Home Mental träning Hur gör man för att våga?

Hur gör man för att våga?

by Charlotta

”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.” – Søren Kierkegaard

Livet bygger på att man vågar, det förutsätter att man vågar, om man inte vågar lämnar man över ratten till någon annan och förlorar därmed förmågan att själv styra sitt liv.

Världen styrs och drivs av människor som vågar, inte av dem som är klokast eller mest erfarna eller som är de godaste människorna eller de som har bäst intentioner, utan av dem som vågar. Vågar fatta beslut, vågar göra fel, vågar prova nya vägar, vågar ta plats, vågar göra sin röst hörd och som vågar göra om alltihopa igen om det skulle gå åt pipan första gången. Eller andra eller tredje eller fjärde gången.

Och just detta tror jag är helt avgörande för att själv våga, att inse att de som lyckas bäst inte alltid är de som ÄR bäst utan de som vågar mest. Under min tid i Försvarsmakten fick jag lära mig att det är bättre att fatta fel beslut än att inte fatta något beslut alls. På den tiden hade jag först ganska svårt att ta till mig det budskapet, men nu förstår jag precis och håller med till hundra procent.

Man kan aldrig veta något med säkerhet i förväg, det är bara i efterhand när alla korten ligger på bordet som man kan nicka förnumstigt åt händelseförloppet och tänka att det var självklart. Att inte fatta ett beslut eller att inte agera innebär att man står kvar på samma ställe och låter alla andra springa förbi samtidigt som man missar de möjligheter som finns. Att våga fatta ett beslut eller att våga agera, även om man är osäker på utgången innebär att man får ett resultat som man kan utvärdera. Om det ser dåligt ut så var det första beslutet inte det bästa men då kan man ändra på det, och om det ser bra ut så är det bara att fortsätta på den inslagna vägen.

Det är alltid bra att förbereda, undersöka och inhämta all tillgänglig information och kunskap inför ett beslut, men i slutänden måste man helt enkelt bara våga hoppa. Utan garantier och skyddsnät och bara lita till sina instinkter.

Det fina är att desto mer man övar på detta när det gäller de små besluten eller händelserna desto lättare blir det även när det gäller de stora. För den sista lilla avgörande pusselbiten är ofta just instinkten, den inre rösten som antingen säger ”kör!” eller ”nej, gör det inte”, och desto oftare du lyssnar till den rösten desto säkrare blir den på sin sak och desto tydligare kommer du att höra den.

Att våga och få ett nej eller att våga och inte nå hela vägen fram är inte ett misslyckande, det är ett sätt att bli klokare och också ett steg på vägen mot det slutliga målet. Om alla som vågat och inte lyckats första gången hade gett upp så skulle vi fortfarande ha levt i grottor.

Det finns mängder med kloka ord på det här temat i litteraturen, inte minst i lyriken, och jag kan inte avstå från att avsluta med Verner von Heidenstams bevingade ord:

”Det är stoltare, våga sitt tärningskast,
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.”

/Charlotta

7 comments

Åsa 6 november, 2015 - 15:28

Tack för dina kloka ord, med jämna mellanrum behöver vi påminnas om just detta. Så man inte tillbringar sitt liv stående på ett ben – tvekande ända in i det sista. Det krävs mod att våga misslyckas och att våga agera och riskera att bli värderad och kritiserad.

Reply
Charlotta 6 november, 2015 - 18:30

Tack för din kommentar, Åsa!
/C

Reply
A 31 januari, 2017 - 12:42

Jag tror att det här passar in i det är ämnet, men om inte så skriver jag här ändå.

När jag snurrade runt på olika dejtingsidor (som jag slutat med), så skrev jag till kvinnor att jag vill lära känna den som är DU, inte ditt utseende. Jag vill lära känna Dig och hur du ser på livet, vad du har för värderingar, vad prioriterar du högst?
Då blev de så rädda, och visste inte hur de skulle förhålla sig till mig.
När jag till slut skrev för allihop att jag lämnar den här sidan,
Då ”vaknade de upp och skrev: Nej, vad tråkigt gör inte det!
Du är verkligen en udda och annorlunda person, och du behövs här!
-Jaha tänkte jag, men varför vågar ni inte släppa taget, och vara er själva?
Det skrev jag också i mina slutord.
Och reaktionen blev att ”ja du har rätt, men det är inte så lätt att lita på någon här.”
Då replikerade jag: Vad gör ni här då, om ni inte vågar något, för något söker ni.
Nu i efterhand så vet jag att de bara sökte bekräftelse på att de fortfarande är gångbara, bland män.
En god lärdom om människans kanske ömmaste punkt, att våga vara sig själv.

Nu vill jag höra vad du anser om detta Charlotta, var det rätt av mig att uttrycka mig på det här, viset?
/A.

Reply
Charlotta 31 januari, 2017 - 13:58

Jag tror att din iakttagelse och dina slutsatser var mitt i prick. Så länge man uttrycker sig med respekt och ödmjukhet så är det sällan fel att vara ärlig med var man står, men däremot är det ju inte säkert att mottagaren kan göra något med informationen. Ingen kan möta dig med större ärlighet och djup än vad de är beredda att möta sig själva.
/C

Reply
A 31 januari, 2017 - 16:50

Precis, de har inte vågat möta sig själva och därför blir det ett enda ekorrhjul som de tramsar runt i, för det verkar inte finnas mycket till vilja att verkligen våga möta någon på samma villkor. Har funderat kring det här litegrann bara, och kommit fram till att de flesta som befinner sig på dessa sajter, skönmålar hela tillvaron. Men när jag försökte komma dem nära, så blev tillvaron helt plötsligt skrämmande 🙂

De lever i en fantasivärld och väntar på att ”prinsen”, ska dyka upp och rädda dem hux flux. Men det finns varken prinsar eller grodor i verkligheten 🙂

Reply
Jerker 3 februari, 2017 - 01:02

”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.” Skrev Kierkegaard
En sann känsla kan jag tycka – ibland. Men som med alla s k visdomsord eller bevingade ord så finns det inte enbart en tolkning eller en sanning. Så – då får jag slippa att förlora fotfästet, inte ett ögonblick vill jag falla bråddjupt bokstavligt, och inte som dom andra som inte inser faran och knallar på utan den rädsla som är sund där och då. Att våga kan också vara att inte förlora fotfästet.
Vi ska kanske se möjligheterna och inte sträva efter dygder som uppmanar till dumhet. Vägen är bäst krokig då varje krök kan skänka nya perspektiv. Allt gott.

Reply
Charlotta 3 februari, 2017 - 10:24

Tack för dina tankar Jerker. Jag tror att det är olika hur man tolkar ”att förlora fotfästet”, personligen tolkar jag det inte som att vare sig falla eller göra något dumdristigt, utan bara som att våga lyfta på ena foten för att ta ett steg framåt istället för att vara fast i den position man står. NYa perspektiv är bra, tack för att du läser. 🙂
/C

Reply

Lämna ett svar till Charlotta Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI