Home Älska sig själv Hur gör man för att våga känna tillit?

Hur gör man för att våga känna tillit?

by Charlotta

Har man upplevt svek och besvikelser, kanske gång på gång, så kan det vara svårt att våga lita på någon annan människa igen och även att våga känna tillit till livet. Med färska brännmärken efter senaste besvikelsen så tenderar man att bli mer rädd om både skinnet och hjärtat framöver, och vill ogärna släppa in någon eller något som kan göra ännu mer skada. Samtidigt vet vi alla att om man inte vågar släppa in så riskerar livet att bli väldigt tomt och torftigt, så hur gör man då för att våga?

Om vi börjar med tilliten till livet så är det något man behöver för att kunna må bra och känna sig lugn och harmonisk. Man behöver tro att livet kommer att utvecklas på ett positivt sätt, att problem kommer att lösa sig och att de utmaningar och svårigheter som ofrånkomligen drabbar emellanåt är saker som man trots allt kommer att kunna hantera. Om man istället tror att det bara är en tidsfråga innan hela helvetet brakar lös så är det svårt att finna någon mening med livet och ännu svårare att känna sig harmonisk och lycklig, för att inte tala om förväntansfull eller hoppfull.

Tillit till livet är något man tränar upp genom att aktivit leta efter det positiva i varje situation och att snabbt avbryta alla tankar som är negativa eller oroar. Tillit är också en övertygelse om att livet vill en väl, om att allting som händer leder framåt, även om det inte alltid är den väg man själv skulle valt att gå. Har man inte den övertygelsen så är naturen ett bra ställe att börja leta på. Hur lång och svår vintern än är så kan man lita på att våren kommer, varje år. När vi människor håller på att tappa tron på sol och värme och träd och växter ser döda ut, så lever de plötsligt upp igen och slår ut och blommar, varje år. Det kan vi lita på. Naturens växlingar ger oss ett kvitto på att livet i grunden är gott, men också att förändring är en naturlig del av livet, och att man ibland måste uppleva det mörka och svåra för att till fullo kunna uppskatta det ljusa och fina. Som med allting annat som man tränar upp sin förmåga i så är det kämpigt till en början men blir lättare efterhand som man blir mer van vid de nya tankarna och van vid att se det goda.

När det handlar om tillit till människor så skiljer det sig lite, för alla människor vill en inte alltid väl, och även de som vill en väl har inte alltid kapaciteten att efterleva det. Vad man behöver komma ihåg är att varje ny människa man träffar är ett oskrivet blad i den egna livsboken. Oavsett hur många fullklottrade sidor man har i sin bok sedan innan, så har inte just den här personen varit med så han eller hon kan omöjligt lastas för det som hänt tidigare. Alla förtjänar att få starta på noll och inte behöva ta ansvar för eller utsättas för effekterna av de skador som någon annan har åsamkat en. I praktiken är det lättare sagt än gjort, men det är en bra målsättning att ha med sig.

Som alltid är det klokt att använda sina tidigare erfarenheter när man väljer om man ska släppa in någon ny, men har man väl bestämt sig för att släppa in så måste man också våga satsa med ett öppet hjärta. Annars kan man lika väl låta bli. Känner man att man inte vågar öppna hjärtat på nytt av rädsla för att bli bränd igen, så är det troligtvis för tidigt för någon ny och man behöver ägna mer tid åt att reflektera över det som hänt och åt att läka sig själv.

Tillit är inte något som finns på plats i samma ögonblick som man släpper in en ny människa i sitt liv, tilliten växer fram och förtjänas genom hur man agerar, genom att man kontinuerligt visar att man är pålitlig och trovärdig och går att lita på. Men för att människor ska kunna visa det så måste de få en rimlig chans att göra det, utan att behöva stå i skuggan av vad andra gjort tidigare.

/Charlotta

103 comments

Marija 12 maj, 2015 - 15:08

Bra spalt!! .. Om man då har kommit ur ett förhållande.. Och nu i efterhand inser att partnern ifråga.. förmodligen… aldrig känt tilit till mig? .. Trotts att jag har följt han till punkt o pricka.. ( naiv) .. Kontrollbehov och misstänksamheten o allt.. Är positivt till att förhållandet är över.. Trotts att det slutade med att han träffade en ny och var otrogen. Men är det inte konstigt att jag har gjort allt för att bevisa och motbevisa honom att jag alltid stått enbart vid hans sida. För han har ju då misstänkt mig för alltid och kontrollerat.. Men att det då är haaaan som är otrogen? .. Och jag kan ju säga att han försökt rättfärdiga dem handlingar han gjort tusentals ggr. Kan det vara kärlek då.. Om han nu aldrig känt det för mig? Utan tilit så .. ja vad är det då ? .. hm

Reply
Coachen 12 maj, 2015 - 15:23

Tack Marija!
Hur väl du än ”uppför dig” i en relation så är det ingen garanti för att den andra personen känner tillit för dig. Tillit är en känsla som kommer inifrån och har man egna problem och olösta blockeringar så kan det vara svårt eller till och med omöjligt att känna tillit. Man skulle nog kunna säga att kontrollbehov och svartsjuka befinner sig i andra änden på skalan jämfört med tillit. Han kan säkert ha älskat dig på sitt sätt, även om han inte vågade lita på dig, men kanske var det inte den sortens kärlek som du ville ha.

Det finns ett talesätt som säger att ”Ingen letar bakom dörren som inte själv stått där.” Om man är väldigt svartsjuk och har svårt att lita på någon så kan det vara för att man själv har tankar om otrohet och lust att vara otrogen. Eftersom han själv hade sådana tankar så utgick han från att du hade detsamma.
/C

Reply
Annie 1 november, 2016 - 22:07

Tack för dessa hoppfulla ord. Tyckte särskilt mycket om att höra detta: ”Känner man att man inte vågar öppna hjärtat på nytt av rädsla för att bli bränd igen, så är det troligtvis för tidigt för någon ny och man behöver ägna mer tid åt att reflektera över det som hänt och åt att läka sig själv.” Det får mig att inse att jag ska gå varligt fram eftersom jag inte känner mig redo än.

Kram!

Reply
Charlotta 1 november, 2016 - 22:32

Välkommen hit Annie, kram!
/C

Reply
Emely 21 maj, 2018 - 18:38

Så bra sida du skapat. Mitt problem är tilliten till livet. Det är som att jag inte vågar lita på att det blir bra. Därför tänker jag alltid de värsta scenarierna om och om igen. Det är extrem rädsla jag känner. Sen är det som att jag tror att är jag berädd på allt negativt som kommer så är jag trygg. Problemet är att jag bara skapar mera o mera tänkta problem. Jag vågar inte slappna av och njuta av livet. Jag har ständigt katastroftankar. Jag vet att det inte är bra att känna och tänka så men jag kan inte bryta dem känns det som. Jag är även rädd att bli till åtlöje om jag är positiv och att det sen inte fungerar. Jag är livrädd för att våga vara optimistisk och sen bli bedragen av livet självt.

Reply
Charlotta 21 maj, 2018 - 19:17

Hej Emely, tack och välkommen hit! Det du beskriver är något som många brottas med och som jag upplever som ett allt vanligare problem. Jag har skrivit en hel del om olika vinklar på detta temat, man kan angripa det från flera olika håll och jag vill rekommendera dig att ta del av alla de olika syvinklarna för att bryta dina mönster och kunna börja njuta av livet på riktigt. Här är några relevanta inlägg, här, här, här, här, här och här.
/C

Reply
Jonna 14 september, 2015 - 03:49

Detta med tillit är svårt. Efter att bleve bedragen av mitt ex och min bästa kompis, bleve anklagad för att vara dum i huvudet och att man sett i syne, att man är inbillningssjuk.. O sen att den sanningen faktiskt kom fram att man haft rätt. Det gjorde så ont i hjärtat, det gör det ännu.. Och det är inte för att jag blev bedragen av dem utan för att de förstört all tillit jag någonsin haft. Vi gick isär i Januari och därefter träffade jag den mest underbara människan som kan gå i ett par skor, han ser mig, försöker bygga upp mig, överöst mig med komplimanger och verkligen försöker och det är också efter att han gått ur ett hemskt förhållande. Vi hittade varandra jätte lägligt och vi försöker bygga upp varandra, jag är tokförälskad på nytt, vi båda är.. Men efter att man bleve så hårt sviken så är det inte lätt, vi båda kämpar med tilliten varje dag, till varje pris eftersom vi verkligen tycker om varandra men den där förbannade spärren släpper tyvärr inte.. Det tär på mig, något så fruktansvärt… Jag vet inte ens om jag kan ge honom ett ”jag älskar dig” jag vet inte om jag någonsin är kapabel till att ge en människa det igen.. Hur mycket jag än vill.. Jag vill bara få bort denna känslan och ge honom allt jag kan.. Vill inte släppa taget.. ?

Reply
Coachen 14 september, 2015 - 21:36

Hej Jonna, tack för att du delar dina erfarenheter.
Jag förstår att det kändes väldigt skönt för att träffas någon när du gjorde och kunna ta stöd mot honom i en jobbig situation, men kanske är det också det som gör att du har svårt att finna tilliten på nytt. I och med att ni träffades så snabbt efter ditt tidigare förhållande så har du inte hunnit bearbeta dina erfarenheter och läka ordentligt.

Det är lätt att tro att en ny relation hjälper till att läka gamla skador, men i själva verket blir det sällan så, istället slätas problemen över och blir mindre märkbara under en tid men de finns fortfarande kvar och kan ställa till det i långa loppet.

Jag tror att du behöver fokusera mer på dig själv under en period, att analysera hur du egentligen mår, hur det känns i kroppen och själen, hur det som hänt har påverkat dig och vad du behöver för att läka och kunna gå vidare.

I din nya relation behöver du ständigt påminna dig själv om att han är fullständigt oskyldig till det som du har upplevt med ditt ex och det är orimligt att han ska behöva utstå sviterna för vad någon annan har gjort.

I värsta fall kan din oförmåga att släppa taget om det som har varit göra att du förlorar det du har nu, låt inte det hända.
/C

Reply
Anonym 13 november, 2015 - 06:57

Om man i sitt förra förhållande blivit lämnad, två gånger av samma person. Och man har nu ett mycket starkare och bättre förhållande med samma person, och har så svårt att känna tillit till personen i perioder, tex när partnern är stressad, lätt att få en tanke att han lämnar mig igen. Hur jobbar man bort det? kan man jobba bort det?

Reply
Charlotta 13 november, 2015 - 11:10

Hej Anonym, tack för din fråga. Om du har blivit lämnad av samma person två gånger tidigare och nu är tillsammans med denna personen igen så skulle jag säga att du har all anledning att ha svårt att känna tillit. Hur ska du rimligen kunna känna tillit till någon som svikit dig förut? Och inte bara en gång, utan två gånger på samma sätt. Kanske är situationen annorlunda nu och förutsättningarna bättre och om så är fallet kanske tilliten kan växa tillbaka igen så småningom, men det är inte i första hand ditt ansvar att komma på ett sätt att kunna känna tillit, det är den andra personens jobb att visa att den numera är värd din tillit. Räkna med att det kommer att ta lång tid, att personen kommer att gång, på gång, på gång behöver visa, även under svåra omständigheter, att den verkligen går att lita på, och först då så kanske du kan känna tillit igen. Men det finns ingen garanti för det. Har du blivit sviken och sårad på det viset tidigare av denna person så är det inte säker att du kan släppa in den personen så nära igen.

Och jag tänker att det kanske till och med är så det ska vara. Är det verkligen det bästa för dig att leva tillsammans med någon som lämnat dig två gånger tidigare? Ger det dig det du vill ha och behöver i en relation? Eller kan det vara så att du håller fast vid drömmen om hur ert förhållande kunde ha varit om du inte hade blivit lämnad, om personen varit mer pålitlig, mer lojal, mer i balans med sig själv? Var försiktig så du inte offrar din lycka för drömmen om ett förhållande som du innerst inne vet aldrig kan bli verklighet tillsammans med den här personen.
/C

Reply
Johanna 9 mars, 2016 - 17:28

Tack Charlotta! jag älskar din hemsida du skriver så bra och jag blir så glad kraaaaaaaaaaaaaaam

Reply
Charlotta 9 mars, 2016 - 18:06

Tack själv Johanna för det fina berömmet och för att du läser. 🙂 Kram!
/C

Reply
Linda 29 mars, 2016 - 15:47

Hej! Hur får jag spärren att släppa? Har varit med om ganska såriga och kortvariga förhållanden. (Jag har ett par längre 13 år (han är även pappa till mina två vuxna söner), och 5 år och sedan tre st ca 8 månader långa förhållanden bakom mig).

Nu har jag träffat en sån mjuk, kärleksfull kille som bara vill mitt bästa. Inga baktankar, ingen oärlighet, det märks så tydligt hur god och äkta han är. Vi har träffats i ca tre månader. Och det här känns mer rätt än något tidigare! Jag är uppväxt med alkoholistpappa och har i flera år tänkt att mitt problem med tillit kommer ifrån min uppväxt. Att få höra varannan minut att jag är pappas lilla tös, för att nästa minut få skäll utan anledning och ständigt känna att jag inte är tillräckligt bra eller duktig eller söt. Men jag vet inte!

Känns som att jag alltid stökar till mina förhållanden genom min oerhörda osäkerhet! Jag ifrågasätter och begär ständigt bekräftelse från mina tidigare partners. Det funkar inte, det fattar jag och har flera kvitton på. Jag vill verkligen inte göra samma misstag igen! Jag vill lära mig men har inga verktyg. Jag läser mycket, googlar mycket för att få rätsida och rent intellektuellt så vet jag, men när det kommer till kritan så tar mitt invanda beteendemönster över handen och så sabbar jag. Jag klarar inte mer, klarar inte om jag skulle förlora den här gången också, särskilt inte när det känns så bra mellan oss och han verkligen är intresserad av att förstå mig.

Jag vill lösa detta, snälla hjälp mig! Ge mig tips, verktyg. Är jag på fel spår angående min pappa?

Kramar från Linda

Reply
Linda 29 mars, 2016 - 15:57

Vill tillägga att jag i andra förhållande med tex vänner eller på jobbet inte har samma bekräftelsebehov. Eller kanske lite på jobbet där jag ofta vill va duktig och bra och kunna saker och hjälpa andra. Känns också som en ständig konkurrens med särskilt min yngre syster. Nu har min pappa gått bort i somras men min syster tar väldigt stor plats hos mamma och vart hon än är så ska hon synas och höras. Jag är rädd att presentera min kille för min yngre syster eftersom hon är totalt galen efter bekräftelse och flörtar med alla män hon träffar, även mitt ex . Jag tränar mycket och får ofta beröm för min vältränade kropp, ser bra ut i övrigt också, är 44 år gammal men är mer tränad nu än när jag var 25. Jag tänker att allt hänger samman med att DUGA. stämmer det? Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? Vad gör jag med min tärande syster som inte underlättar alls utan bara gör allt mycket svårare för mig? Hur ska jag komma över mina rädslor att presentera systern för min kille? Jag kommer DÖ om han kollar på henne på kill-sättet!!

Kram från Linda

Reply
Charlotta 29 mars, 2016 - 18:36

Hej Linda, välkommen hit! Det är mycket möjligt att du har anknytningsproblem som härrör från din barndom, men det fina är att du inte behöver låta det begränsa dig. Oavsett vilka erfarenheter och minnen du bär på så har du i varje situation en möjlighet att välja hur du ska agera eller reagera, de val som du är ovan att göra kommer till en början att vara svårare att göra, men efterhand som du utmanar dig själv att ändå göra dem så kommer det att bli lättare. Mannen du har träffat nu har ingenting att göra med din historia, respektera det och döm inte honom för vad andra har gjort. Varje gång du vill reagera utifrån tidigare erfarenheter så utmana dig själv genom att tänka på honom som ett oskrivet blad där du kan välja att antingen skriva samma historia en gång till, eller där du kan skriva en helt ny historia genom att välja att tänka annorlunda.

Du håller inte kvar en man i ditt liv genom att hindra honom från att träffa andra attraktiva kvinnor, du håller kvar honom genom att lita på honom och genom att vara dig själv så mycket du kan så han verkligen får en chans att lära känna den fantastiska kvinna du är. Om han ändå lockas av någon annan så var han inte ämnad för dig. Skulle han spana in din syster så var tacksam för att du redan nu upptäckte vilken typ av man han egentligen är, istället för att kanske ge honom flera år av ditt liv innan hans rätta jag kom fram.

Här är några inlägg som jag tror du kan ha glädje av att läsa.
Styrketräning för hjärnan gör dig lycklig
Bygg din självkänsla
Kärlekens början
Kärlek behöver få växa inifrån och ut
Hur man hittar inre lugn och styrka
Vad gör man med sitt bekräftelsebehov?
/C

Reply
Pernilla 18 augusti, 2016 - 22:20

Hej C och tack för att jag och alla andra sökare och vetgiriga får ta del av din klokhet här!

Jag är tillsammans med en man sedan drygt två år. Jag är oerhört kär, förälskad och trygg….eller? Jag har en uppväxt som yngsta syskon med en alkoholist till pappa. Utåt sett märktes inte men jag inser nu att jag tyst sökte hjälp hos omvärlden men ingen hörde eller såg. Pappa utnyttjade mig och det har satt sina spår i min tillit till människor. Speciellt till män.

När jag träffade min nuvarande partner hade jag varit singel i 7-8 år och bara fokuserat på min son och gett all kärlek till honom. När jag väl vågar öppna upp så finner jag skatten. Min nuvarande älskade partner.

Han hade skilt sig något år innan vi möttes och jag kände hur jag bara såg trygghet och tillit i honom. Allt det jag sökt efter. Så en kväll när vi pratar om relationer och tillit så ställer jag frågan om han varit otrogen någongång. Svaret var ja, det hade han i sitt tidigare äktenskap vid två tillfällen. Det svaret golvade mig fullständigt. Jag hade målat upp en bild av honom som typen som ABSOLUT INTE var otrogen under några som helst omständigheter.

Jag tror det var det som var värst. Att hela min bild var i spillror. Det jag hade bestämt mig för att känna och tycka och lita på….fanns det överhuvudtaget kvar nu? Han har berättat att han svarade på min fråga för vi ska ha full ärlighet. Och jag vill det också.

Hur ska jag veta att han inte kommer att svika mig sådär? Att han inte kommer vara otrogen mot mig? Han har berättat att äktenskapet under tiden för otroheten var riktigt dåligt och de hade slutat att kommunicera på ett sätt man bör göra i en relation.

Jag försöker att inte vara svartsjuk. Men det går inte. Jag vill veta vem han pratar med i telefonen. Vill rota igenom hans allt för att se bevisen på att han sviker mig också. Ibland är jag så säker på att han ligger med någon annan…..men det finns inget som helst som tyder på det. Bara mina spöken…..

HUR blir jag av med det här svartsjuka och misstänksamma i mig? Hur finner jag tillit och trygghet? 

Hjälp!

Hälsningar Pernilla

Reply
Charlotta 18 augusti, 2016 - 23:10

Hej Pernilla, välkommen hit och tack för dina värmande ord. Jag tror att du angiper det här från lite fel håll. Du skriver att du hittade trygghet och tillit i din partner, men trygghet och tillit är något som du behöver finna i dig själv, lägger du de känslorna utanför dig själv så blir du otrygg, sårbar och helt beroende av den personen. Din trygghet måste du äga själv, har du inte hittat dit än så är det det du ska fokusera på. Du kan aldrig vara helt säker på att en annan människa inte kommer att svika dig, sådana garantier finns inte i det här livet, inte när det gäller kärlekspartners, inte när det gäller vänner och inte ens när det gäller föräldrar. Om vi släpper in människor i våra liv så kan de såra oss och svika oss, det är en del av livet, och det gör det också så viktigt att äga sin egen trygghet. Er relation ska inte bygga på att du behöver honom för att känna dig trygg utan på att du vill ha honom för att du älskar honom. Tryggheten behöver du finna i dig själv.

Som jag ser det verkar du ha hittat en bra man som är ärlig och öppen med sina tidigare misstag, förklarar varför det blev som det blev och inte verkar ha några avsikter att göra om det. Om du väljer att ifrågasätta och misstro honom så är det en snabb och säker väg till försämrad tillit mellan er, och utan tillit har relationen inga goda utsikter. Fortsätter du med misstänksamheten kommer du att tillverka problem där det egentligen inte finns några och sedan kommer du att ångra dig bittert. Det är möjligt att din uppväxt har medfört vissa anknytningsproblem för dig, men det är inget som du behöver bära med dig resten av livet. I varje tanke och varje handling har du möjlighet att välja om du vill vara fast i gamla tankemönster och rädslor eller om du vill skapa nya tankebanor. Utnyttja den möjligheten. Utmana dig själv och tillåt inte de svartsjuka tankarna, träna dig själv i att lita på honom, att inte kolla upp honom när du skulle vilja utan att istället avslöja dig själv när du går in i de tankarna.

Ta energin som du tidigare har lagt på svartsjuka och lägg den istället på att bli vän med dig själv och hitta din egen inre trygghet. Här är några inlägg i det ämnet som kan vara till hjälp.
Ta kontroll över din egen inre trygghet
Vem fyller dina behov?
Vad innebär det egentligen att någon gör dig hel?
Vägen till att bli en hel människa
/C

Reply
Jenny 2 oktober, 2016 - 15:51

Hej!

Hittade precis hit och har suttit och sträckläst alla kommentarer och det har givit mig massa insikt i saker och ting. Jag var tillsammans precis med en person som jag kände oerhörd tillit till(har tidigare haft tillitsbrist). Äntligen har jag träffat en kille som är känslosam och djup och förstående precis som jag. Detta innebär att vi kommer kunna lösa allt, kunna bekräfta varandra alltid kunna förstå varandra, vi är ju så lika. Men det var även där det brast. Han visade sig vara det gammla jag, fast tusen gånger extremare. Han hade tillitsbrist till mig, han trodde jag ljög om saker han var oerhört svartsjuk och misstänksam och osäker i vår relation, helt utan grunder (min vän som snart ör färdig psykolog misstänker paranoid personlighetsstörning och jag själv tror det kan vara det i en kombination av borderline. Han kan inte hantera sina kännslor han får ett misstänksamhetsfrö som sätter sig fast i sitt huvud och det börjar gro tills hans huvud sprängs och då får jag en stor, tung jordhög överöst över mig. Det jobbiga är att jag känner ju igen mig själv i honom (mitt gammla jag med tillitsbrist). Mina förra pojkvänner kunde aldrig hantera mig när jag var osäker och svartsjuk de kunde ignorera mig, säga att jag överreagera och de ville aldrig möta mig eller hjälpa mig att bara få känna mig lite trygg. Eftersom jag blivit behandlad på det sättet så vet jag hur liten och hur dåligt man mår när man inte får prata om sina jobbiga hjärnspöken och upplevelser. Därför bekräftade jag min nuvarande partner. Jag försökte med allt i min makt för att få han trygg, säker, bekräftad och lugn. Jag förklarade alltid och ville få honom att förstå att ”jag vill dig väl, jag älskar dig och jag kommer aldrig svika dig”. Men detta misslyckades gång på gång. Tillslut gick det så långt att jag började skälla på honom istället för jag orkade inte med hans misstänksamhet för det sårade mig så oerhört, nån gång får det vara nog med anklagelser och skuldbeläggning . Jag är ju oskyldig och hans hjärna hittar på och vad jag än säger då blir hans tankebanor bara värre och värre. Idag är det slut efter att han gjort slut med mig för andra gången. Han har föröka få tillbak mig men jag satte ner foten och sa att jag vill inte längre ”jag är lika sårad så som du går omkring och känner dig sårad”. Det var då det exploderade han åkte in på psyk jag fick agera hans mor helt plötsligt och ta hand om honom. (Han fick självmordstankar och fick ångestattacker)När jag tillslut kände att detta är inte bra för mig han har ju gjort slut med mig och nu sitter jag här på psyket med honom och är hans stöd. Jag fick inte ta hand om mig själv. Men jag tog beslutet trotts att det gjorde ont att lämna nån som mår så dåligt och sa att nu kan vi inte höras mer det är dags för sig att ta ansvaret och börja bygga upp dig själv jag kan inte göra detta med dig eller åt dig. Sedan dess har han skickat hatmail till mig i tre veckors tid! Jag går under! Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag gå vidare? Jag älskade/älskar honom men han va inte snäll tillslut pga sin osäkerhet

Reply
Charlotta 2 oktober, 2016 - 18:52

Hej Jenny, välkommen hit! Det är en svår situation du beskriver, men precis som du har upptäckt så kan ingen utomstående laga en när man mår dåligt. Det enda person som på allvar kan laga det som är trasigt är man själv, och man måste vara redo att göra det, viljan till förändring, eller tröttheten på att leva som man gör måste ha hunnit bli större än rädslan för det som skrämmer. Det är fint att du vill hjälpa honom, men det får inte gå så långt att det blir på bekostnad av dig själv, och det har du också insett och brutit kontakten. Kan han inte acceptera det utan fortsätter att trakassera dig så föreslår jag att du blockerar honom, i alla fall tills vidare. Det finns ingen anledning för dig att tillåta honom att ta ut sin frustration, ångest och rädsla på dig, det får bara dig att må sämre och hjälper inte honom att må bättre. Han har kontakt med psykvården nu och förmodligen har han någon familj som stöd, hans välmående är inte ditt ansvar, men ditt eget välmående är ditt ansvar så ta hand om dig.
/C

Reply
Jenny 2 oktober, 2016 - 22:29

Jag Förstår inte hur jag kunde hamna i denna Sittsen. Jag har ju själv varit en osäker person i tidigare förhållanden och vet ju vad jag hade behövt av min partner under tider då jag kände mig osäker, svartsjuk eller orolig över saker. Jag förstår inte hur jag kan hamna i en sitts då det slutar med att jag skäller på den som jag älskar. När han för 10:e gångern säger ”du är inte så pussig” så blir min reaktion att jag tappar det att jag känner mig sårad av han kommentar och känsla av att hur mycket jag än föröker bekräfta honom så är det aldrig tillräckligt. Min reaktion blev efter ett tag ”snälla låt mig va, sluta pressa mig, du kväver mig” jag blev fientligt inställd . Går det att reagera och hantera någon som pressar en på ens känslor? Vad är rimligt igentligen. Jag känner sån oerhörd skuld att jag inte klarade av att bemöta hans bekräftelsebehov men samtidigt kände jag att han inte acceptera mina känslor. Jag vet att det är han som behövde jobba på sina stora känsloyttringar men varför kunde jag inte hantera hans ”tjat” på ett bättre sätt. Är det normalt att man tappat det till slut som jag gjorde? Är jag svag/ är jag stark. Känner mig bara förvirrad av hela situationen.

Reply
Charlotta 2 oktober, 2016 - 22:41

Se upplevelsen som en gåva, nu kan du förstå hur din tidigare partner kände när han kände sig otillräcklig och inte kunde möta dina bekräftelsebehov. Den sortens behov kan ingen utomstående fylla, den sortens bekräftelsebehov är omättliga, hur mycket man än ger så är det aldrig tillräckligt. Nu vet du hur det känns från båda sidor, nu har den kunskapen och förståelsen och vet också att enda sättet att börja fylla det behovet är genom att själv förändras och kunna se sina behov på ett annat sätt, och att själv fylla dem.
/C

Reply
Jenny 2 oktober, 2016 - 23:05

antar att då svaret är att jag agerade normalt och att allt låg hos honom och att jag inte borde känna skuld. Men det är svårt när man gjorde allt i sin makt för att överösa med kopplingar och kramas och bekräfta och trygga och föröka prata och komunisera om det. Men det man fick som svar var bara ” du vill inte ha mig”. Det kändes som ett sånt nederlag. Jag om nån borde ju kunna bekräfta hans behov eftersom jag såg gamla mig i honom. Jag trodde jag kunde fixa det hela. Jag ville få honom att känna sig trygg och att han skulle förstå hur mycket jag älskade honom. Han hotade många gånger under förhållandet att göra slut när han inte fick som han ville eller kände sig bekräftad. Det gjorde ont!
Tror det skulle vara nyttigt för mig att läsa om partners med kontrollbehov för det känns som han hade det. Altså om personer som försöker kontrollera andra och manipulera. Hans ”hatmail” handlar om hurdan jag är som person och han föröker skuldbelägga mig och lägga allt ansvar på mig. Han säger att jag ör empatilös och att jag var på psyket och ringde hans föräldrar och hans vänner för min egen skull och aldrig för hans. Han föröker få mig att tro att allt ligger hos mig. Han har sagt att jag har tryggt ned honom tills han va tvungen att åka in på psyk.

Reply
Charlotta 3 oktober, 2016 - 09:22

Svaret ligger i att du behöver backa i tanken till din relationen när du var den som hela tiden ville ha mer och aldrig tyckte du fick tillräckligt. Fanns det något din partner då kunde gjort för att fylla ditt behov? Nej, det fanns det inte. Du kunde inte förändras förrän du kommit ur den relationen och började ta tag i och förändra dina mönster på egen hand. Det är där din insikt måste komma, när väl den pusselbiten fallit på plats så inser du att precis detsamma gäller för din senaste relation, bara det att rollerna är de omvända.

Den delen som ligger hos dig är att du ville ”lyckas” med honom för att bevisa för dig själv och andra att du kunde, att du visste vad som krävdes för att du själv varit där. När du inte lyckades nå fram till honom ser du det som ett personligt nederlag. Felet du gör där är att det aldrig var din uppgift från början att laga honom, det var hans uppgift, och att du tog på dig ansvaret för att han skulle må bra gjorde bara att ni båda två försäkrade er om att det skulle misslyckas. Resten av det de beskriver låter som att han manipulerade dig och att han förmodligen har en narcissistisk personlighet, googla gärna på det och se om du känner igen honom i den beskrivningen.
/C

Reply
Majja 18 oktober, 2016 - 08:27

Hej Charlotta,
hittade din sida och känner igen mig i det många skriver….
Jag är separerad från mina barns pappa (2007), träffar på ett bröllop en man och vi inleder ett förhållande 2009. Vi kan inte träffas så mycket för han arbetar i special styrka i försvaret. Efter ett halvår berättar han att han har 2 barn…vi träffas och vårt förhållande stabiliseras. Han är hemma varannan helg samt varje onsdag då barnen är hos honom och mig. Livet går bra vi har en otrolig kemi, diskussion och han är mitt stora stöd i vått och tort likaså så stöttar han mina 2 barn och pluggar med dem. Vi gör små resor tillsammans utan barn, någon vecka om året som vi lever för. Åren går och visst har jag misstänkt att han har annan familj och till och med sagt det till honom…men ändå litat på honom. Han berättar att han äger ett hus ca 10 mil från mig men där bor en kollega till honom med sin familj. Av någon anledning så kollar en vän upp registrerings nr på hans bil….ringer sedan till skatteverket och kollar upp huset och vilka som är skrivna där. Då visar det sig att han är gift , och har ytterligare 3 barn med den kvinnan förutom de 2 jag vet om…alla barn är dessutom födda varannan gång. När jag får reda på detta har 6,5 år gått.
Jag konfronterar honom, han berättar att de sedan innan den yngsta föddes (2008) så har de inte haft ngt kärleksförhållande utan håller ihop för barnens skull (flera av barnen har ADHD) de har ett umgänge men ingen vet om att de inte har en relation, ha arbetar mycket…är hos henne tisd, torsd och ibland på helgen och vid middagar. Varför han inte berättade…jo för han var rädd att förlora mig, att jag skulle lämna honom om jag fick reda på 3 barn och en fru… där är vi i dag! MEN jag älskar honom, när han berättar så stämmer det han säger….men hur ska jag kunna lita på honom? Han bor hos sin mamma varannan vecka och har barnen i sitt hus varannan vecka. Frun letar nytt boende men hittar inget , tjänar inte så bra…han har nu lyckats hitta en 2:a för att kunna bo där i stället för hos mamma och så att vi kan träffas varannan vecka då han inte har barnen. Detta är så svårt…han har offrat mig i allt detta och inte visat att jag var den som är viktig. Vad ska jag kräva, vad kan jag kräva? Hur kommer jag vidare med honom eller utan?

Reply
Charlotta 18 oktober, 2016 - 11:00

Hej Majja, välkommen hit! Oj! Det du upplever är sånt som man förväntar sig bara händer på film. Jag förstår att du måste känna det som om någon ryckt undan mattan för dig. Bara så jag förstår dig rätt, har han tre barn med kvinnan i huset och två barn med en annan kvinna? Och dessa barn är födda varannan gång? Så detta är alltså andra gången han har en relation utan för sitt äktenskap? Stämmer det också att han och hustrun är överens om att deras äktenskap är slut och att de båda får träffa andra?

Jag tror mycket väl att det kan vara som han säger och att detta svek mot dig var något som plågade honom men som han samtidigt inte vara ärlig med av rädsla för att förlora dig. Jag håller inte med om att han har offrat dig, snarare tror jag att han i många avseenden har offrat sig själv i den här situationen. Som jag ser det behöver detta inte innebära slutet för er, det hela beror på om du tror att du kan lita på honom igen eller om tilliten är bruten för alltid?

Nu generaliserar jag en del, och jag är väl medveten om det, men kanske gissar jag rätt och kanske kan det hjälpa dig. Du skriver att han jobbar inom specialstyrka i försvaret, den typen av män brukar vara både mental och fysiskt starka, typen som inte gärna ber om hjälp utan som fått lära sig att lösa situationen på egen hand med de medel som står till buds. Den sortens man som inte gärna visar sig svag och som sällan pratar om sina känslor. Är han den sortens man förklarar det en hel del av hans agerande, inte försvarar, men förklarar, och kanske kan det hjälpa dig att förstå.
/C

Reply
Majja 18 oktober, 2016 - 19:54

Det stämmer att han fått barn med dem varannan gång…det har varit slut dem emellan i omgångar och han har också jobbat utomlands en period och pluggat i Sundsvall under några år…flickvän nr 2 (2 barn) var otrogen 2 ggr…flickvän nr 1 (3 barn)) gifte han sig med 2005 då var de 4 första barnen födda…den sista kom 2008. De gick i par terapi 2008 då hon inte ville ha eller ge närhet efter att barnet fötts. De har efter det levt ihop för barnens bästa då ett av de 3 barnen har en grav auditiv språkstörning och pappa är utbildad att stödja barn med svårigheter. De var på väg att separera 2008 men det blev fel i tiden då sonen med auditiv störning behövde psykolog stöd och trygg lugn miljö….
Hur menar du att han offrat sig själv?
Du har helt rätt i beskrivningen om honom. Vi träffas nu men när vi är ifrån varandra så kommer tankarna…han har säkert fler…eller har varit notoriskt otrogen mot de båda tidigare flickvännerna….lurar mig tills han knäcker mig, han har någorlunda tålamod med alla frågor men jag märker att han tycker det är jobbigt. När vi är tillsammans så har jag inga tvivel utan litar på det han berättar.. Kan jag kräva att få träffa frun för att höra hur de levt eller fyller det inget syfte…hur kan jag finna tillit till honom igen? Hur ska jag tänka?

Reply
Charlotta 18 oktober, 2016 - 20:31

Angående att han offrat sig själv tänker jag som så att han förmodligen har upplevt det som att han suttit i en rävsax han inte kunde ta sig ur. Han hade både åtaganden och känslor åt flera olika håll, åtaganden som han vill hantera på ett bra sätt samtidigt som känslorna drog honom åt ett annat håll. Även om han själv har satt sig i situationen så misstänker jag att han egentligen inte har mått speciellt bra under den tid här tiden och att han nog upplever att han har offrat sitt eget välmående för att göra så bra som möjligt för alla dem han bryr sig om.

Om du tror att det skulle hjälpa dig att träffa frun så tycker jag absolut att du ska arrangera ett sånt möte. Förklara också för honom att han har brutit tilliten mellan er och att det kommer att ta ett tag att bygga upp den igen, och under tiden måste han acceptera att svara på frågor som han helst vill slippa svara på. Om och om igen om det är det du behöver.

Ge dig själv lite tid nu att bearbeta alltihop, att prata med dem du behöver prata med och ställa de frågor du behöver ställa. Men låt inte den osäkerheten pågå hur länge som helst. Efter en tid behöver du besluta dig för om vågar ge honom en andra chans eller om risken är för stor, och sedan agera utifrån det beslutet. Tillåt inte er att fastna i en relation som är infekterad av misstro och där ni inte kan komma vidare.
/C

Reply
Majja 18 oktober, 2016 - 22:27

Ja du har helt rätt, han har mått sämre och sämre mycket pga att han inte hittat annat arbete för att vi skulle kunna bo ihop och få ett liv tillsammans…han har också sagt att alla bara kräver hjälp/saker av honom. Nu när allt raserats och jag träffade honom i huset han byggt så är han en helt annan person, ledsen men lugn….stressen är helt borta. Och ja jag tror att vi kommer att kunna fortsätta vi måste bara ordna vardagen så att den fungerar. Det är många som är besvikna på honom,,,mina barn, mina föräldrar, bror…våra vänner hoppas bara att dem så småningom kan se det jag ser och acceptera honom.

Reply
Charlotta 18 oktober, 2016 - 22:51

Jag kan förstå att det måste vara en lättnad för honom att allt smygande är över. Om du så småningom kan lägga detta bakom dig och låta honom återerövra din tillit, så tror jag att ni tillsammans, genom er kärlek och den relation ni bygger upp, kommer att övertyga alla andra runt omkring er också. Eller i alla fall de flesta, man kan inte alltid vinna allas gillande.
/C

Reply
Anonym 5 november, 2016 - 10:02

Har ett 22 år långt förhållande med en man som inte känt tillit till mig eller någon annan. För 2 år sedan hotade han att ta livet av sig. Skrev avskedsbrev till mig och våra två barn. Han planerade och hotade i ett halvår. När han slutligen blev iinlagd på LPT och fick hjälp. Idag mår han bättre, men jag har inte någon tillit till honom. Känner bara sorg och besvikelse. Jag kan inte förlåta även att jag vet att han mådde psykiskt dåligt. Känner även skuld då jag var påväg att lämna honom och hade uttalat det och då börjar han hota. Jag vet att han manipulerar mig, ändå anpassar jag mig och stannar.

Reply
Charlotta 5 november, 2016 - 10:31

Hej Anonym, välkommen hit! Det är en svår situation du beskriver, jag förstår att det måste vara väldigt jobbigt för dig att leva under de omständigheterna. Har du funderat på varför du stannar?
/C

Reply
Anonym 5 november, 2016 - 12:22

Jag stannar för att då har jag full kontakt och kontroll på relationen till mina barn. Är rädd att han vänder barnen emot mig när det är jag som går. Därför är min strategi att trycka undan mina verkliga känslor. Vet att jag och barnen skulle ha det bäst själva, men vågar inte ta steget. Önskar han träffar någon som älskar honom lika mycket som han säger han älskar mig. Tyvärr känner jag bara sorg och medlidande emot honom. Kärleken har tagit Slut.

Reply
Charlotta 5 november, 2016 - 12:36

Vågar inte ta steget eller vill inte ta steget? Om du inte vill så har du gjort din prioritering och fattat beslutet för hur ditt liv måste se ut nu och en tid framöver, och det är helt okej om det är ditt val. Men om du inte vågar så kan du ställa dig själv frågan vad du skulle behöva för att våga ta steget och hur du kan skaffa dig det du behöver.
/C

Reply
Anonym 5 november, 2016 - 13:19

Tack för dina vägledande tankar. Ska fortsätta fundera på vad jag behöver för att våga ta steget och hur jag ska skaffa det jag behöver.

Reply
Kakan 11 december, 2016 - 12:00

Det här att ”läka sig själv” innan man försöker träffa någon ny. Absolut, det tror jag stenhårt på, men hur gör man det egentligen? Konkret alltså!

Reply
Charlotta 11 december, 2016 - 12:28

Hej Kakan, välkommen hit! Vägen till läkning går via personlig utveckling, mental träning och medvetenhet, rent konkret innebär det allt du gör och allt du tänker. Att förstå dig själv, förstå varför du är som du är, varför du gör som du gör, vad dina sår har för uppgift i ditt liv, vad de vill lära dig, och att skapa ett liv som ger dig näring istället för att dränera dig. Förståelse, förlåtelse, acceptans, mål och mening är vägledande ord.
/C

Reply
Kakan 11 december, 2016 - 22:15

Oj vilket snabbt svar, tack! Det är rätt omfattande, det du skrev. När man är lite trasig känns det nära nog övermäktigt. I vilken ände är det smartast att börja tro?

Reply
Charlotta 11 december, 2016 - 22:34

Det är just det som är grejen, att vi moderna människor vill gärna ha en en quick fix, ett destillat av det goda som är enkelt och går snabbt att ta till sig och genomföra. Men det är inte så vi fungerar, varken kroppsligt eller själsligt, vi behöver sammanhanget, helheten, känslan av att förstå och höra till, få känna lugnet och tryggheten i att vi förstår oss själva på djupet och våga vila i att det är en process att komma till ett läge där man känner sig hel, och att den processen kan ta tid. Börja med att vara snäll mot dig själv och att lyssna på dig själv, verkligen lyssna till ditt inre, att fråga dig själv vad du behöver för att må bättre, vad dina svåra upplevelser har gett dig, inte bara vad de kostat dig utan vad det gett dig, vad du har lärt dig av dem och hur de kan vara Livets hjälpande hand istället för ett straff.
/C

Reply
Kakan 12 december, 2016 - 07:08

Tack. Vill dock påpeka att jag inte på något sätt efterfrågade en quick fix, bara i vilken ände man kan börja. Det är inte alls samma sak tycker jag. Jag menade att jag förstår att det är mycket att ta tag i (allt det du skrev i ditt första svar), och att det inte är helt enkelt att veta vilket tillvägagångssätt man ska använda. Om det hade varit enkelt hade jag ju redan gjort det. Som jag förstår det handlar det om att göra saker på ett nytt sätt, att tänka på ett nytt sätt. Det är inte lätt, eftersom vi är vanedjur. Jag vill gärna hitta ett bra sätt, eftersom jag är skör och sårbar och inte vill riskera att misslyckas även med detta. Om man jämför med att försöka gå ned i vikt: när man ser framsteg ibland är det lättare att fortsätta även när det går lite trögare. Ideliga bakslag pga fel metod (tex att börja tokträna mer än man egentligen orkar) gör att man tappar sugen och hamnar ännu längre tillbaka än när man började och dessutom känner sig värdelös som inte klarar det man borde och behöver. Ungefär så funderar jag. Tack för tipsen mot slutet, jag surfar vidare här bland övriga frågor och försöker bli klokare 🙂

Reply
Charlotta 12 december, 2016 - 09:53

För att kunna ge mer specifika råd behöver jag känna dig och din situation bättre, med den information du har gett kan jag dessvärre bara ge väldigt generella råd. Hoppas du hittar det du söker.
/C

Reply
Kakan 27 december, 2016 - 13:36

Hej igen!
Nu har jag läst massvis, grubblat, analyserat och skrivit ner mina egna tankar. Varit ute i naturen, tagit mig tid att tänka och känna och fått fram det här angående tillit:
Jag har svårt att känna tillit eftersom jag blivit sviken. Inget konstigt, och säkert vanligt. Jag har alltid varit naiv i bemärkelsen att jag trott folk om gott tills de bevisat motsatsen. När vissa så bevisat motsatsen har jag blivit väldigt sårad. När jag var väldigt ung tog jag aldrig ut känslan på den som sårat mig, istället kallade jag mig själv dum och naiv. Nu på äldre dar har jag förmågan och modet att uttrycka min besvikelse till den som sårat mig, men jag känner mig fortfarande dessutom dum och naiv.

Och där uppstår en pendelrörelse. När jag inte känner tillit alls brukar jag inse det och därefter tvärvända. Det innebär att jag går emot min egen magkänsla eftersom jag där och då inte inser att det är min magkänsla, istället tror jag att det bara är min rädsla. Och så väljer jag som sagt att gå emot magkänslan och lita på folk som jag verkligen inte borde lita på, bara för att jag inte vill styras av min rädsla. För det har jag lärt mig att man inte ska. Och så blir jag sviken, och så är jag tillbaka på ruta noll, eller till snarare på minus.

Min tillitsradar är trasig! Den fungerar inte som den ska. Hur lagar jag den? Hur ska jag veta om det är obefogad rädsla eller sund intuition jag känner i möten med nya män? För det är framför allt i de mötena detta visar sig, även om det i lite mildare grad går igen även i alla möjliga möten med människor.

Supertacksam för dina tankar om detta.

Reply
Charlotta 27 december, 2016 - 17:35

Du skriver att du egentligen vet att det är din magkänsla men att du i stunden inte är medveten om det utan utgår från att det är rädsla. Ju mer du tränar dig på att lyssna till magkänslan och lita på den, i alla lägen inte bara när det handlar om män, desto starkare och mer pålåtlig kommer den att bli. Leta efter rösten som viskar, rädslan skriker men intuitionen viskar, så leta efter rösten som viskar så vet du att du är på rätt väg.
/C

Reply
Kakan 28 december, 2016 - 10:14

Okej, jag får spetsa öronen helt enkelt 😉

Reply
Charlotta 28 december, 2016 - 11:07

Ja gör det! 😀
/C

Reply
Björn 12 januari, 2017 - 13:26

Hej,

om jag agerat felaktigt mot min fru och hon tappat tillit och förtroende för mig – hur kan jag göra rent praktiskt för att bygga upp detta igen och hur skall jag förklara för henne att jag förstått hur mycket jag skadat och sårat henne?

Reply
Charlotta 12 januari, 2017 - 13:56

Hej Björn, välkommen hit! Jag vill börja med att ge dig cred för att du tar ansvar för det du gjort och de konsekvenser det fått, det är det absolut första steget och alla når inte ens dit. Tillit är en sån sak som det tar lång tid att bygga upp men som går förlorad på ett ögonblick. Det går att vinna tillbaka tilliten men du behöver vara beredd på att det kommer att ta tid, att du inte kan stressa fram det i den takt du skulle önska utan att det måste ske i hennes takt, och att så fort det finns minsta tillfälle för henne att bli misstänksam mot dig och börja tänka på att du tidigare har svikit henne så kommer hon att hamna i de känslorna igen, vare sig hon vill eller ej.

Det kan vara svårt för dig att hantera eftersom du själv är så säker på att du ångrar dig och att det aldrig kommer att ske igen, men hon har inte tillgång till den vetskapen, hon vet bara hur sårad hon blev och hur ont det gjorde. Lite krasst kan man säga att den långa processen med att vinna tillbaka någons förtoende är det pris man betalar för ett svek. Det du kan göra är att både i ord och handling, gång på gång utan att ledsna eller tröttna försäkra henne om hur mycket du ångrar dig, att du förstår hur fel det var, att du förstår att du sårat henne bortom vad ord kan beskriva, att det kommer att ta tid för henne att våga lita på dig igen, men också att du är beredd att ge henne den tiden för att du älskar henne och vill leva tillsammans med henne, och att du kommer att göra allt du kan för att hon ska kunna känna tillit till dig igen. Ditt mål är helt enkelt att överträffa dig själv på alla sätt, och att vara uthållig i det arbetet. Läs gärna det här inlägget också för lite tips om hur du kan bygga upp er relation igen.
/C

Reply
Linda 2 februari, 2017 - 17:43

Hej!
Hittade din sida idag när jag letar svar eller i alla fall försöker leta svar.
I slutet av förra året kom det fram av en slump att min sambo sen 23 år och bästa vän har varit med varandra under året som gått. De har båda sagt att det har bara varit kramar och ”hångel” och att det inte blivit mer än så. Men det spelar ingen roll för de har svikit mig så mitt hjärta brustit.
Jag blev såklart totalt förkrossad och kunde varken äta eller sova. Tänkte på våra två barn och att min vän som jag älskar har svikit mig till den mildaste grad med min sambo.
När jag frågat honom varför så har svaret varit spänningen. Det var spännande.
Jaha men nu då är det så himla spännande längre. Jag har mina bra dagar men det kommer ofta svackor. Nu har jag kommit till ett läge att jag inte ser någon ljusglimt i tillvaron. Jag kan inte känna mig glad eller vill göra något.
Har sagt att jag bör nog flytta fast det egentligen är det sista jag vill men för att hitta tillbaka till livet. Båda två är fruktansvärt ångerfyllda med att skicka bilder, låttexter och sms om att de mår dåligt och önskade de kunde vrida tillbaka tiden men jag vet inte hur jag ska bete mig i hennes närvaro om jag måste var på samma ställe som henne. Jag har försökt med att vi har pratat osv för att jag ska må bra men det slutar med att jag bara mår sämre.
Känns som jag har kommit till en punkt jag varken vet ut eller in. Är det bästa för mig att flytta om det så bara är för ett tag och sen försöka med min sambo igen för jag tycker så väldigt mycket om honom ändå?
Jag hoppas nu bara på en liten vägledning av dig i rätt riktning. Tack för en jätte bra sida.

Reply
Charlotta 2 februari, 2017 - 19:33

Hej Linda, välkommen hit! Det är en jättesvår situation du beskriver och det finns egentligen inga rätt och fel i det läget. Vad du än gör framöver så kommer det inte att ändra på det som redan hänt, det går inte att radera eller bortse från vad de har gjort, sveket är gigantiskt, och det är inte bara ett svek utan två som har drabbat dig. Jag tror inte att det är omöjligt att reparera någon av relationerna, om både du och de är beredda att jobba på era relationer så kan det finnas en framtid för er, men det måste vara ditt beslut. Det är dina tidsramar, dina behov och din själsliga läkning som måste få bestämma vad som är möjligt och i vilken takt det är möjligt. Behöver du bo för dig själv för att få distans och hitta fast mark under fötterna igen så är det det du ska göra. Så frågan du ställer behöver du egentligen ställa dig själv och vara brutalt ärlig när du svarar. Inte tänka på någon annans känslor utom dina egna. För även för barnens skull så är dina känslor och din själsliga läkning det allra viktigaste, ska du och sambon ha en chans tillsammans i framtiden så måste den här processen få ta den tid den behöver och få ske på det sätt som känns bäst för dig. Om du behöver ”offra” nuet för en bättre framtid, så är det i längden värt det. Alternativet att du inte skull få chans att finna stabilitet och harmoni igen utan försöka bygga vidare på en instabil grund är mycket sämre, oavsett hur framtiden kommer att se ut. Hoppas att mitt resnonemang var till någon hjälp.
/C

Reply
Linda 7 februari, 2017 - 20:05

Tack så mycket för din feedback. Det känns som att det hjälper mig lite i det hela faktiskt. Jag måste tänka på mig själv i detta läge och få mig att läka. Sambon säger oxå att det får ta den tid det tar men att han verkligen inte vill att jag flyttar. Men tiden får visa nu.
Har sagt till mig att det måste inte vara för all framtid bara att jag hittar mig själv och känner efter vad som är bäst för mig och barnen. Hur jag är en bättre mamma i detta läget. Tack ännu en gång för svaret.
Mvh Linda

Reply
Sunshine 4 april, 2017 - 15:18

Hej

Väldigt intressant att få ta del av denna läsning från människor som delar med sig och för din fina ärliga feedback Charlotta!

Jag var gift med en underbart fin man som jag fick två fina barn tillsammans med men tyvärr varade det bara i 10 år för all vår tid gick åt barnen deras fyra första levnads år för båda barnen föddes några månader förtidigt och vi hade väldigt jobbigt då båda barnen låg inlagda till och från under dessa åren så vår kärlek tog slut och för vi glömde bort att vårda vårt äktenskap men valde att skilja oss medans vi ändå var vänner och har nu varit skilda i 3 år med delad vårdnad av våra 2 gemensamma barn varannan vecka. Jag tyckte det var väldigt jobbigt och sorligt att gå igenom detta och efter mitt vuxna liv levt med en fantastiskt fin man i så många år inte leva tillsammans med han och mina barn längre var en stor omställning för mig även fast det var ett gemensamt beslut var det tufft. Men mitt i skilsmässan så träffade jag en kille på jobbet som jag hade arbetat med redan under ett år men aldrig ens pratat med så fick han höra att jag skulle skilja mig så han började ta kontakt med mig och vi började prata lite och han skulle hjälpa mig med mitt cv bara, det var så det hela började. Han började säga allt finare och fina saker om mig, gav mig så mycket komplimanger och uppmärksamhet. Han satte mig på en pilestal kan man säga. Jag kände mig som i sjunde himlen. För sant för att vara bra tänkte jag och mycket riktigt det stämde. För han var inte den mannen som jag trodde han var från början. Han började distansera mig från omvärlden, nedvärdera mig, kallade mig för massa hemska öknamn. Skrek alltid på mig hur värdelös jag var och att det aldrig fanns någon annan som skulle vilja ha mig osv osv….. Det blev allt mer och mer psykiskt och tillslut blev det mycket fysiskt också tillslut reagerade 3 stycken vänner till mig och polisanmälde honom och det gick till tingsrätten i 3 dagar sedan hovrätten i 4 dagar. Han fick fängelsestraff och blev dömd för 4 st olika brott. Detta tog mig väldigt hårt för jag förstod inte riktigt hur jag som alltid varit en sådan stark individ och kommer från en bra kärleksfull familj och alltid haft så många vänner runt omkring mig och varit omtyckt på mina arbetsplatser kunde inte förstå hur jag kunde låta det gå så här långt och bli så fruktansvärt illa behandlad som jag blev. Gick så långt att jag aldrig trodde jag skulle vakna upp igen efter han tog stryptag på mig. Kommer ihåg att det sista jag tänkte på är att jag aldrig någonsin kommer att få se mina två älskade barn igen. Han var dessutom otrogen mot mig i 3 månader. Men på något sätt överlevde jag och har nu två år senare tagit mig igenom detta och träffat en sådan fantastiskt fin man som är så snäll och go mot mig. Jag känner att man får inte låta sig hindras av att få bli lycklig och kär igen. Han är värd en ärlig chans att jag inte dömer han på förhand för det finns bra och fina killar där ute. Men det svåra att jag är så rädd för att bli sårad vet att inte finns några garantier. Men rädslan av att vara så nära döden fick mig att vakna upp och få perspektiv på hur värdefullt vårt liv är och ta vara på det på rätt sätt men känner att jag vill verkligen vill försöka igen att våga öppna upp mig och blicka framåt att våga hoppas på att bli lycklig tillsammans med någon att få leva som en familj. Att ta en dag i taget för att se vad som händer. Men hur länge kommer man känna lite inre rädsla och bli påmind om sådant som hänt en efter ett sådant hemskt förhållande. Vill inte att det ska förstöra för min framtid. Jag är en glad och positiv tjej som älskar att skratta och göra andra människor glada men brottas ibland med jobbiga minnen o mardrömmar. Har gått till psykolog ett tag men kände inte för att fortsätta efter en tid för det kändes ändå hanterbart tycker jag förutom att det kommer och går utan jag ens vet varför egentligen för just nu har jag det så himla bra i mitt liv och är så kär i min nya pojkvän.

Reply
Charlotta 4 april, 2017 - 15:35

Välkommen hit Sunshine och tack för ditt fina beröm och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det låter som att det var en manipulatör och narcissist du hade oturen att stöta på. Det är ett klassiskt beteende att först vara översvallande kärleksfull så att du blir känslomässigt beroende av honom och sedan nedvärdera dig så du tappar all självkänsla och inte vågar göra dig fri. Var glad att du kom därifrån så pass snabbt som du gjorde. ❤️

Minnet kommer att bli svagare och svagare med tiden, det bästa du kan göra under tiden är att acceptera när de tankarna kommer, att se dem, förstå vad de handlar om och sedan låta dem passera utan att lägga någon vikt vid dem. Det är när du börjar kämpa emot och grubbla som de tar plats och blir till en för stor del av ditt liv. Se det som en vänlig påminnelse om vad du har varit med om och vad du har lärt dig, och skjutsa sedan mentalt iväg dem igen så de inte hänger kvar hos dig. Efterhand som tiden går kommer erfarenheten att bli en naturlig del av dig men minnena kommer att blekna.
/C

Reply
Sunshine 4 april, 2017 - 16:15

Hej igen 🙂

Detta var det bästa någon någonsin har skrivit till mig och redan nu känns det som en lättnad för alla säger åt mig hela tiden att jag måste prata och bearbeta detta och då får jag bara ont i huvudet o får mer o mer mardrömmar och glömmer liksom bort av att njuta av nuet och mitt fina fantastiska liv jag lever just nu i med mina barn fina goa vänner och familj plus med min ´nya kärlek sedan ca: 7 månader tillbaka. Jag har fast anställning och jag ser på en ljus och fin framtid för mig och den blev ännu bättre tack vare dina fina goda råd.
Jag vill att ingen ska hamna i klorna på sådan här hemska människor som bara spelar ett spel med en för egen vinnings skull och inte känner någon empati eller kärlek för någon annan en för dom själva.
Mitt råd är till alla att springa vid första varningstecknet och prata med vänner och familj om det och inte hålla det inom sig. Ingen person ska få utstå någon form av Psykisk el Fysisk misshandel, jag lider med alla som har levt med detta eller lever med detta men snälla våga be om hjälp och låt det inte gå så långt som det gick för mig.
Jag ska våga öppna upp mitt hjärta och släppa in min nya kärlek i livet och med ditt goda råd Charlotta så ser jag en klar och fin framtid för mitt förhållande för att det ska kunna fungera och att jag blir en stark förebild för mina två barn att inget är omöjligt om man vågar tro på det själv har jag insett :).
Jag ska absolut sträva efter att tänka så som du skrev 🙂 Jag är dig evigt tacksam för att du tog tid och för dina väldigt goda råd 🙂 <3 !!!

Reply
Charlotta 4 april, 2017 - 18:18

Mycket goda råd Sunshine, som jag hoppas alla tar till sig. Spring vid första varningstecknet och berätta för familj och vänner om man känner sig osäker.
/C

Reply
Sunshine 5 april, 2017 - 10:50

Tack så mycket Charlott 🙂

Tack Charlotta, det hoppas innerligt jag också att folk tar till sig detta och verkligen inte stannar kvar vid minsta varningstecknet och lägger benen och springer så fort därifrån och söker hjälp för det blir aldrig bra med en sådan person och man kan inte ändra på dom. Har det börjat hända saker så blir det bara värre och värre, tro mig jag vet hur illa och hemskt det kan gå och alla har inte samma tur som jag hade och överlevde och har vänner som rycker in och gör en polisanmälan. Han som gjorde mig så illa blev dömd till 2 år och 6 månader utom rimlig tvivel på 4 olika brott och fick fängelse i landets störta fängelse för sådana brott på sluten anstalt.
Är rädd för att han en dag ska leta upp mig och ta livet av mig men kan inte sluta leva mitt liv och göra det bästa av det varje dag och vara med människor som jag älskar och känner mig trygg med och med mina fina barn och familj.

Den nya killen jag träffade för ca:7 månader så jobbade vi i samma stad men han hade sökt ett jobb 40 mil bort som han hade tackat ja till innan vi träffades så nu har vi ett distansförhållande. Vi pratar varje dag ett par gånger om dagen och skriver väldigt ofta sms till varandra. Försöker träffas så ofta vi kan men det blir ca:3-4 veckor mellan och ibland 5 veckor mellan gångerna tyvärr. Vi åkte iväg på semester tillsammans i två veckor vilket gjorde att vi kom närmre varandra men det är påfrestande att ha det så här för jag kan ju som sagt inte flytta för jag har mina två barn så det ligger på att min pojkvän måste flytta ner till mig med tiden. Vi försöker göra det så bra som möjligt och alla våra samtal består av mycket skratt och är alltid så underbara och trevliga. Men är orolig för att någon av oss till slut inte skulle stå ut med att ha det så här i långa loppet. För jag vet att min pojkvän tycker det är jobbigt och påfrestande att leva så här på detta viset för vi måste ju flyga till varandra för att kunna ses. Krävs mycket planering och blir ganska dyrt. Men då när vi ses så blir det oftast minst 3 dagar i alla fall vi ses:). Jag är villig att kämpa för oss och jag tror på en fin framtid ihop som en familj men tanken skrämmer mig att han inte kommer orka stå ut med att ha det så här. Han kollar jobb här nere hos mig men det är inte så lätt för inom hans yrke är det anställnings stop och har varit det en längre tid nu och vi vet inte när det finns någon öppning för han. Så ovissheten är påfrestande. Men när vi träffas är det helt fantastiskt och han fungerar så himla bra ihop med mina barn och dom är så glada för varandra och det är så underbart fint att se och känna. Jag trivs väldigt bra med hans familj när vi åker till dom och hälsar på och jag trivs galet bra med min pojkvän. Så min dröm är att det verkligen blir han och jag med tiden en dag. Vi har sagt att det måste hända något inom 1-2 år att vi bor i hop då men är lite rädd för att det kanske inte blir så och jag skulle blivit jätte ledsen om det skulle ta slut för att det inte finns någon möjlighet för oss att leva tillsamman när allting runtomkring oss fungerar så himla bra och att vi verkligen har så starka känslor för varandra och har det bra ihop. Svårt att inte tänka på att det kan bli så illa, självklart njuter vi av nuet men vi båda blir påminda om det för det känns så himla bra mellan oss. Hur hanterar man dessa känslorna och denna oron som hänger över oss. Vi pratar sällan om det men ibland kommer det liksom upp bara och det känns jobbigt för vi kan ju inte blunda för det m en min kille vet inte om han kommer orka ha det så säger han då och det känns jobbigt och sorligt att höra för mig. Men så fortsätter vi ändå och kämpar på och har det bra ihop men är rädd inombords att han en dag säger att nu orkar jag verkligen inte mer nu och ger upp det. Jag är så glad och lycklig för att jag har lyckats träffa en sådan go och fin kille igen efter allt jobbiga och hemska jag varit med om tidigare och trodde inte ens att det var möjligt att jag ens skulle våga igen så därför skulle jag inte vilja förlora denna fina underbara killen. Vi har även pratat om att skaffa ett gemensamt barn ihop om det blir att vi skulle flytta ihop och det skulle göra mig jätte glad :).

Reply
Charlotta 5 april, 2017 - 11:06

Vilka hinder finns det för att du flyttar till honom? Du skriver att anledningen är att du har barn, det gör självklart flytten till en större apparat, men barnen i sig är egentligen inget hinder för att flytta. Om allting är så bra mellan er så är det kanske den uppoffringen du behöver göra för att inte förlora det du verkligen vill ha? Kanske skulle det till och med vara en fördel att ni inte bor kvar på samma ställe när exet kommer ut igen? Stäng inte den dörren helt även om tanken på en flytt känns jobbig. Börja leka med tanken på hur det skulle kunna vara att flytta och leta efter fördelar. Kanske är det detta som är den naturliga vägen för dig, den som det är meningen att du ska följa, och det som håller dig tillbaka är rädslor och bekvämlighet?
/C

Reply
Sunshine 5 april, 2017 - 11:17

Hej Charlotta 🙂

Jag har ju så himla bra kontakt med barnens pappa och allt fungerar super bra med han. Han bor i samma ort som jag gör utanför en större storstad. Är rädd för att vår kontakt skulle förstöras om jag skulle tagit barnen ifrån deras pappa. Han skulle aldrig gått med på att jag flyttar till en annan kommun och inte så långt som 40 mil och att man måste flyga dit. Han älskar våra gemensamma barn lika mycket som jag gör och han är en super bra pappa till barnen.
Sen är jag rädd för att barnen skulle saknat sin pappa så extremt mycket och hade fått hemlängtan. Då hade jag fått gå till domstolen och fajtas för att ta med barnen. Hade blivit ovän med barnens pappa för alltid tror jag. Han har ju tidigare sagt att han aldrig skulle gå med på att jag hade flyttat till en annan kommun med dom. Annars har väl tanken slagit mig att jag absolut hade kunnat vara den som hade kunnat flyttat om jag inte hade haft barnen men dom går i första hand för mig och är prio 1. Men att finna äkta fin kärlek som jag nu har gjort gör det jobbigt för jag vill så gärna leva tillsammans med denna mannen för sådana fina killar växer inte på träd precis när allting känns så himla bra och att barnen tycker så mycket om honom. Mina barn ska bli 8 år respektive 10 år i år. Men varför ska det vara så svårt och varför kan det inte bara få flyta på….känner att jag är värd det. Vet inte hur jag ska fixa denna situationen…:(

Reply
Charlotta 5 april, 2017 - 11:28

Skulle barnens pappa kunna ha dem på heltid under några år och du ha dem hos dig och den nya mannen under lov och vissa helger? Det jag föreslår är inte att du ska ge upp dina barn, men att ni under en tid kanske kan kompromissa för att så småningom kunna få allt tillsammans. Det hjälper ofta att utvärdera samtliga alternativ för att lättare kunna avgöra vad som är möjligt och var man har sina prioriteringar.
/C

Reply
Sunshine 5 april, 2017 - 12:25

Hej Charlotta 🙂

Usch vet inte om jag skulle kunna leva med mig själv att göra så mot barnen. Då blir det som att barnen kommer i andra hand för mig vilket dom absolut inte gör. Jag saknar dom redan så otroligt mycket den veckan dom inte är hos mig och är hos sin pappa. Så jag brukar ringa och fråga om jag inte kan få ha dom någon dag extra den veckan. Jag och mina barn står varandra så himla nära och speciellt min dotter.
Är bara orolig för att ta upp denna frågan för hur konsekvenserna kommer att kunna bli av följderna som kan medföra.
Sen hade jag inte haft närheten till mina föräldrar för att kunna hjälpa till med barnen och inte träffat dom så mycket.
Jag har ju väldigt många fina vänner som jag träffar ofta här jag bor och där långt bort på en Ö hade jag blivit så ensam och isolerad känns det som fast då hade jag fått levt med min drömkille som är så underbar. Jag känner att jag står i ett svårt dilemma just nu för han börjar trivas allt bättre och bättre på ön och med sitt arbetet och med sina nya arbetskollegor han har fått. Han jobbar nämligen som polis.
Men om det visar sig att pappan till barnen inte skulle gå med på att jag flyttar och blir ovän med mig kommer det ju påverka våra barn också och det är det sista jag skulle vilja hända. Men vill ju inte att min nya pojkvän ska behöva känna att det är han som måste ge upp allt för att vi ska kunna bo ihop. Ohhh det känns bara så hopplöst just nu för mig när jag äntligen hittat en drömkille och allt är så bra mellan oss att vi inte kan leva tillsammans att få det gå ihop pga olika omständigheter. Är det folk som ger upp allt för en annan och flyttar och inte träffar sina barn på så länge… är det vanligt eller. Hur hanterar man någon så stor omställning ?
Beträffande han som hamnade i fängelset har redan kommit ut för dom räknade in hela häktningstiden och sen kom han ut efter 2/3 delar, tyvärr. Så nu är han ute på fri fot igen och jag hoppas jag aldrig någonsin stöter på honom eller att han letar upp mig.

Reply
Charlotta 5 april, 2017 - 13:16

Jag ställer frågorna för att du ska få en chans att ta ställning till vad som är viktigast för dig, vilka kompromisser du kan tänka dig att göra och vad du är beredd att offra för din nya kärlek. Det låter som om du egentligen redan har bestämt dig för vad du prioriterar i ditt liv, att hur fantastisk den nya mannen än är så kommer han ganska långt ner på listan, och barnen, föräldrarna, vännerna och ditt sociala liv som det är nu, har högre prio. Det är bra för då vet du vad som gäller och behöver inte grubbla längre. Relationen med din pojkvän bygger på att han inom de närmsta åren kan tänka sig att flytta till dig, kan han inte det så kommer den sannolikt att ta slut och ni båda kommer att gå vidare.
/C

Reply
Sunshine 5 april, 2017 - 14:13

Hej Charlotta 🙂

När du la fram det på det viset så stämmer det ju faktiskt. Har inte sett det på det viset. Du öppnar ständigt upp mitt tankesätt på nya sätt som jag inte sett på det tidigare. Tack så jätte mycket ännu en gång Charlotta 🙂 !!!
Men mina vänner och familj har varit ett sådant stort stöd för mig och jag älskar varje minut jag får spendera med mina två barn. Att vara utan dom en längre tid skulle göra mig väldigt ledsen inombords och jobbigt. Jag har ju inte känt honom så länge. Känner inte honom så väl och vet inte i nuläget om det är för riskabelt för att ge upp så mycket för honom och vår skull. Jag önskar bara att allt löser sig och att han får jobb här nere och kan och vill flytta ner till mig att han inte ger upp om oss och vår framtid. Jag var inne och kollade nu på vad som gäller om jag vill ta barnen och flytta till en annan kommun och det ser inte ut som att det skulle gå lätt till utan hade säkert gått till tingsrätten i så fall vilket hade varit sorligt för barnens pappa hade aldrig gått med på att jag hade flyttat med barnen och jag har inte hjärtat att ta barnen ifrån honom att han nästan inte skulle fått chans till att träffa dom och jag hade inte klarat av att vara ifrån mina barn heller så mycket. Men samtidigt vill jag ha ett liv med min nya stora kärlek. Det är stora beslut att ta hur man ska göra speciellt när det finns barn med i bilden och aldrig förr varit med om något liknande eller känner någon som varit med om det samma som jag befinner mig i just nu. Jag slits mellan människor som står mig så nära och som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag vill dela mitt liv med min vardag med <3 !!!

Reply
Charlotta 5 april, 2017 - 16:51

Då kanske du ska fundera på ytterligare en fråga, om det hade varit enkelt att flytta med barnen till pojkvännen och deras pappa inte har misstyckt, hade du då varit beredd att lämna dina föräldrar och vänner? Jag pressar dig lite nu, men anledningen är god. 😉 Jag misstänker nämligen att det är svårt för dig att tillåta dig att ha bestämda åsikter bara baserat på dina egna önskemål, att du har ett behov av att rättfärdiga beslut och val med saker som beror på andra människor istället för att bara låta det landa i att detta är vad du önskar och vill. Du FÅR ha en åsikt och en önskan, och vad du vill och tycker är lika mycket värt som någon annan. Du har rätten att bestämma hur du vill leva, utan att behöva förklara dig eller ursäkta dina val. 🙂
/C

Reply
Sunshine 6 april, 2017 - 08:53

Hej Charlotta 🙂

Jag uppskattar att du pressar mig lite och att du är ärlig. Det behöver jag för du sätter igång en tankeverkstad i mitt huvud och får mig att se olika möjligheter istället för att jag hela tiden trott att det var omöjligt nästintill för oss att få en framtid tillsammans. Du liksom öppnar upp vyerna för mig 🙂 Känner mig förhoppningsfull nu 🙂 Allt tack vare dig Charlotta 🙂 !!! Du är fantastiskt duktig woooow !!!!
Jag pratade med min pojkvän i går kväll och berättade att jag inte längre var främmande för att se på möjligheter att flytta till honom och att jag skulle höra med barnens pappa om hur han ställer sig till detta. Han blev jätte glad och rörd över att höra detta och han sa att till mig att jag bara ens tänkte tanken på det gjorde honom väldigt glad. Han berättade även att han hade skrivit mail till 4 olika chefer i olika städer och frågade om det fanns någon öppning för han att kunna söka sig dit och berättade anledningen att det var för att han ville flytta ihop med sin flickvän som bor där. Jag tyckte också detta var så fint gjort av honom och nu känns som vi båda två jobbar hårt för att hitta en lösning på hur vi kan bo ihop en dag att vi båda vill detta så mycket.
Jag hade ingen aning om att han på sitt håll 40 mil ifrån mig också försöker hitta en lösning på hur vi ska kunna bo tillsammans och jag blev såå lycklig när han berättade detta för mig så du anar inte. Vaknade i morse med ett stort leende på läpparna för nu kom hoppet tillbaka 🙂 !!!
Men absolut du har rätt. Känner att nu måste jag verkligen tänka på mig om hur jag vill ha det och leva mitt liv för att bli helt lycklig och jag känner att det är att få leva tillsammans med min pojkvän. Det skulle vara en dröm att få leva ihop med han och mina två fina barn. Pricken över i:ett är att få ett gemensamt barn också tillsammans en dag som vi båda vill och ser fram emot :).
Jag måste nog bara sluta med att tänka på hur andra i min omgivning skulle reagera på det och vad dom skulle tycka. Vet att det inte skulle varit populärt om jag hade tagit steget till slut att flytta så långt bort. Att dom säkert hade sagt till mig att då får du klara dig helt själv hädanefter samt att dom hade varit speciellt inte varit glada på mig och för min skull. Vilket känns tråkigt och jobbigt att veta. Önskar bara att dom hade kunnat känna glädje för min skull i så fall. Men det är säkert för att det finns två fina barn med i bilden som betyder mycket även för mina vänner och familj.
Jag kommer göra det som är bäst för barnen och inte utsätta dom för något som skulle göra så att dom inte skulle trivas med situationen.
Men barnen vill så gärna att jag och min pojkvän ska flytta ihop och frågar oss varje gång han är hos mig om han inte kan flytta in och säger snälla kan du inte det, det hade varit så mysigt och roligt ju så kan vi leva ihop som en familj:).
Det är så underbart för mig att höra och jag blir så varm i mitt mammahjärta:).
Ja jag är beredde på att lämna mina vänner och min familj för denna killen. Men vill ha med mina barn i så fall. Jag ska lyfta frågan med barnens pappa när det känns som rätt tillfälle och ta det på ett lugn och harmoniskt sätt så att det inte ställer till några problem. Men säger han rakt nej så får jag och min pojkvän se på någon annan lösning. Men nu känns det som att vi båda två jobbar åt samma håll och att inget är omöjligt för kärleken finns där mellan oss. Vi har inga bråk och inga tjafs det känns bara så bra varje gång vi pratar och skriver eller när vi träffas. Vi pratar om allt och har bara så mysigt och roligt tillsammans och det är det så jag vill leva ihop med en kille och den här killen får mig att må bra och han säger att jag får honom till att må bra och då känns det som vi är gjorda för varandra 🙂 Jag älskar honom och blir glad varje gång jag tänker på honom :).

Reply
Charlotta 6 april, 2017 - 09:14

Åh så roligt att läsa Sunshine, grattis till att ni tagit detta stora kliv framåt, och närmre varandra, i er relation. Det kan göra underverk att börja tänka utanför sina vanliga mönster och ramar, även om man inte väljer de mesta radikala alternativen så är det nyttigt att umgås med dem och få känna lite på vad de egentligen innebär. Lycka till och varmt tack för dina vänliga ord! 🙂
/C

Reply
Sunshine 6 april, 2017 - 10:07

Hej Charlotta 🙂

Jag kommer vara dig evigt tacksam för du har tagit dig tid att svara på mina meddelande men du ska veta att du har lyckats hjälpa mig så mycket genom det och fått mig att se på saker och ting på ett helt annat sätt och alla som har turen att komma i kontakt med dig kommer vara lika tacksamma och glada vill jag lova dig :). Jag önskar dig allt gott i livet 🙂 !!! Kramar från en mig 🙂 !!!

Reply
Charlotta 6 april, 2017 - 10:32

❤️

Reply
NoControl 30 maj, 2017 - 22:18

Ibland så slutar inte hjärnspökena för min del. Jag har alltid haftsvårt att känna tillit för andra. Förmodligen började det med att jag aldrig fick det jag önskade mig utav mina föräldrar, utan jag fick alltid något annat än det jag önskat mig. Sakta men säkert så har den här förtroendeskulden byggts på. Jag leds av mottot ”Förtroende är bra, men kontroll är bättre”, vilket skadar mina möjligheter att bygga långsiktiga relationer. Jag har lätt att ge folk förtroende, men minsta svek gör att personen hamnar i facket ”dig kan jag inte lita på”. Det svåraste nu är att jag har svårt att känna förtroende för min älskade när alkohol finns i närheten. Jag har varit med när min sambo har klängt på andra när jag har varit närvarande under påverkan av alkohol. Detta gör att så fort en fest, aw eller något annat som sambon ska gå och jag inte är närvarande, så får jag panik. Min älskade har bett om ursäkt, men jag känner att förtroendet har fått sig en törn. Samtidigt så kan jag inte blunda för att jag är svartsjuk. länge höll jag min sambo på en armlängds avstånd, hit men inte längre. Jag känner mig sårbar och det är skrämmande. Jag känner att jag har svårt att comitta till förhållandet och jag stretar med mina mörka känslor. Jag vet att det är inget mer jag kan begära av min sambo. Problemen ligger hos mig och tilliten måste få ta sin tid att växa fram. Jag vet att jag måste ignorera känslorna och varningssignalerna. Jag vill inte heller begränsa min älskades möjligheter att göra saker som hen vill göra. Grunden i förhållandet är att det är jämlikt och då är båda 2 fria varelser med egen vilja. Just nu känner jag att det går utför och jag måste hitta ett sätt att komma i balans.

Reply
Charlotta 30 maj, 2017 - 23:00

Hej NoControl, välkommen hit! Det är ett klokt beslut att du bestämt dig för att jobba med din förmåga att känna tillit, och att du även har insett att du måste våga vara sårbar för att kunna känna tillit. Försök att inte hänga upp alltför mycket av dina mönster på din barndom, det kan säkert finnas viss förklaring där, men låt det inte bli en ursäkt för du har de resurser som krävs för att bryta mönsterna och börja tänka annorlunda. I just den relation du beskriver så blir jag dock tveksam till om det inte kan vara så att du ahr fog för din brist på tillit? Att klänga på någon annan och skylla på alkohol är ingen bra grund för ömsesidig tillit och det är fullt förståeligt att du ser det som en varningsflagga. Du kan inte begära av din sambo att vederbörande ska lösa dina tillitsproblem, men du kan absolut begära att hen ska vara pålitlig och agera på ett ansvarsfullt sätt i förhållande till er relation. Du skriver att ni är två fria varelser med egen vilja, är det er överenskommelse att ni har en öppen relation, är det något underförstått eller är det något bara en av er vill? Första steget i relationen är att ni måste vara överens om vad ni vill och vilka regler som gäller, för er båda två, annars är det omöjligt att bygga upp tillit.
/C

Reply
NoControl 31 maj, 2017 - 12:21

Tack för snabbt svar. Min sambo och jag har inget öppet förhållande. Hen har redan bett om ursäkt och lovar att det inte kommer hända igen. Denna händelse utspelade sig för 3-4 år sen. Dock så upplever jag att min sambo blir betydligt mer emotionell i kontakt med alkohol. Men jag tror att min svartsjuka bottnar i dålig självkänsla. Att jag inte förtjänar ett liv ihop med min sambo. Att det finns bättre möjligheter utanför detta förhållande. Jag är medveten att jag inte kan kontrollera sambons gärningar och mer kontroll från min sida brukar leda till att förhållandet krashar till slut. Jag har sagt att jag inte behöver mer försäkran om att jag har ett plats i hens liv. Jag måste låta detta verka ut, känslorna är äkta, men det är bara en känsla.

Reply
Ellinor 16 december, 2017 - 21:14

Hej! Jag har ett kärleksfullt förhållande med min älskade pojkvän just nu. Men det är en sak som jag går och tänker på och det är att jag inte litar på honom. Jag mår jättedåligt av att han följer tjejer han träffat på krogen på snapchat och instagram. Och när jag bad honom att ta bort dessa så blir han arg och säger att jag ska sluta tänka på det. Men det sitter fast i mig och jag kan inte släppa varför han har så svårt att ta bort dem när han ser att jag mår dåligt. Han säger att problemet är mitt och att jag måste göra något åt att jag har dåligt självförtroende och inte kan lita på honom, men han ger mig inga bra verktyg för det. Jag känner mig så ensam.. vad ska jag göra? Jag vill verkligen inte förlora honom och jag vill kunna lita på honom men är rädd att det är för nära inpå mitt förra förhållande som slutade med ett totalkrossat hjärta… hjälp!

Reply
Charlotta 16 december, 2017 - 21:39

Hej Ellinor, välkommen hit! Det finns två olika möjligheter här, den ena är att din pojkvän har rätt och att du är svartsjuk helt i onödan, att han bara är en social person med ett stort kontaktnät som värnar sina bekantskaper även när han är i en relation, och att han blir upprörd över dina påpekande för att han tycker de är orimliga. Den andra möjligheten är att han inte är fullt lika seriös i er relation som han säger sig vara, att han inte riktigt har släppt sin singelstatus utan vill hålla alla möjligheter öppna om det kanske skulle dyka upp någon ”bättre”, i så fall så är dina misstankar helt korrekta och han blir upprörd över dina påpekanden för att de ligger för nära sanningen och därmed är en öm tå. Vilken version som är den riktiga vet bara han i nuläget. Hur du ska agera beror helt på vilken version du tror kommer närmast sanningen, och hur mycket du är beredd på att acceptera för att få behålla honom. Att gå snabbt in i en ny relation efter ett brustet hjärta medför alltid en större risk, är man redan skör och sårad är sannolikheten stor att man söker sig till en typ av person som man under normala omständigheter inte skulle ha valt. Därför är det alltid klokt att ge sig själv tid att läka först innan man letar efter en ny kärlek. Det du kan göra nu är att ställa frågorna till dig själv, vad som är sant och vad som inte är sant, vad som är för ditt bästa och vad som inte gynnar dig. Lyssnar du riktigt noga så tror jag att du själv har svaren inom dig.
/C

Reply
Grodan 23 januari, 2018 - 23:16

Jag önskar att jag hittat hit tidigare. Du är verkligen klok och jag lär mig något nytt om mig själv i varje inlägg jag läst. Genom alla mina svårigheter (sen jag var 9) har jag sagt att jag är en skog och även om jag skulle brinna ner till marken så växer jag upp igen, starkare och bättre. Jag har alltid velat bli sångerska men livet blev inte riktigt så, jag har musiken som hobby och om 2 veckor ska jag sjunga ett program som jag valde att kalla ”utan mörker , inget ljus” för en liten församling på min ort. Jag är nog klokare än jag ger mig själv cred för. (Det är ju fult att skryta). Den här typen av läsning är verkligen ”feelgood” för mig. Jag gillar att ställa mig frågan ; vad kan JAG göra för att det ska bli bättre? Och vips tjohej så får jag en massa verktyg från dig. Tack!

Reply
Charlotta 24 januari, 2018 - 10:29

Så glad det gör mig att läsa dina kloka ord, det märks att du är en överlevare. Att ge sig själv kred för sina förmågor och prestationer är inte att skryta, det är att vara ärlig och stå upp för sig själv. Fortsätt med det och lycka till med framförandet!
/C

Reply
Mina 1 februari, 2018 - 02:06

Hej! Jag och min pojkvän har snart varit ihop i ett år. En kväll, (väldigt tidigt i förhållandet) efter att jag varit ute med min väninna på stan, tog han struptag på mej och slängde ut mej från sin lägenhet. Han kallade mej för diverse hemskheter och ville aldrig mer se mej. Anledningen till detta var att han trodde att jag varit med andra män. Nästa dag ringde han och ångrade sig och jag förlät honom och tog tillbaka honom i hopp om att det aldrig mer skulle upprepas. Till min besvikelse har liknande händelse skett 3 gånger till.
Ska man förlåta sånt här?
Jag gråter ofta och behöver lite tröst av honom och försäkran om att det inte kommer hända mer men då blir han bara arg och säger att om inte jag kan glömma det så kan vi inte vara ihop.
Vad gör man i en sån här situation?

Reply
Charlotta 1 februari, 2018 - 09:57

Hej Mina, välkommen hit! Det du beskriver skulle jag ta som en varningssignal. Jag tror nog att han menar vad han säger när han ångrar sig, i alla fall i just den stunden då han säger det, men i praktiken betyder de orden ingenting eftersom hans handlingar sedan säger andra saker. Det du har lärt dig under den här tiden är att han regelbundet blir fysiskt våldsam och att han inte kan tygla sitt humör, är du villig att ta risken att stanna kvar för att se hur den sidan av honom kommer att utvecklas?
/C

Reply
Mina 1 februari, 2018 - 12:29

Jag vill ju vara med honom men vet inte alls om det är en bra idé att stanna kvar. Jag blir som sagt ofta nedstämd pga allt som hänt och han vägrar att trösta mej och prata om det. Jag känner att jag behöver bearbeta det tillsammans med honom. Han är så okänslig. Kan man göra nåt åt detta eller är det bäst att lämna och gå vidare?

Reply
Charlotta 1 februari, 2018 - 12:53

Du ska nog inte räkna med att du kan förändra honom, antingen accepterar du honom som han är, både de bra och dåliga sidorna, eller så gör du det inte.
/C

Reply
Ulf Olsson 1 februari, 2018 - 17:42

Hej.
Läste Mina`s inlägg här.
Vill gärna kommentera det om jag får?
(Charlotta får radera min kommentar om jag trampar i klaveret nu)
Min spontana reaktion. Lämna honom!
Om du vill utvecklas som människa.
”Du har bara ett liv så gör det bästa av det”

Reply
Charlotta 1 februari, 2018 - 17:52

Klart du får kommentera på andras inlägg, mer än gärna till och med! 😀
/C

Reply
Mina 1 februari, 2018 - 20:49

Tack för svaren! Jag undrar också hur/vad man ska göra för att inte hamna i sådana här destruktiva förhållanden? Alla mina förhållanden har varit snarlika.
Som liten såg jag farfar vara elak mot farmor och min far mot min mor. Har alltså aldrig haft någon bra manlig förebild. Det är säkert därför det gått så dåligt för mej med män. Hur bryter man mönstret?

Reply
Charlotta 1 februari, 2018 - 21:04

Bli medveten om att du har ett mönster och acceptera att det inte leder till något bra, sedan bestämmer du dig för att leta efter en annan sorts man nästa gång, att inte falla för samma karaktärsdrag som du brukar.
/C

Reply
Maria 26 februari, 2018 - 03:34

Hej!
Jag har nyligen vågat ge mig in i en relation igen efter att ha haft ett kortare men otroligt destruktivt förhållande där jag blev utsatt för misshandel. (Innan dess har jag ett10 år långt välfungerande förhållande bakom mig).
Men åter till nuet. Mannen jag har träffat är fantastisk! Vi pratar om allt, är transparenta och ärliga och vi har så himla roligt ihop.
Vi har båda tungt bagage från barndom och andra upplevelser i livet med oss. Vi är 40 och 45 år.
Båda har jobbat med sig själva mycket. Jag har börjat gå i ganska intensiv terapi nu sedan vi träffades då vissa saker/minnen/rädslor från den destruktiva relationen har triggats och väckts till liv nu när jag släppt in kärlek i mitt liv igen, och det jobbar jag med. Mestadels för min egen skulle men också för att den nya relationen ska få en ärlig chans. Jag känner en otrolig skillnad i kroppen. Jag känner mig lugn och stabil… för det mesta. Tyvärr har det hänt några gånger att jag vart misstänksam och inte kunnat lägga band på mig. Har frågat ”du har ingen annan va”, ”flirtar du med andra”, jag har vid dessa tillfällen känt mig svag/rädd. Vi har pratat om varför jag gör sådär, men det spelar ingen roll. Han blir otroligt sårad av mitt beteende, han säger att det lägger sordi på hans känslor. Och jag kan förstå det. Han har backat i sitt beteende mot mig efter det här. Är mindre kärleksfull och är försiktig. Han är också stressad på jobbet och har värk just nu.
Nu blev det en sån grej till i helgen, där jag slängde ur mig en sån där grej utan att egentligen tänka efter och det fick honom att tvivla stort på att det kommer funka för oss. Han säger att han är kär och att jag är otroligt viktig för honom, men att mitt beteende har trubbat av honom en del. Och jag förstår, jag skulle själv inte vilja få sådana frågor titt som tätt.
Vi har distansförhållande så tilliten är ju verkligen viktig!
HUR kan jag göra för att han inte ska ge upp på oss. Hur kan jag vinna tillbaka honom eller vad man ska säga, att tänka nytt och INTE agera när jag känner mig svag. Jag vill verkligen få det att fungera. Han är fantastisk och både han och jag förtjänar att äntligen få ha det bra.

Reply
Maria 26 februari, 2018 - 07:31

Vaknade nu med ångest på första gången på länge då det känns som jag har gjort bort mig totalt och som att jag är en dålig människa. Ibland tycker jag att han är hård mot mig, men det kan vara offret i mig som talar. Jag vill bara få tillbaka hans förtroende och tillit samt de där känslorna som han visade mig så fint och tydligt i början. När jag läser det jag skrivit så låter det som att jag gör allt för hans skull, men så är det inte. Jag vill för min egen skull kunna hantera mitt beteende och vara den personen jag känner att jag är. Och få den kärlek jag förtjänar. Han har vissa svårigheter med sig själv också med dålig självbild osv. Men vi har båda kännt att nu är det våran tur att få ha det bra. Jag hoppas vi kan komma över det här men jag behöver hjälp med hur JAG ska agera just nu.

Reply
Charlotta 26 februari, 2018 - 10:20

Hej Maria, välkommen hit! Vad bra att du är uppmärksam på hur du agerar och noterar när du gör dåliga val i relationen. Misstänksamhet är ett sådant dåligt val, såvida det inte är alldeles uppenbart att det finns anledning att vara misstänksam. Samtidigt är det fullt förståeligt att du har nära till de tankarna eftersom du nyligen har upplevt saker som fått din tillit att svaja. Tyvärr är det så att omotiverad misstänksamhet kan få även den hetaste kärlek att falna, i längden är svårt att fortsätta älska någon som inte litar på en. Du kan läsa mer om det i det här inlägget.

Att du upplever att han är hård mot dig ibland kan ha att göra med att han blir besviken när du tvivlar på honom och att han därför skyddar sig, eller till och med straffar dig för att du sårar honom. Vill du försöka vinna tillbaka hans tillit måste du tillåta dig själv att lita på honom och inte straffa honom för något han ännu inte gjort. Du måste bestämma dig för om du litar på honom eller inte, det finns inga garantier i livet, ingen kan lova dig att han aldrig kommer att såra dig, men genom att agera som om han redan gjort det kan du däremot garantera att det händer.

Den maskulina energin vill känna sig behövd, uppskattad och stark i en relation, den vill också känna att den kan göra den feminina energin glad, att den är en källa till glädje och trygghet, inte problem och osäkerhet. Just nu har du fått honom att känna det senare, att han gör dig ledsen och otrygg, och det får honom att känna sig mindre maskulin och som en sämre man. För att vinna över honom behöver du alltså få honom att känna att han kan göra dig glad och trygg, att han fyller behov hos dig som ingen annan kan fylla, att han tillför positiva saker i ditt liv och att han gör ditt liv bättre, enklare och lyckligare. Även om du inte är säker på alla de sakerna i nuläget så är mitt förslag att du fejkar det om du vill rädda relationen. Sannolikheten är stor att om du bara vågar sänka garden och tillåta dig att lita på honom så kommer du att upptäcka att han faktiskt lever upp till dina förväntningar, att du kan känna dig trygg och glad med honom, och att det inte var han utan din osäkerhet som kom emellan. Istället för att tillåta de negativa tankarna att få fäste när de dyker upp så skjuter du undan dem och ersätter dem med tanken att du väljer att lita på honom. Det tankemönster du har går att bryta och ersätta med ett nytt, men du behöver vara lite sträng mot dig själv i de lägena och inte falla tillbaka i gamla tankar.
/C

Reply
Maria 26 februari, 2018 - 10:35

Tack för superbra svar! Han gör mig glad, varje dag. När jag tvivlar så handlar det mest om mig. Men jag förstår att han tar otroligt illa vid sig ändå. Det är ju han som får ut för det.
Jag vet exakt vad jag behöver göra, jag hoppas bara inte det är för sent. Innerst inne litar jag på honom. Han är en otroligt fin person. Jag måste bara göra annorlunda när mina tankar kommer så får jag hoppas att han har lusten och orken att ”komma tillbaka”.
Ska jag vara som vanligt mot honom eller backa lite? Jag uttrycker dagligen att jag tycker om honom mycket. Att han betyder mycket. Men jag kanske ska gå lite mer på att beskriva hur han får mig att känna. Att jag är glad att han finns i mitt liv. Ibland skriver jag hur kär jag är i honom. Ibland skickar jag bara ett hjärta. Just nu är han mycket kort tillbaka. Men det är ok med mig. Han får ta det i den takten han behöver. Vill bara inte skrämma bort honom med min kärlek. Men det kanske jag inte gör…. utan bara genom att inte kunna bete mig sunt i vissa stunder.

Reply
Charlotta 26 februari, 2018 - 12:05

Där är en skillnad till mellan maskulin och feminin energi. Feminin energi är väldigt bra på att vara abstrakt och generalisera, som t ex att säga att han gör dig glad och att du är kär i honom. Den maskulina energin behöver förstå på vilket sätt han gör dig glad och varför du är kär i honom, speciellt om du däremellan misstror honom. Ligg lågt med dem allmänna kärleksförklaringarna ett tag och var istället mer konkret när du får tillfälle, typ: ”När du köper med dig något som du vet jag gillar blir jag så himla glad för då känner jag att du tänker på mig även när jag inte är där.” Eller ”Jag älskar när du lägger armen om ryggen på mig när vi är ute bland folk för det får mig att känna mig så trygg.” Den sortens beröm svarar den maskulina energin mycket bättre på för att den är konkret och tydlig.
/C

Reply
Maria 26 februari, 2018 - 12:31

Problemet är att vi bor 50 mil ifrån varandra. Han kommer från samma stad som mig och har rötterna här. Men det är svårt med distansen just nu. Han har planer på att flytta hit så småningom. Igår när vi pratade i telefon så sa jag att jag uppskattar att han gör det han säger att han ska. Till exempel så sa han att han skulle ringa mig på kvällen. Och då vet jag att han gör det också. Det lät jag honom veta att det gör mig trygg. Plus så frågade jag om det är något jag kan göra för att det ska kännas bättre för honom. Känner mig så maktlös just nu. Önskar han kunde säga att han vill ge oss en chans. Men igår så kunde han inte säga nånting.

Reply
Charlotta 26 februari, 2018 - 13:47

Kanske läge att åka och hälsa på honom? Visa att du menar allvar med att du värderar honom högt genom att vara den som tar initiativ och bjuder till?
/C

Reply
Maria 26 februari, 2018 - 14:10

Senaste två gångerna har jag åkt till honom. Men jag kanske ska ta en extra tur ner 🙂

Reply
Maria 27 februari, 2018 - 13:25

Jag erbjöd mig att komma ner lör-mån men han sa nej. Hans dotter kanske skulle komma till honom samt att han känner att han behöver mer tid. Jag är så rädd att tiden ska göra mer onytta än nytta bara, att han ska ”glömma bort”. Men det sitter väl i mitt huvud. Han tyckte det var fint att jag erbjöd mig och vi sade puss puss när vi lade på och han skickade en 😘 när vi skrev godnatt.
Han bekräftade även att han vill ses som vi planerat om några veckor om han inte skulle komma på andra tankar.
Idag har han dock varit mycket kort mot mig. Han jobbar såklart och har mycket att göra men jag blir orolig. Jag är så rädd att jag har gjort bort mig och förstört allting. Han är verkligen en pärla och jag kämpar hårt med att hålla modet uppe. Han har ju sagt att han fortfarande är kär men just nu är det sordi på hans känslor. Jag längtar tills dimman lättar för jag vet vad som finns där! ☀️❤️

Reply
Charlotta 27 februari, 2018 - 13:54

Bra att du erbjöd dig att kommer ner, nu är ditt ena jobb att ligga lågt och vänta in honom, och ditt andra jobb är att styra dina tankar istället för att låta dina tankar styra dig. Det är helt ok och fullt naturligt att han har andra saker som tar hans tid och uppmärksamhet, det är något som du måste acceptera och respektera utan att ifrågasätta och börja oroa dig för om det kan ligga annat bakom. Läs gärna inlägget jag länkade till en gång till. Fortsätter du att ifrågasätta honom och vara misstänksam kommer det att kosta dig relationen, helt oavsett vad du gör för övrigt.
/C

Reply
Maria 27 februari, 2018 - 14:57

Jag ifrågasätter inte honom. Det är mest mina egna orostankar som är jobbiga nu, att det ska vara för sent. Men jag känner att jag kan kontrollera hur jag är mot honom. Jag kan ju inte göra så mycket.
Mot honom är jag bara som vanligt. Glad och försöker inte vara för på…

Reply
Bambi 7 maj, 2018 - 16:44

Hej!
Hur läker man efter en otrohet? Min man berättade för fyra månader sedan att han vill skiljas. Vi har inget gemensamt o jag var tråkig. Jag grät, självförtrondet sjönk i botten. Vi pratade. Jag frågade e om det fanns en annan men han nekade. Vi kom varandra närmare men följande vecka drog han sig undan när jag gjorde närmanden. Jag frågade igen om det fanns nån annan. Det var på juldagen o han låg i sängen o jag såg sanningen i hans kroppspråk. När jag frågade vem hon är berättade han att det är en arbetskollega han är förtjust i. Jag blev chockad. Hade inte kunnat ana något. Vi har varit tillsammans 16 år och har 2 barn 12 och 14 år. Han berättade att hon redan sommaren 2014 på en sommarfest tagit honom avsides o pratat med honom när hon var kraftigt berusad. Han sa att det inte kändes något särskilt då utan det kunde lika gärna ha varit en manlig arbetskollega. På sommarfesten 2016 hade hon dock sagt att hon vill ha honom. De träffades några gånger o pratade efter jobbet. Inget mera. På julfesten 2017 hade de kyssts ett par gånger o han kunde inte hemlighålla det längre. Han sa att han inte kan glömma henne. Jag blev helt knäckt. Under de följande veckorna grät jag, fick ångestattacker, gick ner 10 kg. Samtidigt pratade vi, kom varann närmare, hade sex flera gånger per dag. Vi hade knappt haft sex efter att barnen kom. Jag var trött, fick dra hela lasset hemma, fick alltid be om hjälp om han skulle hjälpa och ofta gjorde jag det själv eftersom han helst satt framför datorn och hade sina egna intressen. De senaste åren har jag kännt mig ensam, jag har kännt att han inte tycker om mig, bara står ut med mig. Han har kännt sig avvisad gång på gång när han har tagit initiativ till sex och jag har varit för trött. Det har varit mycket tjat från min sida då han inte hjälpt till hemma. Efter att han berättade om otroheten gick vi familjeterapi men jag kände hela tiden att det varit mera mellan dem än han sagt. Till slut bluffade jag att jag varit i kontakt med älskarinnan o han erkände till slut att de haft ett förhållande i ett år o paus från juni 2017 t o m julfesten. Under hösten hade hon skiljt sig. Hon ville på julfesten att han skulle följa med till nattklubb o han kunde inte motstå henne. De hade inget sex men var närgångna. Efter att han avslöjat att de haft ett förhållande visade han alla mail o bilder. Ännu i ca en vecka efter juldagen då han berättat för mig hade de kontakt med varann o han höll henne underrättad om hur läget var mellan oss. Han hade en hemlig email med lösenord som jag inte visste nåt om. Han ville att hon skulle skicka ett falskt mail för om att det var så oskyldigt som han sa eftersom jag hela tiden misstänkte att de haft sex. Sen skrev han att han vill försöka satsa på oss för barnens skull. Hon skrev att hon inte kommer att låtsas att det varit oskyldigt för min skull. De hade ingen mera kontakt förrän efter att han avslöjat allt för mig. Då skrev han ett mail att han vill satsa på oss o älskar mig. Det har gått uppåt o neråt för mig. Jag har varit förtvivlad o deppad, arg ibland. Kännt mig värdelös o förödmjukad. Jag vet inte om jag kan fortsätta som han vill men för barnens o vår skull vill jag inte göra ett förhastat beslut. Jag behöver läla o bli hel i mig själv före jag kan fatta ett örligt beslut. Hur blir man hel igen?

Reply
Charlotta 7 maj, 2018 - 18:38

Hej Bambi, välkommen hit! Att bli hel igen, oavsett vad anledningen är till att man känner sig trasig, är en process, och hur gärna man än vill att det ska gå snabbt och lätt så är sanningen att det krävs en hel del tid, kraft, beslutsamhet och tålamod för att läka. Ett bra första steg när det handlar om just otrohet är att börja umgås med tanken att det inte nödvändigtvis finns en skuld att dela ut. Jag säger absolut inte att det är rätt att lura och bedra en person som man säger sig älska, men relationer är i allmänhet mer komplicerade än så. I grund och botten handlar det om vilka behov som blir mötta, hur ärliga vi är med oss själva och vår partner och hur mycket förtret vi sväljer och ändå håller god min innan det till slut brister och man inte står ut längre. Att försöka bestämma vems felet var ändrar inget och hjälper inte relationen framåt, att enas om att båda på olika sätt bidrog till att relationen inte mådde bra och blev känslig för yttre inflytande är ett mycket bättre utgångsläge för att läka både sig själv och relationen.
/C

Reply
Bambi 9 maj, 2018 - 08:20

Tack för ditt svar! Vi har pratat mycket om vad som var fel i vår relation. Jag hamnade att ta den aktiva rollen o skötte hushållsarbete, all matlagning, ekonomi och gård medan han tog den passiva rollen hemma o lät sina intressen gå före mig o barnen. Hans intressen är fortfarande viktiga men vi är mera jämlika nu eftersom jag vägrar falla tillbaka i mamma/hushållerskerollen. Han har fått vara stark o jag svag i o m att jag mått så dåligt de senaste månaderna och knappt orkat med mig själv. I början tog jag på mig skulden för otroheten. Jag har oxå gett honom skulden för att han är konflikträdd o feg. Jag vet inte hur jag nånsin mer ska våga lita på honom igen. Tänk om han åter vill fly från vårt äktenskap o inte vågar säga att han vill skiljas. Jag har bättre dagar, som de senaste tre dagarna, o så dippar jag ner i mörkret igen o gråter o har ångest, känner mig värdelös o alla våra minnen tillsammans de senaste 1 1/2 åren har varit betydelselösa då han levde ett dubbelliv o höll på med henne. Jag ser bilderna i huvudet av dem tillsammans i vår bils baksäte. Jag kände mig så ensam o bortvald då utan att jag förstod att jag verkligen var det på riktigt. Han hade valt en annan. Ofta känner jag att han egentligen ville ha henne men att han stannar av pliktkänslor men jag kan inte lita på om det är min magkänsla eller om det är hjärnspöken. Jag vill ge vårt förhållande ett år för att se om sorgen lättar o vi kan fortsätta. Vi är goda vänner o om vi skulle skiljas har jag en känsla av att vi skulle fortsätta träffas utöver vad den gemensamma vårdnaden av barnen kräver. Sålänge vi är singlar alltså. Jag tror att vi skulle hitta tillbaka till varann så småningom o jag vill inte utsätta barnen för en onödig separation. Samtidigt är jag ju rädd att han skulle hitta tillbaka till henne om vi separerar o se att hon är den som gör honom lycklig.

Reply
Charlotta 9 maj, 2018 - 09:20

En relation bygger på att man väljer varandra om igen varje dag för resten av livet, eller så länge relationen varar. Det finns inga garantier att någon kommer att stanna för alltid, oavsett hur deras historia ser ut. Vem som helst av er kan vakna en dag och känna att den vill något annat, det är så förutsättningarna för kärlek ser ut och det är inget man någonsin kan försäkra sig mot. Det man däremot kan göra är att satsa allt på den dagen och stunden som är just nu och ge sig relationen, varandra och sig själv all den näring, stimulans och omvårdnad som krävs för att därigenom öka chanserna att man fortsätter välja varandra. Det verkar som om det var på den punkten det brast för er, ni utgick från att relationen skulle klara sig själv medan ni ägnade er åt vardagen? Tilliten till honom behöver få byggas upp på nytt, något som kan ta tid och som behöver få ta den tid det tar. Han behöver visa att du kan lita på honom och du behöver komma till ett läge där du känner att du vågar lita på honom, vägen dit går via ärlighet och både känslomässig och fysisk närhet.
/C

Reply
Bambi 18 maj, 2018 - 08:21

Det gör så ont. Jag tänker på det mest hela tiden. Det vrider sig i magen på mig. Jag mår illa när jag ser bilden av dem tillsammans framför mig. Varje dag är det något som påminner mig om vad han har gjort o det gör så ont inombords. Ofta tänker jag på att lämna honom. Skulle det ta bort smärtan? Men så tänker jag på våra barn. Hur dåligt de skulle må av en separation. Men att bo tillsammans med honom kommer alltid att påminna om hans svek. Jag har läst deras mail, sett bilder på dem tillsammans, sett nakenbilder av henne, vet varje ställe de gjort det på, oftast i vår bil. Denna smärta. Ibland vill jag bara försvinna för att inte behöva känna denna smärta. Varför kunde han inte vara den jag trodde. Den pålitliga o trygga man jag trodde han var. Jag är så rädd att vi inte kommer att klara det här tillsammans. Att vi kommer att förstöra vår familj, våra barns trygghet.

Reply
Charlotta 18 maj, 2018 - 08:55

Det är en sorg du går igenom, sorgen av att förlora den man du trodde han var, sorgen av att förlora den framtid du såg för er och sorgen av att förlora det liv du levde. Det som har hänt har förändrat allt, personen är inte borta men ert genensamma liv så som det var tidigare är borta och det är en sorg som behöver får göra ont ett tag. Kanske kommer ni fram till att skadan är för stor för att reparera och kanske kommer ni fram till att det finns tillräckligt mycket kärlek kvar för att kunna bygga upp något nytt tillsammans, men oavsett är det en sorg att förlora det gamla och att komma över den sorgen är en process som du inte kommer undan vad du än gör. Ge dig själv det du behöver för att kunna jobba igenom sorgen och börja läka igen.
/C

Reply
Bambi 19 maj, 2018 - 10:43

Jag läste igår igenom dina kloka o fina texter o att man själv väljer sina tankar. Det är så sant. Det är jag som tänker på dem o ser bilderna av dem. Det är ingen annan än jag själv som mår dåligt av det. Levde i nuet igår o motade bort tankarna på dem. Njöt av vår närhet, vänskap, öppenhet o passion. Och jag mådde så mycket bättre. Tack!

Reply
Charlotta 19 maj, 2018 - 12:00

Åh så roligt att läsa Bambi, och så starkt av dig att ta kontroll över tankarna och välja det som du mår bra av. ❤
/C

Reply
Anonym 6 juni, 2019 - 15:46

Googlade och denna sida kom upp.
Jag har sådana jävla problem med tilliten, har träffar världens finaste tjej och vi väntar mitt första men hennes andra barn.
Jag har blivit sviken några gånger i form av otrohet och blivit lämnad skapligt många gånger..
Detta är den bästa tjejen jag någonsin träffat och jag har aldrig älskat någon så djupt och intensivt förut
Men mina inre demoner låter mig inte radera tanken om att hon inte går att lita på..
Jag har blivit lämnat några gånger på grund av just det, att jag inte kan lita på människan. Man skulle kunna säga att jag har ”fel” magkänsla i varje ny relation. Jag letar efter fel och bevis på att människan faktiskt varit otrogen till en sådan grad att jag blir lämnad istället för att ingen orkar och det har jag full förståelse för… denna tjej har sådant tålamod och det uppskattar jag henne som tusan för ,jag vill verkligen inte sabba detta och jag vill bara radera dessa sjuka tankar! Det kan vara allt från avvikelse i beteende till en handduk på golvet när jag kommer hem som skulle kunna används av en annan Karl.. det är vidrigt att göra detta mot henne och jag skulle verkligen uppskatta lite tips på hur jag kan radera mina hjärnspöken

Reply
Charlotta 6 juni, 2019 - 16:30

Hej Anonym, välkommen hit! Vad bra att du själv är medveten om både att du har det här beteendet och att det är ett problem för relationen samt även att du vill göra något åt det. Här är ett inlägg som handlar om just detta. Många lever med tillitsproblem och svartsjuka utan att kunna eller vilja inse att det skadar både dem själv och andra. Som du säkert förstår finns det inte en enkel quick fix för att lösa det här utan detta är något du kommer att behöva jobba med kontinuerligt under en längre period för att ändra på, men när det väl är gjort vågar jag garantera att du kommer att tycka det var värt varenda minut.

I grunden för all form av bristande tillit och svartsjuka ligger en rädsla för att inte duga, att inte räcka till eller vara bra nog och att därför bli bortvald. Det kan finnas många andra känslor ovanpå detta men skalar man av dem en efter en kommer man så småningom ner till rädslan att bli bortvald. Det finns teorier om att det kan finnas något i barndomen som kan ha präglat barnet så att denna rädsla formats, och om du vet att det finns något sådant kan det vara till hjälp att analysera det som hände utifrån det perspektiv och den erfarenhet du har nu som vuxen för att konstatera att det som hände inte hade med dig att göra utan berodde på omständigheter eller andra personers egna problem.

Men det behöver inte finnas något barndomstrauma, det kan lika gärna vara en serie av återkommande negativa tankar som skapat ett mönster som nu är så inarbetat att du har svårt att hitta ut. Hjärnan fungerar så att den fördrar att tänka välbekanta tankar och om man låter den gå på autopilot kommer den att upprepa samma tankemönster av sig själv så länge du lever. Det är dock fullt möjligt att träna in nya tankemönster, men det krävs ett medvetet arbete som till en början kommer att kännas svårt eftersom hjärnan kommer att protestera när den tvingas tänka nya tankar. Efterhand som du tränar kommer dock de nya tankarna att bli mer och mer bekväma till du till slut har bytt ut ditt tankemönster. Här och här är inlägg som handlar om det. Känslorna följer alltid tankarna, så det du tänker kommer att ligga till grund för det du känner. Ändrar du tankarna kommer du att känna annrolunda.

Mental träning är alltså den ena delen av detta och den andra delen är självkänsla. Med en stark självkänsla blir också kärleken annorlunda, den slutar att bli en handelsvara där slutsumman alltid ska vara noll för att kärleksfördelningen ska vara rättvis, och blir istället något man har i obegränsad mängd att ösa över den man älskar. Med svag självkänsla vill man låsa in den man älskar så man vet att man får behålla personen för alltid, med stark självkänsla vill man det absolut bästa för den man älskar, även om det bästa skulle vara att leva med någon annan. Här, här och här är några inlägg om hur man bygger upp sin självkänsla.

Jag skulle också vilja be dig fundera över hur du mår rent allmänt. Väldigt ofta finns det fysiska obalanser som påverkar hur vi mår psykiskt, om man t ex ser hot överallt eller har lätt att bli okontrollerat arg kan det vara ett tecken på att levern är överbelastad och behöver hjälp. Samma sak med ångest, oro och depression som ofta har sina rötter i en ansträngd lever eller obalans i tarmfloran. Även näringsobalanser som t ex brist på D-vitamin, magnesium eller omega 3 kan göra att man blir psykiskt instabil. Om du kan relatera till att det är mer i livet som skaver än bara tillitsfrågan eller att du känner dig allmänt i obalans kan det alltså finnas anledning att ta hjälp av en skicklig alternativterapeut som t ex en näringsrådgivare. Är kroppen i obalans blir det väldigt mycket svårare att försöka göra mentala och känslomässiga förändringar.
/C

Reply
Anna 13 augusti, 2019 - 14:48

Hej Charlotta! Vill bara tacka dig för all den tid du tagit för alla dessa kommentarer. Jag har läst nästan allt. Jag har läst i din blogg i flera år nu, men inte så aktivt på sistone. Sökte på Google efter hjälp att få tillbaka tillit och hamnade här igen. Ditt inlägg är bra och jag tog extra till mig av meningen om att inte belasta en ny partner med vad andra har gjort förr. Det kan ju inte han rå för. Däremot har jag svårt att inte tänka att allt som kommer ur mäns mun är lögner, haha. Fast att jag rent logiskt vet att det inte är så. Jag ska försöka gå emot mina nya instinkter och försöka tro på det min nya partner säger.

Reply
Charlotta 13 augusti, 2019 - 14:51

Välkommen tillbaka Anna, roligt att du hittar saker här som talar dig. Tack för din uppskattning!❤
/C

Reply

Lämna ett svar till Pernilla Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI