Home Personlig utveckling Det psykologiska arvet du kanske inte är medveten om

Det psykologiska arvet du kanske inte är medveten om

by Charlotta

När man är vuxen har man förmånen att kunna styra över sitt eget liv, att fatta egna beslut och göra egna val utifrån vad man själv vill och tycker är rätt, i alla fall är det vad man intalar sig. I själva verket är det ofta lite si och så med den saken. Inte nog med att vi dagligen påverkas av media och andra intryck utifrån, vi lever dessutom ofta med en konstant inre påverkan som kan vara minst lika stor.

De vanor, regler, strukturer och föreställningar som var en del av vår barndom sätter ofta väldigt djupa spår. Det vi lär oss när vi är små har en tendens att bli till sanningar som följer oss långt upp i åren, ofta genom hela livet om man inte medvetet bestämmer sig för att aktivt förändra sitt förhållningssätt.

Det som var en del av barnets värld när barnet för första gången lärde känna världen har en ojämförlig förmåga att etsa sig kvar som grundläggande sanningar om hur allting fungerar, hur man ska göra och om vad som är rätt och fel.

En del av det man får med sig är resultat av tiden man växte upp under, de trender och ideal som rådde då, men en stor del speglar också vilka begränsningar ens föräldrar hade. Vilka tankar och svårigheter de brottades med, och vilka sanningar de i sin tur ”ärvt” från sina föräldrar.

En del av det arvet kan säkert fortfarande vara till hjälp och nytta, men en stor del är med all sannolikhet inte relevant längre. Dels på grund av att tiderna förändrats men också på grund av att våra föräldrars begränsningar handlade om dem och inte om oss.

Om du blev överbeskyddad av dina föräldrar så är risken stor att det har lett till att du dragit slutsatsen att världen är farlig och opålitlig, när det i själva verket handlade om att dina föräldrar var ängsliga eller hade kontrollbehov.

Om du aldrig fick den kärlek du behövde som barn så har du kanske vuxit upp med känslan av att du inte är värd att älskas, inte värd framgång eller inte värd att få må bra, när det egentligen bara handlade om dina föräldrars oförmåga att visa känslor.

Som barn kan man inte se detta men som vuxen har man förmågan att byta perspektiv och se sina föräldrar som individer och inte bara som föräldrar. Individer med samma typ av problem, rädslor och begränsningar som man själv har och som alla andra har.

Som vuxen har man också möjligheten att ge sig själv tillåtelse att ogiltigförklara de regler, sanningar och föreställningar som det inre barnet växte upp med men som inte är gynnsamma för det fortsatta livet, och istället acceptera att det är okej att gå bortom dem och fortfarande vara trygg.

Dina föräldrars begränsningar ska inte gå i arv, du har säkert nog med dina egna. Tillåt dig att se världen för vad den är idag och att lämna gamla, inaktuella sanningar bakom dig. Tillåt dig själv att vara fri att vara den du är, istället för att leva med dina föräldrars brister och begränsningar.

Din uppgift är inte att bevara det gamla bara för bevarandets skull, din uppgift är att leva det bästa liv du kan leva som den bästa människa du kan vara när allt det onödiga och felaktiga skalats av och lagts åt sidan.

/Charlotta

4 comments

Lenni 4 mars, 2019 - 23:49

Jag kan tycka att det är en sorts terapi för mig att få uppfostra egna barn. Arbeta med det jag har med mig sedan barndomen, omvandla det, plocka bort det ena och tillägga något jag gillar. Utveckla vidare det jag uppskattar från mina föräldrars uppfostran. Blåsa liv i det, få det att glänsa. Det är så läkande, så trösterikt, så utvecklande! Att uppfostra små människor är ingen lätt uppgift, ofta får man ganska få försök innan något beteende/reaktion etsat sig fast, och sedan kan det bli tufft att förändra det. Men jag älskar att samarbeta med barnen och bjuda in dem till gemensam konsensus. I mitt barns hälsobok står det ”ge dina barn kärlek, ord och regler”. Tänker på det ofta.
Ha en underbar dag, Charlotta!

Reply
Charlotta 5 mars, 2019 - 08:25

Tack Lenni för din reflektion. Så intressant att läsa inte minst för att precis det du beskriver är en av de stora anledningarna till att jag inte kan tänka mig att få barn, jag vill inte gå igenom hela den processen det innebär att växa upp och bli vuxen en gång till. Jag önskar dig en fin dag!
/C

Reply
Lenni 5 mars, 2019 - 11:48

Ja, det stämmer nog väldigt bra som du skriver – växa upp och bli vuxen en gång till… Jag fokuserar mest på den första delen, att växa upp tillsammans med mina barn. Som ung fick jag nämligen bli vuxen och mogen på väldigt kort tid (sedan var jag ganska lillgammal sjäv, men ändå), och har agerat förälder åt mina egna föräldrar. Länge tänkte jag att jag inte orkar/vill/klarar av att ha egna barn pga. det, för jag vet hur utmattande föräldraskapet är. Men så kastade jag mig in i det, igen, fast med andra människor – och jag är tacksam. Växer upp som det barnet jag inte fått lov att vara, och som förälder. Lätt är det inte, men vem sa att det skulle vara det 🙂
Tack för dina texter! ❤

Reply
Charlotta 5 mars, 2019 - 12:22

Det låter härligt, så fint att du kan ta till vara på upplevelsen på det sättet.❤
/C

Reply

Lämna ett svar till Lenni Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI