Home Personlig utveckling Konflikter och missförstånd, del 5

Konflikter och missförstånd, del 5

by Charlotta

Idag postar jag det avslutande avsnittet i serien om konflikter och missförstånd. Tycker du att jag har missat något? Finns det någon mer övergripande anledning till att man hamnar i konflikter och missförstånd i onödan eller är det något annat som man ska vara uppmärksam på? Dela gärna dina tankar och erfarenheter.

Ur arkivet:

Det är säkert ingen nyhet att hur du mår påverkar hur du är mot andra och hur du reagerar på hur andra är mot dig. Det kan dock vara bra att påminna dig själv ibland om det smarta i att avstå vissa diskussioner och samtal vid tillfällen när du inte mår bra, känner dig orolig eller irriterad.

Har du något viktigt eller känsligt att prata med någon om är det lika betydelsefullt att välja rätt tillfälle för samtalet som det är att säga rätt saker på rätt sätt. Det kan till exempel vara frestande att utnyttja ett tillfälle när du redan är uppretad till att skälla på någon lite extra, men det leder sällan till något positivt i förlängningen.

Fundera istället på vad du vill uppnå med samtalet och om det är rätt läge att ta det nu eller om du ska vänta till ett annat tillfälle när du känner dig mer i balans. Känner du dig ur balans kommer du också att reagera mer känslosamt på vad den andra personen säger, kanske onödigt känslosamt med onödigt stor risk för konflikt och osämja.

Så ju viktigare och känsligare samtal du ska ha med någon desto större betydelse har det att du själv och även den andra personen är i balans och mår bra eftersom det ökar chanserna att samtalet blir bra och givande och att ni kan komma fram till något konstruktivt utan att råka i konflikt.

Att lära sig att känna igen när man själv reagerar känslomässigt i ett samtal beroende på att man mår dåligt på grund av något annat är väldigt användbart, självutvecklande och en stor styrka.

/Charlotta

13 comments

Helena 27 februari, 2016 - 18:21

Hej igen Charlotta,har följt din fina blogg en tid nu,och du börjar kännas som en kär vän att prata med när man behöver stöd och råd i svåra lägen. Sist jag skrev berättade jag om att jag har en svår kontakt med mina föräldrar,vilket jag har kämpat med en tid nu. Egentligen borde jag väl ta detta någon annan stans än internet,men jag har helt enkelt inte någon annan än denna blogg att vända mig till om detta,plus att jag har upplevt att jag har tystats ner och känt mig förminskad och nertryckt ett helt liv. nu är det nog. jag tänker inte vara tyst längre. ingen har någonsin lyssnat på vad jag har att säga,och detta faktum har förstört mitt liv,och det har blivit den konsekvensen att jag inte har en aning om vem jag är eller vad jag vill i livet,och är över 40 år gammal. Känns som om jag fortfarande är i tonåren mentalt,men kroppsligen i min rätta ålder. I nuläget kämpar jag hårt för att komma upp ur detta svarta hål jag befinner mig i,och ännu så länge har det faktiskt gått ok. Har som sagt jobbat mycket med mig själv,och kommit fram till att jag vill försonas med mina föräldrar medans tid är,medans båda finns kvar i livet. för sedan är det för sent. med pappa har det gått ok med. Jag står upp för mig själv inför honom,och jag upplever att vi har kommit varandra närmare,sedan jag har ändrat mitt beteende mot honom. Han har börjat respektera mig mera,eller inbillar jag mig bara? Så känns det iallafall. Värre är det med kontakten med mamma. Har börjat fundera på om jag överhuvudtaget borde ha kontakt med henne,så svårt känns det. Hon har ingen respekt för mig överhuvudtaget,och kör över mig gång på gång . Hon menar säkert inget illa,men jag blir sårad och kränkt av hennes beteende. Jag förstår att hon mår dåligt,och jag förstår att hon behöver ta hand om det själv,men hon vill att jag ska ”ta hand” om henne och fixa så hon mår bättre. Hon har sagt flera gånger att hon vill dö,och det får mig att må skit. Känns som om hon ger skulden till mig. Att bara för att jag inte beter mig som hon vill,så vill hon dö. Idag pratade vi i telefonen och idag sa hon att hon har återfått livsglädjen igen,och det blev jag ju förståss glad över,men orsaken fanns inte hos mig,utan det v ar någon annan som gjorde att hon ville leva. Hon verkar inte ett dugg tacksam över att vi har återupptagit kontakten,utan hon öser över sitt illamående på mig. faktumet att vi har återfått kontakten verkar inte betyda så mycket för henne? Känner mig så förminskad och kränkt av henne,hon berättar för mig,sin egen dotter att hon vill dö,och sen ska jag ordna så hon ska få livsglädje igen? Jag har tagit hand om henne mentalt hela mitt liv,nu är jag trött på det,jag kan bara leva mitt liv,inte hennes också. Inte undra på att jag drabbas av utmattningssyndrom,jag är helt utmattad av hennes beteende mot mig. jag är arg,besviken och bär på en så stor sorg att jag och min mamma alltid stått så långt ifrån varann. Vi är ljusår ifrån varann. Min fråga är väl om jag verkligen borde ha kontakt med henne överhuvudtaget,eller om jag ska ”ge upp” vår kontakt,för vår kontakt kväver mig och den dränerar mig fullständigt på energi. Samtidigt vill jag ju ha kontakt med henne.hon är ju ändå min mamma?

Reply
Charlotta 27 februari, 2016 - 18:46

Först av allt, tack för vänskapen. 🙂
Det är en svår situation du beskriver och jag förstår att du våndas. Alla människor har inte kapaciteten att reda ut sin egen oreda utan använder sig av andra människor för att försöka må lite bättre, att upptäcka att ens förälder är en sådan person gör att man hamnar i en omöjlig sits. Hade det varit någon annan så hade man tackat för sig och sagt upp bekantskapen, men det är inte så lätt med en förälder. Min först tanke är om du vet hur din mormor var som person, om hur din mammas relation med din mormor var, kan det vara så att hon har ärvt beteendet, att detta är den enda form av relation till en dotter som hon är bekant med? Jag menar inte att det är en ursäkt, men kanske en förklaring till varför det är så svårt för henne.

Man skulle kunna tänka sig att du har överseende med hennes oförmåga, att du ser det som hennes personliga tillkortakommanden som inte på något sätt har med dig att göra, och att du fortsätter relationen på de premisserna. Men det är väldigt tufft att genomföra i praktiken när du tar illa vid dig vid praktiskt taget varje möte. Så min fråga är hur du tror att hon skulle reagera om du var helt ärlig och berättade för henne hur hennes ord påverkar dig och att det gör dig så illa att du inte är säker på att du kan fortsätta ha henne i ditt liv? Om du sa att du vill inget hellre än att ni ska kunna umgås och ha trevligt tillsammans men att det inte räcker med att du anstränger dig, hon måste bjuda till också, vad skulle hända då?

Det är ju i alla fall väldigt positivt att du och din pappa har kommit över tröskeln tillsammans och funnit en bättre relation, jag tror inte alls att du inbillar dig, sånt känner man.
/C

Reply
Helena 27 februari, 2016 - 19:28

Problemet är att vad jag än säger så når jag henne inte. jag har försökt,men när jag säger min åsikt,eller min mening,så byter hon samtalsämne och börjar prata om sig och sina problem. Hon tar inte alls in att jag har rätt till en egen åsikt. Idag tex,så sa jag att jag gärna vill att vi lär känna varandra på nytt,eftersom vi har haft ett långt uppehåll i vår kontakt,och då sa hon att ”jag känner dig ju redan”. Nej det gör du inte,under dessa år som vi varit ifrån varann så har jag utvecklats,sa jag till henne. men det verkar inte som att hon förstår vad jag säger. Hon vill att jag ska vara hennes lilla flicka resten av våra liv. Hon vill helst inte att jag ska ha ett eget liv,för det har hon själv aldrig haft,hon har berättat svåra saker från sin barndom,och jag förstår att hon mår dåligt av det,men det lyser verkligen om henne att hon inte har någon kontakt med sina egna känslor,eller hur hon tänker kring sitt liv,och det är så tragiskt,som dotter att se min mamma ha dessa svårigheter. Du nämnde min mormor. Dom hade nog inte någon vidare kontakt heller. Ofta sa min mormor till mig att hon tyckte min mamma var jobbig,hon pratade för mycket,och det gjorde ont att höra henne säga så om sin dotter. det är märkligt,för jag upplevde att jag hade bättre kontakt med min mormor än min mamma. Mormor har varit död i många år,men jag saknar henne fortfarande mycket. Jag minns att jag tänkte när hon dog att:”nej,lämna mig inte ensam med mamma” Jag kan testa att säga det du föreslog,men hon slår ifrån sig så snabbt. Och tycker liksom inte att det är hon som ska anstränga sig,utan hon tycker helt seriöst att det är jag som ska fixa så att allt blir bra mellan oss. Jag kan prova att säga att hon också gärna får anstränga sig,för vår skull. Ja jag är mycket tacksam över att det känns bra med kontakten med pappa,det är enklare med honom. När jag är tydlig och rak mot honom,så lyssnar han faktiskt på mig,och det känns riktigt bra:) Önskar det vore lika enkelt med mamma. tack igen för ditt stöd:)

Reply
Charlotta 27 februari, 2016 - 19:54

Det är möjligt att hon kan ge med sig lite om hon förstår att hon riskerar något om hon fortsätter som hon gör, men det är inte alls säkert. Om hon är så angelägen att inte känna för mycket så finns det risk för att det går åt andra hållet istället och att hon kritiserar dig ännu mer om du pressar henne. Kanske får du ställa in dig på att hon inte kommer att förändras och välja det scenario som gör minst ont för din del. Men oavsett hur det går så är det jätteviktigt för din egen skull att du betraktar hennes agerande som oförmåga och inte som ovilja, för det är verkligen oförmåga det handlar om. Läs gärna det här inlägget. När människor gör dig besviken.
/C

Reply
Helena 27 februari, 2016 - 21:19

Det du skriver är så sant och riktigt,det börjar så sakta sjunka in att det verkligen är oförmåga det handlar om,från hennes sida,men det faktumet gör inte att det gör mindre ont. Det är mitt livs största smärta att ha en sådan dålig relation till min mamma. och jag är livrädd för den dagen hon lämnar detta jordeliv. Då kommer jag att veta att det är för sent att försöka ”fixa” vår relation. Men det är ju samtidigt så att hon själv också måste anstränga sig,precis som du skriver. Detta sliter mig verkligen i stycken inombords,men jag är samtidigt glad att denna fina blogg finns,och att du träffar så rätt i allt du skriver. Jag är så tacksam för att du ”håller mig i handen” längs denna snåriga väg,ska du veta. tack igen.

Reply
Charlotta 27 februari, 2016 - 21:36

Tack själv för att du läser och delar med dig Helena, utan mina läsare hade bloggen inte varit någonting alls. Jag vill dela en tanke till med dig, det rör min högst personliga syn på livet och du får göra vad du vill med den, känns det bra så använd det, känns det fel så strunta i det.

Jag tror att själen är odödlig och att vi lever många olika jordeliv, dels för att det är en häftig resa men också för att själen ska få chans att utvecklas genom utmaningar och svårigheter. Mellan jordelivet tror jag att vi lever i energiform på ”andra sidan” tillsammans med vår själsfamilj, de själar vi väljer att på ett eller annat sätt leva de flesta av våra jordeliv tillsammans med. Där utvärderar vi vårt senaste liv och planerar nästa, tillsammans. Om det är något speciellt vi vill uppleva för att få en chans att prova på hur det är, att utmana oss och se om vi klarar av det, så kommer vi överens med våra nära att lägga upp livet så att detta ska ha en chans att hända. Vi kommer överens med andra själar om vem som ska spela vilken roll och hur vi ska samarbeta för att alla ska få de upplevelser de behöver för att kunna fortsätta växa och utvecklas. Sedan genomför vi vår plan under ett jordeliv och efteråt samlas vi tillbaka ”hemma” igen för att gå igenom hur det gick, vad som hände och vad vi lärde oss.

Under tidens gång kommer alla själar att leva alla tänkbara olika typer av liv och genomleva allt från det enklaste och mest glamorösa till det svåraste och mest makabra. Jag tror inte att det finns några offer i den här världen, det finns bara villiga deltagare. Jag vet att den tanken är provocerande för många, men det är så jag ser det. När döden inte längre innebär slutet utan en kär hemkomst och kära återseenden, och när man inte längre är en kropp med en själ utan en själ med en tillfällig kropp, så upphör livet att vara på liv och död, och kvar blir bara liv i olika former.
/C

Reply
Sofie 1 mars, 2016 - 16:13

Det var det vackraste jag läst någonsin <3

Reply
Charlotta 1 mars, 2016 - 17:59

Oj, tack så mycket Sofie, vad roligt att höra! Och välkommen hit. 🙂
/C

Reply
Helena 2 mars, 2016 - 15:29

Hej igen. När jag försöker säga min åsikt,och berätta hur jag upplever en situation,så har jag hela tiden tryckts ner och blivit avbruten. Personen lyssnar inte på vad jag har att säga utan förminskar det jag säger,och låter mig inte prata till punkt. Sådant är nog så frustrerande,men denna gång så blev personen förbannad på att jag försökte stå upp för mig själv och blev nästan ännu mer uppeldad av att jag försökte säga min uppfattning. Det spelar ingen roll vad jag försökte säga,så blev jag hindrad av att personen vägrade ta emot det jag sa. Jag håller på att träna mig på att stå upp för mig själv,men detta samtal blev verkligen inte bra. usch vad arg jag är. jag fattar inte. Jag tycker inte hen hade en bra anledning att bli så förbannad av vårt samtal. Jag försökte bara få fram vad jag hade på hjärtat,men kände mig avsnoppad,tillplattad och tillintetgjord. Hur hanterar man en person som behandlar en såhär? Jag hade inte en chans att få fram det jag ville säga,utan blev avbruten hela tiden. Personen tyckte att detta var mitt fel. Är det mitt fel att jag försökte säga vad jag hade på hjärtat och säga hur jag upplevde situationen? Känns som att personen hade det klara övertaget i samtalet och jag kände mig bara som om jag ville springa och gömma mig. Felet med mig är att jag är alldeles för snäll och tar skit,helt enkelt. men det är ju just detta som jag tränar på i mitt liv just nu. Att stå upp för mig själv. Denna gång känner jag mig som om jag har misslyckats totalt i den uppgiften.

Reply
Charlotta 2 mars, 2016 - 18:56

Hej Helena! Vilken tråkig upplevelse, jag förstår att du känner dig tillplattad. Jag skulle tro att personen i fråga känner sig hotad av att du börjar uppträda annorlunda och gör sitt bästa för att trycka ner dig på din gamla vanliga plats igen där vederbörande har bättre kontroll på dig. Att en person som brukar vara medgörlig, kanske på gränsen till undergiven och självförintande, plötsligt börjar stå upp för sig själv och ställa motkrav kan upplevas som både förvirrande och provocerande, och långt ifrån alla vet hur de ska hantera en sådan situation. Det är inte alls ovanligt att människor tar det som ett hot och en personlig förolämpning och helt enkelt försöker låtsats att förändringen inte existerar i förhoppning om att den ska försvinna igen. Kom ihåg att du gör inget fel, tvärtom är det nu du börjar göra rätt och stå upp för dig själv och kräva den respekt som du som värdefull människa förtjänar. De som har gjort fel är de som i alla år har utnyttjat din snällhet och som nu tar för givet att de ska kunna fortsätta utnyttja din snällhet, så nästa gång någon inte låter dig prata till punkt så föreslår jag att du provar att bli arg istället för sårad. Personen i fråga har uppenbarligen gjort sig förtjänt av att du talar om var skåpet ska stå.
/C

Reply
Helena 2 mars, 2016 - 20:56

Jag tror att det ligger mycket i det du säger att personen kände sig hotad av att jag nu börjar bete mig annorlunda. Men tro mig. Om jag hade blivit förbannad tillbaks i detta läge,vet jag ärligt talat inte vart det hade slutat. Personen var arg,och lät mig inte prata till punkt. Hen var defensiv och det var en hätsk stämning. Hade jag blivit arg tillbaka hade allt bara blivit ännu värre. Hur menar du att jag skulle ha handlat med att bli arg tillbaka? Som vanligt när någon beter sig otrevligt mot mig,blir det helt tomt i huvudet på mig och jag vet inte vad jag ska säga,och så vänder jag ilskan inåt istället,och blir tyst. När samtalet väl var över,så kom jag på massor att säga,men då var det ju redan för sent. Åh,vad jag behöver skaffa mig en ryggrad. Hur skaffar man sig en ryggrad och står upp för sig själv när det blir helt tomt i huvudet när personen går på en så?? Jag blev liksom så chockad över att hen eldade upp sig så. När man alltid har haft svårt för bita ifrån,så blir det ju inte bättre av att man får en såhär ”utskällning”.

Reply
Charlotta 2 mars, 2016 - 21:17

Hade det varit jag så hade jag lutat mig en aning fram mot personen, stirrat vederbörande i ögonen med svart blick och med hård och överdrivet tydlig röst talat om att hen omöjligt kan förstå vad jag pratar om om inte hen är tyst så länge att hen kan höra vad jag säger. När jag säger att du ska bli arg menar jag inte att du ska bli bråkig utan att du ska känna elden i magen, elden som får dig att vilja och våga kräva rättvisa och repekt för dig själv, och dessutom vara beredd att se till att du får den. Hur man gör? Man övar! Sätt dig och skriv ner tio olika svar som du kunde gett i den situation som du beskriver, svar som hade gjort att du efteråt hade känt, ”Yes, där satt den!”. Leta efter fler sådana situationer i minnet och skriv ner tio olika bra svar på alla situationer du kan komma på. Sedan väljer du ut ett färdig svar för var och en av de fem vanligaste situationerna som du brukar hamna i där du inte vet vad du ska svara, och så övar du inte dem så du kan dem utantill och som ett rinnande vatten. Rabbla dem dagligen i huvudet så fort du tänker på det, och vips, när du väl behöver dem så finns de där. Och sedan kommer resten av sig själv.
/C

Reply
StB 2 mars, 2016 - 21:22

Förbered vad du vill säga och sök upp personen dagen efter! Det har jag gjort flera ggr och det är altid en styrkande upplevelse. Jag har en gaang även ringt upp en myndighetsanställd som varit oförskämd i telefon. Jag ringde tillbaka efter 10 minuter och sa ungefär saa här ”Hejsan XXX vi pratade nyss. Du sa till mig ”det borde du egentligen veta själv”. Och det utsagan ger jag härmed tillbaka till dig. Du, ju klokare och ju mer specialiserad man är, ju mindre behöver man trampa ner andra människor. Jag ringde till dig för att du är specialist i detta ämnet och för att jag ville be dig dela med dig av din kunskap och ge mig ett raad. Jag tar inte emot din utsaga. Här – varsaagod.” Han sa bara ”ja ok….?”. Han var helt perplex. Jag var skitnöjd. Dagen blev jättebra.

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI