Home Personlig utveckling Hur slutar man känna?

Hur slutar man känna?

by Charlotta

Hur gör man för att sluta ha starka känslor för någon eller något? Hur slutar man längta, sakna och tänka på personen, eller våndas, ångra och ha ångest över det som hänt varje vaken stund av dygnet? Går det ens eller är man dömd att lida av de smärtsamma känslorna för resten av livet?

När man pratar om att komma över någon eller att släppa något så betyder inte det att man glömmer personen eller glömmer det som hänt. Det betyder inte heller att känslorna som är förknippade med personen eller händelsen försvinner.

Att komma över någon eller släppa något går inte av sig själv, det är ett medvetet beslut. Man bestämmer sig helt enkelt för att gå vidare och fokusera sina tankar och sin energi på något annat. Man låter tankarna börjar jobba med andra saker och lägger sitt fokus på något annat så att livet kan gå vidare.

Men det betyder inte att känslorna tar slut samtidigt. Inget beslut i världen kan få känslor att omedelbart upphöra, men känslorna följer tankarna så när man väl bestämt sig för att ta kontroll över tankarna och börja tänka på andra saker kommer känslorna så småningom att följa efter. Fattar man inte det medvetna beslutet att tänka andra tankar så gör man det praktiskt taget omöjligt för känslorna att blekna. Så länge man tänker på personen eller händelsen håller man känslorna vid liv.

Tingens ordning är alltså att först bestämmer man sig för att sluta fokusera på det man vill lämna bakom sig, och sedan kan känslorna börja minska, ingen annan ordning är möjlig. Att låta känslorna slumra in kan vara en process som kan pågå under lång tid, så att vänta med att leva tills de gamla känslorna är borta är att lura sig själv på livet.

Livet består inte av en rad känslor efter varandra utan av många känslor parallellt, känslor som man gläds åt, som man blir ledsen av, och känslor som man lär sig att leva med i vardagen, men som inte behöver betyda dramatik eller att livet står still.

Känslor, gamla såväl som nya, är en del av livet, en del av vardagen och en del av att vara människa, och det är inte nödvändigt att först städa bort alla gamla känslor innan man kan börja känna nya. Känslorna är det som gör oss intressanta och som ger oss djup, och de kan finnas med oss i vardagen utan att de behöver styra eller kontrollera oss.

Om du tänker dig att du ska bli av med känslorna när du säger att du vill komma över någon eller att du vill släppa något, så behöver du tänka om, för känslornas försvinnande är inget du kan beställa eller styra över.

Det du kan göra är att släppa dem fria att börja minska i intensitet och styrka, och det gör du genom att sluta fokusera på dem och börja tänka på andra saker. Men känslorna är en värdefull del av dina erfarenheter och den du är, och de kommer alltid att finnas med dig, även om de blir svagare med tiden.

/Charlotta

21 comments

Annica 11 april, 2018 - 07:30

Tack för många och kloka tips❤️❤️❤️.
Lättare sagt än gjort att arbeta med sig själv och sina känslor och tankar och ändå den enda,ibland väldigt
kringelikrokiga vägen,till att må lite bättre.
Just att fatta modet och våga tänka på andra saker utan att för den skull drabbas av dåligt samvete
eller skuldkänslor för att man ”glömmer” en älskad ovh saknad person.
Att vända sorg och mörker till något ljust och positivt är det bästa man kan göra för att minnas och hedra
någon man älskat och dom man sörjer.
Det är inte lätt.
Att försöka göra något gott av svårigheter man möter på något sätt.
Våga göra andra saker,uppleva,känna och försöka vara i nuet.
Ändå vill man tänka på de personer man saknar och sörjer.
Tankarna dras dit hela tiden. Tanken gör att de fortfarande på något sätt är levande.
Den enorma saknaden efter att något försvunnit ,iallafall temporärt ,ifrån ens liv.
Att förlora ett barn är att förlora en stor del av sig själv.
Att hitta tillbaka med meningen med livet tar lite tid.
De har ju betytt så mycket.
Det svåra är att det fina och ljusa blir det svåra och smärtsamma och det som gör ont.
Jag försöker låta känslorna komma och gå i sorgen efter vår son.
Vi kan skratta åt glada,gamla minnen men vi gråter också av tomheten,sorgen och saknaden.
Vi pratar ofta med honom.
Undrar vad han gör i andevärlden.
Han är så gripbar men ändå ogripbar.
Känner ibland att han sitter i baksätet i vår bil.
Han lägger en hand på min axel,sin stora varma,hand, och säger :
– Det ordnar sig mamma.
Han är bara en tanke ifrån mig.
❤️❤️❤️
Allt gott,
Annica

Reply
Charlotta 11 april, 2018 - 08:27

Det är säkert er son du känner i bilen, han vill lugna dig. ❤ Sorg måste få ta tid, det finns ingen anledning att skynda sig att sluta sörja, det tar den tid det tar innan man är redo att möta världen igen. Kram! ❤
/C

Reply
Annica 11 april, 2018 - 10:09

Tack för kloka ord. Jag separerade i höstas och det var ett gemensamt beslut men det var min f.d. sambo som startade diskussionerna. Resan fram till idag har varit en berg-och-dalbana. Jag tror mig vara en självständig och stark kvinna så känslorna av sorgsenhet och ledsamhet kom som en överraskning. Jag som längtat efter att rå mig själv tycker det är fruktansvärt att vara själv vissa dagar. Av erfarenhet vet jag att livet måste innehålla upp och nedgångar för att man ska utvecklas. Ser fram emot framtiden då jag landat
Tycker väldigt bra om din sida

Reply
Charlotta 11 april, 2018 - 10:34

Hej Annica! Välkommen hit, roligt att du gillar sidan. Min erfarenhet är att man lär känna sig själv ganska dåligt när man ligger på topp, eller i alla fall när livet går bra, det är under de svåra perioderna man verkligen får en chans att ta reda på vem man är. Hur tuff den resan än är så är det alltid värt det i slutänden, ingenting slår självkännedom och självinsikt.
/C

Reply
Ella 12 april, 2018 - 04:58

Tack för en bra text. Om det är möjligt vid en separation, frivillig eller ofrivillig, så är det väldigt skönt att kunna tänka. Jag ångrar det inte. Även om det är urjobbigt för stunden och man ändå förmår tänka på de delar som varit bra och utvecklande med ett förhållande så kan man gå stärkt ur det som hänt. Bitterhet förgiftar bara. Även om det är lättare sagt än gjort i bland.

Reply
Charlotta 12 april, 2018 - 08:17

Jag håller helt med dig Ella, som jag ser det finns det inga misslyckade relationer. Alla relationer lär oss något, utvecklar oss och ökar vår självkännedom och är på det viset alltid framgångsrika, oavsett hur länge de varar. De sakerna finns alltid att vara tacksam för, plus naturligtvis alla de fina stunderna.
/C

Reply
Angelica 12 april, 2018 - 09:01

Hej Charlotta!
Känslor är svåra på alla sätt känner jag. Väldig känslomänniska så jag känner allt så starkt.. hellre åt det hållet än att inte känna något alls såklart 🙂 Men som nu till exempel har min sambo o jag det väldigt svårt.. Han har dödsångest pga att han tror att det finns asbest i våran lägenhet och i hela huset där vi bor..Han tänker på detta varje vaken minut säger han även på jobbet.. Han säger att det går över när vi flyttat för de är de ända som behöver hända.Men när vi kollat på hus så går allt efter detta. Sen hittade vi ett område som vi båda gillar väldigt mycket men då var det för nära kraftledningar .. Så där sprack den planen. Jag är rädd att detta inte ska gå över även fast vi flyttar..Då kommer det bara något annat (han har haft tvångstankar förr) Jag säger att jag är osäker ifall jag kan flytta och ta lån för ett hus när jag inte vet vad som händer. Jag känner mig hämmad och går på tårna hemma då jag knappt kan göra saker på vissa sätt pga denna rädsla han har.. Han vill inte ta hjälp även fast han säger rakt ut att han har dödsångest. Vad gör man när någon inte vill ta hjälp?

Reply
Charlotta 12 april, 2018 - 10:55

Hej Angelica, välkommen hit! Det korta svaret är att om någon inte vill ha hjälp finns det inget man kan göra, så länge personen inte är en direkt fara för sig själv eller andra står det var och en fritt att leva som man vill, även om det innebär ett svårt och i vissa fall eländigt liv. Du kan uppmuntra honom att söka av hjälp och erbjuda honom olika förslag, om det är sjukvården han har problem med finns det olika typer av alternativmedicin som kan ge minst lika bra resultat, men du kan inte få honom att acceptera dem. Du kan också försöka hjälpa honom att identifiera vad rädslan egentligen handlar om, det kan mycket väl vara något annat än det han visar. Oro och ångest kan också bero på näringsobalans eller förgiftning, även det kan vara värt att undersöka.

Rent praktiskt undrar jag om ni har undersökt om det faktiskt finns asbest i lägenheten och huset? Det borde inte vara så svårt att ta reda på, antingen genom att söka dokumentation om byggnationen hos den som äger huset eller genom att ta dit någon som kan undersöka saken. Jag tror du har rätt i dina misstankar om att hans rädsla kommer att hitta andra utlopp när väl oron för asbest är borta, så att flytta bara baserat på rädslan är förmodligen inte den bästa lösningen.
/C

Reply
Angelica 12 april, 2018 - 11:32

Ja precis så är det ju <3 Vi får försöka hitta något som hjälper ..Jag har sagt att vi skulle ta prover på det men han vill bara fly från detta huset och vill inte veta ifall han utsatts för det i då 7 år.. Men jag tycker att det kan lika väl va helt ofarligt och då har man varit orolig i onödan. 🙂 Tack för dina kloka ord! Ha en fin dag!

Reply
Linda 14 april, 2018 - 08:34

Jag älskar verkligen din blogg! Jobbar själv med människor i utveckling och förändring och brinner för dessa frågor. Jag brukar inte skriva några kommentarer, men upplever att alla dina inlägg berör, skapar eftertanke och reflektion. Att besöka din blogg har blivit en avkopplande rutin så här i samband med min helgfrukost. Tack! Du berör och gör skillnad. Jag fortsätter att tipsa om din blogg och ser fram emot fortsatt läsning. 🙏🏼

Reply
Charlotta 14 april, 2018 - 10:08

Hej Linda, välkommen hit och stort tack för din värmande och generösa kommentar. ❤ Att skapa eftertanke och reflektion är två av mina viktigaste mål med bloggen, så glädjande att höra att du uppfattar texterna precis så. Tack för att du läser och tipsar!
/C

Reply
Hjärtat i tusen bitar 15 april, 2018 - 18:29

Tack för bra blogg.

Jag har blivit lämnad och har fastnat liksom, sorgen get sig inte.
För jag har inte fått ett avslut.
Jag har inte fått höra orden ”det är slut”
Det var mer ”jag mår dåligt över våra bråk, orkar inte ses idag men vill inte det ska ta slut”. Och ”jag behöver bli starkare innan vi kan diskutera men skyll inte på mig när det är du som har fått mig må dåligt”. Sen svarar han inte på tel mess o öppnar inte dörren. Månaderna går.
Det var 2 år berg och dalbana relation. Från det bästa underbaraste till långa orosamtal (läs svartsjuka).

Det känns som jag måste acceptera att aldrig få svar men jag kan inte, letar grubblar ältar och saknar och längtar. Från starka känslor till tystnad. Vi är vuxna, det är väl ett grymt sätt avsluta på? Planerade semester o aktiviteter veckorna innan.
Trots mina mess ”snälla bara säg, är det slut eller vill du prata senare” så får jag inte ett ord tillbaka.

Ser hur han lever på som vanligt.

Hur ska jag hantera det? Hur sörjer man eller kommer över något man förlorat så här?

Reply
Charlotta 15 april, 2018 - 20:26

Hej Hjärtat i tusen bitar, välkommen hit. Att få sitt hjärta krossat är en smärtsam upplevelse oavett hur det sker, att förlora den man älskar är en stor sorg och dessutom förlorar man samtidigt den framtid man tänkt sig och planerat för. Den sorgen måste få ta tid så att hjärtat kan läka igen, men det är inte meningen att man ska fastna i den som du beskriver att du har gjort. Fastnar i sorg gör man när man fortsätter tänka samma tankar om och om igen istället för att efter ett tag börja tänka nya tankar. Känslorna kan aldrig själv välja en annan väg eftersom känslorna följer tankarna, det du tänker på är det du kommer att känna och därför måste förändringen börja i tankarna som ett aktivit och medvetet beslut att tänka på något annat.

Det som krävs för att man ska kunna göra det är ofta att man får ett annat perspektiv på situationen, ett annat perspektiv som leder till andra tankar och så småningom även andra känslor. Ett sådant nytt perspektiv skulle kunna vara det här: Att mannen som du älskar väljer att lämna dig ”hängande” på det sätt han gjorde säger en hel del om honom. Du skriver att han lever på som vanligt men han vägrar ge dig besked om hur han vill ha det, han har sett till att han har hela makten i sina egna händer och straffar dig genom att lämna dig i ovisshet. Genom dina kontaktförsök ser han hur dåligt du mår av att inte veta och att det gör att du inte kan gå vidare, något som säkert passar honom som hand i handske för då slipper han konfronteras med upplevelsen av att du har kommit över honom och kanske till och med börjar träffa någon annan. Min gissning är att det scenariot är något han skulle ha svårt att hantera.

Han agerar alltså oerhört själviskt och låter dig avsiktligt lida för att han själv ska må bra och känna sig eftertraktad, samtidigt som han har sett till att vara obunden och kunna göra som han vill. Så behandlar man inte någon man älskar, i alla fall inte om man är en balanserad, stabil och omtänksam människa. Är det verkligen den sortens man du vill ha? Är han värd din kärlek, din sorg och dina tårar när han behandlar dig så illa? När du tänker tillbaka på er relation behöver du tänka även på dalarna, inte bara på topparna som man gärna gör i efterhand. Du behöver påminna dig om alla gånger han betett sig illa och behandlat dig sämre än du är värd och du behöver ifrågasätta om det kanske är så att du inte har förlorat fullt så mycket som du tror. Kanske är det istället så att ni hade en del fina stunder som du kan minnas med värme och kärlek, men utöver det så har du vunnit en värdefull erfarenhet om vilken typ av man som inte är rätt för dig. Du är värd bättre, du är värd någon som vill ditt bästa även om relationen skulle ta slut.
/C

Reply
Hjärtat i tusen bitar 16 april, 2018 - 22:57

Ett innerligt tack för ditt genomtänkta svar. Jag har läst det många gånger idag.
Det är svårt att tänka någon jag håller så högt skulle göra mig så illa, förnuftet säger det är så men hjärtat vill inte tro det.
Jag hoppas att andra tankar kommer ändra känslorna.
Känslorna är ju bedrägliga, de vill ha honom och lyckoruset tillbaka, inget annat känns möjligt då. Men sant, då tänker jag bara på det bra.
Det finns mycket av det jobbiga med.

Och att man ändå ska önska varandras bästa efter en relations slut är en stark värdering jag har. Trodde jag han hade med.

Reply
Charlotta 17 april, 2018 - 09:13

Det är inte helt säkert att han gör så här avsiktligt, det kan kanske vara av rent oförstånd eller att han bara gör det som får honom att må bra men helt utan en tanke på vad det gör med dig. Jag menar inte heller att du ska tycka illa om honom men se honom som han är med både bra och dåliga sidor. Det kommer att hjälpa dig att börja se framåt när du accepterar att han inte är riktigt så fantastisk som du har utmålat honom, och att du har rätt att förvänta dig mer av en man som du ska leva tillsammans med, älska och förlita dig på.
/C

Reply
Hjärtat i tusen bitar 17 april, 2018 - 21:34

Jag förstår, det är inte så jag tycker illa om honom men om beteendet. Eller det gör det mig oerhört ledsen. Svårt stå ut med ovisshet, tvärvändningen, inte få respekten att få svar/avslut. faktum är att han vet jag tycker det varit plågsamt svårt när han brutit kontakt tillfälligt vid tidigare tillfällen/diskussioner. Det har vi pratat om många gånger. Och stt vi pratat om att så ska vi inte göra även om osams. Men detta vetkar ju vara permanent. Så svårt acceptera och gå framåt utan svar. trots många mess däe jag bett om svar, bett om 5 min tel eller bara en bekräftande textrad.
Ja du hör, fastnar. Kanske vid hoppet.

Men sant, det blir ju en idealbild jag sörjer.

Reply
Charlotta 17 april, 2018 - 22:13

Du behöver inte honom för att få ett avslut, avslutet är helt och hållet ditt eget och det är du som bestämmer när och hur du gör avslut för er relation. Ett bra sätt att gå till väga om du känner dig låst i tankarna är att föreställa dig att ni träffas för att prata igenom saken och avsluta relationen och att då tänka igenom så många olika scenarion du kan komma på för hur vad han kan säga, dvs vilka anledningar och skäl han kan ge till varför han agerat som han gjort och varför han inte vill fortsätta tillsammans. Skriv gärna ner de olika alternativen och gå igenom med dig själv vad de betyder känslomässigt för din del, eller spela upp händelseförloppet för din inre blick. Du kommer att upptäcka att det i slutänden inte spelar någon roll vilka hans anledningar är, smärtan av uppbrottet är densamma ändå, sorgen över förlusten är densamma och det faktum att det är du själv som måste bestämma dig för att vända blicken framåt och också detsamma. Avslut efter en relation är alltid ett individuellt beslut som aldrig handlar om den andra personen utan alltid bara om en själv.
/C

Reply
Matilda 19 april, 2018 - 20:03

Hej! Hittade just till din blogg och fastnade för det här inlägget! Bra skrivet! Dock håller jag inte riktigt med när du skriver i din presentation att man VÄLJER hur man reagerar på saker och ting här i livet. Det gör man ju inte alls, i varje fall inte jag eftersom jag har ett så rikt och framträdande känsloliv. Däremot spelar inställningen en viss roll fortsättningsvis. Jag anser dock att man inte bör prata så mycket om inställning eftersom det då bidrar till att det läggs ett tungt ansvar på individen att den ska må bra. ”Mår du dåligt? Jaha, det beror på din dåliga inställning!”. Typ. Hjälper man istället individen att återfå tilltron till sina förmågor och kärleken till sig själv, så går det mesta av bara farten. För egen del avskyr jag att försöka tänka positivt när det inte alls är läge, det känns bara som ett hån mot mig själv.

Jag håller verkligen med dig om det som du skriver i en av kommentarerna här, att det är i livets svackor som man verkligen lär känna sig själv. I nästan hela mitt snart 22-åriga liv har jag sällan behövt anstränga mig särskilt mycket, men i ett halvår nu har jag haft det riktigt tufft. Mitt ex gjorde nämligen slut med mig i oktober och jag blev alldeles knäckt, särskilt som vi dessutom var nära vänner och det var berikande att ha en kontakt från ett annat europeiskt land. Och vi har en sådan fantastisk historia ihop! Förlust av kärlek och vänskap på samma gång, det är dubbel sorg det! Därtill har jag kämpat med körningen i snart två år och ändå inte lyckats ta körkort (hade mitt andra körprov igår). Och jag känner mig vilsen och har en oro inför framtiden som trogen följeslagare. Usch, det har verkligen varit svårt och mången tår har jag gråtit.

Det finns en allmän rädsla för känslor i vårt samhälle, något jag vill lyfta. Känslor i sig är inte farliga, tvärtom livsnödvändiga eftersom de ligger till grund för det mesta vi företar oss. Mitt ex gjorde slut för att han ville springa ifrån sina negativa känslor. Hans uppbrott berodde egentligen inte på mig, utan på det faktum att vi hade en alldeles för intensiv sommar samt att vi hade ett distansförhållande. Han flydde alltså från känslorna istället för att bearbeta dem och har nu en ny flickvän. Det känns orättvist att han kom undan så lätt. Medan jag har slagit i botten och kravlat runt i dyn i månader har han kunnat bli lycklig igen utan vidare. Det är iallafall vad jag föreställer mig att han är. Men nej, jag kommer aldrig att förstå varför han gjorde slut, för jag var den han kände sig mest trygg med i hela världen, och hans bästa vän. Vi har haft kontakt sedan 2013 och nu är det bara slut. Kärleken är förrädisk på det sättet – utvecklar man en romantisk relation finns det ingen väg tillbaka och när den nått vägs ände ryker även vänskapen man byggt upp. Får bara försöka acceptera att man inte alltid kan få svar på alla sina frågor.

Jag delar inte riktigt din, eller vad jag tolkar är din, uppfattning att man ska försöka vara så lycklig som möjligt. Lycka är inte det enda finala värdet, och att jaga lyckan blir bara konstigt och fel. Man får stanna i svårigheterna precis så länge som man behöver, man kan inte tänka att nu går jag vidare, innan man är redo! Men man kan försöka leva och finna mening under tiden och i den mån man orkar. Och som du säger så är det under svackorna som man verkligen lär känna sig själv 🙂

Kram!

Reply
Charlotta 19 april, 2018 - 21:26

Välkommen hit Matilda och varmt tack för dina tankar om livet och känslor, kram!
/C

Reply
Annelie Löfling 21 april, 2018 - 10:23

Jag orkar inte vara i mina känslor. Har avslutat ett 7år långt destruktivt förhållande som slutade väldigt dåligt men har svårt att släppa honom känslomässigt för det fanns mycket bra o stark också. Jag har barn växelvis men inte med honom. Så när barnen är hemma funkar jag ganska ok men när dom inte är hemma som nu, så blir allt mörkt. Känns inte som det finns någon mening. Har inga sociala kontakter direkt och det känns helt tomt och mörkt. Känns som jag står på paus när jag e ensam. Vilket jag är nästan hela tiden när jag inte jobbar de fyra timmar varje vardag. Men kvällar o helger e inte roliga. Vaknade till en fin dag med sol idag men känner mig helt tom och ingen livslust alls.

Reply
Charlotta 21 april, 2018 - 10:58

Hej Annelie, välkommen hit! Jag förstår att det känns svårt just nu och att du önskar att du bara fick lämna upplevelsen och hoppa fram i tiden till när du mår bättre. Destruktiva relationer påverkar självbilden och självkänslan på ett sätt som kan ta tid att återhämta sig från, kanske behöver du ta hjälp av någon att prata med för att kunna se klarare på det som har hänt? Det kan vara lätt att tro att känslorna skadar eftersom de gör så ont, men i själva verket är det precis tvärtom. Känslor av t ex förlust, sorg, ilska, ensamhet, besvikelse och ifrågasättande är ett sätt att bearbeta upplevelsen för att kunna läka såren och finna styrka, balans och harmoni igen, det kan vara väldigt jobbigt medan det pågår men det leder fram till ett bättre liv än om man bara stänger ner eller springer ifrån känslorna. Traumatiska upplevelser måste få ta tid att leva igenom, det är helt orimligt att man ska kunna leva på som vanligt när hela ens värld har fallit samman. Det är okej att under en period inte orka och inte vilja utan bara existera och ha fokus på att överleva, det är inte roligt men ibland är det precis den paus och återhämtning man behöver för att sedan kunna fortsätta leva. Känn ingen skuld för det och känn inte heller någon skuld för om du behöver stöd i processen, försök ha tillit till att det du upplever nu handlar om en begränsad tid och att du snart kommer att ha kraft att börja först tänka och sedan känna annorlunda. ❤
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI