Home Personlig utveckling Livet tar tid

Livet tar tid

by Charlotta

Ibland slås jag av hur alla verkar ha så bråttom med livet. Att ingenting får lov att ta tid utan allt ska ske genast och vara klart meddetsamma. Även när det handlar om känslomässiga saker som att gå vidare från en situation som har varit jobbig, att lämna något svårt och uppslitande bakom sig, eller att komma över trauman och förluster. Saker som kan ta många år att bearbeta och läka från ska helst klaras av på ett par månader för annars förlorar man viktig tid.

Hur tänker man då? Hur skulle det vara möjligt att skynda på mognad och känslomässig läkning när det per definition är just tid som krävs för att den ska äga rum?

Och vad i livet skulle rimligen kunna vara så viktigt att det är värt att hasta förbi en process som kan vara bland det viktigaste och mest avgörande man någonsin gör i livet? Det är genom kriser man växer och utvecklas, och att genomlida krisens alla fasor för att sedan hasta förbi läkningsprocessen och därmed helt eller delvis gå miste om utvecklingen och mognaden, skulle verkligen vara att lura sig själv på konfekten.

Livet handlar om att ge varje fas den tid som krävs. Att ett halvår efter ett jobbigt uppbrott eller en annan svår förlust undra varför man fortfarande känner sig ledsen, nere och sårad och har svårt att känna glädje och tillit är helt befängt. Att pressa sig själv med tankar på att tiden rusar förbi och undra om det inte borde ha gått över nu så man kan gå vidare med sitt liv är till ingen hjälp, tvärtom försvårar och försenar det läkningen av de känslomässiga såren.

På samma sätt som det tar tid och energi att uppnå saker som är värda att ha, en utbildning, ett välbetalt jobb, en givande relation osv, så tar det tid att uppnå läkning och personlig utveckling. Två saker som också är väl värda att ha.

Livet tar tid, reflektion tar tid, insikt tar tid och läkning tar tid. Man hinner inte med mer liv för att man har bråttom, det enda som händer är att man missar att verkligen uppleva det liv man har.

/Charlotta

10 comments

Anette 4 juni, 2015 - 10:31

”Att ett halvår efter ett jobbigt uppbrott undra varför man fortfarande känner sig ledsen, nere och sårad och har svårt att känna glädje och tillit är helt befängt. Att pressa sig själv med tankar på att tiden rusar förbi och undra om det inte borde ha gått över nu så man kan gå vidare med sitt liv är till ingen hjälp, tvärtom försvårar och försenar det läkningen av de känslomässiga såren.”

Mitt ex frågade mig varför jag inte hade kommit längre, det har ju faktiskt gått ett halvår. Och han förstod inte hur jag kunde älska honom än för det fungerade ju inte alls mellan oss. Det är hans åsikt. Jag tyckte att vi hade det någorlunda bra med tanke på hur jag mådde.
Lätt för honom att säga som skaffade en ny väldigt snabbt efter mig. Vad säger det om honom då?

Reply
Coachen 4 juni, 2015 - 11:00

Hej Anette!
Det är omöjligt att säga varför en annan människa agerar på ett visst sätt, det kan finnas många olika anledningar. Oavsett vad hans aneldningar var så ändrar det inte på det som har hänt, och att lägga energi på det gör det bara svårare för dig att komma vidare. Det bästa du kan göra är att fokusera framåt och på dig själv och ditt liv, att och låta honom leva sitt liv efter bästa förmåga.
/C

Reply
Anette 4 juni, 2015 - 11:59

Menade bara varför han sa att jag inte hade kommit vidare eftersom han hade gjort det.

Reply
Anette 6 juni, 2015 - 07:31

Är ju bara det att jag vill inte ha ett liv utan honom. Älskar honom. Han känns som ett beroende till mig.
Jag vill ju inte att han ska vara med någon annan.

Reply
Coachen 6 juni, 2015 - 09:14

Livet består av en hel massa saker som man inte vill men som man måste göra ändå. Vissa saker får man bara lära sig att acceptera och hitta ett sätt att leva med, annars riskerar man att slösa bort hela livet på ingenting.
/C

Reply
Anette 6 juni, 2015 - 16:44

Känns inte som det finns någont kvar i livet som betyder något nu

Reply
Coachen 6 juni, 2015 - 17:35

Är det så illa som du skriver så behöver du ta professionell hjälp omgående och inte dra ut på det längre. Du har väl barn om jag inte minns fel? Om inte för din egen skull så för barnets skull måste du begära hjälp.
/C

Reply
Anette 7 juni, 2015 - 12:18

Kanske lät värre än vad det är. Menade att inget känns kul att göra själv längre, roligare om man är två.
Saknaden efter exet är olidligt. Han var en sån stor del av mitt liv att det är så otroligt tomt nu

Reply
Linda 15 juli, 2015 - 20:48

Hej Anette! Jag bröt upp med mitt ex för 8 månader sedan. Jag älskar honom fortfarande och känner verkligen igen känslan att saknaden är olidlig och att saker som jag brukade gilla att göra inte alls är så roliga att göra nu. Men jag gör dem ändå! Själv eller med vänner. För att livet ändå måste gå vidare. Man får acceptera att det inte är lika kul. Det är ok att det är så. Jag tror att tiden kommer läka såren så småningom och att jag underlättar läkningen om jag inte pausar livet medan den pågår.

Reply
Nettan 16 juli, 2015 - 17:45

Jo vissa saker gör jag ändå. Men känns inte skoj.
Har tyvärr inga vänner.
Det har gått 7 månader.
Hemskt att han har hittat en annan

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI