Home Personlig utveckling Du kan inte rädda någon som inte vill räddas

Du kan inte rädda någon som inte vill räddas

by Charlotta

Vad gör man när man kommer underfund med att det liv man lever inte motsvarar det liv man hade tänkt sig? Det kan vara ett smärtsamt uppvaknande, men samtidigt nödvändigt om man vill kunna förändra situationen, för så länge man inte vågar se och acceptera verkligheten så kan man inte heller förändra den. Första steget är alltid insikt.

Andra steget är att bli så innerligt trött på situationen som den är att man är beredd att göra vad som helst för att få en förändring, för innan man har nått den punkten där man inte står ut längre händer det sällan något.

Förändringen i sig är sedan ofta en process som behöver få ta sin tid och som inte sällan går i kringelikrokar innan man mer och mer hamnar i ett läge där man trivs och mår bra och faktiskt vill vara. Vägen dit är kantad av nya tankar, nya insikter och nya handlingar som tillsammans bildar ett framåtriktat förändringsarbete.

Men det är inte alla som fungerar så, det finns människor som är beredda att göra vad som helst för att slippa förändras, slippa se och acceptera verkligheten och för att slippa ens närma sig den yttre gränsen av sin trygghetszon. Om man har den inställningen för att man trivs och mår bra där man är så kan det kanske vara förståeligt, men ofta är det de som mår allra sämst, både fysiskt och psykiskt, som också är mest benhårt övertygade om att alla förändringar är av ondo.

Att i en sådan situation stå bredvid som anhörig eller närstående och se hur mycket bättre livet skulle kunna vara, om personen bara vill genomföra några till synes enkla förändringar, kan vara direkt plågsamt om personen själv inte vill höra talas om det.

För att kunna vara som mest behjälplig läser man på och sätter sig in i nödvändiga ämnen, man presenterar det ena beviset efter det andra på att det finns hjälp att få, man peppar och skäller och ber och hotar, men ingenting hjälper. Iställer ser man situationen gå från dålig till värre utan att kunna göra något åt det.

Tyvärr räcker det inte att det finns hjälp att få, det måste också finnas en vilja att dra nytta av hjälpen. För att den viljan ska kunna finnas så är det en hel del annat som måste vara på plats, bland annat mod att möta sig själv så som man är innerst inne, med både styrkor och brister, såväl som orken att hålla hoppets låga brinnande. Finns inte det så spelar det ingen roll hur mycket hjälp som erbjuds.

Som vuxen har man rätten att ta ansvar för sig själv, att själv få välja hur man vill leva, hur dåliga val man än gör. När man som närstående har gjort allt man kan och förtvivlat kämpar med frustrationen det innebär att se någon göra sig själv illa, så är det den sanningen man får luta sig mot.

Den egna önskan och välviljan är inte tillräcklig för att få någon annan att vilja förändras. Även om vinsterna är uppenbara för en utomstående så kan ofta rädslorna för det okända vara större för den det gäller.

Rädslan för att inte kunna hantera det som kommer, för att tvingas se saker man ägnat större delen av sitt liv att dölja även för sig själv eller för att situationen kanske ska bli sämre istället för bättre. Tryggheten finns i det välbekanta, hur dåligt det välbekanta än är.

/Charlotta

7 comments

Majsan 30 juni, 2016 - 19:54

Det där brottas jag verkligen med, har en väninna som verkligen behöver mig, hon mår inte bra och har hamnat i en offerroll efter att hennes man gick ifrån henne för flera år sedan. Han försökte verkligen i 2 år att hjälpa henne att må bra, men hon ser bara att han gick (det började med en depression/utmattning).
Hon vill gärna att vi ska pratas vid ofta, har försökt med allt det där som du skriver, men hon gör absolut ingenting för att bli friskare eller för att skaffa sig ett liv (sjukskriven på heltid). Har ju själv kämpat så hårt för att leva och känner hur hon drar ner mig. Jag kan inte rädda henne för hon vill inte. Men kan jag verkligen vara så elak att jag gör slut?

Reply
Charlotta 30 juni, 2016 - 20:13

Vänd på det och fråga dig hur elakt det är av henne att dra ner dig i sitt elände? Nu menar jag inte egentligen att hon gör det av elakhet, men hon gör det utifrån sitt ego. Jag tycker inte heller att du skulle vara elak om du skulle göra slut med henne, tvärtom så tror jag det är det schysstaste du kan göra. Som det är nu blir du en ofrivillig medhjälpare i hennes misär, du lyssnar och vill hjälpa och hon får gång på gång tillfälle att grotta ner sig i självömkan. Att ge henne utrymme att på egen hand komma på andra tankar kan vara det absolut bästa du kan göra för henne. Innan du går kan du dock med fördel tala om att den dag hon faktiskt vill göra en förändring i sitt liv och börja leva igen så ställer du mer än gärna upp och hjälper henne, men tills dess så kommer du att fokusera på att leva ditt liv istället.
/C

Reply
Majsan 30 juni, 2016 - 22:02

Tack snälla Charlotta behövde nog höra detta.

Reply
Hanna 1 juli, 2016 - 07:41

Tack för detta! Dras jag till män som är sådana? De dras till mig för jag kanske är en hjälpare. I tonåren hade jag en pojkvän, lite vild med härligt hade vi, men föräldrar tyckte inte om honom. Sände bort mig varje sommarlov, för att få isär oss. Fick inte var ihop med honom. Vi smög ändå. Till slut orkade jag inte mer, gav upp, bröt upp och vandrade iväg. Tom. Satte aldrig ner foten, vare sig mot honom eller föräldrarna. Känner idag att det bästa hade varit att jag fått gå på mina prövningar. Detta är var för 45 år sedan, vi hade den passionen. Sedan möttes vi igen, för 7 år sedan. Samma passion bröt ut, ja nästan ännu större. Då bröt han pga pliktkänsla m.m. Idag har vi kontakt igen, han ringt säger det samma åter igen han sagt hela livet, att han älskar mig. Idag är han utan plikter. Många insikter rikare och jag med. Får se när han kommer. Blir vilken dag som hellst. Jag har hans 60-års present som ligger och väntar. Det vet han. Men det är inte för den han kommer. Så lätt vi har att prata med varandra, samma språk. Undrar varför mina föräldrar ville skilja oss åt. var min mor svartsjuk på att jag kunde ha så mycket känslor? En fundering jag fått idag? Min andra syster fick var ihop med en ”vild” pijke i tonåren, förklova sig och flytta ihop. Det var sådan skillnad hur vi blev behandlade. Det tog slut och hon har det bra nu med sin man. Jag har haft ett turbulent liv. Nu vill jag ha lugn och ro! 🙂 Ta

Reply
Charlotta 1 juli, 2016 - 10:05

Tack för att du delar dina erfarenheter.
/C

Reply
Malina 7 augusti, 2016 - 19:50

ibland blir jag lite ”störd” på att det verkar som att man alltid har en plan på när man är liten/yngre hur ens liv ska bli. Jag tror inte att jag har haft någon mer klar bild över mitt liv mer än att jag ska ”bli nåt” och vandra i kappa på Stockholms gator och möjligtvis bo i en sådan gammal lägenhet.
Ja bara en tanke jag ville dela. =)

Reply
Charlotta 7 augusti, 2016 - 19:59

Det är inget krav att ha haft en plan som ung, på många sätt gör det livet enklare om man inte haft det. 🙂
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI