Home Personlig utveckling Är du den som behandlar dig själv allra sämst?

Är du den som behandlar dig själv allra sämst?

by Charlotta

Livet kan levas på många sätt, kanske lika många som det finns människor. De flesta sätt fungerar ganska bra, så länge man inte skadar sig själv, någon annan eller världen vi lever i.

Fast riktigt så enkelt är det ju inte, i verkligheten skadar de flesta både sig själv, andra och världen vi lever i mer eller mindre ständigt och återkommande under sina liv. De flesta gör det inte avsiktligt eller medvetet men skadan sker ändå. När det gäller världen vi lever, dvs djur, natur och miljö så finns det en ökande medvetenhet som är fantastisk att se. När det gäller hur vi behandlar varandra så är det en blandad kompott där en del anstränger sig väldigt för sina medmänniskor medan andra verkar ha som mål att göra så mycket skada som möjligt.

Men det område där det kanske är allra sämst ställt är vad människor gör mot sig själva, den organiserade mobbning som många utsätter sig själv för dygnets alla vakna timmar, sju dagar i veckan.

Tänk om någon annan hade sagt så här till dig:

”Usch som du ser ut.”

”Vilken fin figur hon har, en sån klänning skulle du aldrig kunna ha.”

”Han är verkligen framgångsrik, dit kommer du aldrig.”

”Du borde haft en utbildning, fast det hade du inte klarat ändå.”

”Så du önskar du kunde träffa någon, vem tror du skulle vilja ha dig som är så ful?”

”Du är inte värd ett bättre liv än så här.”

Vad hade du sagt till den personen då, att vederbörande var elak, oförskämd, orättvis, fördömande eller kanske nedlåtande? Men nu är det ingen annan som säger det, utan den här typen av tankar är vad många matar sig själv med dagligen.

För de flesta är det säkert inte medvetet utan det har bara blivit en vana. Någon gång för länge sedan fick man höra att man inte borde klä sig på ett visst sätt eller inte var smart nog för en viss utbildning eller hade några kilon för mycket eller att man på något annat sätt helt enkelt inte dög som man var, och sen har det bara blivit den melodin som upprepas i huvudet.

Det är vad jag brukar kalla falska sanningar, tankar som satt sig fast i ens medvetande men som egentligen inte har något med verkligheten att göra.

Som ett expermient kan du prova en dag att vara uppmärksam på hur tankarna går, och varje gång du tänker något om dig själv som är negativt så sätter du ett streck på ett papper.  Gör sedan samma sak med tankar som är positiva om dig själv, och jämför antal streck. Jag vågar mig på en dristig gissning att du har minst tre gånger så många negativa tankar om dig själv per dag som positiva.

Tänk om du behandlade någon annan så, skulle du ens komma på tanken att behandla någon annan så?

Vad skulle hända om du vände på det, om du slutade mata dig själv med negativa tankar och istället började tänka bara snälla tankar om dig själv? Snälla, uppmuntrande och omtänksamma tankar. Vad skulle det göra med dig som person, med din självkänsla, ditt självvärde, ditt mod, dina relationer och med tron på dig själv?

Kanske värt att prova?

/Charlotta

19 comments

Anja-Karin 9 januari, 2016 - 13:22

Hej igen! Skrev till dig tidigare angående en förälskelse jag borde lägga ner. Det jag funderar över är ett mönster hos mig som upprepat sig. Det är att jag tycker att jag ofta fastnar för, blir intresserad av män som bara visar ett intresse till viss del men som inte helhjärtat visar att de vill satsa på mig. De som verkligen visar ett stort intresse är jag sällan intresserad av. Hade tidigare en relation som jag tyckte kändes lite sisådär känslomässigt men när han sedan backade och verkade mindre intresserad så kände jag direkt hur mitt intresse blev väldigt stort. I de lägen när jag fastnat lite för en person och han sedan är lite fram och tillbaka men inte visar något jättestort intresse då finns det en stor risk att jag fastnar enormt mycket för den personen. I dessa fall då han ger mig så lite så borde jag inte alls bli intresserad överhuvudtaget, kam tycka att jag borde ha krav på att få mera än så för att själv bli intresserad och lägga energi på personen ifråga. Då jag reflekterar över detta så ser jag att det är ett mönster som återkommer och något jag behöver jobba med. Vad tror du att detta beror på? Hur jobbar jag vidare med detta?

Hälsningar!
AnjaKarin

Reply
Charlotta 9 januari, 2016 - 13:48

Hej igen! Det skulle kunna röra sig om en anknytningsproblematik, att du drar dig undan när du upplever krav på närhet. Det kan uppstå om man som barn har en komplicerad relation till en förälder, speciellt om man som riktigt liten känner att man inte får den tröst och närhet man behöver. Även om dessa mönster befästs under uppväxten så går det att ändra på det i vuxen ålder. Första steget är att bli medveten om det och vara uppmärksam på hur man reagerar, och därefter att med små steg göra förändringar i den riktning man vill utvecklas. Som t ex att inte dra sig undan så fort man känner impulsen att göra det, utan att tillåta sig att stanna kvar och lära känna personen mer genom att umgås på ett otvunget sätt.
/C

Reply
Anja-Karin 9 januari, 2016 - 14:07

Jag upplever inte att jag haft eller har en komplicerad relation med mina föräldrar, tvärtom. De gånger jag dragit nig undan så har det också känts helt fel. Hade inte dragit mig undan om det fanns mera känslor och samstämdhet från början. Det upplever jag inte som något stort problem. Det jag f.r.a funderar över är just det här att jag fastnar och blir väldigt känslomässigt engagerad i män som ger väldigt lite tillbaka,då borde jag ju tappa allt intresse och engagemang men då kan jag istället bli superintresserad. Det är precis som att de växer i mina ögon och jag känner mera respekt för dem om de inte visar tillräckligt med intresse för mig. Vilken slutsats ska man dra av det?

Reply
Charlotta 9 januari, 2016 - 14:33

En av slutsatserna är just anknytningsproblem, men om det inte är aktuellt så kan en annan slutsats vara dålig självkänsla och lågt självvärde, att du innerst inne tycker att du inte är värd en relation med en man som verkligen vill ha dig utan att det känns mer naturligt att sukta efter någon som bara är marginellt intresserad. Ett tredje alternativ skulle kunna vara att du egentligen inte alls vill ha en seriös, nära relation, att det passar dig bättre med tillfälliga förbindelser eller kanske ett distansförhållande istället för att verkligen leva tillsammans med någon. Ibland kan samhällets normer och omgivningens förväntningar göra att vi eftersträvar saker som vi själva egentligen inte alls vill ha och som inte passar oss. Om du inte kan relatera till något av det här skulle jag tro att det förmodligen bara är en dålig vana, att du gillar jakten men har svårt att uppskatta när du väl får det du har jagat.
/C

Reply
Anja-Karin 9 januari, 2016 - 15:28

Tack för bra svar. Jag får reflektera över vad det kan bero på kanske är flera saker som är anledningen till jet. Det är intressant det du skriver att samhällets norm om att vi förväntas vara i ett förhållande eller åtminstone sträva efter att ha en relation även kan spela in. Tror att många känner sig styrda när det gäller den här biten av just samhällets normer. Eller vad tror du?

AnjaKarin

Reply
Charlotta 9 januari, 2016 - 17:28

Säkert är det så.
/C

Reply
carin 9 januari, 2016 - 14:40

Frågan är varför det är lättare att tänka negativa tankar än positiva? Varför krävs det mer energi att tänka positivt än negativt.

Efter en oerhört tuff separation som upptagit hela hösten o de praktiska bestyren blivit avslutade häromdagen
så märkte jag då att alla gemensamma vänner med mitt ex försvunnit från facebook/instagram.
Ett helt gäng (vuxna människor) som jag umgåtts mycket med under de år förhållandet varade har gaddat ihop sig mot mig och på ett tydligt sätt markerat att de inte vill ha något med mig att göra och visat hur illa de tycker om mig. Alla har tagit hans parti. Jag är känner mig inte vatten värd. Det är inga jag kommer umgås med senare i livet så för den sakens skull spelar det ingen roll. Men självkänslan! Att alla suttit och pratat ihop sig och bestämt att de alla ska ta bort mig är verkligen en olustig känsla. Alla tankar om vad som egentligen har sagts om mig.

Tårarna kan inte sluta rinna. Det som skulle bli ett nytt år och en ny start känns som en enda stor tomhet. Några tips på hur jag ska hantera detta? Hur kan jag inte tänka negativa tankar om mig själv när människor tar tydligt avstånd ifrån mig?

Reply
Charlotta 9 januari, 2016 - 15:06

Hej carin, välkommen hit! Först och främst så krävs det inte mer energi för att tänka positiva tankar, det handlar bara om ovana. Tvärtom så höjer positiva tankar din energi medan negativa tankar sänker den. Att det känns svårt handlar om ovana, att de flesta från barnsben har fått höra att man inte ska göra sig viktig, ”eget beröm luktar illa”, man ska inte ”slå på sin egen trumma” osv i all oändlighet. Vi är med andra ord ruskigt välutbildade i att sänka oss själva och höja andra och det är dags att det blir ett slut på det om vi vill ha en chans att må bra.

Angående dina före detta kompisar som nu valt bort dig till förmån för ditt ex så drar du en massa slutsatser som du egentligen inte vet något om. Okej, de är flera som har tagit bort dig som vän, men du har ingen aning om ifall de faktiskt har pratat om dig eller gemensamt bestämt att ta bort dig. För mig låter det högst osannolikt att det skulle vara ett gemensamt beslut, jag skulle snarare tro att ditt ex kan ha sagt något om hur han känner sig som fått dem att var och en fatta beslutet. Det faktum att du utgår från att det är en konspiration mot dig antyder att du redan har väldigt låga tankar om dig själv och att självkänslan är allt annat än på topp.

Glöm dem så fort du bara kan och lägg din energi på att bygga upp dig själv och ditt eget liv så som du vill ha det, helt oberoende av vad alla andra människor gör eller skulle kunna tänkas tycka. Andras åsikter är inte relevanta för dig, dina egna åsikter är det som betyder något, fokusera på det istället. Ta dig tid att ta reda på vem du egentligen är nuförtiden, vad du vill, vad du tycker och vad som gör dig glad.

Kom ihåg att människor kan få tycka eller säga vad som helst om dig för det är du som bestämmer vad du släpper in i ditt liv. Du behöver inte lyssna, du behöver inte ta åt dig, du kan bara avfärda deras åsikter med att det är okunnigt struntprat och låta det passera utan att påverkar dig. Den makten har du, utnyttja den!

Du undrar hur du inte kan tänka negativt om dig själv när människor tar avstånd från dig. Och jag undrar varför andras agerande överhuvudtaget skulle påverka dina egna tankar om dig själv? Varför skulle du ge dem den makten?
/C

Reply
carin 9 januari, 2016 - 16:49

Tack för att du tar dig tid att svara!

För mig känns det lika illa om det är ett gemensamt beslut eller ett beslut som var och en kommit fram till. Kan hända att mitt ex tryckt på att han gärna vill att de ska plocka bort mig. Men det är bara mina spekulationer. På ett sätt hade det känts skönt om det kom som uppmaning från honom istället för att var och en tagit beslutet. Han är ganska manipulativ som person så det kan mycket väl vara så att han tryckt på att de ska ta bort mig. Men samtidigt är det vuxna människor och jag anser väl att man lämnade grupptrycksstadiet när man var 15.

Du har helt rätt i att jag måste glömma dom och gå vidare i mitt liv. Det bara kändes som en käftsmäll stunden då jag upptäckte det och jag kände mig ensam, utstött och illa omtyckt. Jag ska försöka tänka på det du skriver, att jag har makten att bestämma vad som påverkar mig, men trots det, är man ju bara en människa med känslor. Det är svårt att sätta upp denna muren mentalt. Får försöka träna på det.

Reply
Charlotta 9 januari, 2016 - 17:19

Jag förstår att det smärtar i stunden och att det känns svårt, knepet är att inte fastna i den känslan. Meningen är inte alls att du ska sätta upp en mur utan bara värdera dina egna åsikter om dig själv så mycket högre än deras. Varför ska du tro att just denna handfull människor i världen är de som är bäst skickade att bedöma ditt värde? Lita på dem som säger att du är en fantastisk person istället. 🙂 Ge de åsikterna din energi och ditt fokus och håll det som ditt rättesnöre istället. Om det hjälper dig så föreställ dig att de här personerna inte förstår bättre, att de är osäkra och lättpåverkade och inte vågar ha egna åsikter utan vänder kappan efter vinden, om det gör det lättare att inte bry dig om vad de säger, tänker och gör, så tänk dig att deras åsikter är irrelevanta för att de är okunniga och oförmögna att vara genuina och empatiska. Använd de verktyg du har för att gå vidare, så länge det fungerar för dig.
/C

Reply
StB 9 januari, 2016 - 20:37

Hejsan, jag gaar runt med nästan identiska känslor som ’Carin’. Är ocksaa i stadiet i/efter en separation. Hos mig kom det dock inte plötsligt utan jag hade en väldigt nära väninna som för ca. 1 aar sedan blev obehagligt ”close” med min man, även om de sade att där inte var ”naagot”, men jag var saa osäker paa min mans bindning till mig och jag var saa färvirrad äver att hon gick ”äver till fienden” att (jag gär en otroligt laang historia kort) smällde av ett par gaanger och till sist sade upp vänskapen med väninnan. Saa daa var hon bara min mans väninna efter det. Min man gjorde sig aldrig besväret att staa paa min sida, försäkra mig om vaar bindning/relation utan framhärdade ihärdigt att det var jag som var barnslig. Detsamma gjorde hon. Sedan fanns det ett vänpar som även jag ”skaffade” aat oss, men som efter ca. 2 aar inte orkade med vaara problem (det fick jag enbart reda paa därför att jag konfronterade dem med varför de bettedde sig lite konstigt/tog avstaand), men sedan odlade min man vidare kontakten med den andre mannen, och det var IGEN jag som var the boogiewoman. Hon som fraagar vad det är fraagan om, varför vi som familj inte är ok, men min man tydligen är. De fick aldrig tummen ur att fära ett samtal med oss om den olyckliga konfrontationen, utan det var jag som smällde av igen. Jag led fruktansvärt av allt detta. Och… jag lider fortfarande – 1-2 aar senare! Min exman har anmält vaar son till skidskola tilsammans med min tidigare väninna och han firar nyaar med det tidigare vänparet, och odlar/intensifierar dessa kontakter. Jag känner mig grundsviken av – min man innerst inne. Jag vill bara säga till Carin att jag förstaar precis vad hon brottas med. Jag brottas med mig själv jättemycket i detta ämne och finner ingen ro. Jag aar en väldigt rättviseskipande människa saa det kanske är därför jag inte kan försonas med denna situation/inte kan laata den vara, utan slaar mig själv i huvudet med den hela tiden. Även jag kör runt i självkonstruerade illa tankar, dvs. saker som jag tror att de tänker om mig. Jag har föreställt mig deras tankar värre och värre och hittar inte ut…! Om min man bara ocksaa hade kapat vänskaperna med dem, men han odlar/utvecklar dem (det lustiga är att han själv har sagt ”vem ska jag annars träffa”. Det är ju jätteynkligt egentligen – det är en av de mest uppmuntrande insikterna jag har haft i saken). Jag känner mig jätteorättvist behandlad och irriterar mig saa in i bomben paa tt jag har varit ett avsmällande monster istället för att vara kall/likgiltig/suverän. Jag har vispat ner mig själv i ett träsk som jag liksom aldrig kommer ur därför att jag 1) inte kan ändra vad som har hänt och 2) inte faar naagon upprättelse fraan alla dem och 3) förstör mina dagar och spiller min tid med att frustrerat föreställa mig vad de tycker om mig och pratar om mig. Förstaar nog precis hur ”Carin” har det.

Reply
Jenny 10 januari, 2016 - 14:28

Hej
Vilket bra och tänkvärt inlägg. Jag vet att jag är sådär hård mot mig själv och rent praktiskt förolämpar nog mig själv fler gånger om dagen. Jag är av naturen introvert och är tja van att ha en inre dialog där jag litar allra mest på mitt eget omdöme. Just nu är väl omdömet ganska hårt på många olika delar, men jag förstår att det är här jag måste börja. Men det är lite svårt känner jag och inget som kanske går över natten. Tack för det här inlägget.

Reply
Charlotta 10 januari, 2016 - 14:56

Tack för dina tankar Jenny! Jag vet precis vad du menar med inre dialog för jag har det precis på samma sätt och det är absolut inget negativt, grejen är bara att man ska säga snälla och uppbyggande saker till sig själv. 🙂 Men det är en träningssak och första steget är att bli medveten om tankarna.
/C

Reply
Lotta 10 januari, 2016 - 22:23

Hej igen Charlotta!
Som en uppenbarelse kom en tanke till mig då jag kollade på Oprahs program Belife!
När jag var 14-år träffade jag min första kärlek, jag hade då just avslutat min konfirmationsläsning och ansåg mig vara en trogen god kristen. Den här killen och jag var sedan tillsammans över 1 år! Efter skolavslutningen i 9:an skulle jag börja på gymnasiet i min hemstad å han skulle börja i en annan stad! Min pojkvän var med i något som kallas/kallades Sjövärnskåren och skulle åka på ett 3 veckor långt läger den sommaren! Han och jag firade vår 1:års dag ett par dagar innan han åkte! Planen var att jag skulle åka med hans föräldrar å hälsa på honom på lägret över midsommar det året! Men dagen då vi hade varit tillsammans 1 år och 10 dagar, drunknade han! Jag skulle precis fylla 16 år! Som trogen kristen i detta läget dog min tro då jag bett till gud en vecka tidigare och bett att vi skulle få vara tillsammans alltid! Inser just nu och ikväll att när Jonas drunknade , dog nog även jag! Alla mina relationer efter denna händelse gjorde mig klängig, svartsjuk och behövande. Har inte vågat be till gud sedan dess, trodde ju i min omogenhet att gud på något sätt straffade mig genom att ta Jonas ifrån mig! Jag har inte fått ene enda relation att funka sedan, alltså kärleksrelation ! Jag är idag 48 år och väldigt spirituell men om någon frågar om jag är kristen säger jag blankt NEJ! Ser ju nu var en stor knut jag haft hela livet sitter, kanske är det så att jag måste förlåta både mig själv ( trodde det var mitt fel) och Gud för Jonas död! Men hur gör jag det? Hur släpper jag en känsla/tanke jag inte ens visste fanns? Det känns iof jätteskönt att skriva detta just nu, hur får jag hela knuten att släppa?
Tacksam för svar! Med vänlig hälsning, Lotta

Reply
Charlotta 10 januari, 2016 - 23:00

Hej igen Lotta, tack för att du delar din upplevelse! Ja du, det var en uppenbarelse som heter duga. Att uppleva något sådant i en sådan känslig ålder, och sedan lägga locket på och i det närmaste glömma bort det under större delen av livet kan säkert vara fullt tillräckligt för att ställa till en hel del oreda i både kropp och själ. Jag tror inte att det finns en slump utan jag tror att saker och ting händer av en anledning, så det första jag vill uppmana dig till är att inte ångra att du inte kommit på det tidigare eller på annat sätt skuldbelägga dig själv. Det som hände var självklart inte ditt fel, men det har påverkat dig, förmodligen väldigt djupt, och det är de tankarna du ska börja umgås med.

Hur känns det att tänka på det som hände? Vad skulle du vilja säga till den 14-åriga flicka du var då om du hade kunnat gå tillbaka och stötta henne i den stunden? Vad skulle du vilja säga till Jonas om du kunde få ett samtal till med honom? Skriv gärna ner samtalen du skulle haft när du väl kommer så långt. Tillåt dig också att fundera på vad du tog med dig från upplevelsen och precis hur det har påverkat dig, vilka tankar, vilka val, vilka begränsningar, vilka rädslor och vilka beslut har sitt ursprung i den händelsen?

Det här kommer att vara en process i flera steg där du förmodligen kommer att uppleva det som att du skalar en lök av känslor och tankar. Låt det ta tid och tillåt dig att bli ledsen och glad omvartannat om det är där du hamnar, kanske finns det många känslor som behöver luftas innan du är redo att lägga händelsen till ro. Börja nysta så finns jag här om du behöver guidning på vägen. Kram!
/C

Reply
Lotta 10 januari, 2016 - 23:33

Tack, Charlotta för ditt snabba svar! Ja, det finns massor med känslor som jag bara stängde av i och med den händelsen!
Mina föräldrar (av den gamla skolan) sa att nu pratar vi inte mer om detta! Å så blev det, tyvärr!
Sitter här nu med tårar ögonen och en stor klump i magen. Inser ju med förnuftet att det inte var mitt fel att Jonas drunknade och idag kan jag även se det känslomässigt. Trots tårar och klump känns det lite lättare, skönt!
Jag vill verkligen tacka dig för att du kan stötta mig under processen för detta delar jag nog inte med någon vän. Känns som det är inget jag vill tynga en vän med!
Några veckor innan skolavslutningen åkte Jonas till Köpenhamn med sin klass på resa, vad jag förstått långt efter så var han tydligen tillsammans med en tjej i klassen på den resan. Något jag också förträngt. Visste inget när han dog, hon ansåg sig tydligen som hans flickvän! Men jag tänker att han hade massor med tillfällen att avsluta med mig om han velat, men det gjorde han inte. Vi hade ju också planerat att jag skulle komma över midsommar med hans föräldrar! Kanske har det lagt grunden till min framtida svartsjuka!
Är notoriskt livrädd för otrohet, skulle aldrig vara det själv. Har därför levt själv i över 14 år nu. Är så otroligt rädd för att bli lämnad, det känns som hela jag går sönder. Har haft relationer efter Jonas och nästan varje gång har det varit otrohet inblandat. Den enda som inte var otrogen , vad jag vet, lämnade jag paradoxalt! Anser att otrohet är den ultimata synden, det är att svika på det mest vidriga sätt! Det gör så ont i hela kroppen och själen när jag råkat ut för det!
Otrohet är ju en sådan faktor man inte kan styra över i en relation, därför avstår jag hellre än utsätter mig för det igen! (Jisses, nu lossnar det minsann) Jag vågar verkligen inte lita på män! Usch vilken jobbig insikt, vill ju inte leva ensam!
Vad jag vill egentligen är att leva med en man som vill leva med mig!
Nä, nu klarar jag inte mer ikväll! Tack för hjälpen snälla Charlotta, så skönt att det finns en medmänniska som lyssnar och tar sig tid!

Reply
Charlotta 11 januari, 2016 - 11:02

Nu när du vet hur ditt mönster ser ut och var det kommer ifrån har du alla möjligheter att förändra det, så oroa dig inte över att resten av livet behöver bli så som det varit hittills. Om du ständigt, medvetet eller omedvetet, går och oroar dig för otrohet och tänker att det vill du inte vara med om, så är det precis den typen av energier du drar till dig. Universum är väldigt dåligt på att tolka ”inte”, utan det som går igenom är otroheten och så får du det du har bett om, gång på gång. Så börja att fokusera tankarna kring det du vill ha istället, trohet, ärlighet, hängivenhet, förståelse, kärlek, partnerskap och lojaltitet så kommer du att börja dra till dig det framöver. 🙂
/C

Reply
Lotta 11 januari, 2016 - 12:49

Tack, Fantastiska Charlotta för dina kloka ord och insikter!

Reply
Charlotta 11 januari, 2016 - 12:58

🙂

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI