Home Ensamhet Hur klarar man av förändringar i juletid?

Hur klarar man av förändringar i juletid?

by Charlotta

Familjekonstellationer som förändras, vänskapsband som bryts, älskade människor som mot din vilja försvinner ut ur ditt liv och främlingar som ovälkommet tar plats i din inre cirkel.

Det går att förneka och fly undan den sortens förändringar i de flesta andra sammanhang men när julen kommer så står man sig oftast slätt hur mycket man är försöker stålsätta sig. Alla de sanningar som man har organsierat sin vardag runt så man ska slippa se dem, trycks plötsligt brutalt upp i ansiktet och det går inte att komma undan dem.

För hur man än gör tvingas man konfrontera den nya verkligheten, den verklighet man inte vill veta av. Om man deltar i det nya så blir det uppenbart vilka personer som saknas och vilka som inte borde vara där, och om man vägrar delta så blir det ändå uppenbart att ingenting är som det brukade vara, eller som det borde vara, och dessutom känner man sig ensam hur man än gör.

Så hur gör man för att hantera julen när den inte blir som man vill att den ska vara?

Hur illa man än tycker om nyordningen så är det bästa man kan göra att acceptera att det är så det ser ut just nu. Istället för att tänka i termer av ”för alltid” så tänk i termer av ”just den här julen”. Ingen vet hur nästa jul kommer att se ut, mycket kan hinna hända på ett år, men just den här julen kommer kanske inte att bli dina drömmars jul eller som julen alltid har varit, men det är okej.

Istället för att jämföra med alla tidigare jular, eller med de bästa jular du minns, så jämför inte med något alls. Bestäm dig för att du ska gå in i det här julfirandet på ett helt nytt sätt, att du ska göra saker annorlunda, prioritera andra saker, tänka på ett annat sätt och bara ha ett öppet sinne och se vad det blir av det.

Ta initiativ till att bjuda in någon eller några som ni inte brukar fira med, planera några nya lekar, ta med ett roligt spel, föreslå att ni ska gå i julotta (man behöver inte vara troende för att njuta av ljusen, stämningen och den vackra julmusiken) eller erbjud dig att ta ett jobbpass på julafton så att någon som ser fram emot julafton kan få vara ledig istället.

Att själv ta initiativ till förändringar ger en känsla av kontroll och av att man väljer något annorlunda istället för att känna sig som ett offer för förändringar som man inte kan göra något åt.

Det sämsta alternativet är att fokusera på negativa saker som du inte kan påverka, det gör dig bara ledsen, arg och nedstämd.

Att det inte blir som det alltid har varit eller som du skulle vilja, behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir dåligt, bara annorlunda, och ibland kan faktiskt annorlunda bli riktigt bra.

/Charlotta

22 comments

S. 12 december, 2015 - 16:33

Sociala medier består till största delen av yta, och väldigt mycket trams. Jag lade ner facebook redan våren 2011 och ska nu lägga ner mitt twittrande. På dessa medier finns det mycket ensamma människor (som jag) men jag tycker inte att jag får ut någonting av dem, i min ensamhet. Jag tillhör gruppen socialt isolerade, som inte har några vänner alls i livet och det känns inte bra att medverka på sociala medier, när jag ändå inte känner mig hemma där, vad jag ska skriva om finns det ändå inget intresse av, men, jag är helt övertygad om att många som finns där är ensamma. Jag har under lång tid försökt hitta någon sida eller grupp, som består av människor i samma situation som jag själv befinner mig i utan att lyckas.

Har förstått att ensamhet och social isolering, inte ses som ”normalt” utan majoriteten skryter över hur många vänner de har på just dessa medier och i det verkliga livet. Kanske att det finns ett fåtal som verkligen har många ”vänner”, men tror att de flesta av dessa är väldigt ytligt bekanta. I min ålder så är det väldigt svårt att träffa nya människor och knyta an till för som jag ser det, så tar det år att lära känna en ny människa. Håller du med? Har 4 års insiktsterapi bakom mig, men känner ibland att livet är meningslöst eftersom jag aldrig får näring och ny input utifrån. Mänskliga relationer är det svåraste som finns anser åtminstone jag. Var ska jag vända mig, mina föräldrar är inom en inte alltför lång framtid borta för evigt och min bror har jag ingen som helst kontakt med, och har inte haft på väldigt många år. Han är åt det andra hållet, har både sambo, vänner och bekanta i tusental. Är han lyckligare än mig? Det vet jag inte, men han har i alla fall ett socialt nätverk, ett jobb och det viktigaste vänskap. Jag har alltid varit en ”loner”, en sökare och har stått utanför arbetslivet mer eller mindre hela mitt liv. Fick förtidspension redan vid 30 års ålder och har aldrig kunnat knyta an till andra människor på samma sätt som någon som har ett arbete, struktur och sociala vanor att förhålla sig till. Jag har blivit så van vid att leva som jag gör, för jag känner inte till något annat sätt att leva, även om jag vill förändra mitt liv åtminstone lite, så vet jag inte hur jag ska gå tillväga. Någon föreningsmänniska har jag aldrig varit, gillar inte kollektiv och såna lösningar. Skrev på twitter: ”Finns det inga asociala medier, ska det vara så svårt att hitta?” Fick flera gilla markeringar för det, men det löser inte min situation. Jag avskyr egentligen min stora datakonsumtion, men den har blivit en vän i brist på en RIKTIG vän. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men stannar här. Vad göra? Ett eller flera råd tas tacksamt emot.

Reply
Charlotta 12 december, 2015 - 18:29

Hej S, tack för dina tankar. Jag håller delvis med om att det tar lång tid att lära känna nya människor, men jag tror också att om man träffa någon som har liknande erfarenheter och intressen och vill ungefär samma saker så kan det gå väldigt fort, och att det nästan omedelbart känns som om man har känt varandra i evigheter.

Jag vet ju inte riktigt vilka förutsättningar du har, du skriver att du är förtidspensionär och socialt isolerad men också att du av naturen är en ensamvarg och inte uppskattar föreningsliv och kollektiv, så min första fråga är vad du egentligen skulle vilja ha? Vad kan du tänka dig att göra för att bryta isoleringen och hur social vill du vara?

Generellt så är rådet att prova något du inte gjort tidigare, en ny metod. Vill man ha en förändring så behöver man ändra sig själv eller sitt beteende.

Är du bekant med ett forum som heter iFokus? Där finns massor med intressanta undergrupper och bland annat en för människor som upplever sig som ensamma. En del där är öppna för nya kontakter och även för att bli vänner i verkliga livet.
/C

Reply
S. 12 december, 2015 - 19:22

Jag har stor kännedom om både mig själv och andra människor, genom min insiktsterapi i 4 år. Att förändra mig själv vid dryga 50 låter för mig som hokus pokus, inget man gör i en handvändning precis. För mig räcker det med en eller två -tre vänner. Jag har svårt att umgås i grupper, och det är heller ingenting jag strävar efter. Ifokus är vad jag förstår också en nätbaserad träffpunkt, har aldrig hört talas om den. Är och har blivit skeptisk mot allt som erbjuds vad gäller mänsklig kontakt, på nätet. Ärligt talat så är min dröm att hela användningen av internet kraschar en dag, även om det inte sker under min livstid. Tycker att jag känner mig trygg när jag spontant möter människor, men inte när det blir en inrutad vana. Jag vill ha frihet i möte med andra, av vad jag sett av det utbud som finns t.ex citypolarna, sociala medier, dejtingsajter så finns det inget av det som intresserar mig. Men, kanske en mer nischad sida för gemensamma intressen skulle passa mig. Inget allmänt, det har jag redan provat och det blir en salig blandning av olika människotyper, där bara ett fåtal kommer till sin rätt. Ungefär, de med de mest narcissistiska dragen får mest uppmärksamhet. Kollar IFOKUS skulle inte det motsvara mina förväntningar, så får jag prova med något annat. Synd att inte fler deltagare här har några tips.

Reply
S. 12 december, 2015 - 19:27

Jag vill ha min ensamhet kvar, men vill träffa andra människor någon gång i månaden varken mer eller mindre. Enkelt, kravlöst, på ett djupare plan.

/S

Reply
Charlotta 12 december, 2015 - 19:59

Vad är du beredd att kompromissa med för att finna denna vänskap?
/C

Charlotta 12 december, 2015 - 19:57

Har du försökt att spontant ta kontakt med människor i din vardag? Det kan vara i mataffären, hos frisören, på bussen, på biblioteket, på caféer och restauranger osv.
/C

Reply
S. 12 december, 2015 - 21:01

Kompromissa? Så långt har jag inte tänkt ännu, är det något speciellt du tänker på ? Har kollat och skrivit på IFOKUS, men måste tyvärr säga att de flesta loggar in där från facebook, alltså samma narcissister som jag vill undvika. Ditt förslag att ta kontakt med främmande människor i mataffären, busskön eller någon annan offentlig plats möts tyvärr enbart av misstänksamhet.

Charlotta 12 december, 2015 - 22:10

Om du t ex träffar någon som det stämmer med men som vill träffas oftare eller på annat sätt vill ha tätare kontakt än vad du vill ha, eller någon som vill göra andra saker, kan du tänka dig att kompromissa då? Eller om allt inte känns helt rätt från början, kan du då tänka dig att låta relationen utvecklas och växa fram till vad den kan bli? Personligen har jag flera exempel på personer som blivit mina vänner och som jag först träffat i affärer, hos frisören eller liknande, så ge inte upp den möjligheten även om du inte träffar på din själsfrände de första gångerna.
/C

E. 15 december, 2015 - 20:00

Har du, S., tittat något på pilgrimsvandringar (Svenska kyrkan)? Sök på pilgrimsvandring och Pilgrimscentrum på nätet, t.ex. arrangerar de Ikonmålning i januari. Tror denna typ av aktivitet samlar många slags människor, också sådana som du kan ha glädje av att lära känna som, liksom du, också behöver ha sin ensamhet kvar men ändå inte vill vara helt ensamma. Där finns säkert också en öppenhet mot olika slags av människor, som man inte alltid hittar annars. Tror i ditt fall (och i mit eget) mindre på att varaktigt lära känna någon ny person hos frisören eller i affärer typ Elgiganten eller Hemköp, har det ens hänt? Gissar att du har större framgång med de närmaste grannarna i samma fastighet eller helt nära där du bor.

Reply
Charlotta 15 december, 2015 - 20:03

Vilket bra förslag! 🙂
/C

Cajsan 12 december, 2015 - 22:30

Även jag kan konstatera att det inte är så lätt att att skapa sig ett nytt socialt liv och vänner när livet förändras i vuxen ålder … men det är ingen idé ”att göra på samma sätt om och om igen och förvänta sig ett annat resultat” (Einstein).

Jag jobbar själv på att förändra mitt sätt att tänka för att få förändringar till stånd. Jag tror man måste våga sig på att försöka vara förändringsbenägen (göra kompromisser). Prova! Kanske ger det resultat?

Reply
S. 13 december, 2015 - 12:52

Jag kompromissar gärna om den andra personen vill träffas oftare, och kanske vill göra andra saker. Vad jag behöver göra är att ändra mitt tänkande, men det är inte lätt när man som jag har levt som socialt isolerad i så många år. Det handlar om att våga också, och det är inte det lättaste. Inte heller enkelt att ta första steget till kontakt, även om jag har lite lättare för det nu än för 10-15 år sedan. Känns som om jag suttit fast i så många år, och att det nu är så mycket inom mig som jag vill dela med mig av. Men hur ta sig ut? Det är frågan.

Reply
Charlotta 13 december, 2015 - 13:34

Lite i taget. 🙂 Börja ändra på små saker som känns överkomliga och bekräfta och beröm dig själv för varje förändring du gör. Positionera dig precis på gränsen till din bekvämlighetszon och vistas där längre och längre stunder åt gången, då blir det inte så dramatiskt att våga ta ett steg utanför då och då, och då ökar chansen för nya intressanta uppelvelser och möten.
/C

Reply
Fenix 13 december, 2015 - 14:38

Håller S i att det är mycket yta på sociala medier. På FB.
Jag har med försökt få kontakt i både singelgrupper och vängrupper.
Men det är i stort sett omöjligt att få kontakt på ett naturligt sätt.
Lika så med dejtingsidor..När det kommer till kritan så är det ändå ingen som verkar vilja eller våga ses trots viljan och klagandet på att de är ensamma.

Vill man träffa någon så måste man visa framfötterna lite. Visa driv och ett engagemang.
En nyfikenhet och en vilja att träffa människor..Men en där ådran saknas och goet hos många på dessa forum..Mycket snack och liten verkstad.

Gäller givetvis inte alla men många fastnar bakom skärmen år efter år.

Tyvärr är det så att ju äldre vi blir desto svårare blir det att finna vänner.
Många har sina vänner och sin trygghet där de gärna inte släpper in nya vänner.
Även om det finns mycket yta och falska ryggdunkningar i dessa kompisgäng.
En viss rangordning.Riktiga vänner har nog ytters få medans många har flera bekanta.

Som nämns så är det lättare och bättre att söka kontakt inom grupper med ett visst intresse som förenar. Man har en grund och en bas att börja vid. Kommunicera om tillsammans.
Medans andra grupper är mera ytliga och där allt ska dras i långbänk innan man får tummen ur..

Människor jagar hellre likes och komplimanger, bekräftelse i dag än djupa relationer.

Reply
Charlotta 13 december, 2015 - 15:00

Tack för dina reflektioner och goda förslag Fenix. 🙂
/C

Reply
Patrick 13 december, 2015 - 15:56

Hej! En liten fundering som jag har här, inget som har med dina inlägg att göra specifikt, utan mest bara en reflektion eller en aha upplevelse jag fått nyligen.

Jag har dragits med problem av alla de slag under ca 35-40 år, är 47 år nu. Det har varit psykiska, familjära och allmänt alldagliga problem som jag känner tär hårdare på mig än på andra, vad det verkar som iaf. Jag känner inte att jag når fram till vare sig den hjälp som erbjuds utan det känns som om min kropp och min själ mest bara motarbetar all yttre hjälp som erbjuds. Det är de saker som jag borde lärt mig något utav under livets gång exempelvis, inom kärlek, ekonomi, arbete etc som bara inte vill fastna vilket gör att samma misstag upprepar sig gång på gång på gång. Det här är något jag tänkt på, av förklarliga anledningar, under ungefär 15 års tid och försökt få bukt med. Jag har gått hos terapeuter, psykologer, ätit anti depressiva tabletter osv, jag har nog provat det mesta. Vad jag kommit fram till är att, eftersom jag fortfarande står kvar på samma ställe som jag gjort senaste 10-15 åren, trots all ”hjälp”, är att vissa, mig själv inkluderad, bara fått ett, ska vi kalla det skitliv, tilldelat sig medan andra glider fram i tillvaron utan märkbar ansträngning, eller att det är vissa som med ansträngning klarar av att förändra. Det är ganska fascinerande att det förhåller sig så. Som i mitt fall då, där det aldrig blir någon skillnad, det fungerar aldrig, hur mycket jag än försöker, som om livet bara bestämt sig att: ”det är så här ditt liv ser ut, det spelar ingen roll vad du gör för att förändra, det kommer alltid att vara din lott att ha ett tungt liv med mörker och deppigt”…jag tror mig ha bevisat att det finns något som ända från början bestämt hur det blir, det måste vara så eftersom jag fortfarande inte kommit längre utan står kvar på samma punkt. Eller så är jag sadistiska lagt och vill skada mig själv undermedvetet. Det sista finner jag dock föga troligt då jag mår sämre och sämre när jag får ”stryk” av livet.

Skulle vara intressant att höra vad Charlotta, och för all del alla andra som kan ha nån input har att säga.

Mvh P

Reply
Charlotta 13 december, 2015 - 18:14

Hej Patrick, tack för att du delar med dig. Tråkigt att höra att du upplever livet som så svårt och hopplöst att förändra och jag förstår mycket väl att du drar de slutsatser du gör utifrån dina upplevelser. Jag tror att livet består av väldigt mycket mer än vad vi moderna, vetenskapligt troende människor vill erkänna och jag tror att det allt oftare är skillanden mellan det ”vetenskapligt bevisade” liv vi lever och vad livet egentligen är som gör att människor mår så dåligt nuförtiden.

Som ett alternativt synsätt ska jag beskriva min högst personliga uppfattning om livet och vad vi egentligen gör här, och sedan får du själv avgöra hur du ska ställa dig till det, om de tankarna kan vara till någon hjälp eller inte.

Som jag ser det så lever själen jordeliv för att utvecklas, desto mer utvecklad och erfaren själen är desto mer utmanande blir i allmänhet livet, och desto svårare lärdomarna. Jag tror inte att detta är något påtvingat utan något som vi, i egenskap av eviga själar, själva väljer och planerar mellan våra jordeliv.

Jag brukar jämföra själens jordeliv med ett barns besök på en nöjespark, för varje besök blir barnet modigare och modigare och vill prova på större och hemskare åkattraktioner, dels för att se om det vågar, dels för att utmana sig själv, men också bara för att få uppleva den kittlande känslan i magen när det bär iväg i de värsta kurvorna.

Om man med säkerhet vet att upplevelsen inte är farlig och inte kommer att göra någon skada, utan man garanterat kommer ut i tryggt förvar på andra sidan så finns det ingen anledning att vara rädd eller orolig ens för de hemskaste händelserna. Om jaget inte är kroppen utan själen, så är kroppens död inte en hemsk och sorglig händelse utan snarare lite som att köpa ny bil för att den gamla slutade fungera.

Jag tror också att vi planerar våra jordeliv i samråd med våra själsfamiljer, och att vi hjälper varandra att få de upplevelser vi behöver för att växa och utvecklas. Ingen levande människa skulle avsiktligt välja att uppleva våldshändelser eller en närståendes för tidiga död, men för själen att planera in det som en livshändelse är fullt naturligt för att få uppleva den erfarenheten och den utveckling det medför, för själen vet att vi alla är kvar oskadda när vi kommer hem på andra sidan igen.

Sedan tror jag också att vi ibland kan bära med oss själsliga blockeringar från tidigare liv, saker som vi inte kunnat eller orkat hantera fullt ut under en livstid och som vi vill jobba vidare med, och ibland kanske vi tror oss själva om lite för mycket, eller så ändras omständigheterna och det blir inte riktigt som vi har tänkt oss. I sådana fall kan man behöva ta hjälp för att lösa de blockeringarna och kunna lämna det gamla och gå vidare istället för att gång på gång upprepa samma mönster. Det finns olika typer av energiarbetare som kan vara behjälpliga med sådant, men som vanligt gäller det att vända sig till någon som är seriös och välrenommerad för det finns alla sorter även i den branschen.

Så med utgångspunkt från den livssynen så skulle det kunna vara så att du släpar på någon gammal blockering som du behöver hjälp med att lösa upp, eller att du helt enkelt är en väldigt gammal, klok och erfaren själ som tyckte att det i det här livet var dags att bita i en rejäl utmaning. Frågan är i så fall vad det är meningen att du ska lära dig i det här livet, vad målet med upplevelsen är? Kan man komma fram till det så blir det ofta lättare att komma vidare sedan.
/C

Reply
Fenix 13 december, 2015 - 16:40

En fundering angående valet av vänner.
Läste en studie om diskriminering och Kategorisering inom Rekrytering
En experimentell studie med fokus på längdens betydelse i arbetslivet, Kan det vara så att den även finns inom valet av vänner eller partner. Kan det vara så att en lång och reslig person har en viss fördel inom dejting eller en person med en vackrare utsida har lättare att få vänner ?

Kan det vara så att dessa personer tillskrivs fler positiva attribut än den kortare personen

Reply
Charlotta 13 december, 2015 - 18:20

Jag tror att det är en korrekt reflektion. Det har gjorts en hel del studier på hur människor reagerar på yttre attribut, och längd och utseende brukar vara två saker som anses ge fördelar. Fast även om personer som är långa och snygga har lättare att få jobb och skaffa vänner så säger studierna ingenting om hur bra de är på att behålla vare sig jobbet eller vännerna. För en framgångsrik karriär eller långvarig vänskap brukar det krävas mer än bara yttre kvaliteter. 😉
/C

Reply
S. 14 december, 2015 - 19:27

Otroligt korkade och fåfänga vissa människor kan vara. Vad har utseendet och längden med kompetens och vänskap att göra. Inte ett nickel. Snygg och fräsch har i alla fall bloggen blivit – ljusare och mer hoppfull.

Reply
Charlotta 14 december, 2015 - 19:37

Tack S, vad roligt att du gillar det nya utseendet.
/C

Reply
Fenix 15 december, 2015 - 12:32

Jag inser mer och mer hur många människor det är som är ensamma trots arbetskompisar, bekanta och familj.
Baserat på alla iakttagelser jag gör på sociala medier. Många som verkligen skriker ut sin ensamhet där de saknar någon att dela vardagen med.
Vare sig det är vänskapsrelationer eller kärleksrelationer. Cybervärlden är full av forum och grupper av ensamma människor som söker någon.

Alla behöver vi vänner i någon form för att må bra, Känna oss bekräftade och uppskattade, betydelsefulla.
Någon vi kan sitter ner med över en kopp kaffe eller glas glögg så här i jultider. Dela goda och utvecklande samtal med.
Få dela någon form av aktiviteter med där vi får känna en tillhörighet och en gemenskap för att må hyfsat bra tror jag.

Samtidigt som jag blir lite frågande och samtidigt lite oroad över varför det är så svårt att finna någon bland alla dessa människor.
Vi har hela världen som arena tänker jag. Med några knapptryck eller med en svepning med fingret över skärmen så når vi ut till miljoner människor.

Där vi sedan kan socialisera oss med varann på olika sätt. Det borde inte vara så svårt att hitta en potentiell vän som vi skulle kunna lära känna tycker jag.
Det borde vara lite enklare än vi tror att kunna knyta kontakter med människor som är lite lika oss själva. Vi är ju alla olika med olika behov och erfarenheter.
Alla har sin historia och sin livshistorik. Men ändå så tycker jag att vi borde finna någon som passar in i vår historik lite. Även om olikheter berikar oss.
Luftar bara en tanke som inte behöver vara rätt.

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI