Home Personlig utveckling Kvinnor utan barn

Kvinnor utan barn

by Charlotta

Det är något skumt med kvinnor utan barn. Kvinnans roll i livet är att vara hustru och mor och med tanke på skillsmässostatistiken så vet alla hur svårt det är att få ett förhållande att fungera, så det där med hustru kan man ta med en nypa salt, men att ha barn är alldeles nödvändigt för en riktig kvinna. Vad är man för sorts kvinna om man inte har barn? Ja, det är klart att kvinnan kan vara så ung att hon inte hunnit få barn än, det är ju många som vill utbilda sig och kanske även resa så då kan man kanske acceptera att barnafödandet dröjer lite. Och sen finns det ju en del som har svårt att få barn och vissa som inte alls kan få barn och dem är det så klart väldigt synd om, men samtidigt så finns det så många medicinska möjligheter nuförtiden och man kan alltid adoptera, så egentligen är inte det någon godtagbar ursäkt längre. För om de bara verkligen vill och anstränger sig tillräckligt så borde de faktiskt kunna bilda familj de också.

Sedan har vi ju de allra konstigaste, de som inte har någon ursäkt alls, de som är så gamla att de borde vara mammor vid det här laget men som inte alls verkar ha bråttom trots det, och en del verkar ju inte bry sig om att skaffa barn överhuvudtaget! Ibland tror jag faktiskt att det finns kvinnor som inte ens tycker om barn speciellt mycket, för de verkar helt ointresserade när vanliga kvinnor pratar om sina barn, eller så kan de till och med dra sig undan när det finns barn med i sällskapet och tydligt visa att de inte vill ha med dem att göra. Det beteendet är fullständigt obegripligt för barn är ju något helt naturligt som alla borde ha eftersom det är barnen som är meningen med livet och som gör livet värt att leva. De stackare som inte begriper det och som aldrig skaffar barn missar ju allt det viktiga och lever inte sina liv så som de ska levas. Ärligt talat kan man undra om det inte är något fel på kvinnor utan barn, för de är liksom inte som alla andra, håller sig alltid lite utanför och kommer aldrig in i den där riktiga kvinnogemenskapen. De kan omöjligt förstå vad det innebär att vara mamma, vilket ansvar och vilken lycka det är, och det gör dem på något sätt en smula opålitliga. En kvinnas högsta önskan ska vara att bli mor, allt annat är bara onaturligt.

 

* * *

 

Att vara kvinna utan barn i vår tid är ingen enkel historia. Oavsett om det är frivilligt eller ofrivilligt så blir hon något av ett unikum i omvärldens ögon och mer eller mindre lämpliga kommentarer haglar allt som oftast kring öronen, för att inte tala om alla tysta medlidsamma blickar. Jag tror att upplevelsen i många situationer är fullt jämförbar med att ha en synlig skada, och det verkar vara precis så som många barnafödare ser på det också. Vad är det som gör att en kvinna utan barn anses vara ofullständig eller av en sämre sort än en kvinna med barn?

/Charlotta

41 comments

Susann 26 augusti, 2013 - 19:01

Ja, det är väl alltid problematiskt att sticka ut från mallen och välja en annan väg än det stora flertalet.
Jag har ju själv tre barn så jag ska väl inte uttala mig, men jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i småbarn. Har faktiskt alltid föredragit hundvalpar. Gjorde undantag för mina egna barn som naturen tack och lov fick mig att bry mig om. Sen har jag återgått till min förkärlek för hundar.
Man kan få liknande reaktioner på andra val man gör som avviker från den allmänna uppfattningen om vad man bör sträva efter. Vill man inte resa på charterresa på semestern utan alltid stannar hemma kan man få en del medlidsamma blickar också. Om man inte vill ha ett stort umgänge och gå på fester och bjuda på sådana blir man också en lite udda fågel som det är lite synd om. Likaså om man inte bryr sig om och vill ha dyra kläder och smycken. Då är man också lite konstig och nån som det förmodligen är synd om på nåt sätt.
Det gäller att hålla sig i fåran för vad som är normalt…….

Reply
Anneli Sköld 30 november, 2013 - 18:58

Hej,

Jag läser dina åsikter om kvinnor utan barn, jag tycker verkligen du trampar oss på tårna. Menar du att vi inte är lika mycket värda om vi inte har barn. Och att vi inte är fullgoda kvinnor? Det låter ju helt orimligt, att välja att inte skaffa barn är ett mycket personligt ställningstagande.Det är ett väldig omoget resonemang, alla kan inte skaffa barn, kanske p.ga av olyckor eller andra fysiska åkommor. Det är trångsynt att läsa att jag som inte har barn, inte funnit någon mening med livet…
Det finns faktisk andra alternativ i dagens samhälle, men ni som har barn stirrar er blint på barnlösa kvinnor, som om det inte vore värda något.

Reply
Coachen 1 december, 2013 - 10:18

Hej Anneli, tack för din kommentar!

Inlägget ovan är skrivet med ironi baserat på kommentarer och bemötande som jag själv i egenskap av barnfri har fått uppleva under åren. Sista stycket har som funktion att förklara det i den händelse det inte framgick med tillräcklig tydlighet i den tidigare texten.

Jag beklagar att resultatet trots det uppenbarligen inte blev tillräckligt tydligt utan att det fortfarande går att missförstå och att du tog illa vid dig. Läs gärna igenom inlägget igen med denna nya kunskap och se om ironin framgår bättre nu.

Reply
Rebecca 10 december, 2013 - 14:53

Jag är tjej och har inte egenskapen att förstå ironi. Jag tyckte allt i din guide var bra tills jag kom till det här inlägget. Blev riktigt uppjagad över det, tills jag läste ditt svar till Anneli. Då trillade polletten ner. Är i en situation där jag inte vet hur jag vill göra med barn. och min kille har nästan helt stängt dörren för alternativet. Känner mig förtvivlad inför framtiden delvis på grund av det här.

Din guide är till tröst i många avseenden. Tack att den finns.

Reply
Coachen 11 december, 2013 - 09:59

Hej Rebecca, tack för din kommentar!

Ja, det är ett svårt val att kanske behöva välja mellan en man och barn. Jag vet inte om jag är rätt ute, men ajg får känslan av att du är ganska ung, i så fall kanske du kan ge det några år och se om din kille mognar fram till en önskan om barn? Skulle den dagen komma när du känner att du måste ha barn för att livet ska kännas meningsfullt så är det jätteviktigt att du förklarar precis hur stark din längtan är och att det är en nödvändighet för dig. Om din kille ändå säger nej skulle jag råda dig att allvarligt fundera igenom vilket som skulle vara svårast för dig att leva utan, barn eller din kille? Sådana beslut är verkligen inte lätta att fatta men ibland är det ännu värre att inte fatta dem. Lycka till!

Reply
Emmy 29 december, 2013 - 00:20

Hej!

Läser inläggen… Är i en situation där jag ”bara” sett till känslor vill gifta mig med en man jag är kär i. Vi är båda precis fyllda 40 år och han har ett barn sedan tidigare. Han vill inte ha fler barn, medan jag vill ha iaf ett eget barn, OM möjlighet fortfarande finns. Ingen av oss har känt så mycket för någon tidigare i våra liv och ingen har tidigare velat gifta sig…förrän nu. Jag har dock för en tid sedan valt bort honom för att jag vill ha barn. Funderar dock konstant på om barn är ”värt” den smärta jag känner över förlusten av min partner. Tänker dock att jag på lång sikt kommer ångra mig om jag inte gav mig själv den chansen… Kastas mellan detta dagligen, då jag måste komma vidare för att ev kunna träffa någon annan att få barn med. Mitt livs tuffaste val.

/E

Reply
Coachen 29 december, 2013 - 10:27

Hej Emmy, tack för din kommentar!

Det är verkligen ingen lätt situation du hamnat i och jag förstår att det måste vara något som ständigt finns i dina tankar. I slutänden är det ju bara du som kan fatta det beslutet om mannen ifråga inte är beredd att ändra sig. Kanske kan det vara idé att få kollat upp hur det står till med din fertilitet? Om det skulle vara så att chanserna för en graviditet redan är väldigt små så kanske det är värt att satsa på mannen? Om de å andra sidan fortfarande är väldigt goda så kanske det avgör saken?

Oavsett hur det blir och vilken väg du väljer så tror jag det är viktigt att du, när beslutet väl är fattat, bestämmer dig för att den valda vägen var den bästa för dig. Att det finns en anledning till att det blev som det blev och att det på något sätt var meningen. Att gå och fundera på något som kunde varit och ångra sina val och beslut är en snabb väg till att bli olycklig, fall inte i den gropen.

Lycka till!

Reply
Emmy 30 december, 2013 - 00:15

Tack Coachen! 🙂 Det är inte ett lätt val. Är dock mycket rädd för att jag kommer ångra mig om jag inte ger mig själv chansen till ett eget barn. Att det kommer att ”komma ikapp” mig om 10 år eller så… Försökt lämna honom en gång pga detta (och han förstod verkligen mig då), men det gick inget vidare från min sida. Saknaden efter min själsfrände blev helt enkelt enorm. Just nu äter detta i mig konstant, så jag måste ta ett beslut och som du är inne på och leva efter det oavsett hur det än känns.

Reply
Anna 19 september, 2014 - 03:15

Jag är en kvinna som har valt att inte skaffa barn någonsin på grund av att jag inte har någon barnlängtan alls. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en ”riktig hustru” som du beskriver. Jag avskyr städa , jag kan laga mat ibland men är rätt dålig på det , och jag vill hellre skaffa en karriär än att vara hemma. Jag tycker den synen du ger är ”förhistorisk” med hemmafruar. Jag menar kvinnor runt om i världen ska också ha rätt till att skaffa karriär , resa osv utan att det ska ses som ”onaturligt”. Jag tycker inte alls att det är onaturligt att en del kvinnor inte vill skaffa barn. Tvärtom. Det visar bara att människor är olika och det därmed naturligt att en del inte vill bli mamma.
Jag säger inte att du har fel åsikter utan du får tycka precis som du vill men jag håller inte med dig. Jag är barnfri och är stolt över det.

Reply
Anna 19 september, 2014 - 03:19

Oj läste igenom inlägget igen och upptäckte ironi 😉 Nåja lätt hänt. Men så där borde jag ha regerat i alla fall om det vore allvar.

Reply
Coachen 19 september, 2014 - 09:39

😉

Reply
Pinglan 6 augusti, 2015 - 22:24

Jag förstod inte heller ironin första gången, men andra gången så fattade jag PRECIS 🙂
Här är nämligen en kvinna som har passerat klimakteriet – och är barnfri. Jag ångrar inte en minut av att jag fattade beslutet redan som barn. Från att varit enda barnet fick jag två syskon i 6-årsåldern – med andra ord, jag visste vad barn i en familj innebar innan jag ens börjat skolan! Så de som anser att man inte är vuxen för en man har barn och som tycker att jag är barnslig – jag tycker snarare att DE är omogna och inte fattar saker som jag fattade redan som småbarn. Att aldrig få sova på nätterna pga barnskrik. Att aldrig få tid med föräldrarna eftersom de var upptagna med spädbarn. Att inte få ha saker i fred.

Idag så vill jag inte ha barn eftersom världen är en ond plats att leva i (och, joddå, jag har ibland tyckt att det varit synd att inte min mamma tänkte som jag) och det är överbefolkat så det förslår ändå. Även i den rika delen av världen råder bostadsbrist och arbetslöshet. Fler människor i världen är dessutom en miljöfara.
Sedan måste jag ju jobba för att kunna betala hyra och mat. Och då måste man ju ändå lämna bort barnen ett visst antal timmar. Och vad folk än säger – ALLA barn mår inte bra av det.

Egoist är jag ju också. Jag har hobbies och vänner. Vill inte ge upp det för barn.

Dessutom att påstå att barn skulle vara meningen med livet – det kan göra mig RIKTIGT arg! Dels kan ingen annan tala om vad livsmeningen är för MIG, lika lite som att jag kan säga vad DERAS mening med livet är. Dels är det ju verkligen att spotta på de som inte kan FÅ barn genom att upplysa dem om vilka Untermenschen de är som inte kan få barn snabbt och lätt på naturlig väg.

Surt är det också att kvinnor blir mer ifrågasatta än män för detta livsval, även om män och till och med homosexuella som inte vill ha barn ifrågasätts allt mer.

Nej, nu måste jag sova. Ska jobba i morgon.

Kram Pinglan

Reply
Coachen 6 augusti, 2015 - 22:28

Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter Pinglan.
/C

Reply
Vickey 29 juli, 2016 - 16:33

Hej! Apropå att vara kvinna utan barn. Ofta får jag den tröstande kommentaren: du har ju hund istället för barn (!!?). Sägs för övrigt med ett enormt medlidande i blicken. Jag brukar då fråga ifall personen själv har skaffat barn istället för hund. Nä, just det pucko! Trots att man accepterat läget kan omgivningens attityd vara väldigt sårande. Puss till dig och din blogg!

Reply
Charlotta 29 juli, 2016 - 18:44

Hej Vickey, välkommen hit! Ja, ibland får man höra både det ena och det andra, bra come back från dig tycker jag, kanske fick det vederbörande att tänka till. 😉
/C

Reply
Jenny 10 september, 2016 - 11:25

Min kille har 2 barn sen tidigare
Jag har blivit gravid han vill jag skall ta bort de.
Jag är 38 år får säkert inte nån mer chans
Gråter

Reply
Charlotta 10 september, 2016 - 12:14

Hej Jenny, välkommen hit. Tänk igenom vad som i längden är viktigast för dig, barnet eller mannen? Hur skulle det kännas om du gör som han vill nu och han lämnar dig om något år? Hur mycket tillit har du till ert förhållande? Hur starka är hans känslor för dig? Om man verkligen älskar någon så vill man göra allt för att göra sin partner lycklig, om det skulle göra dig lycklig att få ett barn, varför vill han då att du ska göra abort? Innan du fattar något beslut så måste du vara väldigt säker på att du verkligen vet vad du vill, hur dina prioriteringar ser ut och varför. Men oavsett vad du beslutar så kommer du att klara av det, du måste bara vara säker. Kram!
/C

Reply
maggan 18 september, 2016 - 22:35

Hej Charlotta,
Jag var 40 år när jag blev gravid i misstag och min kille övertygade mig att göra abort. Jag började vackla och aborten rörde upp en massa känslor. 2 veckor efter aborten när jag ännu var helt uppriven av sorg berättade han stolt att han skulle bli morfar. Idag 4 år senare är jag fortfarande deprimerad och funderar på om enda sättet att kunna gå vidare är att lämna honom. Önskar att jag hade behållit barnet och sparkat ut honom

Reply
Charlotta 18 september, 2016 - 22:44

Hej Maggan, välkommen hit! Tyvärr är det så att beslut som tvingas fram av någon annan sällan blir bra i slutänden. Men det som har hänt är historia nu, försök att inte se så mycket bakåt utan vänd istället blicken framåt, för det är dit du ska. Kan du se denna mannen som en del av din framtid, är det honom du vill dela resten av livet med, kan du bli lycklig tillsammans med honom? Vill han ha barn? Vill du ha barn? Vill du i så fall ha barn mer än du vill ha honom? Han har redan fattat ett beslut åt dig, låt honom inte indirekt fatta ett till. Det är dags att du bestämmer dig för vad du vill och sedan agerar helhjärtat utifrån den övertygelsen.
/C

Reply
Ida 26 oktober, 2016 - 23:50

Hej. Jag har gått igenom samma. En ombedd abort och ett missfall. Jag tror jag fick missfallet för jag var så stressad av min partner som var förtvivlad att jag var gravid igen. ( Förlåt mig men män borde veta hur kvinnor blir gravida ) Jag vet att jag gar del imina val och skyller inte bara på min man. Men jag är förtvivlad själv idag. Jag är 41 år och längtar efter barn. Jag har fin relation med syskonbarn och längtan är verklig och stark. Men det är ju så gott som försent för mig. Jag är sårad av min partner också som själv har två vuxna barn och som jag sa till från början att jag tror jag har svårt att bli gravid men blir jag det så blir jag lycklig. Efter tre år blev jag gravid och lycklig men jag var svag och hans reaktion fick mig att göra val jag ångrar. Jag tror det är sant att om man önskar sig barn och väljer något annat före så kan det bli en outhärdlig smärta resten av livet. Det är skillnad att glra aktiva och passiva val. Jag vill också säga till kvinnor som tvekar om ev abort. Om du tvekar så tänk en gång till. Man ångrar inte ett barn men en abort kan man få ångra resten av sitt liv.

Reply
Charlotta 27 oktober, 2016 - 10:42

Hej Ida, välkommen hit! Jag beklagar dina förluster. Jag tror precis som du att om man verkligen längtar efter barn så innebär förlusten av en respektive ett mindre offer, eller i alla fall ett offer som är lättare att komma över, än förlusten av ett barn. Det behöver inte vara försent för dig, varken att bli gravid med din man eller på egen hand. Om det verkligen är det du vill, om ett barn är viktigare än allt annat i livet så måste du göra allt du kan för att få det att hända, annars kommer du att ångra dig. Om ett barn är viktigt men inte viktigare än din relation med mannen så måste du vara tydlig med den prioriteringen för dig själv, och acceptera att du inte är ett offer i situationen utan att detta är något du har valt, även om valen var indirekta. Men att som nu befinna dig i mellanlandet och uppleva att du inte har makt att kontrollera vad som händer gör dig bara olycklig.
/C

Reply
Ida 27 oktober, 2016 - 12:36

Tack. Jag blev glad när jag hittade den här sidan. Har länge tänkt att jag kanske skulle försöka hitta en grupp som jag kan identifiera mig i. I mitt fall är det ju vuxna kvinnor utan barn. Det jag menar med försent är att hela min situation innebär faktiskt att min chans att bli mamma måste ske på naturlig väg. Jag har inga förutsättningar att få adoptera. Sen är det ju inte bara att hitta någon annan att få barn med.. även om tanken finns där ibland. Jag försöker ibland få min partner att ändra sig. Jag säger tydligt att det som hänt känns fel för mig. Att jag känner mig manipulerad. Jag lämnade honom en gång för det här men då fick han tillbaka mig eftersom han då i sin förtvivlan uttryckte att vi kunde försöka få barn igen. Men sen ångrade han sig igen.. Jag vet att jag låter bitter. Tyvärr är jag det också. Men jag försöker att förstå att det är ändå till sist mina val som har fört mig hit. Det gör väldigt ont och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vad det rätta är. Men iallafall känns det lite mindre ensamt att få läsa andra kvinnors berättelser om frivillig och ofrivillig barnlöshet. Tack igen. Kram.

Reply
Charlotta 27 oktober, 2016 - 12:53

Jag tänkte inte i första hand på adoption utan insemination, det är också en möjlighet. Och i den situation du befinner dig nu är det jätteviktigt att se att du har möjligheter, att du inte är tvingad till något och att det inte är försent, för det är just de känslorna som får dig att må dåligt. Drar man det till sin spets så skulle du till och med kunna lämna mannen och bli gravid med ett krogragg som du aldrig träffar igen. Nu menar jag självklart inte att du ska göra det, det är inget jag rekommenderar, det enda jag vill är att du ska bli av med känslan av att du är inmålad i ett hörn, för det är du inte. Du har valmöjligheter, men du behöver bestämma dig med extrem tydlighet för hur din prioriteringslista ser ut, och vad som står högst upp, om det är man eller barn. Så länge du är otydlig med den saken är du fast i att känna dig illa behandlad och missförstådd, och där fattas inga bra beslut. Att du gång på gång tillåter att han övertalar dig pekar mot att du trots allt prioriterar honom, och att barn kommer på andra plats, hur känns det att läsa det? Kram på dig!
/C

Reply
Ida 27 oktober, 2016 - 13:19

Jo så är det. Och jag har aldrig vetat förräns kanske senaste året att jag kan använda min kraft. Jag har alltid varit ett ”offer”. Livet är svårt många gånger. Idag vet jag iallafall vilken kraft och kapacitet jag verkligen har. Jag får se hur det blir. Jag vill iallafall acceptera det liv jag har. Livet är fint och vackert också. Kram.

Reply
Ida 28 oktober, 2016 - 12:29

Jag vill säga tack också till dig som skapat denna sida och tack till alla kvinnor som delar med sig av sin erfarenhet sin verklighet och sina känslor. Det är viktigt för mig att se att jag inte är ensam om min upplevelse. ”Intet nytt sker under solen” Kram.

Reply
Charlotta 28 oktober, 2016 - 13:22

Tack för att du läser Ida, kram!
/C

Reply
Ulrika 12 april, 2017 - 20:43

Hej Charlotta!
Det här var precis vad jag har hållit på och tänkt på de senaste tre åren. När jag blev tillsammans med mitt ex, sade jag att jag ville ha barn inom 1,5 år men sedan drog han ut på det och sade att han behövde ha ett bättre jobb, vi behövde en bättre bostad och sedan ville jag inte vänta mer och gjorde slut. Kände mig utnyttjad. I tre år, efter att ha brutit upp från mitt ex vid 41 års ålder våren 2013, har jag inte känt för att inleda en ny relation, tänkt och undrat hur jag ska göra. Funderat på om jag skulle göra insemination och pratat med föräldrar. De sa att de inte kommer vara starka nog att hjälpa mig i omvårdnaden av ett barn, så det gjorde att jag blev tveksam inför att försöka få barn som ensamstående. Våren 2014 skadade jag knät, en skada som behövde ett och ett halvt års rehabilitering, mådde inte så bra och var också deprimerad på grund av svårigheter på jobbet. Jag är nu 44 och nu har jag bytt jobb, känner mig bättre på jobbet och mitt knä är bra och jag kan fortsätta utöva bergsvandring som jag älskar. Men, jag har inte träffat någon ny man och har haft svårt att ta tag i min situation på detta plan. Mitt nya arbete gör att jag måste lägga ner nästan all fritid på det. Samtidigt går tiden…och jag tror inte att jag vill gå igenom en IVF och betala så mycket för ett enda försök. Så nu vet jag inte vad mitt nästa steg är. Jag kanske måste acceptera att loppet är kört när det gäller att få biologiska barn. Jag tror att jag inte vill vara med en man som har egna barn. Det enda som jag tror att jag kan göra är att arbeta på att omge mig med personer vars fokus inte ligger på barn och arbeta på att fylla mitt liv med meningsfull sysselsättning, utöver jobbet. Det känns som om jag haft otur och inte lyckats komma igen tillräckligt snabbt, för att ta till vara på tiden innan biologiska klockan tickat klart.

Reply
Charlotta 12 april, 2017 - 21:19

Hej Ulrika, välkommen hit! Det är svåra tankar. Vårt samhälle är så centrerat kring barn och familjeliv att andra alternativ automatiskt ses som onaturliga eller som ett misslyckande, trots att det inte alls behöver vara så. Livet kan vara precis lika givande, meningsfullt och fantastiskt även utan biologiska barn, och även helt utan egna barn. Det är synd att det har blivit så stigmatiserat, både för dem som av någon anledning lever sina liv utan barn, men också för dem som känner sig mer eller mindre tvingade att skaffa barn för att man ”ska” göra det, även om de är osäkra på om de egentligen vill, orkar med eller klarar av att vara föräldrar.
/C

Reply
L 25 oktober, 2017 - 15:09

Hej,
Jag har läst inläggen om kvinnor utan barn och blir väldigt illa berörd av det första inlägget.

Jag har precis fyllt femtio och min högsta önskan var att få en familj och barn.
Pga att mitt ex inte ville ha flera barn, han hade två när vi träffades så kunde jag inte tvinga honom.
Jag anser att barn ska komma till på sätt där båda föräldrarna är överens . Pga detta separerade vi för några år sedan. Åren därpå hoppades jag förstås att träffa någon. Men livet ville inte det. En svår sjukdom i vår familj gjorde att jag behövdes hemma hos släkt och föräldrar och i det läget är man inte så pigg på att data. För tre år sedan dök då en ny kärlek upp . Jag hoppades denna gången få bilda familj och skapa ett nytt liv.
Men det visade sig att mannen redan hade en familj . Jag har nu vöntat tålmodigt på hans separation som inte inträffar . Vi ses väldigt sällan och vår relation är tyvärr inte det jag önskade mig.
Under det senaste två åren har jag dessutom kommit in i klimakteriet och kan nu inte längre föda barn .
Jag ör tänker ofta på detta och mår väldigt dåligt.

Jag hoppas förstås att vi ändå kan leva ett liv tillsammans en dag och kanske adoptera ett gemensamt barn.

Men som några nämner . Jag blir behandlad på ett speciellt sätt och det är förutfattade meningar om oss utan barn och för mig ( även utan man ).

Jättetuff situation som jag inte önskar någon.

Tönk på att mönga verkligen önskar barn men har inte fått några .
Kanske jag skulle ha lurat mina män att skaffa barn men det ör inte schysst varken mot barnet eller mannen. Jag anser att ärlighet och rakheten är viktigt. Men nu i efterhand funderar jag mycket på det.
Jag hoppas kunna adoptera ett kärleksbarn och att reglerna ändras för oss som är lite äldre och ensamstående. Så jag och min nya man om det blir vi och om inte annat att jag själv kan adoptera.
/L

Reply
Charlotta 25 oktober, 2017 - 15:25

Hej L, välkommen hit! Tråkigt att du tog illa vid dig, men jag tror det bottnar i ett missförstånd. Det du uppelver som två inlägg är ett och samma inlägg där den första delen på ett sarkastiskt sätt illustrerar vad många kvinnor som inte har barn får uppleva från omgivningen. Den delen som kommer efter ”pausen” är tänkt att förklara den första delen, men tydligen fungerade inte det så bra. Jag närmar mig själv 50 och har varken man eller barn, de första 15 åren av mitt vuxna liv satsade jag på karriären och de senaste 15 åren har jag varit sjuk. Nu när jag börjar bli frisk igen tycker jag det är försent att tänka på barn, så jag vet mycket väl hur det är att se alla andra träffa någon och bilda familj medan livet springer förbi en själv.
/C

Reply
Lisbeth 17 december, 2017 - 14:28

Alla föder inte egna barn, men alla får barn i någon form ändå.
Unga o gamla! Stora o små!
Det finns många som behöver dig som älskar barn!
Jag tror att där finns många vilsna barn som längtar efter dig utanför ditt hem.
Andras barn kan ibland behöva en extra stödfamilj!
Varför inte släppa in ett eller flera sommarbarn!? Det skulle kunna ge mycket glädje!

Reply
E. 24 februari, 2018 - 04:45

Bra inlägg, förstod att ditt inlägg var ironiskt, men det är också mitt i prick på vad man kan möta i samhället, så kanske är det därför många läsare inte ser ironin i det till att börja med. Jag är över 50 nu och har inga barn, precis som i föregående inlägg har min man (vuxna) barn sedan tidigare. Jag väntade och väntade, men någon barnlängtan infann sig aldrig (kanske pga. min uppväxt) och mitt liv var alltför rörigt under de avgörande åren 30-35 i trettioårsåldern, och före det skulle man ju studera och resa, skaffa sig jobb, osv. Det finns en förväntan, precis som du skriver, om att man ska vilja ha barn, att man ska kämpa sig till en IVF eller adoption. I artiklar skrivs ofta om barnlösa kvinnor att ”syskonbarnen betyder mycket” (som substitut) och detta verkar ofta sägas som ett slags ursäkt, att rättfärdiga situationen med, men för oss utan syskon blir det förstås inga syskonbarn heller. Fram till ungefär 40 års ålder går det bra att tänka – både för en själv och för andra – att man har barnafödandet framför sig, i framtiden, och det blir ett slags frisedel, man hör då fortfarande till gruppen ”de unga som har barnafödandet framför sig”, de som ”vill utbilda sig och kanske resa”. När man är 36 eller 38 ökar tjatet från omgivningen intensivt, man får höra att man måste ”sätta igång innan det är för sent”, och folk petar en på magen och gratulerar när det bara är överviktskilon, vilket är både tjatigt och jobbigt att möta. På jobbet står man alltid lite utanför när de andra runt fikabordet utbyter erfarenheter om barn och deras fritidsaktiviteter, och de andra känner då samhörighet i det att de alla delar en erfarenhet. Och när man till slut får frågan ”-Har du barn?” och svarar ”-Nej”, blir det tyst, konversationen med den som frågat dör omedelbart ut, det blir lite grann som att hälla en spann med kallt vatten över den som frågat, och svaret ”nej” blir till en lite ovänlig handling, man snoppar av den som frågat med sitt ”-Nej” och man kan kanske inte ens mildra det med ett ”men jag skulle gärna ha barn om jag kunde”, för det kanske inte ens är sant. (Ibland kan man säga det ändå, bara för att frågeställaren ska känna sig lite bättre till mods.) Kanske förstår man sig inte på barn alls, kan inte relatera till det, även om man förstås fortfarande kan gå in som frivillig och hjälpa till med ”läxhjälp” och liknande. Att vara ofrivilligt barnlös är sorgligt, men att vara alldeles frivilligt barnlös är bara ensamt, isolerande, och något som man helst håller tyst med. Men för ”L.” och andra med barnlängtan finns som sagt kanske fortfarande möjligheten att engagera sig i frivilligverksamhet, med läxhjälp eller i någon jourtelefon, eller engagera sig i grannarnas barn, men det blir ju förstås aldrig detsamma. Jag tyckte ditt inlägg var bra skrivet men kanske skulle du kunna modifiera det med en första kursiverad mening ”Läses med ironi:”, för många läsare tar det hårt, och kanske alldeles särskilt eftersom vi många gånger möter just den här för oss lite tråkiga attityden ute i samhället, då kan det nog vara svårt att utan vidare se ironin i inlägget.

Reply
Charlotta 24 februari, 2018 - 07:57

Hej E. välkommen hit! Tack för dina tankar, jag känner igen väldigt mycket av det. Ansvaret för att få dem som anses ”normala” att känna sig väl till mods ligger av någon underlig anledning på den som avviker, en mycket intressant inställning som visar på stort utrymme för just egen utveckling. Jag tror att många kan behöva det lite bryska uppvaknandet som inlägget ger innan man inser att det är ironiskt skrivet, så att leverera svaret innan frågan i detta fallet skulle dessvärre förta effekten.
/C

Reply
E. 24 februari, 2018 - 05:09

Här är i alla fall något riktigt positivt, en artikel om ett nätverk, från YLE (23.12.2017) ”Maj-Britt vill skapa ett starkt nätverk – också utan barn och barnbarn”, delar artikeln med tanke på ”L.” och alla vi andra i samma situation – https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/23/maj-britt-vill-skapa-ett-starkt-natverk-ocksa-utan-barn-och-barnbarn

Reply
Charlotta 24 februari, 2018 - 07:50

Tack för tips E.!
/C

Reply
Annette 22 april, 2018 - 18:30

Läst igenom alla insändare och känner en sorgsenhet över oss kvinnor som längtar, inte kan få barn, får ta val som andra styrt över när det gäller barns vara eller icke vara. Det är som om livet liksom går på halvfart om drömmar inte slår in och att bli en barnlös kvinna. Själv så är jag gift sen 20år tillbaka och barnlös. Vi provade inte ens att skaffa barn möjligen till en stor sorg för våra föräldrar. Ingen har någonsin ifrågasatt öppet våra val och jag har vänninor som även de är barnlösa men lever i en relation. Det jag däremot ser att de flesta som skaffat barn i sina relationer är nu skilda eller separerade och har haft ett arbetsamt liv som ensamstående förälder eller försökt få ihop det med en ny parter och dennes barn. Bor i Stockholm och det kanske är så att förhållanden har svårare att fungera här, men det är lättare att leva utanför normen. Lever ett bra och harmoniskt liv med min man men i bland funderar över valet att vara barnlös. Men inser att det var just det, ett val för min del och tänker inte ägna tid till att ens tänka tanken på ånger. Förstår att det är en annan sak att det är ett ofrivilligt val men livet är så mycket mer än så. Träffar i mitt arbete svårt sjuka människor, kvinnor och män i alla åldrar och inser att livet skört så att se varje dag som en gåva och försöka leva livet fullt ut är något jag verkligen tycker är det viktigaste . Möjligen egoistiska tankar men livet kan var över snabbare än vad jag räknar med. Så lev sitt inte kvar i dåliga relationer försök skaffa ett annat liv ta hand om din fysiska och psykiska hälsa. Hitta annat i livet som känns tillfredställande.

Reply
Charlotta 22 april, 2018 - 19:02

Välkommen hit Annette och varmt tack för dina kloka tankar och reflektioner.
/C

Reply
Elsa 11 juli, 2019 - 20:02

Precis varit ute med en ”vän” idag, Vi pratade om forna tider och om tant Selma, som enligt min gode vän var väldigt bestämd, men så hade hon ju inga barn heller!? Eller att jag aldrig velat ha barn men blir på något sätt inte trodd, Utan typ alla gamla som hon har träffat inom vården och som inte har barn är sorgsna över det. Snarare är det väl så att hon lägger över sina känslor på andra och i o m att hon får tycka lite synd om så kan hon känna sig bättre och förmer. För mig är det en liten människa som håller på på det viset, att på det sättet vilja påskina att mitt liv inte är fullkomligt för att jag inte har barn. Vem är människa att veta och kunna avgöra det?

Reply
Charlotta 11 juli, 2019 - 20:22

Hej Elsa, välkommen hit! Det finns ingen mer än du som kan veta om du vill ha barn eller inte, för någon annan att överhuvudtaget ha en åsikt i frågan säger betydligt mer om den personen än vad det gör om dig och ditt beslut. Jag tror inte heller man ska vara så snabb att tolka gamlas sentimentalitet eller sorgsenhet som ett utslag för ånger, det finns många anledningar till att man kan känna sig ensam på gamla dagar utan att det behöver betyda att man ångrar att man inte skaffade barn. Tyvärr är det en vanlig metod att försöka lyfta sig själv genom att trycka ner någon annan, inte sällan utövad av människor som känner att de befinner sig i någon form av underläge och därför behöver hävda sig och vinna mark. I slutänden saknar det betydelse vad andra människor tycker om dina livsval, så länge du själv är nöjd med dem är allt som det ska vara och du behöver varken förklara dem eller försvara dem för någon annan.❤️
/C

Reply
Elsa 11 juli, 2019 - 20:52

Tack för ditt svar kloka svar. Jag har fler vänner som har barn och aldrig visar såna här tendenser. Vet inte vad det beror på, dålig självkänsla möjligen, min är inte speciellt bra den heller men har inte behov av att trycka ner andra för det. Usch som ensamstående barnlös kvinna tycker jag att ibland, att människor tar sig friheter att kliva över ens integritetsgränser, precis som om det skulle vara mera tillåten än om man var i en familj. Gud nåde om jag skulle klampa in i familjelivet och ha synpunkter som de i sin gemenskap kan ha om mitt liv.

Reply
Charlotta 11 juli, 2019 - 21:01

Det är inte okej för andra att behandla dig så, men det är samtidigt något du kan påverka genom att vara tydligare med att sätta gränser. Ofta när man upplever att människor klampar in där de inte hör hemma så har man själv visat vägen in genom att vara otydlig med var gränsen går och vad man accepterar respektive inte respekterar. En inkännande och medveten person klampar inte in ändå, även om gränserna är svaga, men som vi vet är det många som varken är inkännande eller medvetna.
/C

Reply

Lämna ett svar till E. Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI