Home Personlig utveckling Besvikelser – blir du bättre eller bitter?

Besvikelser – blir du bättre eller bitter?

by Charlotta

Hade jag vetat hur man gör att för att leva ett liv utan motgångar och besvikelser så hade ni bloggläsare varit de första att få reda på det, men den typen av kunskaper besitter jag tyvärr inte. Eller nej förresten, jag måste nog faktiskt ändra mig eftersom det är min fasta övertygelse att vi alla utvecklas till klokare, lyckligare och mer harmoniska människor just genom motgångar och besvikelser. Så att önska att ingen ska behöva uppleva det vore detsamma som att önska att alla ska sluta utvecklas och för resten av livet stå kvar på exakt den mognadsnivå de befinner sig just nu, och så illa önskar jag ingen.

Motgångar och besvikelser är alltså det som gör att vi utvecklas och mognar till mer harmoniska människor, men det finns en hake. Man måste tillåta det! Utveckling och mognad är inget som händer av sig själv utan en process som man måste vara delaktig och engagerad i, och ibland även själv driva. Att i motgångens nederlag och besvikelse våga stå kvar och känna efter precis hur jävligt det känns, att analysera var känslorna kommer från, hur de hänger ihop, vilka minnen de framkallar, var i kroppen det gör mest ont när man tänker på det som hänt och slutligen försöka lista ut vad all den informationen försöker säga, är inte ett jobb för veklingar. Tvärtom är det en uppgift som kräver stort mod och stor uthållighet, men som också ger stor lön för mödan.

Man blir inte starkare, klokare, lyckligare, ödmjukare, tryggare, självsäkrare, mer harmonisk, mer förstående eller mer insiktsfull av att åka gräddfil genom livet, de egenskaperna får man som belöning för att man tagit sig igenom motgångar och besvikelser.

Alternativet? Att bli bitter.

/Charlotta

16 comments

StB 20 juli, 2015 - 08:51

Hej, jag undrar huruvida det är ok för en partner att säga precis nästan alla de saker du skriver här på din blog, till sin partner? Vad är skillnaden mellan coach och partner? Jag vet för mig, var gränsen går – och den är rätt snäv. Jag känner att jag inte orkar höra coachtips från min partner utan jag vill att han ska krama mig när jag är ledsen och vara där för mig. Och om jag ska gå någon självutvecklingsväg, så ska det vara på mitt initiativ. Men att höra dessa ting från den man är gift med det är faktiskt rätt destruktivt, fruktansvärt osv. Till exempel om man har upplevt något traumatiskt och ens partner ger en coachingtipps istället för att hålla om en och säga ”Det var helt fruktansvärt för dig, jag vet det. Jag önskar att du inte hade behövt uppleva det.” eller något i den stilen.
För mig att se finns det perioder då man är mottaglig för självutvecklingstipps och perioder då man måste få lappa ihop sig först.
Finns det någon som sitter i samma sits, finns det några kommentarer? Jag vet inte om jag är psykopat eller om min man har gått amok i coachingvärlden och inte kan skilja på hemma och borta. Jag är väldigt ledsen och förvirrad. Är det ok att bli coachad av sin man? Men inte hållen i armarna?

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 11:04

Utbildar man sig inom en seriös organisation, som t ex ICF där jag har fått min utbildning, så får man lära sig ett antal etiska regler som man ska hålla sig till för att få vara en del av organisationen. En av de reglerna säger att man ska undvika att professionellt coacha närstående, och som närstående brukar man räkna familj, nära släktingar och vänner. Anledningen till detta är att det är omöjligt att vara objektiv i en coachingrelation med människor man känner så väl.

Hur man ska förhålla sig till sin partner är inget som finns reglerat, men samtidigt är det något som de flesta lär sig väldigt snabbt. Använder man coachingmetoder på sin partner så står man snart utan partner, relationer fungerar inte på det viset helt enkelt. Att hela tiden mötas av coaching och verktyg istället för medmänsklig värme och omtanke blir som att sätta upp en tjock vägg med pansarglas mellan två människor. Det finns inge kontakt längre, känslorna når inte fram och kommunikationen blir steril.

Det är absolut inte dig det är fel på som reagerar på att det här inte känns bra, utan jag tror faktiskt du kan ha rätt när du undrar om din man har löpt amok i coachingvärlden. Kanske har ingen förklarat det här för honom eller kanske har han inte förstått vikten av det. Det är lätt att som ”nyfrälst” (om du tillåter uttrycket) tro att man kan lösa alla problem med de verktyg man precis har lärt sig och då kan det vara svårt att förklara för vederbörande att verkligheten ser annorlunda ut.

Har han någon handledare under sin utbildning så kanske du skulle kunna kontakta den personen och förklara situationen?
/C

Reply
StB 20 juli, 2015 - 11:23

Jag har ringt upp ledaren och ”skällt ut honom”…
Han var och är väldigt trevlig (jag tog en prova-på-helg där 2013, men bara för att min man pressade mig) och säger att han uppmuntrar sina deltagare till psykologbesök om det är nödvändigt (det frågade jag specifikt, för jag skulle bli väldigt arg om de på deras helger tar tag i ting som man egentligen skulle söka ”traditionell hjälp” för). Det är ingen utbildning – det är en grupp människor som träffas flera helger genom 1,5 år, sitter i ring, mediterar, masserar varandra, kramar varandra, binder för ögonen i 17 timmar, pratar med träd, luktar på varandra, ser varandra i ögonen, gör drömresor, andningsresor, sätts på en het stol och ska svara på frågor, gräver i deras barndom, läser en massa extremt svåra böcker (tysken Hüther, schweizaren Widmer tror jag han heter – sistnämnde jobbar t.ex. med LSD…, Daniel Stern osv.). Jättesvåra böcker. Pratar om allestädes kärlek – älskar varandra, tar varandra som de är, ÄR KÄRLEK. De betalar tiotusentals kronor för det.
Det är ganska hemligt det hela. Min man berättade länge nästan ingenting. Han var helt färdig efter helgerna (trevligt att få hem en man som är helt platt).
Jag vet att jag låter som en bitter kärring. Jag är fullständigt medveten om det.
Men hur tror du det känns att vara hon som sitter hemma? Som aldrig får en kram.
?
Om hon är som jag flippar hon ut. Flera gånger. Ja ok – då kan jag ju läsa din blogg om att känna istället för att agera, inte sant..? Visst. Ok. Men vet du, man är bara människa, och i vissa situationer reagerar man utan att tänka på konsekvenserna.

Jag blev inbjuden till en fest, där min man presenterade mig för tre kvinnor. Bara med namn. Jag flippade nästan ut för jag måste själv räkna ut att det var kursdeltagare. Så står han bara där och tittar på mig. Säger inget mer. Och jag känner att de vet vem jag är, och vet nog en del om mig, står och tittar med sina frälsta långa blickar, och jag har ingen aning vem de är. Det är inte fair!

Jag har sorterat det med kurshelgerna nu och tänker att de kan sitta och krama varandra. Och tycka att min man är fantastisk. Men det verkliga livet är något annat. Jag tycker det är farligt när man kommer ut från en sån helg och säger ”herregud, hela min arbetsplats är full av egos”. Du, min vän, hela världen är full av människor som INTE tar dina kurser, det är helt vanliga Svenssons som går till jobbet, älskar sina barn och har kul där de kan, och om du bara ser deras Ego’n, så är det förmätet av dig.

Jag vet hur jag låter. Tack för ditt svar. Du ska vara ärlig. Jag är verkligen förvirrad.

Reply
StB 20 juli, 2015 - 11:28

Förresten, det är ingen utbildning – det är något de gör för sig själva.

Däremot ska han påbörja en NLP-utbildning till hösten. Den tar ett år och han är borta en helg i månaden. Jag har varit mycket skeptisk. Jag sa till honom att jag inte tycker han ska ta den. Att jag är rädd att han ska analysera mig och ”manipulera” mig med sina nya kunskaper. Han blev jättesur och besviken över att jag inte har förtroende.
Tja. Så då sa jag att om du vill är det klart att du ska ta utbildningen.
Jag kan ju inte förbjuda honom något.
Inne i mitt simpla hjärta skulle jag önska att han struntade i flera steg i den riktningen just nu, köpte en stor bukett blommor åt mig och sa nu åker vi och tältar med lillgossen eller något.
Men istället ska jag lära mig att vara lycklig för då kanske vi blir lyckliga tillsammans.
Vad ska jag göra…retorisk fråga. Det kan ingen svara på så klart.
Jag vet inte om det som vi genomgår är ok (och kanske till och med en fantastisk chans) eller om det är helt crazy jag ska dra in mina antenner och gå min väg. Jag har ingen aning. Jag brukar ha magkänsla annars men jag har blivit helt osäker. Ingen susning.

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 11:59

Det låter som om du är ärligare med mig om vad du känner för hans kurs än vad du har varit med honom, stämmer det? Har du berättat allt det du berättar här om hur hans beteende får dig att känna dig och vilken effekt det har på ert äktenskap? Verkligen förklarat, inte bara anklagat eller gett vinkar? Har du inte det så tycker jag du ska göra det, så tydligt att det inte råder någon tvekan om hur du upplever situationen och vad som står på spel om han fortsätter som han gör. Inte säga det som ett hot eller ultimatum, utan bara förklara hur du ser på det.
/C

StB 20 juli, 2015 - 12:01

Sista kommentaren nu:
Det hela går naturligtvis ut över vår son också.
Jag är egentligen övertygad om att jag är en fantastisk mamma.
Jag ger vår son rötter så gott jag kan, och stora stora vingar. Jag är allt annat än en helikopter.
Den teoretiska kunskapen som min man har fått om barn, utveckling osv – du vet – blir applicerad hemma. I form av tvivel, rynkad panna, frågetecken, bekymring – t.ex. blir jag ombedd att ta hand om vår son medan jag är på semester med honom. Cirka 15 gånger. Och att jag ska sitta och läsa med honom, vara närvarande, inte fara runt och ordna hushållet, måla med honom osv. Jag ska inte be honom ta bort tallriken efter att han har ätit därför att det är diktat istället för att han hjälper till av egen fri vilja (ungen är 3…).
OK. Jag hör vad du säger (ja, även jag vet vad giraffspråk är).
Men detta kommer från en man som spottar av ilska när lillen gör i blöjan istället för att gå på toaletten, som när han vill till mamma t.ex. klämmer honom om bröstkorgen eller magen i vrede (en gång fick han röda märken). Jag säger för det mesta inget – för jag antar att han skäms. Att han känner vrede och frustration mot mig och tar ut det över vår son.
Men ja – det mesta lätta, roliga och naturliga är borta.
Allt har blivit teori från böcker och kurser.

Coachen 20 juli, 2015 - 12:18

Nej, jag vet inte vilken teoretisk kunskap din man fått om barns utveckling, men den verkar vara helt uppåt väggarna utifrån vad du berättar. Om du är rädd att er son far illa så måste det naturligtvis väga tungt i ditt beslut om hur du ska gå vidare.
/C

Coachen 20 juli, 2015 - 11:56

Med utgångspunkt från det du berättar så låter det inte som den mest seriösa kursen. Det förvånar mig inte alls att det finns den typen av kurser, men kanske ska du ifrågasätta att din man söker sig dit, kanske säger det en del om hans personlighet och värderingar, och kanske visar det sidor av honom som du inte uppskattar eller vill ha i ditt liv?

Jag förstår att du är arg och besviken och misstror det han håller på med. Har du bett honom sluta med kursen?
/C

Reply
StB 20 juli, 2015 - 12:03

Det är sista veckan nu. Dessutom säger han att detta är hans väg och jag kan inte stoppa honom. Att jag inte behöver gå samma väg, men att han har tagit steget och tänker gå vidare.

Coachen 20 juli, 2015 - 12:19

Då har du svaret där. Han kommer att fortsätta på inslagen väg, vill du fortsätta tillsammans med honom på den vägen? Annars finns det bara ett alternativ.
/C

StB 20 juli, 2015 - 12:09

Jag tror att jag har sagt allt till honom. En del var naturligtvis som anklagelser, skrik, tårar osv.
Men jag har även sagt att jag var avundsjuk (på kursdeltagarna och min f.d. väninna, på hans bästa väninna som också är NLPcoach och har gått alla kurserna), rädd för att mista honom, känner mig utesluten, känner att han sätter sig över mig – vi kan ju inte vara jämlika. Dvs. jag har identifierat och uttalat de djupaste känslorna (ja, en del har jag lärt mig…).
Sedan lättade det och jag borstade av mig det mesta dammet.
Men nu kommer det igen upp med att jag ska älska mig själv och nu är det som om droppen håller på att rinna ner i bägaren. Jag är rädd, men jag funderar på om inte det är droppen. Samtidigt som jag ju är rädd för att han egentligen är helt fantastisk, men att det är jag som är fångad i mina mönster, min konditionering, mina luftslott (mina uttänkta sanningar), mitt svart-vitt-tänkande och allt annat – så att jag om jag går ger uppe en helt fantastisk chans.

Coachen 20 juli, 2015 - 12:22

Det spelar ingen roll om han är fantastisk eller vansinnig, det som spelar roll är hur du mår och känner dig när du är tillsammans med honom. Får han dig att må bra och känna dig trygg och stark? Får han dig att känna att du är kapabel och klok? Känns det befriande och behagligt att komma hem till honom eller när han kommer hem till dig? Blir du glad över att se honom interagera med er son?
/C

StB 20 juli, 2015 - 12:33

Jag gläder mig egentligen alltid att komma hem till honom – det gör han inte alltid.
Han är egentligen en fantastisk pappa. Han är ansvarstagande och vill det allra bästa.
Jag har ofta ont i magen när vi diskuterar. Det har han också.
Kapabel och klok, trygg och stark? Nej. Men det är ju inte hans uppgift heller, eller??!!:-) har jag lärt mig.
Min magkänsla säger naturligtvis att en bra partner gör allt det du säger. Men kurserna säger ju att jag ska få mig själv att känna mig klok, stark, kapabel osv. Att det vilar på en själv… Du märker, man går i ring.

Coachen 20 juli, 2015 - 12:49

Nja, jag håller inte riktigt med dig där. Visst måste de egenskaperna komma inifrån dig själv från början, men din partner måste tillåta dem att komma fram och växa. Det spelar ingen roll hur klok och stark du egentligen är om din partner hela tiden får dig att känna dig dum och svag.
/C

StB 20 juli, 2015 - 12:34

Jamen om jag INTE går den vägen med honom, då kanske jag är en av alla miljarder ignoranta stackare som går och håller varandra i handen och inte fattar den högre meningen!!!?

Coachen 20 juli, 2015 - 12:53

Vem bestämmer vilka som är ignoranta? Att ha tillgång till kunskap men inte förmåga att använda den på ett bra sätt är också en sorts okunskap. Och vilket är värt mest, att må bra och vara lycklig och tillfredsställd eller att betraktas som upplyst av en liten skara människor?
/C

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI