Home Personlig utveckling Är du redo att ta emot det du ber om?

Är du redo att ta emot det du ber om?

by Charlotta

Det finns mycket man kan vilja önska in i sitt liv och de flesta av oss gör det dagligen, mer eller mindre medvetet.

En del önskar in saker genom att oförtrutet hoppas att det ska hända, andra genom att skicka ut besvärjelser till universum om hur hett och innerligt de vill ha det de ber om, vissa ber en bön till den Gud de ser som sin och somliga försöker manifestera sin önskningar genom tacksamhet och visualiseringar.

Det man kanske lätt glömmer är att det är en sak att önska sig något men en helt annan att vara redo för att ta emot det. Är man inte redo att ta emot det man vill ha så kommer det antingen inte att stanna kvar eller inte komma alls.

Att vara redo handlar inte om hur mycket man vill något utan om att känslomässigt och själsligt vara på rätt ställe, att vara i rätt sinnesstämning, ha rätt energi. Att känna att det man önskar är något som är inte bara möjligt utan så troligt att det egentligen är märkligt att det inte redan har hänt.

Vad är det då som händer om när man vill så mycket men ändå inte är redo? Vad är det som händer om man till exempel önskar in en partner i sitt liv, ett nytt jobb, bättre hälsa, nya vänner, en ny bostad, mer pengar eller vad det än är man vill ha och inte får det för att man inte är redo, eller får det men snabbt blir av med det igen för att man inte kan hålla kvar det?

Ofta handlar det om rädslor och begränsningar. Rädsla för att man egentligen inte är värd det man önskar sig, rädsla för att människor ska ändra uppfattning om en om man får det, att det medför förändringar som man inte är beredd på att göra, att man innerst inne inte tror att man kan klara av det, att man inte ska kunna leva upp till förväntningarna, att man inte ska kunna hantera situationen eller att det helt enkelt är så otroligt att det bara är en dröm.

Så länge man umgås med begränsande tankar och känslor så lägger man krokben för sina egna drömmar. Livet levererar sällan förrän man är redo att ta emot, och skulle en önskning ändå slå in så är risken stor att den försvinner lika snabbt igen eftersom du inte har den känslomässiga och själsliga styrkan att hålla kvar det när tvivel och rädslor tar över.

Så innan du lägger all din energi på att önska, se till att du är energimässigt på rätt ställe för att ta emot det du ber om.

/Charlotta

8 comments

Lena 24 april, 2016 - 12:45

Jag funderar över hur jag ska tänka när det gäller att börja tänka mer positiv tankar om mig själv och om hur andra uppfattar och anser om mig. Ofta tänker jag att andra inte gillar mig, uppfattar mig som konstig och udda (jag är exempelvis 40 år och har varken man eller barn…) och att jag inte är så social som de flesta andra även om jag gillar folk och att vara i sociala sammanhang. Jag har svårt att ta kontakt med människor och att veta vad jag ska prata om och hur jag fortsätter ett samtal exempelvis. Det är svårt för mig att inte tänka att en människa inte gillar mig då jag ofta ser ett mönster, ett mönster där människor väljer andra framom mig. Kan vara att om det finns två platser lediga så sätter de sig alltid på den andra lediga platsen före att sätta sig med mig, att om jag erbjuder skjuts till någon som behöver skjuts på jobbet så säger de tack för att du erbjuder dig men åker sedan med en annan som erbjuder sig senare, när de från jobbet går på lunch så frågar de inte om jag hänger med utan jag märker bara att de går iväg osv osv….Eller jag frågar någon om vi kan ta en promenad tillsammans någon kväll, ja det skulle vara kul säger de och då frågar jag när det skulle passa och de hör aldrig av sig eller svarar ens på det. Det är så svårt att inte tänka att de vill inte komma och gå med mig. Det är mig det är fel på osv… Detta är min början på att ändra det negativa tankemönstret jag har om mig själv. Oftast försöker jag ändå visa en glad fasad utåt men som sagt jag anses väl begränsad och kontrollerad ändå. Jag vet inte. Jag är inte heller en påflugen person

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 13:07

Lena, när jag läser dina ord så får jag en känsla av att det som skrämmer bort människor är att de känner av att du är osäker och obekväm i situationen och att det gör dem osäkra och obekväma. De flesta människor är inte bra på att hantera obekväma situationer utan undviker dem hellre och det får dig att tolka det som att de är dig de undviker när det förmodligen egentligen är din obekvämhet som de undviker. Du kan vara hur trevlig och sympatisk som helst under ytan, men om ytan speglar obekvämhet så kommer de flesta inte veta hur de ska hantera det och därför hålla sig undan.

Men detta är något som du kan ändra på och jag ska ge dig några tips för att börja ta små steg i rätt riktning. Börja med att acceptera att du känner dig osäker och obekväm och bestäm dig för att det är helt okej. Du har rätt att känna precis så som du känner, det betyder inte att detär något fel på dig eller att du är mindre värd, utan det betyder bara att du hamnat i en negativ spiral där det ena har gett det andra och det har fått dig att bli osäker.

När du har accepterat att du känner dig obekväm och äger den känslan utan att skämmas för den så börja umgås med tankar om att människor uppskattar dig, att de tycker du är trevlig och intressant om du bara ger dem en chans att lära känna dig. Träna dig i att tänka att du kan välja hur du ska reagera, till en början kan du gärna se det som att spela en roll om det underlättar. Föreställ dig att du är någon annan och agera som den personen skulle gjort, så småningom kommer du att göra rollen till din egen och kunna vara dig själv även i den situationen.

Då är det dags att prova att sätta dig i en social situation bland människor du inte känner. Använd dig av dina nyvunna talanger för att ta kontakt med och prata människor för första gången, människor som inte har någon förutfattad mening om hur du är och som inte har en aning om att du brukar vara osäker och obekväm. Där kan du ta tillfället i akt och vara ditt nya, bekväma jag och se hur de reagerar när de får möte den personen du är innerst inne, den person som inte skyms av obekvämhet.

När du gjort den erfarenheten och fått ett kvitto på att det inte är dig det är fel på utan att du låtit det obekväma komma emellan dig och världen så kan du ta med dig det in i dina gamla relationer och låta även dem se ditt riktiga jag, uta att behöva känna sig nervösa å dina vägnar.

Vad tror du, kan det vara så det förhåller sig? Och är det något du kan tänka dig att prova?
/C

Reply
Lena 24 april, 2016 - 13:39

Jo jag tror absolut att min osäkerhet syns fastän jag är medveten om det och försöker dölja det med säkrare och tryggare kroppsspråk, men trots det så syns min osäkerhet. Jag har redan accepterat att jag är osäker och obekväm men att därifrån ta steget vidare att våga öppna mig i grupp exempelvis är svårt. Då jag säger något så ”hör” ingen vad jag säger eller så bryr sig ingen om det. Det gör att jag inte säger något mer, i alla fall den gången. Och då det alltid är så, så börjar jag känna att folk anser mig konstig eller inte värd att lyssnas på. Det har hela livet varit så. Inte med alla för jag har haft långa förhållanden och har en väninna eller två som jag umgåtts med under livets gång men vännerna har bytts ut på grund av omständigheter i livet och flytt med mera. Jag trivs också bra ensam, men inte hela tiden och vill givetvis ha väninnor och kärlek i mitt liv, ett kontaktnät.

Nu är jag singel och skulle vilja hitta en ny partner men känns som jag på ett sätt skulle behöva göra mig mer redo först samtidigt som jag behöver träna mig på att vara tillsammans med nya människor. Jag brukar vara ute och dansa ibland och ibland blir jag inte ens uppbjuden en gång per kväll. En gång sa en man rakt ut att så som du ser ut förstår han att ingen vill dansa med mig. Det är svårt att känna att jag kan gå ut och söka en ny man när man får höra sådant. Jag kan inte så mycket åt hur jag ser ut, jag är ingen modell och ingen skönhet, har ingen smal eller kvinnlig kropp men känner nog ändå att jag är bra som jag är. Jag klär mig varken fult eller särskilt utmanande. Och jag har märkt att de kvinnor som blir uppbjudna kan klä sig i jeans och t – skjorta och ändå bli uppbjudna så det hänger inte på klädseln. Även berusade kvinnor blir uppbjudna så jag tänker att varför duger då inte jag som ändå klär upp mig och är nykter. Jag vet bara inte om jag orkar höra elaka kommentarer mer eller få nobben av män. Samtidigt vill jag inte leva mitt liv ensam.

Jag vill ta mig ur dessa negativa tankar och kanske komma ur detta. Få fler väninnor men det känns hopplöst då man försöker och så känns det som om ingen vill veta av en. Jag vet att jag är en varm person och glad och positiv så jag vet inte varför de t skulle vara så svårt – men det är det för mig och har alltid varit.

Tack för ditt svar. Ska läsa din sida och ta till mig av det du skriver. 🙂

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 14:31

Du har en del förslag i mitt första svar på hur du kan börja ändra dina tankar, men jag tror att det du förmodligen behöver jobba allra mest med är att börja acceptera att det motstånd du upplever hos andra kommer från dina egna tankar. Du kan inte räkna med att andra börjar se dig annorlunda förrän du själv vågar bjuda på en annan bild av dig själv. Din självbild är din begränsning, hur ska andra kunna se dina styrkor när du själv fokuserar på dina svagheter? Och den kommentaren som du fick av mannen på dansstället hade garanterat inget att göra med ditt fysiska utseende utan med att han upplevde dig som otillgänglig och distanserad. Håll ögonen öppna, för någon av de närmsta dagarna kommer det ett inlägg om karisma som jag tror du kan ha glädje av att läsa.
/C

Reply
Lena 24 april, 2016 - 15:24

Tack det ska jag göra! 🙂

Reply
Majsan 26 april, 2016 - 08:17

Tack Charlotta, läser dina inlägg ofta!
Du har rätt, det är ju rädsla. Min man lämnade mig för 2,5 år sedan och jag har nu byggt upp muren där ingen ny kärlek kommer in. Har medicinerat sedan i höstas och har känt mig som mig själv i några månader. Det var sex år sedan och jag trodde nog aldrig att jag skulle bli mig själv igen. Saknar kärlek så mycket men vågar inte släppa in någon, gör absolut ingenting för att träffa någon. Saken är den att jag ska sluta med medicinen i höst och chansen att bli sjuk igen är 60%. Jag orkar inte en gång till bli lämnad när jag är svårt sjuk, samtidigt som jag vet att det troligen kommer ta flera år att bli någorlunda frisk. Hur vågar man släppa in någon med denna vetskapen? Eller ska jag bara acceptera att jag är dömd till ett liv i ensamhet? Jag har lagt all min energi på min hälsa och att komma tillbaka till jobbet, samt vänner och barnen och har ett (förhållandevis) bra liv. Behöver ingen man men innerst inne vill jag ha någon att dela livet med…

Reply
Charlotta 26 april, 2016 - 10:33

Hej Majsan, tack för att du läser. Så länge du bär på rädsla för att bli lämnad igen så vågar inte hjärtat släppa in någon. Du skyddar dig, och den muren har du byggt så högt att ingen tar sig över. Fortsätt jobba med din hälsa men också med att våga montera ner muren och ta risken att leva fullt ut. Det är enda sättet om du vill ha in kärlek i livet igen.
/C

Reply
Majsan 26 april, 2016 - 11:04

Tack Charlotta, du har rätt såklart. Hjärnan vet det men hjärtat är inte riktigt där än. Blir små små steg…

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI