Home Charlotta Gropen

Gropen

by Charlotta

Okej, så du har hamnat i en grop. Det var tråkigt, gropar är aldrig roliga även om vissa inte behöver bli så farliga och en del är värre än andra. Gropar kan vara olika stora, olika djupa och olika trevliga. Vissa är bara som en liten svacka där man kan vila sig ett tag innan man tar ett krafttag och snabbt kommer upp i marknivå igen, medan andra är så djupa och sidorna så branta att det är ett heltidsjobb under många, många år att överhuvudtaget nå så högt att man kan ana ljuset igen. Vissa har dy och sörja på botten och en del har väggar hala som såpa.

Hur du har hamnade i gropen spelar egentligen ingen roll. Visst kan du ägna all din tid åt att vara bitter över att det var någon annans fel eller att det var omständigheternas fel eller klandra dig själv för att du hamnade där, men det ändrar inte på det faktum att du sitter där du sitter, längst ner i gropen, och det enda som händer om du klagar och surar är att du förlorar energi. Många av oss har grävt våra egna gropar, helt eller delvis. Oftast i oförstånd medan vi trodde att vi höll på med något annat. Min grop är en sån grop. Jag grävde som bara den i massor med år och tyckte att jag var väldigt effektiv och duktig och att jag åstadkom fantastiskt mycket bra grejor. Det gjorde jag kanske också men samtidigt lyckades jag gräva en grop åt mig själv som var så djup att ljuset inte ens nådde ner till där jag befann mig, på botten. Trist. Livet blir liksom så himla mörkt då.

Först satt jag bara där nere i mörkret ett tag och väntade på att det skulle bli ljust igen. Men det hände ju inte. Så jag provade att inte låtsas om att jag satt i en grop utan bara leva på precis som vanligt och tänka att gropen skulle försvinna av sig själv. Efter ett tag insåg jag att det bara var ett annat sätt att fortsätta gräva och att gropen då blev ännu djupare, så det var inte heller någon bra idé.

Sanningen är den att har man väl hamnat i en grop så har man bara två val, man kan antingen göra det så bekvämt för sig som möjligt och acceptera att man aldrig mer kommer upp till ytan, eller så kan man ge sig sjutton på att man ska upp i marknivå igen oavsett vad det kostar. Att göra det bekvämt för sig och vänta på att någon annan ska fixa upp en igen låter i och för sig väldigt behagligt men det alternativet är hämtat ur sagorna och har ingenting med verkligheten att göra. Vill man upp i marknivå igen så får man göra jobbet själv, det är den bistra sanningen. Har man tur så står det folk uppe på kanten och hejar på och slänger ner ljus, tändstickor och choklad och annat nödvändigt under tiden, men själva klättrandet är man ensam om. Väldigt ensam.

Så jag valde att klättra. Först i totalt mörker, och jag misstänker att jag grävde fotsteg i väggarna åt alldeles galet håll ibland, men så en dag hittade jag lite fotfäste och kom en bit upp. Stärkt av framgången jobbade jag på ännu hårdare för att snabbt komma högre, tillbaks dit där jag en gång var, men då rasade jag ner igen, nästan ända ner till botten. I det läget satte jag mig och tjurade ett tag och funderade faktiskt på att göra det bekvämt för mig och strunta i klättrandet. Men det är tråkigt i mörkret, så med mina nya erfarenheter började jag om mitt klättrande. Efter hand ljusnade det i hålet vilket gjorde mig säkrare på att jag var på rätt väg, att ljuset fanns kvar och att jag var på väg dit. Ljuset gjorder det också lite lättare att hitta fotfäste och grepp för fingrarna. Så jag fortsatte att klättra under mycket lång tid. Jag klättrade, ramlade neråt igen, hittade en avsatts, stannade och vilade, klättrade igen, rasade neråt och klättrade igen. Händer och knän blev snabbt såriga och blodiga och det kom dagar när jag ifrågasatte mitt beslut, om det var värt det och om det överhuvudtaget var möjligt att komma upp igen. Men det som kändes ännu mer omöjligt och som fick mig att fortsätta var tanken på att leva resten av livet i mörker längst ner i en grop.

Så efter vad som kändes som några hundra års klättrande skymtade jag en dag kanten på hålet. Jag kunde se en grästuva och en strimma av solsken. I det läget visste jag knappt om jag skulle våga tro på att jag faktiskt var nära. Var det möjligt? Fanns det verkligen ett annat liv än det ändlösa klättrandet i en grop? Gropen hade blivit så hemtam och trygg i allt sitt mörker, slit och elände, vad skulle hända om jag faktiskt lyckades nå kanten? Tänk om jag spricker som ett troll när solens strålar når min kropp?

Nu har jag suttit på den här avsatsen en bit under kanten ett tag och funderat över livet där uppe. Ibland ser jag någon röra sig däruppe, hör dem leva sina liv, och ibland stannar någon av dem till och vinkar ner till mig och ropar att jag är duktig och att jag ska kämpa på, sedan går de vidare igen. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska ta mig dit upp, men så här nära har jag aldrig varit tidigare. När jag tittar neråt kan jag inte längre klart se botten på min grop men när jag tittar uppåt ser jag ljuset, kanten och en grästuva. Visst, det är en bit kvar, men jag kan se det nu. Så det finns på riktigt.

Även om jag redan har klättrat en oändligt lång och svår väg från botten av gropen för att komma hit till den lilla avsatts där jag sitter nu och tar igen mig och funderar på fortsättningen, så kan jag inte vara helt säker på att jag har förmågan att också klättra den sista biten upp till kanten. Det kan finnas något hinder som jag inte ser härifrån och som jag inte kommer att kunna ta mig förbi. Men vad jag säkert vet är att hade jag tänkt så och låtit det skrämma mig eller hindra mig från att försöka från början så hade jag fortfarande suttit på botten av gropen. I mörkret. Härifrån kan jag i alla fall se ljuset och en grästuva. Och hittills har jag lyckats ta mig förbi alla hinder jag stött på, om inte på första försöket så på andra, eller tredje eller sjunde. Och jag vet med säkerhet att jag inte kommer att sluta klättra förrän jag är uppe igen, trots att det känns både ändlöst och tröstlöst emellanåt och trots att jag måste backa en bit ibland för att prova en annan väg, så kommer jag alltid att fortsätta leta efter vägen upp tills jag hittar den. Även om det tar resten av mitt liv.

/Charlotta

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI