara jobbigt, men samtidigt så ger det väldigt mycket. Jag skulle aldrig vilja byta med en omedveten ytlig person där prylar, pengar och en polerad yta dominerar tillvaron. I min släkt så ses jag som en konstig figur, som en människa som de inte förstår sig på, allt beroende på att jag är djupare än dem och jag har alltid dragits till människor som är lite ”udda” och originella och som står för vilka de är utan att förställa sig. Människor som aldrig har konfronterats med sitt inre verkliga jag går sönder fullständigt när de drabbas av något oförutsett, som skilsmässa, anhörigs död etc. Därmed inte sagt att de är sämre för det, de har bara inte förmågan att gå in i sig själva, och på samma sätt finns det den gruppen av människor som jag tillhör som har den förmågan men som inte gärna lämnar min bekvämlighetszon. Om båda de här personligheterna kunde mötas på samma villkor, så skulle vi kunna tillföra varandra oerhört mycket, tror jag…

Reply
Charlotta 11 oktober, 2016 - 13:08

Det fina är att alla människor har båda förmågorna, alla har tillgång till båda delar. För vissa är det ett arbete att våga öppna upp sina djupare delar och för andra är det ett arbete att våga interagera i samhället. Båda kategorierna stannar helst kvar i sin bekvämlighetszon och betraktar den andra kategorin med tveksamhet och skepticism. Jag skulle nog säga att båda kategorierna är rädda för sjupet i sig själv, men medan den ena är rädda för att känna det så är de andra rädda för att visa det. Man kan inte möta andra människor på ett djupare plan än man är beredd att möta sig själv.
/C

Reply
A 11 oktober, 2016 - 11:08

Din sista mening,

”Om man vågar bryta igenom osäkerheten och hatet som frodas på ytan så finner man i varje människas djup kärlek och tillit”.
Den säger egentligen allt.

Reply
Charlotta 11 oktober, 2016 - 13:08

Tack! 🙂
/C

Reply
Annelie 13 oktober, 2016 - 15:54

Alltså, Charlotta, du uttrycker det så bra att jag blir alldeles tagen. Sista meningen lånar jag med mig speciellt, den säger allt, som det redan konstaterats.

Kram!

/Annelie

Reply
Charlotta 13 oktober, 2016 - 15:57

Tack Annelie, kram till dig med! 🙂
/C

Reply
Sofie 28 november, 2016 - 20:42

Åh, Charlotta, vad glad jag är att jag har hittat din blogg! Ramlade över den via utmattningsskolan, där jag säkerligen i sin tur hamnat av olika orsaker. Bland andra ytan. Jag har polerat den så väl att jag missat att ta hand om mitt inre. Även om det förstås varit roligt, men jag har förträngt balansen. Nu läser jag allt jag kommer över och lär mig mer i ämnet, har börjat skriva lite om mina egna tankar och reflektioner under vägen. Och jag jobbar med meditation och har upptäckt att det i sin tur är rätt beroendeframkallande, jag blir så nyfiken och vill bara utvecklas mer! Nu ska jag läsa din blogg och dina intressanta och kloka reflektioner. Och spinna vidare på mina egna. Tack!

Reply
Charlotta 28 november, 2016 - 20:48

Tack Sofie, vad roligt att höra och välkommen hit! Du är inte ensam, det är ett vanligt fenomen och ett bra sätt att köra slut på sig, men livet blir mycket bättre när insidan får sitt. Hoppas du hittar i alla fall en del av det du söker här. 🙂
/C

Reply
Ewa Ljungkvist 29 november, 2016 - 11:28

Hej!
Skriver här och hoppas på att få lite hjälp, mår så dåligt och känner att jag står i en livs kris där drömmar och önskningar om en familj någonstans krossats.
För att förstå mig lite mer i rätt och fel vill jag informera att jag är 40 år , miste min mor i en cancer hjärntumör för 3 år sedan, vi kämpa/ jag tog hand om henne i 9 år och köpte tid för att få vara tillsammans , hon dog bara 61 år gammal. Jag miste också min far 8 månader innan min mor dog. Han drack ihjäl sig, jag är ensam barn.
Står i en situation där min pojkvän inte orkar kämpa mera för vår situation och det har delvis att göra med att jag är aggressiv när jag blir upprörd, inte fysiskt men höjer rösten och uppför mig på ett sätt som gör att mina känslor inte kommer fram på rätt sätt.

Jag vill redan nu tacka för att denna sidan finns, redskapen här som man kan läsa om att älta och att bli lämnad har hjälp mig lite.
Jag mår dåligt och vrider och vänder på mycket.
Vet vad som är min skuld och problem i det hela, men vet också att om jag fixar mig så finns det saker som blir svårt för mig att leva i med Stefan om jag ska komma på tredje plats. Vi har varit tillsammans i ett och ett halvt år, han har en 6 årig son Olle.
Andra plats är inga problem, men dom sista 6 månaderna har varit jobbiga då Olles mamma ( Stefans ex) blivit singel och går igenom mycket. Jag är Stefans första flickvän sedan dom separerade för 5 år sedan.
Det är svårt för mig att sätta mina egna behov till sidan för hennes skull, för Olle gör jag det gärna. Jag är medveten om att jag mött en man med barn och självklart ska det finnas hänsyn till allt det. Vi träffades på nätet och har verkligen valt varandra( hoppas ni/du förstår vad jag menar.
Men mycket har hänt och Stefan har inte varit tydlig med deras relation för mig.
Svårt beskriva allt i text, men droppen för Stefan och mig blev planerna vi gjorde inför jul tillsammans som inte blev som vi tillsammans bestämde.
detta presenterades för Olles mamma, Hon hade Olle förra julen och kom och hämtade honom för att åka iväg och fira med sitt ex och hans familj.
Nu ville Stefan och jag göra lika dant och hämta Olle och fira i Värnamo med Stefans familj.
Då säger hon att det inte går då hon har frågar Olle vad han vill( en 6 åring får frågan av sin mamma hur han vill fira jul, detta sker också bakom Stefans rygg) utan att prata med oss vad hennes plan var.
Självklart svarar söta Olle att han vill fira med sina föräldrar och mig. Stefan vill inte gå in i en konflikt med henne, det är Olles mamma, han tar princip heller en konflikt med mig el mer el mindre kräver att jag ska förstå och vara empatisk.
Så jag skull finna mig i att sitta ( själv med bara dom) och fira jul med Stefan, Olle och Olles mamma i några timmar och så kunde vi åka senare på julaftons kväll till Värnamo.
Detta skulle jag som bonus mamma förstå och göra för Olles skull( fast både jag och Stefan vet att det handlar om att denna julen när hon är singel vill hon inte vara ensam).
Jag är en snäll och empatisk människa, men när man inte är ärlig och drar nytta av sitt barn och Stefans skuld känslor så känner jag mig som en hycklare och jag känner inte att Stefan och jag lever våra liv som en familj.
Hade Olles mamma sagt som det var och frågat oss typ; jag vill inte vara själv, kan ni tänka er att fira jul med mig ett par timmar.
Hur som… Stefan har mer el mindre sagt att om jag inte fixar att förstå och leva med att Olles mammas behov kommer att gå först, för mår hon dåligt så mår Olle dåligt.
Jag får ju ändå vara med Stefan, att min kärlek till honom ska vara det som styr. Så var vi än är och hur vi än firar och med vilka ska inte spela någon roll för vi är tillsammans ändå och han älskar mig.
Jag håller delvis med i det, men…… ja.
Jag ska också ha förståelse att när Olles mamma behöver Stefan och då handlar det om behov som inte Har med Olle och göra, så ska Stefan få göra det. Typ sitta med henne och prata om privata saker som hon mår dåligt över.
Dom har ju haft ett liv ihop och delar ett barn och det är viktigt att nörsa henne för mår hon inte bra så mår Olle inte bra.
När jag träffade Stefan dom första gångerna så frågade jag om allt detta, hur deras relation var då sa han: vi delar inget privat, hon har sitt jag har mitt, vi delar Olle och har våra dagar, pratar ofta med varandra och har en god relation för Olles skull.
Vi firar inte jul på det viset men vi håller födelsedags kalas tillsammans när vi bjuder in andra barn och föräldrar.
Stefan är mycket medveten om att dom sista 8 månaderna sedan hon blev singel har inte varit så. Han kan till viss del förstå mig att jag blir förvirrad och besviken.
Men han vill att jag ska förstå att så här är det nu, behöver hon honom så är han där (även om det inte är Olle relaterat).
Jag ska förstå att ibland blir det inte som man tänkt sig och jag ska finna mig i detta om jag ska vara den rätta flickvännen för honom.
Vi kan inte planera något tillsammans med Olle hur vi vill ha det på våra dagar. Utan om dom/ hon huxflux vill fira Olles födelsedag tillsammans med Stefan och dra till tivoli ihop i 10 timmar ( vilket dom gjorde i år och aldrig gjort innan) så ska jag förstå det, för dom gör det för Olle och dom kommer bra överens. Jag är alltid välkommen att få lov och delta i allt dom bestämmer ihop.
Stefan vill att jag ska delta och fokusera på att jag är med han och Olle oavsett om hans ex är med när vi gör saker tillsammans, för vi gör det för Olles skull.

Är bara så ledsen att jag inte klarar detta, jag kan inte bygga en framtid med Stefan när han och Olles mamma lever efter dåtiden. Jag vill bygga en familj med Stefan och självklar ta hänsyn och förståelse för att Stefan har ett barn med en annan kvinna, jag tycker om henne, det är inte det.
Men dom båda säger att dom separerade för Olles skull, nu använder man samma anledning för att göra ( stora) saker tillsammans så som jul, högtider och födelsedagar( barnkalas förstår jag el det var det Stefan sa).
Efter min reaktion ang jul sa Stefan att han orkar inte mer, jag bara beklagar mig och har kontroll behov, han känner att han inte får lov till någonting, är svartsjuk och jag måste finna mig i att dra det stora lasset och bli bättre på att kompromissa. Jag möter aldrig honom halv vägs och han önskar att jag kunde acceptera och ändra på mig.

Jag har saker jag måste ta tag i ( i form av terapi) det vet jag.
Jag har inga barn, vet inte än om jag vill, men det har gjort att jag har kunnat anpassa mig helt till Stefans liv. Vi bor inte ihop, hade planer på att flytta ihop( till något nytt) Så jag har på det viset varit flexibel för att han har barn och för att vi ska skunna ses. Jag reser mycket i jobbet och är sällan hemma, men det har varit ok att leva lite som i en resväska den senaste tiden. Jag ville också komma Olle närmare och har tagit honom till mig fast det varit svårt från han sida då han haft sin pappa själv i hela sitt liv.

Men resten mellan mig och Stefan handlar om att vara sann mot sig själv känner jag. Visst man kan bita ihop osv men det går nog till en viss gräns. Jag har ett stort bekräftelse behov, I know……men här måste jag göra saker som helt enkelt får mig att känna mig otrygg och åsidosatt.

I stora dag så separerar vi för att vi inte kan mötas och Stefan vill inte kämpa mer. Jag gav förslag om parterapi men han vet inte om han ens vill det nu.

Hur kommer jag vidare, är det mig det är fel på, vad kan man kräva som bonus mamma som vill bilda en ny familj men har hänsyn till den gamla???

Tacksam för svar
Med vänlig hälsning
Ewa

Reply
Charlotta 29 november, 2016 - 12:02

Hej Ewa, välkommen hit! Det första som slår mig när jag läser din text och som jag vill börja med att fråga dig om är att du skriver att om du ”fixar dig” så kommer du att ha svårt att leva med Stefan. Förstår jag dig rätt om jag uppfattar det som att om du utvecklas så som du känner att du borde för att själv må så bra som möjligt, så skulle er relation inte fungera längre? Jag har lite fler tankar och förslag men vill gärna förstå den här delen först innan vi fortsätter.
/C

Reply
Ewa Ljungkvist 29 november, 2016 - 12:49

Tack Charlotta !
Jo du har förstått det rätt, jag är medveten om vad jag måste göra för att må bättre i mig, för att kunna leva ett bättre liv med upp och nedgångar, även om Jag blir bättre på det skulle problemet som vi har i vår relation kvarstå. Jag kommer nog att ha svårt att sätta mig själv så till sidan för hans skull, Olles skull och hans ex. Att bita ihop som Stefan uttrycker det. Jag kommer/ vill bara bli bättre på att förmedla min känslor, att när jag hamnar i konflikter el känslomässiga saker är inte mitt första agerande att vara aggressiv.
Vill väl få hjälp med att veta om man kan rädda detta? kunna gå vidare och inte känna en slags förlust för att man inte kan leva upp till det en partner vill, det Stefan vill och önskar av mig, han säger att jag hade så mycket att vinna om jag bara hade betett mig annorlunda, jag hade varit hans drottning om jag bara hade sagt ja tack amen till julafton och visat att jag var en empatisk person, jag känner att jag någonstans förlåter honom för att ha sådant krav på mig, men jag visste inte heller när jag gick in i den här relationen att jag skulle passa in i något som var så bestämt. Trodde vi kunde bygga något ihop och ta hänsyn till då tiden.
Jag vill så gärna och samtidigt tvivlar på om jag kan, om jag någonsin kunde men Stefan. Är rädd för att bli ” ensam” inte utan vänner men utan det vi hann att få med varandra, det gör ont att bli lämnad och att han inte vill kämpa mer, älskar han mig inte tillräckligt? Var jag inte värd mer? Eller har jag gjort detta mot mig själv?

Reply
Charlotta 29 november, 2016 - 13:21

Utifrån det du berättar uppfattar jag dig som en väldigt självständig och kapabel kvinna, att du faktiskt ”biter ihop” en hel del redan och försöker hantera de situationer som uppstår på bästa sätt, och att det emellanåt rinner över när alltihop blir för mycket. Som jag ser det hanterar du alltså mycket i det dolda, utan att Stefan ens inser att det är ett problem, och inte förrän de gånger du exploderar blir han medveten om att något är fel. Stämmer det? Samtidigt så blir du mer och mer fientligt inställd mot honom eftersom han inte ser dina behov och inte är lyhörd för dina önskemål, istället är han lyhörd och uppmärksam mot Olles mamma. Är jag rätt på det?

På samma sätt som kvinnor behöver känna sig lyssnade på och förstådda för att vara lyckliga i en relation så behöver en man känna att han har förmågan att göra sin kvinna lycklig, att det är han som löser problemen så att kvinnan kan känna sig trygg och glad. När man är en kvinna som i mångt och mycket reder sig själv kan det göra att mannen känner sig överflödig och som om han inte kan fylla den funktion han behöver få fylla för att känna sig manlig och värdefull. Kanske är det så att Stefan känner att han inte kan göra dig lycklig, medan hans ex efterfråga honom alltmer och får honom och känna sig behövd. Så även om han inte kan göra dig lycklig så kan han göra henne lycklig och så mår han lite bättre.

Att han egentligen gör dig lycklig bara genom att lyssna på dig och förstå dig räcker oftast inte för en man eftersom det inte är tillräckligt tydligt, han behöver få göra saker för dig som han känner gör skillnad för dig, och du behöver uppmuntra honom genom att uttryckligen be om hans konkreta hjälpa och tydligt visa din uppskattning när du får den. Det här är inte ett spel utan detta handlar om våra mest grundläggande maskulina och feminina instinkter som ofta kommer på skam i vår moderna livsstil.

Min gissning är att han drar sig undan dig och foksererar på exet för att han känner sig otillräcklig med dig och värdefull med henne, och det är något som du kan ändra på. Om du blir tydlig med att visa att du behöver honom och att han gör dig lycklig så tror jag att du kan vända spiralen och få honom att börja prioritera dig och det ni har, och flytta ner exet till tredjeplatsen där hon rimligen borde vara.
/C

Reply
Ewa Ljungkvist 29 november, 2016 - 14:11

Du är så rätt på den!!!!!
Har inte reflekterat över att det skulle vara så, men det är klart att med mitt gapande och konstant i varje situation tydligt förmedla att det han gör, gör mig inte lycklig, så är det klart att han drar sig undan och gärna till sitt ex som så ofta behöver honom. Han har faktiskt sagt precis så som du skriver att han undrar om han verkligen gör mig lycklig och om jag verkligen vill vara tillsammans med han. Jag har sårat honom med nedlåtande kommentarer, men jag tog väl mig den rätten i min aggression att vara sådan då jag kände att jag var på plats nr 3. Vilket jag vet idag var fel väg att gå, fel sätt att utrycka mig på.
Jag har nog inte riktigt pratat med honom på det viset, det fina viset där han inte känner sig oduglig.
Jag har bara kämpat på, fukuserat på att bli en bra bonusmamma osv…sedan när dessa situationer uppstått så har jag bara exploderat.

Ditt svar är så tydligt, jag kan se det nu. Tack!!
Tack för att du tar dig tid.

Jag vet inte riktigt hur jag skall gå tillväga nu, han har bett mig om att lämna honom ifred, han vet inte om han vill försöka mer och vill ha tid till att tänka.
Jag har självklart respekterat det och dom få meddelanden som skrivits har från min sida bara handlat om att jag är medveten om mina problem. Jag har inte anklagat honom , men jag har heller aldrig sagt att jag behöver honom, att han gör/ gjorde mig lycklig, för det gör han ju.
Vill vända spiralen, vet inte hur,? vill inte pressa honom om han nu bett om tid fö ro och fundera och få vara med sin son Olle. Men vill heller inte att han aldrig någonsin får veta att jag känner så för honom.

Åter igen tack Charlotta jag är så glad för att jag tog mod till mig till att skriva och stark nog till att våga höra svaren .
🙂

Reply
Charlotta 29 november, 2016 - 14:23

Tack själv, det är roligt att kunna hjälpa. 🙂 Det är lite kinkigt att veta vad som är bästa sättet just nu. Är det alldeles färskt så kanske det är bättre att ge honom lite tid, har ni varit ifrån varandra ett tag så kanske det är dags att agera. Det är du som känner honom så jag tror att du vet bäst själv vilket som är rätt väg att gå.
/C

Reply
Lisbeth 12 december, 2017 - 22:18

Tack för din kommentar om människors rädsla för djupet i sig själv.
Jag skräms inte av att möta människor som är djupare än mig själv, däremot känner jag mig totalt hjälplös och klumpig bland människor som undviker djupa samtal.
I sådana lägen kan jag känna mig malplaserad. Det känns nästan som att jag skrämmer ytliga människor.
Kan du ge mig lite råd kring detta?
Jag har ju dessutom,( pga. kraftig utbränning i 30 årsåldern), förlorat en hel social träning i min vardag under i vart fall minst 20 år.
Jag orkade helt enkelt inte. Jag var istället tvungen att prioritera och satsa på omskolning, flyttning och nytt arbete.
Allt detta i syfte att skapa nya möjligheter i mitt liv.
Pga. detta har jag vant mig att vara ensam.
Jag har levt ungefär som ensam pensionär för att uttrycka det lite krasst.
Både i skolan och i mitt yrkesliv har det mesta av mitt arbete bestått av ensamarbete.
Det känns inte skrämmande men däremot tröttande att interagera med samhället.
När jag var ung och stark interagerade jag helt utan problem.
Har du några förslag hur jag skall skall kunna träna mig själv till att interagera bättre?

Reply
Charlotta 12 december, 2017 - 22:33

Träna, träna, träna och åter träna, men ta det i den takt som känns rimligt att genomföra så det inte blir en belastning. Träna både på att vara bland människor, att socialisera, att småprata om ytliga saker som väder, mat, TV, lokala nyheter, planer för helgen eller vad det än må vara. Träna dig i att möta människor där de är istället för att kräva att de ska möta dig där du är. Träna dig på att spela rollen av den du vill kunna vara tills du spelar den så väl att den blir till en naturlig del av dig själv.
/C

Reply
Lisbeth 13 december, 2017 - 12:26

Hej det känns inte alls lockande att låtsas vara ytlig. Det är helt enkkelt inte jag.
Jag har verkligen ingen lust att ödsla tid eller kraft på innehållslöst tomprat. Om det är det som krävs idag så undrar jag vart vi är på väg?
Nej jag önskar hellre bidra till spridning av det djupa, nära och äkta samtalet, för annars tycker jag samtalet tappar kraft och mening.
Jag ställde kanske min fråga otydligt!
Det är mer förslag på hur man skall vara göra det möjligt, att behålla och odla det djupa och meningsfulla samtalet, i en ytlig omvärld,
som jag var ute efter.

Reply
Charlotta 13 december, 2017 - 12:40

Ok, då missförstod jag. Dock håller jag inte med dig om att innehållslöst tomprat är av ondo, jag ser det som en väldigt användbar social förmåga som gör att man kan prata med vem som helst under vilka omständigheter som helst. Jag har själv påbörjat många bekantskaper den vägen, bekantskaper som senare utvecklats till väldigt goda vänner eller värdefulla kontakter och även en hel del djupa samtal så småningom. Att kunna kallprata om vardagliga saker är ett fint smörjmedel i vardagen som underlättar många situationer. Att kunna tala om ytliga saker är inte detsamma som att vara eller låtsas vara ytlig, det är en förmåga att använda vid lämpliga tillfällen.

Men för att återgå till din egentliga fråga så kan du nog inte räkna med att kunna ha djupa och meningsfulla samtal med alla utan det är förbehållet en mindre skara människor som har samma önskan att gå på djupet som du har. Ingen kan möta dig på ett djupare plan än vad de är beredda att möta sig själva, och många människor är i dag inte beredda att gå speciellt djupt i sig själv. Börja med att fokusera på de relationer där du kan ha djupa och meningsfulla samtal och gör det mesta av dem. Efterhand som din energi mer och mer fokuseras på det du vill ha istället för det du inte vill ha så kommer du uppleva att du hittar fler och fler tillfällen att ha de djupa samtalen.
/C

Reply
Lisbeth 13 december, 2017 - 13:30

Tack för ditt svar! Nu känner jag att vi är på samma spår igen.
Jag kommer att fortsätta att läsa din fina blogg och tycker det är spännande och glädjande att se alla frågor och svar som luftas.
Ibland kommer jag inte dra mig för att ställa besvärliga frågor, just därför att de kan leda till eftertanke och bana väg för riktigt bra svar och lösningar.
För övrigt så har du redan givit mig många goda tips på vägen som har kommit till stor nytta.

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI