Home Personlig utveckling Är det verkligen ditt ansvar?

Är det verkligen ditt ansvar?

by Charlotta

Gränssättning kan vara en svår konst att bemästra och många gånger gör vi människor gränsöverträdelser med de allra bästa intentioner om att vara hjälpsamma och omtänksamma. Men det ändrar inte på det faktum att under den mjuka, fluffiga ytan av väljvilja så ligger en besvärlig gränsöverträdelse och skaver.

I den bästa av världar tar alla vuxna människor fullt ansvar för sig själva, sina beslut och sina liv, och vi kan leva öppet och ärligt tillsammans i relationer som bygger på kärlek, tillit, förståelse och respekt. I verkligheten är det mer regel än undantag att vuxna människor tar ansvar för varandra, ansvar som egentligen inte är deras att ta.

Det som händer när man tar ansvar för någon annan är att man passerar gränsen för sina befogenhetern och ger sig in på en annan individs livsutrymme. Man vill hjälpa till, underlätta och skydda personen från att bli skadad eller sårad, så man börjar ta ansvar för olika delar av personens liv genom att kanske undanhålla information eller fatta beslut utifrån vad man tror är bäst för personen. Allt gjort i bästa välvilja.

Under tiden lägger man locket på de egna känslorna av frustration och missnöje över att inte kunna vara helt ärlig, att inte våga visa sina egna känslor och egna behov och att hela tiden behöva vara den som tar ansvar eftersom den andra personen beter sig så oansvarigt och därmed skapar extraarbete för en själv. För trots att det är ett självvalt ok så är det många gånger ett omedvetet val och efterhand blir det tungt att bära.

Samtidigt så fråntas den person man försöker skydda möjligheten att fatta egna beslut, att styra sitt eget liv och att få lov att växa och utvecklas genom de utmaningar och svårigheter som livet förser oss med. Detta eftersom någon annan agerar buffert och tar över ansvaret. Istället för en relation på lika villkor får man en förälder-barn-relation där den ena tar på sig rollen som klokare än den andra.

Oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet agerande så är det ofta ett spel som båda parter blir väldigt skickliga på att spela. Medan den ena ska skyddas från så mycket som möjligt av besvikelser och ledsamheter och utnyttjar detta privilegium maximalt, utan att ändå få fullt så mycket stöd som vederbörande skulle önska, så går den andra parten in i martyrrollen som den missförstådde beskyddaren, och har ständigt något att klaga på och förlora humöret över.

Båda känner instinktivt att något är skevt i relationen, att den andre inte är helt ärlig, att luften emellan dem aldrig är riktigt klar och rensad, men ingen är villig att se vad problemet egentligen handlar om utan istället trampar man djupare in i sina invanda roller.

Att ta ansvar för någon annan kan i stunden kännas som en kärlekshandling, men i själva verket är det ett intrång i en privat sfär där man inte har att göra. Vill man på allvar hjälpa en annan människa så tar man inte ansvar för den personen utan man uppmuntrar personen att ta ansvar för sig själv och finns där som stöd i processen.

/Charlotta

8 comments

Limbo 12 maj, 2016 - 10:43

Till Lena
Jag vill svara på ditt inlägg som du gjorde här på bloggen den 8 maj, hoppas det är okej fast det blir på fel ställe.
Du skrev att du får starka negativa känslor av att se lättklädda kvinnor och din rädsla av att din framtida partner kommer att titta på dessa kvinnor med åtrå och få sexuella känslor för dem.
Jag har levt med en sådan man som verkligen spanade efter kvinnor i 30 år och jag kan tala om att det tar ner ens svälvvärde
Jag har slagit på mej själv genom åren och tyckte att problemet ligger hos mej, han måste väl få titta och prata med andra kvinnor, att han dessutom var väldigt flörtig mot dem också men han var ju inte otrogen…
Men med tiden och ålder har jag insett att jag inte accepterar ett sådant beteende. jag känner mej inte älskad fullt ut om min man hela tiden har fullt upp med att söka med blicken efter någon annan kvinna att vila ögonen på.
Jag har alltid haft gott självförtroende, tyckt om min kropp och ofta fått komplimanger för mitt utseende, så jag tycker att jag duger som jag är. Jag känner idag att det är inte hos mej problemet ligger.
Jag vet inte hur gammal du är eller hur många förhållanden du har haft. Men det låter som de män du träffat liknar min man. Jag vet idag att lång ifrån alla män är lika ( trots att min man hävdar att alla beter sej som honom).
Jag tycker att fysisk attraktion och känslomässig attraktion hör ihop, var går annars gränsen? Jag tycker att om en man eller kvinna åtrår någon annan eller tillåter sej att se på någon med åtrå är respektlöst mot sin parter. Då använder man bara det limbiska systemet (reptilhjärnan) i hjärnan. Vi är väl lite mer utvecklade vi människor än att vi ska skylla känslorna på vår fortlevnad.
Vill man få den djupa kärleken mellan två människor så väljer man det, då tycker jag som du att åtrå är förbehållet partnern.
Det är tråkigt att du inte kan njuta av det vackra vädret på grund av de lättklädda kvinnorna, försök att inte se dem som sexobjekt utan som medsystrar. Tänk på att de som klär sej extremt utmanande ofta är osäkra kvinnor i botten som söker bekräftelse från män.
Jag vet tyvärr inte hur du ska jobba vidare med dina tankar och rädslor, mer än att tänka att alla män inte är lika dem du tidigare träffat.
Jag vet att det finns män som precis som du och jag uppskattar den djupa kärleken till en partner. När du träffar en man ha tillit till honom, döm honom inte på förhand. Men låt honom inte ha ett beteende som du inte mår bra av. Prata med varandra, om han får veta dina rädslor så får han tänka lite extra på det. Det är ju det kärlek handlar om att vara mån om varandra och få sin partner att må bra.
Försök att inte må dåligt idag över vad som kan hända med en ny man imorgon. det är ju dumt att ta ut känslor i förskott. Det behöver ju inte alls bli så som du föreställer dej, då har ju du mått dåligt i onödan.
Gå ut i sommarvärmen och njut, le mot dina medsystrar de är ju inget hot mot idag 😉 Kram

Reply
Charlotta 12 maj, 2016 - 10:55

Tack för dina tankar Limbo.
/C

Reply
Hanna 12 maj, 2016 - 18:16

Tack för dit inlägg om att sätta gränser. Är uppfostra att man tar hand om andras känslor. Det är mitt ansar att göra familjen, speciellt mor, glad. Ta hand om dem så de mår bra. Är glada. Jag ställer inte till problem, och gjorde jag det, valde fel pojkvän tex. Ja då var jag så besvärlig att jag sändes bort på sommarloven. Visst var det kanske fel pokjvän i tonåren, men jag fick inte avgöra det. Jag är inte helt ”klar” här än. Han finns i mitt liv då och då, nu efter 40 år. Vi är INTE klara med varandra. Livs kärleken. Jag fick inte ta mitt eget ansvar här, men i övrigt skulle jag ta 100 % ansvar för att de andra skulle må bra. Jag trodde det, tog på mig det. Så dumt av mig 😉

Reply
Charlotta 12 maj, 2016 - 19:23

När man vet bättre så gör man bättre. Klandra inte dig själv för att du inte visste bättre då, vi lever för att lära. Klappa dig på axeln istället för att du är modig nog att våga förändras nu. 🙂
/C

Reply
Inte längre snäll 6 september, 2020 - 00:29

Usch och fy för såna som klampat in på mitt livsutrymme och agerat föräldrar/förmyndare utan minsta tillåtelse ifrån mig! Jag var ändå långt över myndig ålder, så förstår inte vad de ens trodde de hade där att göra! Jag kände mig minst sagt förminskad, och det hjälpte inte att jag sa ifrån. Till slut var jag tvungen att panga näven i bordet och KRÄVA rätten att få bestämma över mitt eget liv. Då först fattade de!
Ok att jag inte levt som guds bästa barn alltid, och ja jag var rätt barnslig och inte ”vuxen” förrän jag blev 30+
Men vad ger trots det andra människor rätten att tro att jag ska göra som de säger, och vägra respektera att jag tydligt talar om att jag inte behöver hjälp av dessa, utan vill göra mina egna misstag och ta hand om konsekvenserna själv??

Menar inte att jag aldrig behöver eller vill ha andras hjälp med saker & ting! Jag har inte sagt ifrån mig det helt, nånsin. Tror att väldigt få människor klarar allting på egen hand, alla behöver vi då & då be om hjälp, stöd eller avlastning! Men då vill jag ju själv ha någonting att säga till om! Inte bli invaderad av nån som inte tror jag klarar mig själv, att jag är dum, eller vad de nu tror. Jag har varit en sån som periodvis levt lite farligt, för att jag då själv ville det och valde det. Oavsett vad andra tycker så är det bara att acceptera hur andra väljer att leva, that’s it!

Reply
Charlotta 6 september, 2020 - 09:57

Hej Inte längre snäll, välkommen hit! Bra att du väljer att ta ansvar för ditt eget liv och är tydlig med var dina gränser går, det är så man ska leva.
/C

Reply
Inte längre snäll 6 september, 2020 - 19:05

Tackar! 🙂
Ja, jag har lite svårt att förstå varför inte fler ser det ur samma perspektiv som jag; det verkar som om allt jag läser om är personer som inte känner sig sedda, uppskattade, att någon bryr sig, alla deras vänner pratar om sig själva och inte har intresse för dem osv.. Jag har i stort sett under livet upplevt det motsatta; kämpat för att få vara ifred. Ville inte ens att mina föräldrar skulle bry sig om mig i tonåren..
Låter kanske som jag svamlar, jag fattar inte själv.. Jag har alltid stått starkt i mig själv, varit beroende av andra men inte deras bekräftande osv.. Alla andra människor verkar känna sig så (sorgligt) ensamma, ”ingen bryr sig”, etc. Men det verkar ju som andra har så mycket gemenskap, verkar så glada.. Bryr mig nada om folks bekräftelse och omtanke, har redan haft för mycket ändå utan att jag velat.. Har blivit äldre och allt känns bara konstigare & konstigare.. Har knappt behov av andra längre, förutom praktiskt! Nåde den som tvingar sig in i mitt känsloliv igen!

Reply
Charlotta 6 september, 2020 - 19:14

Vi har alla olika livsvägar att följa och olika läxor att lära oss i det här livet. Det är inte alltid det går att förstå andra människors val och agerande men det är inte heller nödvändigt. Man kommer långt på att lära sig att förstå sig själv och att acceptera andra samt naturligtvis att respektera både sig själv och andra.

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI