Home Personlig utveckling Ensamhet

Ensamhet

by Charlotta

Känner du dig ensam? I så fall är du i gott sällskap. Det är väldigt många människor idag som upplever ensamhet som något påtvingat och jobbigt som de helst skulle vilja slippa, men hur blev det så?

Vi har vant oss vid att det ska hända saker hela tiden, olika aktiviteter med olika människor, familj, släkt, vänner, sport, fritidsaktiviteter osv i ett rasande tempo. Även när vi bara tar det lugnt och slappar eller tar en fika så ska vi göra det tillsammans med någon. Att ständigt ha något på gång tillsammans med någon annan har blivit mallen för hur livet ska se ut och allting annat är fel och skapar nervositet och olustkänslor.

Men om du hela tiden är på väg någonstans, från ett sällskap till ett annat, från en aktivitet till en annan eller från en relation till nästa så har du aldrig tid att uppleva och bli vän med dina egna känslor eller att lära dig av de erfarenheter du gör. Att ständigt vara i farten och ha folk omkring dig är ett utmärkt sätt att slippa tänka och undvika att utvecklas och växa.

Att vara ensam är inte detsamma som att vara isolerad. Ensamhet är en tillfällig upplevelse som ger utrymme för att känna, tänka, analysera och fundera i din egen takt över saker som du upplevt och som kan göra dig klokare och tryggare om du tillåter det. Genom att tillåta och uppskatta ensamhet kan du undvika att upprepa misstag du gjort, förstå hur saker du sagt kan ha sårat andra eller varför andras agerande har sårat dig. Allt detta är personlig utveckling och kan bara ske om det finns tid, utrymme och stillhet – alltså ensamhet. Ensamhet är sällan påtvingad utan du kan välja att bryta den när du vill. Ibland krävs det en lite större ansträngning för att bryta ensamhet och ibland nästan ingen ansträngning alls.

Så istället för att fastna i en ond cirkel av självömkan och självanklagelse så se ensamheten som en själslig paus och möjlighet till reflektion och personlig utveckling. Som en nystart av något bättre än det som var tidigare.

/Coachen

DSC00331

23 comments

Ulf 7 januari, 2014 - 23:32

Det är som ett hån att skriva till människor att de ska se ensamheten som en själslig paus när de har suttit ensamma i dagar. Det handlar då inte längre om någon rekreation eller ett hälsosamt möte med sig själv utan om skadlig ensamhet som behöver brytas. Att bara få slängt i ansiktet att det ska accepteras och inbland kan kräva en liten ansträngning (obs liten?) för att ta sig ur förvärrar bara situationen. Jag tycker att inlägget är omdömeslöst och kränkande.

Reply
Coachen 8 januari, 2014 - 09:31

Hej Ulf, tack för din kommentar!

Tråkigt att du reagerar så negativt på inlägget. Jag vet att ensamhet kan vara mycket svårt och det svåraste av allt är ofta att acceptera sitt eget ansvar för ensamheten vilket förmodligen är precis det du upplever. När man plågas av ensamhetskänslor är det sista man vill höra att det är man själv som ska göra något åt det när allt man vill är att någon annan ska komma och rädda en från alltihop. Det är naturligt att vija se sin ensamhet som någon annans fel, att omvärlden är elak och orättvis istället för att inse att den enda personen som verkligen har resurser att förändra livet är man själv.

Jag skrev att det ibland kan krävas ”en lite större ansträngning” för att ta sig ur ensamhet och hur stor den uppfattas beror på vem man är och hur man ser på sin omvärld. Ett jättebra sätt att påbörja en positiv förändring i sitt liv är att börja träna i någon form. Gärna något dit man kan gå flera gånger i veckan (simning, gym, friskis, osv) och vid ungefär samma tider så börjar man snabbt känna igen andra människor och bli igenkänd och då är det naturligt att heja och så småningom börja prata så smått. På köpet kommer man i bättre form och får en kick av endorfinerna och sammantaget får det livet att te sig lite ljusare.

Om din ensamhet har gått för långt för att du ska kunna betrakta den som något positivt så är det dags att bryta den och första steget är att acceptera att det är du själv som har ansvaret, hela ansvaret, för hur ditt liv ser ut och utvecklar sig. Bestäm dig att det är dags för en förändring och ta första steget redan idag. Allt händer inte över en natt men för att komma dit du vill måste du börja någonstans.

Lycka till!

PS. Självklart finns det undantag som t ex sjuka eller rörelsehindrade personer som inte har möjlighet att själv förändra sitt liv på samma sätt, men det är en annan situation.

Reply
Johanna 6 februari, 2016 - 16:35

Hej ensam kan man väl då och då vara men det känns inte som en själsig avkoppling när ens arbete togs ifrån en pga sjukdom och sjukdomsarten gjorde att vännerna försvann och släkten dog år eftet annan samt pga vissa sjukdomsbegränsningar lever man i en påtvingad isolation och numera även en ensamhet utan socialt liv….det är tungt.

Reply
Charlotta 6 februari, 2016 - 18:26

Välkommen hit Johanna. Jag kan verkligen relatera till det du beskriver, min historia är väldigt lik din. Hoppas du finner styrkan att hitta vägar för att må bättre.
/C

Reply
Julia V 8 januari, 2014 - 22:08

Hej Coachen, vilket jättebra inlägg om ensamhet! Som du skriver är det skillnad på ensamhet och att vara isolerad, och jag måste erkänna att jag numera njuter i fulla drag av ensamhet, för det är inte ofta jag har tillfälle att stilla mig och höra mina egna tankar … Men isolerad skulle jag inte vilja vara!
Fortsätt skriva dina fantastiska inlägg, jag slukar dem med stort intresse!

Reply
Coachen 8 januari, 2014 - 23:02

Hej Julia V och tack för din kommentar!
Vad roligt att höra att du har möjlighet att njuta av ensamma stunder emellanåt och också att du tycker inläggen på bloggen är intressanta, tack! 🙂

Reply
Leila 26 april, 2015 - 10:08

Hej! Hitta ditt inlägg när jag sökte på google efter ”acceptera ensamhet”. Hoppas du ser min kommentar även om inlägget är gammalt.

Först o främst bra skrivet! Jag känner mig träffad och vet definitivt att min ensamhet har med själslig paus att göra och att jag behöver lära känna mig själv.

Mitt problem är dock att jag inte vet hur?? Jag har i hela mitt (28år) liv haft vänner bekanta familjen runt mig.. och relationer (mer eller mindre tätt inpå varandra) som alltid slutat upp med kris för min del. Nu har jag en nära vän, resten har jag självvalt strykt bort av diverse anledningar. Vart lämnad plötsligt och bokstavligen av mitt ex juni förra året och familjen älskar jag men tillfredställer det tomrum jag känner.

Vad är skillnad på att vara ensam o isolera sig menar du? För jag känner nästa att jag stöter/rensar bort människor från min omgivning o samtidigt känner mig ensam..

Jag behöver reflektera och känna efter men vad ska jag använda för verktyg när jag ska sätta igång med kännandet? Jag jobbar mer än heltid och det har alltid varit ett sätt för mig att hantera min ensamhet, men nu kryper ensamhetstankarna fram även under jobbtid.

Jag får en sån SMÄRTSAM känsla när jag tänker på min ensamhet o hur mkt jag vill hitta kärlek att min själ vill fly kroppen varje gång jag känner så..

Tack för att du tog dig tid att läsa, hoppas du njuter av vårvädret! Mvh !

Reply
Leila 26 april, 2015 - 10:12

..”familjen älskar jag men tillfredställer INTE det tomrum jag känner”..

Ska det stå 🙂

Reply
Coachen 26 april, 2015 - 10:48

Hej Leila, tack för ditt inlägg!
Vad bra att du har uppmärksammat ditt behov av en själslig paus, det är lätt att bara springa på och inte ens notera att det är det man behöver mest av allt. Att som du verkar ha gjort, gå från ett socialt fullspäckat liv till ett där du har tid att verkligen reflektera, tänka efter och inte minst känna efter kan vara en verklig utmaning. Den första tiden går ofta bra för då är man fortfarande så uppe i varv att det inte riktigt märks, men efter hand som man landar i sig själv och börjar upptäcka både det ena och andra, både när det gäller tankar och känslor, så kan det vara mycket skrämmande och lätt att ge upp.

Mitt främsta råd är att inte låta dig skrämmas av ensamheten, av dina tankar eller dina känslor. Se det som en upptäcktsfärd, ett äventyr, där du har möjlighet att utforska dig själv, dina erfarenheter och hur allt hänger ihop. Välkomna det som kommer fram, även om det först kan verka obehagligt, fråga dig varifrån obehaget kommer, vad det egentligen handlar om och på vilket sätt det påverkar dig. När du välkomnar varje känsla med intresse istället för att skjuta undan dem kommer du att upptäcka att det fungerar på samma sätt som när man tänder ljuset i ett mörkt rum, allt det som är skrämmande försvinner.

Den inre dialogen är alltså ditt främsta verktyg. Ställ frågor till dig själv om vem du är, vad du vill, vad du tycker om, vad du kan, vad du vill lära dig osv. Alla frågor kommer du säkert inte att ha svar på med en gång, men fortsätt att ställa dem så kommer svaren så småningom att komma till dig. Här är ett inlägg som handlar just om det. Prova gärna att söka i bloggen också för jag har skrivit en hel del om ensamhet, relationer och att hitta sig själv.

Som jag ser det är ensamhet en känsla medan isolering är avsaknad av sociala kontakter. Man kan känna sig fruktansvärt ensam tillsammans med andra medan man inte alls behöver uppleva ensamhet trots att man är för sig själv. Eftersom ensamhet är en känsla, en upplevelse, så har den väldigt lite att göra med verkligheten, det innebär att det inte är självklart att ensamhetskänslan försvinner bara för att man skaffar sig ett umgänge utan ensamhetskänslan behöver man jobba med inifrån.

Ensamhet försvinner när man inser att man alltid har möjlighet att välja sällskap. Världen är full av ensamma människor och om jag verkligen vill behöver jag inte gå längre än till mataffären för att prata med någon och kanske föreslå en fika tillsammans. När man till fullo accepterar den insikten så kan ensamheten inte att kunna skada dig längre, utan den blir en känsla att vila i.

Andra sidan av myntet som heter ensamhet är att du har fullständig frihet, du kan själv välja precis vad du vill, när du vill och hur du vill och det är inte så dumt!
/C

Reply
Micke 20 november, 2015 - 20:06

Hej,

Jag ser det som om ensamheten har valt mig, inte tvärtom. Jag har varit mer eller mindre helt ensam i hela mitt liv utan några vänner. Nu när jag närmar mig 60 så lider jag inte nämvärt av det längre. Jag känner ingen press på mig, på samma sätt som när jag var yngre att det var skamligt att vara ensam. Jag vet vem jag är, vad jag kan respektive inte och har inga bekymmer att umgås i mitt eget sällskap. För den skull så är jag inte asocial, tvärtom, jag har inga problem att möta människor spontant. Någon gruppmänniska har jag aldrig varit, har inte känt något behov av att tillhöra någon specifik grupp i samhället ej heller så har jag några tankar på vilken status vi människor har vad gäller yrke, inkomst, ålder, utseende och för mig triviala saker och påståenden. Vad jag däremot kan känna saknad efter är en livskamrat som är lik mig och som jag kan diskutera med, och uppleva det ”ensamma” tillsammans med. Alltså, ensamheten är inte farlig om man lär sig att umgås i sitt eget sällskap utan droger och alkohol. Ensamheten tillför mig kreativitet och jag tycker att det är behagligt att betrakta andra människor ur min synvinkel som ensam, jag ser mycket som jag kan använda i mitt skapande precis när jag själv vill. Och dessutom så kan jag välja när jag vill vara social på mina villkor. Har alltid varit en frihetsälskande person, och bryr mig inte vad andra ser och tycker om mig för att jag är ensam.

Reply
Charlotta 20 november, 2015 - 20:32

Tack för dina tankar Micke. Jag tror att det finns människor som upplever den personliga friheten och själva livet i sig som så viktiga att det kan göra det svårt att kompromissa tillräckligt mycket för att må bra, eller ens stå ut, i en relation vilken som helst. Istället krävs det att man träffar precis rätt människa vid rätt tidpunkt för att man ska vara villig att ge avkall på andra värden som man inte är beredd att vara utan, och träffar man inte precis rätt så är det ett bättre och mer naturligt val att leva ensam. Det betyder inte att ensamheten inte kan kännas tråkig ibland, men förmodligen är den trots allt bättre än alternativet eftersom man på någon nivå trots allt har valt den.
/C

Reply
Micke 20 november, 2015 - 21:36

Tack för det svaret.

Stämmer och håller med om att det krävs att man träffar rätt människa vid rätt tidpunkt, för att göra avkall på de andra värden som jag själv anser vara viktigare och som jag inte kan leva utan. Mycket bättre då att leva ensam istället för att trassla in sig i något som gör mer ska än nytta. Visst kan ensamheten kännas lite tråkig ibland, men hellre det när jag ändå har valt och är bekväm med den.

Reply
Charlotta 20 november, 2015 - 23:25

Faktum är att jag tror många människor skulle vara lyckligare om de vågade komma fram till den slutsatsen, i alla fall i perioder i livet, men ensamhet är så stigmatiserat i vårt samhälle att väldigt många gör vad som helst bara för att undkomma den.
/C

Reply
Johanna 6 februari, 2016 - 16:40

Hej Jag tyckte om ditt sätt att leva och välja din väg. Jag är och lite av egen trots senaste tidens många motgångar men tycker som du vill finna en i ensamheten med en till i ensamheten blir 2…kan det bli bättre än så…kram

Reply
Micke 20 november, 2015 - 21:08

Tack för ditt svar.

Jag har träffat kvinnor i mitt liv, och senast nu för några veckor sedan. Det var en upplevelse att träffa en så ”energisk” människa, men samtidigt så förstod jag att hon inte hittat sig själv vilket jag fick bekräftat när hon dagarna efteråt skrev ungefär så här: ”Jag vet allt om dig nu, och jag förstår att ingen vill vara med dig”. Alltså, här hade jag öppnat upp och släppt in henne både hemma hos mig och in i min tillvaro i mitt liv. Här lurar det någon sorts avund en otrygghet, har åtminstone jag själv funderat ut. Vi fick kontakt via dejtingsajt vilka jag nu har förstått till största delen befolkas av kvinnor och män, som inte är hela och där utseendefixering , ytlighet och prylar betyder mer än själva människan de själva är och den de möter. De bygger upp en fasad, vilket jag har svårt för. Jag föredrar absolut ärlighet och att vi människor duger som de individer vi faktiskt är, sådana här dejtingsidor anser jag inte gör någon rättvisa för de som vi egentligen är i verkligheten. Som jag läste här i en annan artikel, det är jag /vi som har svaren på vilka vi är om vi ägnar tid åt att lyssna inåt för det finns ju ingen annan som känner mig bättre, än vad jag själv gör. Tyvärr, så har inte många människor tid med sig själva, på rätt sätt. Intressanta saker och tankar det finns att läsa här i denna blogg. Tack så mycket.

Reply
Charlotta 20 november, 2015 - 23:21

Jag kan bara hålla med, dejtingsidor passar inte alla och ju bättre man känner sig själv och ju mer ärligt man lever desto svårare tror jag man har att träffa någon den vägen. Roligt att du gillar bloggen. 🙂
/C

Reply
Nina 6 december, 2015 - 11:09

Jag är en uppriktigt människa. Inte alls manipulativ. Jag har haft kompisar då jag varit i relation, men när min relation tog slut med min dåvarande man försvann de som jag trodde var mina vänner. Jag har försökt söka nya vänner men lyckas nästan aldrig. Nu vågar jag inte ens tänka tanken. Det känns som att jag inte duger för den jag är. Jag har varit ensam nu i flera år.jag har barn,jag har ett arbete, jag tränar, jag är aktiv i en förening men har inte lyckats hitta någon vän.självklart med tiden undrar jag om det är något fel på mig. Tyvärr stämmer inte att man kan hitta vänner bara man anmäler sig till olika aktiviteter.
Att hitta vänner är lika svårt som att att hitta kärleken. Jag fortsätter och lever mitt liv så bra som jag bara kan men min dröm är att träffa en vän.

Reply
Charlotta 6 december, 2015 - 11:23

Hej Nina, tack för dina tankar. Har du tänkt på att det är skillnad på att vara där fysiskt och på att vara känslomässigt öppen för nya människor? Ofta när man har blivit sårad så sätter man upp ett skydd kring hjärtat för att inte bli sårad igen och det skyddet gör att andra människor kan uppleva en som otillgänglig eller att man inte är intresserad. I allmänhet är man själv inte ens medveten om det, man tycker att man bjuder till och försöker vara trevlig och intresserad men att man inte får något tillbaka. Men våra energier ljuger aldrig, så länge man skyddar sig är man inte känslomässigt tillgänglig och det känner människor av, även om de flesta inte skulle sätta de orden på det.

Efterhand som tiden går känner du dig kanske mer sårad och missförstådd och muren kring hjärtat blir högre och tjockare, samtidigt som chansen att någon ska våga sig på att bryta igenom den blir mindre och mindre. Jag tror du behöver ägna din uppmärksamhet åt att läka dig själv och bygga upp din självkänsla så mycket att du vågar bryta ner försvaret och öppna hjärtat för nya människor. När du vågar vara öppen och inbjudande från hjärtat, och vågar riskera att bli sårad igen, så kommer det att bli mycket lättare att träffa nya vänner, och även en ny kärlek om det är vad du vill.
/C

Reply
Nina 6 december, 2015 - 23:51

Tack Charlotta för din kommentar!
Jag vet inte om din teori stämmer, men det är värt att fundera över!

Hälsningar/Nina

Reply
Nina 15 december, 2015 - 20:58

Hej Charlotta! jag har en kollega som förminskar och osynliggör mig. Hon är kall och kort mot mig.på våra personalmöte tittar hon inte på mig och vill gärna säga emot mig när hon får möjlighet. Hon är annars trevlig mot alla. Men inte mot mig. Min chef har sagt till mig att hon är avundsjuk på mig. Min chef har pratat med denna kollega men läget är oförändrat. Jag försöker vara snäll mot henne men inget hjälper. Hon fortsätter och nonchalerar mig.jag har försökt prata med henne men hon säger att hon inte kan ändra det. Att det blev fel från början så det är bara acceptera det. Från början stöttade hon bort mig.jag har gett upp att försöka få henne att respektera mig. Min chef vågar inte går längre. Hon är rädd att hon slutar.min chef är lite feg jag mår inte bra av att jag inte kan sätta mig i respekt.
Hur ska jag göra? Jag mår inte bra av det? Tacksam för fina klocka råd.

Reply
Charlotta 15 december, 2015 - 21:58

Hej Nina, vad tråkigt att din chef inte har kapacitet eller mod att ta sitt ansvar i situationen. Det borde inte vara ditt problem att lösa utan chefens men eftersom du inte får någon hjälp där så får vi försöka att lista ut vad som krävs för att nå fram till den här personen. Du säger att du har försökt prata med henne men att hon inte är mottaglig, och utifrån vad du säger så verkar det helt enkelt som hon inte vill, för att säga att hon inte kan vara trevlig mot dig och respektera dig är bara löjligt, hon vill inte.

Utan att veta vilken typ av personer någon av er är så är in gissning att enda sättet att undkomma hennes behandling är att sätta dig i respekt, och vara mycket tydligare med att stå upp för dig själv. När hon är otrevlig så ifrågasätt det, uppmärksamma hennes dåliga beteende i samma stund som det sker och tala om att du förväntar dig att hon behandlar dig bättre än så, att det får vara nog med barnsligheterna nu och att det är dags att hon beter sig som en vuxen människa och behandlar dig med respekt.

Att bli tillrättavisad är nog inte något som hon uppskattar och speciellt inte om det sker inför andra. Men samtidigt tror jag att det kan vara det enda som faktiskt har effekt på henne, annars skulle det redan ha hänt något. Lycka till!
/C

Reply
Agneta 27 augusti, 2020 - 12:33

Hej Charlotta!
Det beror väl lite på vad som menas med att vara ensam för okej att det kan vara lite självvalt om man har valt att leva i ensamhet utan sällskap ev. kallad kärlek till någon man då att vara tillsammans med men för hur folk är i dag i samhällets gång så för rent allmänt så måste man nästan hela tiden hälsa på andra osv. medans dom själva inte har tid som tex hur min bror kan resonera som tex. att när man har hus o hem….. men för den som resonerar så kan i vissa fall häls på sina ev. kompisar och då gör den personen sig tid när de kan hälsa på eller möjligen kan prata i telefon tom. göra sig tid så beroende på hur stressad dom kanske är men ändå men gör sig hellre tid för andra än somliga då som är mera ensam för alltså hur folk är idag är lika mycket samhällets fel som folk själva hur de har valt sina liv som självupptagenhet med att vilja hellre umgås med andra då vars ev. gemensamma intressen och sånt så det är inte så konstigt det kan finnas psykiska ohälsa av olika saker. För just i mitt fall så handlar ju om det som jag skrev om då att hela tiden jag måste hälsa på andra som det ju påstås att själv vara lite mer social då för att kunna få på hälsning tillbaks alltså för att få folk hälsa på en men det beror ju på vad som menas med det hela då

Reply
Charlotta 27 augusti, 2020 - 12:52

Hej Agneta, välkommen hit! Absolut finns det många olika aspekter av ensamhet och om du söker på ordet ”ensamhet” på bloggen ser du att jag har skrivit många inlägg om ämnet där jag tar upp olika sätt att se på och hantera ensamhet. Jag tror att om du läser några fler av dem kommer du att hitta det stöd du söker efter.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI