Home Personlig utveckling Ältande som ett sätt att ta kontroll

Ältande som ett sätt att ta kontroll

by Charlotta

Ältande av negativa och olustiga tankar är nog en av de allra vanligaste frågorna som coachingklienter vill ha hjälp med. Det är inte så att jag för statistik över vilka som är de vanligaste problemen, men vissa saker är väldigt frekvent återkommande och ältande är gissningsvis i topp tre på den listan, om listan hade funnits.

Vad är det som gör att man så gärna faller in i ältande trots att det egentligen inte alls känns bra? Kanske hittar vi i alla fall en del av förklaringen om vi backar upplevelsen till vad som händer strax innan man börjar älta ett problem.

Det vanliga är att ältandet föregås av en upplevelse som känns obehaglig, som ruskar om en, som känns livsförändrande på ett negativt sätt, som drar undan matten under fötterna och som får en att ifrågasätta sig själv, sin världsbild och sitt värde.

En sådan händelse resulterar i allmänhet i att man i något avseende känner sig som ett offer, som om man förlorat kontrollen och inte längre har makt att påverka sitt eget liv och sin egen upplevelse. Av förklarliga skäl är detta en obehaglig känsla, att känna sig som ett offer är inget man vill göra och alltså letar man efter en strategi som kan ta en ur offerrollen och snabbt göra att man återtar kontrollen.

Och det är här ältandet kommer in. Genom att börja analysera det som har hänt ur alla tänkbara vinklar och aspekter så går man från att vara handlingsförlamad till att göra något konstruktivt, från att vara offer till att vara ledare. Man lämnar rollen som den som utsattes för något, den som någon gjorde något mot, och tar istället rollen som den som själv gör något, den som agerar och återtar kontrollen.

Initialt är det en skön känsla, det känns bra att agera och ta kontroll, men tyvärr är det en bedräglig kontroll för den varar bara en kort stund och därefter tar känslan av att vara fast i ältandet över istället. Risken är stor att ältandet förpassar en tillbaka till offerrollen eftersom man känner sig oförmögen att få slut på tankecirkusen i huvudet.

För det man gör när man ältar, antingen genom att prata om eller genom att tänke på samma händelse eller problem om och om igen, är att man gång på gång befäster situationen, och samtidigt befäster sin egen roll som utsatt eller offer. Det kan kännas som att man tar kontroll för att man använder sitt intellekt i motsats till sina känslor, men istället gräver man sig bara djupare och djupare ner i händelsen och gör det svårare och svårare att lämna den bakom sig.

Vad man istället kan göra är att avbryta sig själv och lyfta blicken från detaljerna så att man kan se hela bilden. Sedan frågar man sig själv vilken den största underliggande känslan är och hur man skulle kunna beskriva situationen i mer generella ordalag.

Svaret kan t ex bli: ”Det där fick mig att känna mig liten, obetydlig och dum och jag avskyr att känna så, det är därför jag försöker hitta en förklaring som kan få mig att känna mig bättre. Men jag vet att jag egentligen är klok och kompetent så jag behöver inte leta efter förklaringar, jag kan bara acceptera att situationen blev fel och bestämma mig för att lämna händelsen bakom mig.”

Detta är ett helt annat och mycket bättre sätt att ta kontroll över situationen, ett sätt som ger verklig kontroll och som skapar lugn och tillförsikt och gör det möjligt att släppa och gå vidare.

/Charlotta

11 comments

Annica 18 oktober, 2017 - 19:33

Tack för en bra text.❤❤❤
Jag har ältat, gråtit och känt mig alldeles
förtvivlad över att jag blev sjuk i utmattningssyndrom.
Har ältat alla situationer som fick mig att bli sjuk.
Jag har slagit väldigt hårt på mig själv för att jag blev sjuk.Anklagat mig själv.
Skulle gjort så många saker på ett annat sätt.
Men det var då.
Det var jag med de kunskaper och insikter
jag hade då.
Nu är jag här.Inte frisk.
Utmattad.
Med nya insikter.
Jag försöker tycka om mig själv.
Försöker ta hand om mig själv på riktigt.
Kan för första gången på många år vara närvarande
med mig själv, mina känslor och vad jag behöver
för att må bra.
Att älta leder inte vidare.
Att älta ett tag kan vara en del av bearbeta sina upplevelser men det är inte bra att stanna där.
Jag behövde det ett tag men kan idag se med ett annat perspektiv på varför jag blev sjuk.
När sorgen börjar släppa och man på nytt kan se lite ljusare på tillvaron, känna ett spirande hopp om en framtid så tror jag tankar med ältande minskar.
Jag ältande nog mycket för jag var så fast i min rädsla över en situation jag kände mig maktlös i.
Idag är jag starkare fast jag fortfarande är sjuk.
Allt gott❤❤❤
Kram från
Annica

Reply
Charlotta 18 oktober, 2017 - 20:27

Tack för dina tankar Annica.
/C

Reply
Jennie 10 juni, 2019 - 04:55

Tack för du/ ni delar med dig 👌🙏💖

Reply
Charlotta 10 juni, 2019 - 07:51

Välkommen hit Jennie och tack för din kommentar.
/C

Reply
J. 19 oktober, 2017 - 22:42

Hej! Jag har nyss hittat din hemsida och har läst flera av dina tidigare inlägg. Väldigt tänkvärda!
Jag har en liten fråga, eller kanske ett potentiellt blogginläggstips- Hur gör man för att sluta vara så självabsorberad? Jag märker mer och mer hur omoget och egoistiskt jag tänker (och ibland beter mig) och vill verkligen bli av med denna egenskap. Den äcklar mig. Lever ett väldigt ensamt/ isolerat liv och har gjort i många år (är 29) så jag gissar att självcentreringen delvis kan vara ett resultat av det, att aldrig behövt tänka på andras behov, hela tiden bara ha mitt eget huvud och tankar att debattera med osv. Men jag är så trött på att vara sån här nu, vill mogna, bli oegoistisk, generös, öppen, fördomsfri osv. Men hur fan gör man? Det måste väl ändå gå att ändra på sin självcentrering trots att men fortsätter vara ensam i livet? Ensamhet måste väl inte vara lika med självabsorberad? Jag hoppas inte det..
Tack för hjälpen!
Hälsn J.

Reply
Charlotta 20 oktober, 2017 - 10:46

Hej J., välkommen hit! Första steget vid alla typer av förändringar är alltid att bli medveten om nuläget och vad det är man vill förändra, och det har du redan gjort, så stort grattis till det! Enligt min erfarenhet är självupptagenhet inte ett resultat av att leva ensam utan handlar oftare om vilken världsbild och vilka erfarenheter man har. Att du tillbringar mycket tid i ditt eget huvud gör dig inte automatiskt till en egoistisk person utan det beror helt på vilken sorts tankar du tänker och vilket värde du lägger i dem. Innan vi går vidare med möjliga vägar till att bli mindre självupptagen så skulle jag vilja veta vad du lägger i begreppet, hur yttrar det sig att du är självabsorberad, omogen och egoistisk? Kan du ge några praktiska exempel?
/C

Reply
J. 20 oktober, 2017 - 18:46

Hej! Tack för svar!
När jag skrev igår hade jag ett lätt ångestpåslag pga flera situationer efter varandra som bara tycktes visa på mitt problem. Efter en natts sömn och en bra morgonmeditation så har jag lite mer distans till känslorna. Men faktum kvarstår..
Självupptagenheten yttrar sig på flera sätt. Dels med självsmicker, dels självkritik, även förutfattade meningar och dömmanden, men också att jag liksom ”glömmer bort” andra människors känslor och behov.
Exempel på de två första: Jag var på en meditation, ledaren frågar hur många som mediterar dagligen och jag är en av dem som räcker upp handen. Reaktion: Känner mig duktig och märkvärdig – Känslor jag inte gillar! Jag vill inte känna mig förmer. Också, när jag finner mig i en konversation med tex tre personer så kanske vi en stund pratar om mig och mitt liv, när en av parterna sedan byter fokus och vill prata om den tredje personen, kanske berömma osv, så blir min känsla plötsligt ”men vadå? Vi pratade ju om Mig här!” typ att tycka att allt handlar mig och jag känner mig förorättad. Samtidigt blir jag väldigt generad för vill inte att det ska synas att jag som reaktion tar illa upp när fokus flyttar ifrån mig. Jag ser verkligen hur omogen denna tendens är. Det är som att jag fortfarande är ett litet barn inombords som vill ha uppmärksamhet och bekräftelse, men som också fått för sig att hela världen kretsar kring henne. Att alla andra är till för att lyssna, hjälpa, höja och finnas till för henne, fylla hennes behov. Usch!
Självkritik: Jag pratade med en turist häromdagen och han berättade vilket land han kom ifrån, jag kunde inte förstå namnet på landet (som ändå ligger i europa) och han tycktes bli förolämpad. Min reaktion blir att banna mig själv, att jag är dum som inte förstod vad han sa, dum som förolämpade honom, dum som inte kunde hantera situationen bättre. Allt handlade om mig och mitt felande, medan en bra stund senare insåg jag att hans reaktion att bli förolämpad av att jag inte kunde förstå, sa mer om honom än om mig. Kanske ett dåligt exempel men nånstans ser jag ändå att för mycket självkritik också är en slags självupptagenhet. Även om den är vänd emot dig snarare än att den lyfter dig.
Sen det här att jag glömmer bort andras känslor och behov, det är väl det jag ser som den största självupptagenheten och det är också den som är det största problemet, eftersom jag inte manuellt -via självmedvetenhet- tycks kunna nå det. Jag har ett praktexempel, men det är så pinsamt att skriva om öppet, så antingen får jag maila det, eller så får det vara..
Jag vet inte om de här exemplena gjorde min fråga tydligare. Annars kanske det går att se på det hela med en ren allmän syn. Hur blir man mindre självupptagen / hur lär man sig att se andras behov och inte bara sina egna.. Eller helt enkelt Hur hittar man självdistans?
Haha, det blev många frågor och ett långt inlägg. Hoppas du ser det som en intressant utmaning snarare än ett tungt krav..
Hälsn J

Reply
Charlotta 20 oktober, 2017 - 23:00

Som du säkert förstår är det svårt att ge konkreta råd i en så här pass omfattande fråga utan att veta mer om din bakgrund, men det låter som att det kan ligga en dålig självkänsla i botten som gör att du kompenserar andras förväntade brist på uppmärksamhet med att själv ge dig det du behöver. Det får mig att undra om det kanske är något som du har med dig från uppväxten, ett inlärt mönster för att skydda dig själv? Om det istället är så att detta är något som har kommit på senare år så skulle jag se över tänkbara förgiftningsrötter i form av t ex toxiska metaller eller liknande, förändringar i psyke och beteendemönster beror ofta på toxiner i levnadsmiljön och då kan det behövas avgiftning.
/C

Reply
J. 24 oktober, 2017 - 14:44

Hej igen. Tack så mycket för analysen! Det är intressant att du nämner avgiftning då jag just håller på att svälta ut candida. Har antagligen haft överväxt sen flera år tillbaka, men inte förrän i mars började jag kunna härleda mina problem. Jag ska kolla upp hur avgiftning av toxiska metaller går till, men gissar på samma koncept av ren mat, hälsosam livsstil, kosttillskott och ”tanketräning”. Intressant!
Annars tror jag att mitt problem av självcentrering är en blandning av båda dina förslag. Mycket bottnar med största möjlighet i uppväxt och barndom.
Tack för all hjälp!

Reply
Sandra Lodin 29 oktober, 2017 - 17:58

skulle också vilja veta hur avgiftning går till har en väldigt lik livssituation som ovanstående inlägg.
Tack-!

Reply
Charlotta 29 oktober, 2017 - 18:36

All avgiftning handlar om att först och främst sluta utsätta sig för det som förgiftar och därefter börja rensa kroppen på de gifter som den redan samlat på sig, vilket sker med hjälp av kost, näring, örter, kryddor och olika kosttillskott. Exakt vilka och hur mycket beror på vad det är man vill avgifta. Det finns massor med information om avgiftning på nätet, hittar du inte det du söker på svenska så prova att googla på engelska.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI