Home Personlig utveckling Din reaktion avgör hur andra behandlar dig

Din reaktion avgör hur andra behandlar dig

by Charlotta

Man skulle kunna tycka att alla människor instinktivt borde förstå vad som är okej att göra mot någon annan och vad som inte är okej. Man skulle kunna önska att alla kände på sig och bara visste vad som är socialt acceptabelt och vad som räknas som god ton i olika situationer.

Man skulle kanske till och med kunna hoppas att människor besatt en viss förmåga av tankeläsning, i alla fall ibland, så att de spontant förstod vad som förväntades av dem utan att någon behövde berätta det.

Men nu är det inte så verkligheten ser ut, för i verkligheten är det i många fall nödvändigt att tydligt informera andra om vad vi förväntar oss av dem, vad vi vill att de ska göra och hur vi vill bli behandlade.

Trots att det i vissa fall kan tyckas självklart hur man bör agera så är det inte det för alla, och då hjälper det inte att gnissla tänder och bita sig i tungan av återhållet missnöje och frustration, vill man ha en förändring så måste man säga ifrån.

”Det ska jag inte behöva säga, det borde han förstå av sig själv!” och varianter på samma tema, kan vara en av de vanligaste orsakerna till konflikt och missnöje. Istället för att säga vad man tänker, accepterar man situationen under tyst protest och lägger hela skulden på den som borde förstå.

Samma sak med olika varianter av ”Hur kan hon göra så här mot mig?”. Det enklaste svaret, som ofta också är det bästa, är ”Därför att du tillåter det.”

Om du upplever att människor inte behandlar dig med den respekt, omtanke eller kärlek du förtjänar att behandlas med, så är det din uppgift att uppmärksamma dem på det och göra klart för dem var det brister och hur du vill ha det istället.

Genom att tillåta andra att behandla dig illa så visar du indirekt att du accepterar beteendet och därmed ger dem grönt ljus att fortsätta som de gör. Även om du inombords kokar av ilska eller gråter av smärta så ändrar inte det något så länge du inte utåt visar att du kräver en förändring.

Enklaste sättet att visa det är genom att säga det, att förklara vad du menar och att sedan agera i enlighet med det. Som exempel kan vi ta en person som alltid kommer försent. Tala om hur det påverkar dig, din planering och din dag att behöva vänta, och säg att du inte accepterar att personen slösar med din tid på det viset. Händer det igen efter det så väntar du inte utan går därifrån eller gör det ni skulle gjort på egen hand istället när tiden passerats.

Människor behandlar dig i allmänhet inte som du förtjänar att behandlas utan som du tillåter dem att behandla dig. Det är alltså du som bestämmer reglerna som gäller för hur du vill bli bemött. Det är du som sätter gränserna för vad som är okej och när du börjar känna dig utnyttjad eller illa behandlad.

Men det finns förstås också förtjusande undantag, människor som är lyhörda och omtänksamma av naturen och som läser andra människor som öppna böcker. Har du sådana personer i ditt liv så värdesätt dem!

/Charlotta

21 comments

Hanna 22 juni, 2016 - 09:52

Tack för rader. Jag undrar hur man får en person i en närhet/släkt ( det är inte en sambo) som ständigt ställer frågor. Jag kan säga till detta, sakll göra det nu, för det tar mycket av min energi när jag är låg, trött m.m.. Varför ställer en människa frågor hela tiden. Frös du? Gick det bra idag? Fick du sålt något? har du kommit långt i arbetet? Ordnade det sig? Är du trött? Vet du var xx är? Vad har XX gjort idag? Sedan allt rapporterande vad alla andra gör. Jag svara jag vill inte veta vad alla andra gör, jag vill endast de skall vara glad och lyckliga. Berätta inte detta för mig. I dessa situationer fungerat att jag sagt ifrån. Men inte vad gäller frågandet?

Reply
Charlotta 22 juni, 2016 - 10:11

Det där kan vara lite knepigt eftersom sannolikheten är stor att personen frågar av omtanke, för att den bryr sig och vill att du ska känna det, och också för att personen vill känna sig delaktig i ditt liv. Men tyvärr är det ju inte så du upplever det. Att vara alltför rak och tydlig i ett sådant läge kan upplevas som mycket sårande, så det bästa vore nog om du kan linda in det lite. Kanske kan du säga att du förstår att det är av omtanke och intresse men samtidigt förklara att frågorna stressar dig och föreslå att personen väntar med frågor tills du berättar själv? Du får nog också kompromissa lite och börja berätta mer av dig själv så att personen får möjlighet att känna sig delaktig i ditt liv, och känna att du inkluderar den.
/C

Reply
Hanna 23 juni, 2016 - 09:49

Tack för dit svar. Så är det nog att personen bryr sig och jag tar det lite fel. Personen vill vara delaktig i mitt liv. Var lite mer öppen själv. Ja. 🙂

Reply
Anonym 1 augusti, 2020 - 17:54

Jag har haft samma problem med frågvisa människor, så till den grad att jag började gå omvägar för att slippa möta dem. Jag har hela tiden förstått att det berodde på omtanke, men det är lika obehagligt, stressande och irriterande ändå! Jag har varit väldigt öppen med mig själv, men ju gladare och öppnare jag varit desto mer frågor får jag – suck!

När det gäller att säga ifrån när man blir illa eller orättvist behandlad så har jag alltid haft lätt för att ryta till. På en del funkar det, men andra blir bara mer triggade av det och fortsätter ännu mer & värre… Vad gör man när man möter någon som anser att man förtjänar det och vägrar visa respekt som medmänniska?? Jag har försökt lämna stället/situationen, men inte heller det respekteras! Det kan vara främlingar, ytligt bekanta eller någon man är i beroendeställning till.

Reply
Charlotta 1 augusti, 2020 - 18:04

Jag anser att du gjorde helt rätt som lämnade situationen. Om människor inte allt är mottagliga för att man sätter gränser och på olika sätt visar/talar om när de går för långt finns det i slutänden inte mer man kan göra än att avlägsna sig själv från situationen. Hur menar du att det inte respekterades, hindrade någon dig rent fysiskt från att lämna platsen? För i så fall börjar det gränsa till övergrepp och om det fortsätter på en obehaglig nivå bör du polisanmäla.
/C

Reply
Emma 26 juni, 2016 - 13:45

Hej Charlotta!

Jag har tänkt en hel del på detta med att sätta gränser, men jag tycker att det är ganska svårt.
När jag skriver nu har jag en viss relation i åtanke, en relation där jag oftast känner att jag blivit och fortfarande blir sämre behandlad än vad jag förtjänar, men samtidigt, även fast jag inser att jag blir det, förstår jag inte riktigt hur jag ska förändra mina tankar angående relationen och hur jag blir behandlad för att se någon positiv förändring där jag slutar bli dåligt behandlad.
Så min fråga till dig är, hur (i tanken) ger man sig sjutton på att gränsen är nådd?
Och ska man bara släppa relationen, eller engagemanget man själv lägger ned på relationen, om ingenting förändras?
Är det, enligt dig, värt att hålla fast vid en relation till en person man verkligen bryr sig om, men som inte ser ens värde, eller bryr sig tillräckligt mycket för att förändra sitt beteende för att jag ska må bättre?

Och om man ska släppa taget om relationen, hur gör man det? Hur släpper man taget om någon?
Hur lägger man en relation som betytt mycket bakom sig, fast besluten om att det är det rätta, hur gör man?

Kramar
Emma

Reply
Charlotta 26 juni, 2016 - 15:48

Hej Emma, välkommen hit. Det är svårt att ge konkreta råd när jag inte vet mer om situationen så kan du vara mer konkret om vad du upplever så är det lättare att komma med specifika förslag. Generellt så vet du att du blir behandlad väl när du mår bra och känner dig uppskattad och värdefull. Huruvida man ska släppa en relation eller inte beror på omständigheterna, är det en nära anhörig som t ex en förälder så ska det för de flesta väldigt mycket till för att helt bryta kontakten, istället kanske man tänjer på sina egna gränser och accepterar mer än man egentligen mår bra av för att man värdesätter relationen och vill ha personen kvar i sitt liv trots allt. Är det å andra sidan t ex en väninnan eller pojkvän så är chansen stor att man kan träffa någon annan som man stämmer bättre ihop med trivs bättre tillsammans med. Min uppfattning är att man inte ska offra sig själv, sin lycka, sitt välmående och sin livskvalitet för någon annan. Det räcker inte att en person bryr sig för att en relation ska vara bra, båda måste vilja och kunna investera sig själv i relationen. Att släppa taget är en mental övning som börjar med att man bestämmer sig, att man förmulerar ett tydligt varför, och att man sedan står fast vid sitt beslut oavsett vad. Kram!
/C

Reply
Emma 26 juni, 2016 - 19:53

Hej igen, och tack för ditt svar!

Relationen jag pratar om är till min före detta pojkvän, och jag är medveten i hjärnan om att man kan hitta någon ny som man passar bättre tillsammans med. Men eftersom jag kände så starkt för honom har jag haft väldigt svårt att tänka tankar som att kontakten ska brytas helt och hållet. Därför har jag försökt att vara hans vän, vilket inte alltid gått jättebra eftersom han inte känner att han kan relatera till det själv. Jag har försökt att ta vänskapen väldigt långsamt framåt och hör inte av mig så ofta, i hopp om att han ska hantera det bättre och kanske överväger att en vänskap kanske inte vore så dumt. Men jag upplever gång på gång att det han nedvärderar mina försök till vänskap och inte alls håller på samma engagemang i sitt hjärta för denna vänskap som jag gör. Vilket återkopplas till det jag skrev innan att jag känner mig dåligt behandlad eller inte god nog.
Därför är jag övertygad i detta läge om att jag måste släppa taget, jag har försökt länge, men gång på gång vill mitt hjärta inte ge upp.
Jag vill bara göra det som är rätt för oss båda, det jag tror vi båda skulle må bäst av, och jag tror det handlar om att jag måste låta honom gå sin väg utan mig tjatandes och hoppandes på en vänskap.
Men efter man har beslutat sig för det, saknar jag friden inom mig i beslutet.
Varför har jag så svårt att ge upp på detta när jag själv vet hur dåligt jag mår av responsen jag får tillbaka från hans sida?
Jag vet att han bara försöker göra det som är rätt för sig, och jag tror han är så kall för att jag ska förstå att jag måste sluta. Men som sagt så saknar jag förmåga att gå vidare, jag vet verkligen inte hur man gör det.
Med vänlig hälsning, Emma.

Reply
Charlotta 26 juni, 2016 - 20:29

Jag misstänker att du inte är helt ärlig mot dig själv. Du intalar dig att du vill bygga en vänskap för bådas ert bästa, att det är av omsorg om honom, men någonstans djupt där inne tror jag att det handlar om att du egentligen vill ha honom tillbaka. Och så länge det är en del av planen, medvetet eller omedvetet så är det svårt att släppa honom. En annan aspekt av det hela som jag upplever som lite bekymrande är att trots att han är väldigt tydlig med att han inte är intresserad och inte ens behandlar dig speciellt väl så är du villig att ta det bara du får vara i hans närhet. Vad säger det om din självbild, din självkänsla och din självrespekt? Är du inte värd mer än så? Värd någon som väljer dig framför alla andra istället för någon du behöver tigga uppmärksamhet från?
/C

Reply
E 26 juni, 2016 - 21:56

Jag förstår din poäng. Jag antar att jag behöver öva upp min självbild och självrespekt lite bättre!
Den är troligen grunden till bättre relationer och även ett bättre mående.
Hur anser du att jag skulle kunna börja? Det är alltid skönt med en liten hjälpande knuff till starten!
/E

Reply
Hanna 6 juni, 2018 - 00:08

Jättebra skrivet!
Jag har svårt för min sambos bror. Hade jag kunnat undvika honom så hade jag gjort det. Brodern är 28 år och bor hos sina föräldrar. Han är mytoman, nästintill alkoholist, han är elak mot sina föräldrar speciellt hans mamma som är handikappad som knappt kan skydda sig själv. Det finns även en anledning att han inte får ha sin son.
Han har mer och mer varit elak mot mig utan anledning och han ska bli farbror till mitt barn. Det har hänt att jag någon enstaka gång har sagt ifrån mot honom och då blev han ”rädd”. Senaste gången kallade han mig för idiot bara sådär. Hur ska jag hantera honom?

Reply
Charlotta 6 juni, 2018 - 08:15

Hej Hanna, välkommen hit! Vad säger din sambo om sin brors uppförande? Ni behöver vara överens om hur ni ska hantera situationen, om du bestämmer en strategi på egen hand riskerar du att hamn i konflikt med din sambo eftersom det är hans bror och familj det gäller.
/C

Reply
Per 29 mars, 2019 - 09:46

Hej!
Tack för artikeln.

Reply
Charlotta 29 mars, 2019 - 10:11

Väl bekomme!
/C

Reply
Per 29 mars, 2019 - 10:05

Ville kommentera den. Det är så att det inte bara är omtänksamma och snälla människor som kan läsa andra människor som öppna böcker, utan ALLA kan och gör det. Även de elakaste. Skillnaden är bara den att den elake jublar av att håna personer efter att ha läst dem, och den snälla personen medkänner och försöker hjälpa istället. Tyvärr är det så att de flesta är just av den elaka arten, medan de snälla är väldigt få. Det beror på uppväxten. Eftersom de flesta familjer splittras, så växer barnen under tuffa förhållanden och lär sig att hela tiden vara på sin vakt, trampa på andra för att överleva. Höja sin prestige på andras bekostnad. Men även i de familjer som inte splittras så kan samma hända om föräldrarna inte lär barnen godhet, omtänksamhet osv. Och eftersom trenden blir att man ska nedvärdera andra för att synas själv, så uppfattas snällhet, godhet etc som en svaghet. Det är sorgligt, men så är det.

En annan sak jag ville säga är att det blir väldigt, väldigt, väldigt svårt för personen att sätta gränser efteråt, dvs när ett hån och orespekt redan skett. Det är möjligt, det kommer att ta tid, men antingen så måste man bli som ”de andra” i så fall, eller köra sin snälla linje och strunta i andra, och då gäller det att inte ta nära hjärtat när du ser att du blir mobbad. Grejen är att (nu drar jag väldigt skarpa gränser, men jag gör det för att förtydliga) de elaka människorna, hårda, tuffa osv. kan omöjligen ens börja bli mobbade. Just på grund av människornas förmåga att läsa av varandra. Så de behöver inte sätta några gränser. Allt syns från början. Det är de snälla som måste göra det eller inte göra det som jag sa ovan. Saken är dock den att även om du som snäll börjar sätta gränser, så kommer du ändå att uppfattas som jobbig av kollektivet, trots att det är de som är jobbiga. Men de kommer att säga det så medvetet, för de ser ju att du ändå inte är som de. Så är det.

Reply
Charlotta 29 mars, 2019 - 10:13

Välkommen hit Per och tack för dina tankar.
/C

Reply
Anonym 1 augusti, 2020 - 18:05

Per har SÅ rätt, det är detta som få förstår när de uppmanar mig att våga visa mig sårbar, våga tala om att jag blivit sårad av vad någon sagt osv.

Reply
Lisbeth 3 augusti, 2020 - 14:58

Hej!
Många människor, som inte har känt behov av att genomskåda sig själv och undersöka sina egna motiv eller rädslor på djupet,
tror många gånger på en ganska enkelspårig sanning och ser då bara det som som är gynnsamt ur egots perspektiv.
Om man försöker sätta gränser för en sådan familjemedlem, så blir man istället angripen och ifrågasatt.
Detta har jag själv erfarit under stora delar av mitt liv.
Människor som bara lyssnar på sina egna tankar och tar alla chanser att avbryta och ta över samtalet med sin egen tolkning,
de lyssnar överhuvud taget aldrig. De ser bara sin egen bild av verkligheten.
Jag har hittills inte lyckats sätta någon gräns så jag har vid detta laget gett upp, trots att jag vet att jag är duktig på att förklara saker.
Vill eller kan folk inte höra så hjälper det inte att försöka få dem till att lyssna.
Jag tror vid det här laget att det är lugnast att minimera och vissa fall bryta kontakten.
Skilsmässa i äktenskapet är vid denna tidpunkt socialt accepterat. Men det är inte alls lika accepterat när det gäller barndomsfamiljen.
Kanske det är det som gör att man verkligen försöker och försöker och försöker.
Det är ju väldigt hårt inpräntat att vi skall vara snälla tåliga och lydiga.
Det är ju just det som gör att det är så svårt att bryta sig loss från sin egen uppfostran eller tro.
Vi är ju födda med fri vilja sägs det. Men den fria viljan är inte alltid lätt att försvara!

Reply
Charlotta 3 augusti, 2020 - 15:15

Den slutliga gränssättningen är att avsluta umgänget, tydligare än så blir inte en gräns men samtidigt är det en gränsdragning som kan vara väldigt svår att göra. Det är lätt att styras av förväntningar och traditioner och det är också väldigt vanligt att de egna känslorna inte är entydiga utan att en del av en själv egentligen inte vill stöta bort personen. Det man verkligen önskar sig är att bibehålla relationen men att personen ska agera annorlunda och när den kombinationen inte går att få är det svårt att veta hur man ska agera, vad man än väljer kommer någon att bli lidande och många gånger blir man själv lidande hur man än gör.

Kan man låta bli att döma, både sig själv och den andra personen, och istället se situationen utifrån ett högre och mer kärleksfullt perspektiv blir det ofta lättare. Båda individerna har innan inkarnationen i förväg bestämt tillsammans att de ska försätta sig i den här situationen för att få en möjlighet att lösa upp gamla blockeringar genom att denna gången agera annorlunda. Vad är det man inte har kunnat göra vid tidigare försök? Vad är uppgiften? Att stå upp för sig själv? Att våga stå i sin egen sanning och göra det som är rätt för en själv? Att inte skuldbelägga varken sig själv eller den andra personen? När man inser vad uppgiften är blir det också lättare att förhålla sig till den oavsett vilken lösningen man väljer.
/C

Reply
Lisbeth 3 augusti, 2020 - 16:40

Tack för ditt kloka svar! Frågorna har jag ställt mig och jag låter dem hänga i luften!
Ibland får man vänta länge innan svaren kommer!
En sak vet jag som alltid är sant! Man skall aldrig ta ut sorgen i förskott!
Ingenting är skrivet i sten!

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI