Home Personlig utveckling Lita på din inre röst

Lita på din inre röst

by Charlotta

Vi har den alla, men hos vissa är den tydlig och stark medan den hos andra är svårare att urskilja, och en del är mer vana vid att lyssna till den och följa den än vad andra är. Jag pratar om den inre rösten, magkänslan, intuitionen, själsrösten, eller vad man nu väljer att kalla den.

Den inre rösten är något som alla föds med men som utvecklas olika beroende på hur mycket man lyssnar till den och litar på den. Desto mer man använder den och vågar tro på den desto tydligare blir den.

Jag tror att alla har upplevt situationer där man stått i valet och kvalet och där allting pekat mot en sak men det varit svårt att fatta beslutet eftersom det inte kändes riktigt bra. Till slut har man struntat i den där odefinierbara känslan och gjort det som var mest logiskt, bara för att i ett senare läge inse att det inte alls blev bra och då tänkt: ”Jag visste det! Jag visste hela tiden att det var något som inte stämde, jag kunde bara inte sätta fingret på det.” Känns det igen?

Den inre rösten har aldrig fel. Det som kan hända är att man förväxlar den med andra saker, som t ex rädslor eller prestige, men när man verkligen lyssnar till den inre rösten så vet den i varje läge vad som är bäst för en själv, vilka val man ska göra, vad man mår bäst av, vilken väg som leder framåt osv.

Oavsett vad andra människor säger, hur kloka eller välutbildade de än är, stämmer det inte överens med vad din egen inre röst säger så är det inte rätt för dig. Och du behöver inte ens kunna motivera det, det är bara så det är. Ofta faller alla pusselbitarna inte på plats förrän i efterhand och då först förstår man helt varför det var den vägen som var den rätta.

Är din inre röst svag och otydlig idag så träna dig på att lyssna till den och att lita på den så kommer den snart att växa sig starkare och tydligare.

/Charlotta

18 comments

Lindus 20 juli, 2015 - 20:17

Är så tacksam och glad att jag hittat hit!

Reply
Coachen 20 juli, 2015 - 21:58

Tack och välkommen Lindus! Jag är också glad och tacksam att du hittat hit. 🙂
/C

Reply
Magge 21 juli, 2015 - 05:15

Kruxet är väl som sagt att man kan förväxla den inre rösten med rädslor man har, och hur gör man för att skilja de sakerna åt i komplexa situationer? Skillnaden kan vara hårfin om man t ex står inför en stor flytt (det känns läskigt med nytt och okänt, men innebär det att det är fel?), att skaffa barn (hur skrämmande kan inte ett sådant beslut vara?), att skilja sig (förvirrande om det är den inre rösten som säger att man ska stanna i relationen eller om det är rädslan för att bli ensam som håller en kvar). Och så vidare. Själv har jag aldrig riktigt hittat den där inre rösten som går att lita på men jag har alltid tusen tankar som snurrar. Och jag har fattat massor med dumma beslut i mitt liv… Tack för en bra sida!

Reply
Coachen 21 juli, 2015 - 10:30

Tack för din kommentar Magge!
Det är precis så som du skriver, det kan vara väldigt svårt att lista ut vad som är vad, är det en rädsla, är det mitt ego eller är det min inre röst? Det som jag upplever fungerar bäst i de situationerna är att ställa sig själv just de frågorna och att känna efter i kroppen hur det känns vid varje fråga. Ofta känner man annorlunda och kan på det viset börja ana åt vilket håll det lutar.

Ett annat bra knep är att inte börja leta efter den inre rösten när man står med de stora, viktiga frågorna utan att träna redan i de små vardagliga besluten. Om man redan är van vid att lyssna till och använda sig av den inre rösten så blir det så mycket lättare att urskilja den vid de tillfällen det faktiskt står saker på spel.
/C

Reply
StB 21 juli, 2015 - 12:06

Jag antar att du skrev ditt inlägg om den inre rösten efter vårt skrivande igår..? Jag tycker också att det är jättesvårt – precis som Magge skriver. Jag skrev ju igår om min partner som JAG känner coachar mig, vilket jag inte vill, fast HAN säger att det gör han inte. Han säger att jag sätter mig i offerrollen, håller på att bli bitter (pga. av att jag ibland nämner när jag blir nere pga. något påminner mig om något hemskt som jag var med om för 3 år sedan), inte älskar mig själv, inte ska lasta över ansvaret för min lycka på honom, inte är varm, inte KÄNNER vad hans behov är. Inte LYSSNAR utan han måste ofta upprepa för jag minns inte vad vi pratade om exakt i söndags t.ex. Allt det där är väl inte något som en partner ska säga till en, eller är det? Kan man någonsin få en kärleksfull, JÄMSTÄLLD (ingen dömer över någon annan – fast han säger att han inte bedömer någon, han säger bara vad han ser), relation ut av något sånt?
Jag litar inte än på min inre röst. Jag är precis i det dilemmat att jag inte vet vad som är magkänsla (inre röst) och vad som är ego (tack, min make, för att du introducerade mig för detta begrepp som numera läggs till vårt äktenskapsvokabulär) och rädsla? Han säger ju att jag måste utveckla mig för att vi ska ha en chans. Objektivt sett – tja ok, antagligen. Men sett från hjärtat – snälla, säg inte sånt till mig. Inte du. Det är inte din roll att säga sånt till mig.
Istället för så mycket annat bryter jag nu itu min hjärna med om vi ska separera.
Jag försöker koncentrera mig på frågan om jag vill ha en man i mitt liv som säger att jag springer efter bilder, hittar på mina egna sanningar, hänger fast i mina mönster, felvrider allt han säger, intar offerrollen, inte kan umgås med förluster (när min mormor dog sa han till mig att jag skulle akta så jag inte arbetar in mig i saken. Han var orolig antagligen, men jag var mållös – hur kan man säga nåt sånt till en som har mist en kär för 2 dagar sedan, som gråter och behöver ens axel?), måste gå framåt och utvecklas och bli lycklig, så kanske vi kan bli lyckliga.
Jag säger inte att han har fel.
Men jag känner mig pressad och jag känner att ”he is in no position to say such things”. Jag känner att det är helt enkelt inte så vi ska prata med varandra. Oavsett hur rätt han objektivt har. Det är svårt att skilja den inre rösten från ego/rädsla. Det är mycket möjligt att jag borde göra en generalsanering av mig själv. Men inte på initiativ från min man, väl? Och måste det vara när han säger? Och får det vara förutsättningen för att bli älskad.
Jag bara tjatar om samma saker, jag vet. Men min inre röst…tja. Jag följde den den gången jag gav upp allt och började mitt nya liv. Sen försvann den kanske i min strävan efter att få mig själv och livet att hänga ihop.
Jättesvårt.

Reply
Coachen 21 juli, 2015 - 12:23

Vem är du utan din man? Om du rensar bort alla åsikter och ”sanningar” som är hans och bara känner efter själv vad som är rimligt, sant och verkligt för dig, vilka tankar har du då? Om du träffade din man för första gången idag, utan någon gemensam historia, skulle du vilja leva tillsammas med honom då?

För mig låter det som om du just nu är väldigt påverkad av din mans åsikter och att alla dina tankar och resonemang är knutna till vad han tycker. Att fatta egna beslut under de omständigheterna är nästan omöjligt, du behöver hitta din egen röst igen för att kunna avgöra hur du ska gå vidare.

Kanske, och jag menar verkligen kanske för det här måste du känna efter själv hur det känns, så skulle det vara till hjälp för dig att faktiskt gå en egen kurs i personlig utveckling, men då i annan regi än den din man går. Kanske skulle det ge dig styrka att få egna verktyg och egna ingångar till den vokabulär han använder så att du kan möta hans påståenden på ett mer kritiskt och självsäkert sätt. Det jag är ute efter är inte att du ska ”komma upp i hans nivå” utan snarare att du ska kunna genomskåda hans fasoner och hitta tillbaka till din egen trygghet.
/C

Reply
StB 21 juli, 2015 - 12:36

Hm.
Jamen, jag är verkligen öppen alltså. Jag kan se att han har rätt. Det är han som har öppnat den där världen för mig. Jag kände det på mig, men var inte så medveten om hur precis jag är präglad av min uppväxt, vad jag tänker för dåliga tankar om mig själv på en dålig dag, vilka mönster jag kanske harvar runt i, vilka slags ord, uttryck och meningar jag använder som bara spyr ut negativitet, stopp och omöjlighet osv. Hur jag ibland interagerar suboptimalt med vår son osv.
Det är han som har öppnat allt det där för mig. Jag ser det, och det är jag nog innerst inne tacksam för.
Men…. det känns som om det är det enda som finns kvar av mig. En stor tvätthög med skitig tvätt som jag behöver rensa upp, sortera, rensa ut, vika ihop, skänka bort, bränna, spara, stryka, vända ut och in.
Det känns som om det är det som han ser. Han säger att jag feltolkar. Men – när han säger att jag måste utvecklas osv – då är det väl tvätthögen Fru han ser?
Jag håller på att fundera på om det är vägen. Att jag tackar honom för att han har öppnat mina ögon för hur jag kan bli friare, bättre osv.
Men att jag nu går vidare och kanske gör det själv – senare – eller kanske aldrig.
(jag har redan reflekterat mycket – jag är inte helt blockerade). Poängen är att denna slags samtal och reflektioner inte är vad jag vill av ett äktenskap. Det finns väldigt många (eller en liten skara) folk som är självutvecklare och är gifta med andra dedikerade självutvecklare och är saliga tillsammans. Men jag värjer mig mot detta. Jag kämpar emot. Jag är för trotsig för att ”ge mig”. Jag vill duga med alla mina förbannade mönster och skit jag bär med mig runt. Jag vill bli älskad sådär oförbehållet – genom allt skräp (egot?), eller vad man ska kalla det. Men jag känner inte att jag gör det.
Det är för mycket av allt det där och för lite trams, dammsugning, tältning, matlagning, skämtande, kramande, kultur, umgås med folk (tillsammans) och annat som hör det HELT VANLIGA livet till.

Reply
StB 21 juli, 2015 - 12:52

Och sedan kommer Inre Röst Nr. 2 och säger – ”ohhhh, men vilken chans….tänk så saliga ni väl blir när ni går vägen tillsammans”.

Men – är det isåfall inte så att man går vägen tillsammans och SAMTIDIGT får varandra att känna sig starka, kapabla, trygga och kloka?

Och Inre Röst Nr. 2 säger också ”Det kanske är du som feltolkar allt han säger….det kanske inte är tvätthögen han pratar om. Det kanske är ditt mönster att feltolka som ställer till det…det kanske är ditt förstockade tankemönster och din egen självkritik som får dig att intala dig själv att du är en tvätthög…”

Men att jag inte känner mig trygg är ju t.ex. för att han väljer att ses med en person som har sårat mig mycket och de har tillsammans fått mig att känna mig svag, dum, manipulativ .

Fast jag kanske inte ska göra det svårare än det är. Känner jag mig stark, klok, kapabel och trygg i hans sällskap – ja eller nej – oavsett om det ligger hos mig eller honom. Just like that.

Reply
Coachen 21 juli, 2015 - 14:33

Den känsla jag får när jag läser dina senaste kommentarer är ungefär densamma som om du hade insett att huset behöver städas och istället för att ta ett rum i taget och ett moment i taget så har du vänt upp och ner på hela huset på en gång och står nu med dammsugaren i ena handen, golvmoppen i andra och famnen full med tvätt. Inte konstigt att du känner dig överväldigad och inte vet vilken ände du ska börja i. Kanske är det till och med så att det är mannen (som i all välmening?) har vänt upp och ner på huset men sedan lämnat dig att reda ut röran på egen hand. Ser du vad jag vill få fram med liknelsen?

Att känna sig överväldigad och förvirrad är för övrigt ett fullständigt normalt stadie som man kommer till då och då om man utvecklas, det kan kännas frustrerande men det är en passage som man måste ta sig igenom. Det optimala är dock att man har någon form av handledare tillgänglig som kan guida en vidare när det känns för svårt. Kanske din man gör ett bra jobb i att öppna upp för nya tankar hos dig men ett mindre bra jobb i att handleda dig i själva processen?

Om du vill utvecklas känslomässigt, mentalt och själsligt måste vara ditt eget beslut, den typen av förändring är inget man kan tvinga på någon annan, i alla fall inte med gott resultat. För de flesta är det inte optimalt att bli ”personlighetsutvecklad” av sin partner, och i längden är det nog inte många relationer som håller för den typen av påfrestning. Kanske ni kan klara det, eller kanske inte, det måste du själv ta ställning till.
/C

Reply
StB 21 juli, 2015 - 19:30

Hm,
tack för ditt svar. Jag gillar liknelser så det med huset är bra. Jag ska fundera på saken. Jag VILL INTE BLI HANDLEDD av min äkta man, jag vill inte gå hans kurs, jag vill inte komma nära den kretsen, jag vill kanske inte gå någon kurs överhuvudtaget. Eller – jag vill kanske någon gång i framtiden – vem vet – jag menar att man får ändra sin mening. Jag gissar faktiskt att jag kommer att göra det en vacker dag. Men jag tror att jag tänker vägra göra det nu. Jag tror att jag vill lägga möjligheten i min resväska och ta med den vidare i livet och ta fram den när jag har lust eller råkar upptäcka den i röran:-).
Jag har en kompis som sysslar med yoga och hon berättade att (om jag minns rätt) den normala vägen bland yogi’sarna är att man växer upp, bildar familj, arbetar och tar hand om sina barn. Sedan, när man är gammal och har klarat av alla sina världsliga plikter, ”går man ut i skogen och mediterar”. Jag tycker allt går för fort här. Vi är inte ens 40, har varit gifta i 3 år, har haft allt för mycket för och emot oss de tre åren och borde (Inre Röst Nr. 1; utlandsflytt, barn, stor operation, mindre operation, kriser och död i resten av familjen, arbetslöshet, doktoravhandling, nya jobb, skaffa nytt nätverk) ta det lugnt, reparera oss, ta hand om det lilla, vardagen, drömmarna och vårt barn. För mig är tiden och motivationen fel för en husrenovering.
Tack för dina råd.
Jag skriver nog igen inom kort tid – får se vad jag gör.

Reply
Coachen 21 juli, 2015 - 19:46

Nu dök det upp en ny tanke hos mig när jag läste din senaste kommentar. Det låter som om livet har varit väldigt omvälvande för er båda de senaste åren och att mycket av det som varit fasta punkter tidigare har försvunnit så att er värld har kommit i gungning. Din reaktion på det är att du försöker återskapa den stabilitet och trygghet som du upplever att du förlorat. Kan det vara så att den här personlighetsutvecklingen är din mans reaktion på allt som hänt? Att hans sätt att skapa ordning i sin värld igen är att hitta en helt ny värld att förhålla sig till? Personlig utveckling/andlighet kan vara ett sätt att hantera och förstå saker som annars känns obegripliga och ohanterliga. Kanske vill ni båda samma sak fast ni väljer olika vägar dit?

Du är välkommen att skriva igen när du har lust. 🙂
/C

StB 21 juli, 2015 - 20:01

Alltså, han hade ju börjat på den vägen redan innan han träffade mig, så det är inte nytt.
Men han återupptog vägen när han stängde sig 1/2 efter att vår son kom till världen och han inte orkade med allt inkl. min efter-kejsarsnittsdepression. Jag är övertygad om att han har haft en klassisk depression (aggressiv, sömnstörningar, viktuppgång). Han valde personlighetsutvecklingsvägen för att hitta ut. Han accepterar inte mitt sätt att söka hjälp (”vanlig psykolog”) utan har valt kursvägen inkl. psykolys.
Så ja, du har rätt.

StB 20 september, 2015 - 13:29

Hejsan, tänkte att det var dags för en updatering. Jag meddelade min man i somras (ultrakort version) att jag 1. inte vill ha saadana saker i mitt liv (med referens till ”min” väninna, som blev till ”hans” väninna, och där jag var saa fruktansvärt ledsen, avundsjuk och hysterisk) och 2. Inte vill personlighetsutvecklas av honom, utan vill mötas paa ögonhöjd.
Svaret var – ”Förstaar jag dig rätt – du vill att vi separerar?”
Det ville jag egentligen inte. Jag ville ju fortsätta kämpa och faa rätt paa det hela. Men det blev saa. Han ”bestämde” att nu ska vi separera. Det är ett jätte-nederlag för mig, 3 aars jobbigt liv och saa ge upp?, jag fick ge upp mina livsdrömmar (familj, fler barn) och en massa andra saker. Känner mig kasserad som människa, duger inte som partner osv osv. Fast i ett land och en stad där jag inte vill vara, pga. delad vaardnad.
Ja. Saa nu sitter vi i samma lägenhet, medan jag letar efter annan lägenhet, har varit paa raadgivningssamtal med sociala raadgivare och en advokat. Kan inte enas om barnet. Han vill ha 50-50, jag vill att vaar son har sin bas hos mig. Osv.
Bytet fraan partner till motstaandare (det är hela tiden paa vippen till krig) är för mig helt absurt och gör ont.
Jag skulle FORTFARANDE inte vilja naagot hellre än att vi lägger allt braate och alla oförätter bakom oss.
Han vill ta allt steg för steg. Men…Jag tänker din GAST! Du vill inte ha mig och vaar familj. Nu faar vi ju se till att sära paa oss. Jag maaste faa en egen lägenhet – det är det första och viktigaste steget!
Jag har blivit kallad kontrollfreak, inte kompromissvillig, ”du är som din mamma”, egoist osv.
Jag tog aat mig det i början och tänkte, ”men hur i hela världen ska jag kunna leva vidare med alla de stämplarna..? Och nu förväntas jag bli en suverän, lugn, konstruktiv, vänlig exfru. Som dessutom kanske ska vara hans väninna?” (”Du kan ju komma paa besök när du vill”).
DRA AAT HELVETE!
Jag har faat hjälp utifraan.
Det hjälpte jättemycket att faa att veta att:
1. De ovan nämnda beskrivelserna (och andra) av mig är det som har speglats mig (men min hand har inte blivit haallen paa 2 aar och det har aldrig sagts ”Jag älskar dig”). Det är väl inte kärlek?
2. Jag tog INTE med mig naagon kontrollfanatism med IN i förhaallandet. Det utvecklade sig paa vägen, därför att jag inte kände mig säker paa bindningen mellan oss! När man inte känner naagon bindning, försöker man skapa naagon sorts kontroll – det är ett mänskligt behov.
3. Jag är inte en människa som gärna skriker paa folk, flippar ur och tycker det är helt ok. Jag gjorde det därför att jag var maktlös. Jag kände att min man och vaar relation glider ur händerna paa mig. Han väljer andra före mig, jag känner inte att han staar paa min sida osv. Det var mitt sätt att förhaalla mig i mitt maktlösa tillstand (slaa vilt omkring mig – alltsaa bildligt talat). Det är inte för att jag ÄR EN FURIE.
4. Jag är en egoist..? Och inte kompromissvillig..? Jag flyttade höggravid till ett annat land för dig, jag tog paa mig en massa besvärligheter, jag har 3 aar fokuserat paa vaart förhaallande och det har alltid varit det viktigaste för mig att faa det att bli bra (fast det lyckades inte). Jag har accepterat att du skakar bort min hand när jag försöker ta den, vänder dig bort när jag försöker ge dig en puss när du gaar bort elle rkommer hem, gör ryggen och nacken styv när jag försöker krama dig. Jag har gaatt i säng med dig riktigt-riktigt maanga gaanger utan att ha lust. För dig och ditt humör. Och jag är inte kompromissvillig?
5. Jag behöver inte bli hans väninna..!!! Varför skulle jag det? Jag ska vara en ansvarsfull mamma, men jag behöver överhuvudtaget inte bli hans väninna! (en av alla hans väninnor).
6. Nu i förrgaar skrev han att han äntligen vet varför det inte funkar mellan oss. Han säger att det är därför att för mig är kärlek = ATT FAA, medan för honom är det= ATT GE.
Jag hade skrivit det profana uttalandet att ”tja, jag gifte mig faktiskt i förväntningen att bil älskad” och ”jag tror du helt har missförstaatt vissa helt grundläggande ting: jag tror att du (han) menar att en parrelation inte beror paa reciprokalitet, GE och FAA, tillit till att man är älskad (=FAAR kärlek) även när man ”trampar i spenaten eller beter sig olämpligt/illa”, att förvänta (FAA) solidaritet. Om man inte kan vara säker paa att FAA kärlek i sin parrelation daa är man paa helt osäker jord, man känner sig otrygg.”
Han säger att kärnan är att jag hela tiden har gjort ting FÖR…ATT (alltsaa för att faa naagot igen). Han ville inte laata mig ta hans hand eller omfamna honom. Jag tror faktiskt att han är fullständigt…fanatisk..? Och daa är vi tillbaka till självutvecklingsgrejen som har förstört saa mycket för oss. Jag säger INTE att jag har gjort allt ”rätt” dessa 3 aar. Men han lever ju paa en helt annan planet? Om vi skrapar in till benet, saa var allt jag ville att han älskar mig! Och det kunde han tydligen inte!

Det var rätt maanga egna insikter här (som hjälper mig att samla krafter till det berg jag nu maaste bestiga). Fast du kanske har en kommentar ändaa..

Reply
StB 20 september, 2015 - 13:37

Jag maaste lägga till ocksaa att han har sagt (vid avslutningssamtalet hos vaar parterapeut) att ”jag vet inte vad som händer om 1-2 aar”. Jah tror han menade att vi kanske kan hitta tillbaka till varandra. Men daa blir jag bara ganska förbannad. Jag tänker inte vänta paa att han kanske beslutar sig för att vi ska vara ett par igen om 1-2 aar!!? Och han säger att han inte planerar laangt i förväg nu utan vill ta saker en sak i taget, steg för steg. Nej, vet du vad. Du bryter upp vaar familj och gör vaar 3-aarige son till ett separationsbarn. Men vill inte planera för framtiden utan….blöööaa..vad?
Jag känner lite jävlaranamma vakna i mig de senaste veckorna. Ta dig i häcken tänker jag. Och det hjälper!!! Jag hoppas det är bra (eller är jag nu bara en egoist och furie igen…?)

Reply
StB 20 september, 2015 - 14:15

….o en sak till:-)
”Du har inte rubbat dig en centimeter!”
För det första har vi varit igenom väldigt maanga omvälvande saker de sensate 3 aaren. Man KAN inte undvika att utvecklas daa – bara att faa barn är ju en sak helt för sig själv! Saa det aar absolut STRUNTPRAT. För det andra: My dear, du är saa väldigt intresserad av kommunikation och NLP och allt. Allt det du slänger i huvudet paa mig (inte rubbat mig, kompromissomöjlig, egoist, kontrollfreak, som min mamma…) är ALLT annat än förfinad kommunikation. Du…du kanske skulle gaa och gaa en kurs…:-) Ohh – det är rätt roligt ibland! (eller är jag nu egoist, furie OCH RUBBAD…?)

Reply
StB 20 september, 2015 - 14:18

Jädra FJANT!!

Reply
StB 20 september, 2015 - 14:24

Och ja, jag är medveten om att det är att värdera och kategorisera en människa:-) Jag tar mig den rätten i detta fallet.

Reply
Coachen 20 september, 2015 - 16:45

Hej StB, tack för uppdateringen!
Det har onekligen hänt en hel del sedan senast och jag förstår att världen är upp och ner nu och att det är mycket som känns kaotiskt. Det som jag ser som väldigt positivt är att du låter arg i det du skriver, arg är väldigt mycket bättre än ledsen och sårad, arg driver dig framåt, får dig att stå upp för dig själv och tillåter dig att se honom för vad han egentligen är, med brister och allt. Precis som du själv är inne på så är ditt ansvar nu mot dig själv och ert barn, hans väl och ve är inte ditt bekymmer längre, hans åsikter om dig och vad du gör eller hur du lever är inget du ens behöver förhålla dig till längre, den relationen är bruten, på hans initiativ, och därmed har han också förlorat alla rättigheter till dig i alla avseenden utom som mamma till hans barn.

Här är två inlägg som jag tror du kan ha glädje av att läsa.
Hur man låter bli att ”gå igång eller ta illa vid sig
Skillnaden mellan att känna och agera
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI