Home Personlig utveckling Livets kludd och de välpolerade livsmålen

Livets kludd och de välpolerade livsmålen

by Charlotta

Det finns en föreställning om att det bästa och mest eftertraktade livet är ett liv som går att planera i detalj, som blir som man tänkt sig och som inte innehåller några större problem, besvikelser, sorger eller misstag.

Ett liv som är utan obehagliga överraskningar och istället fullt av trevliga överraskningar som gör att man bara kan glädjas, njuta och ha det bra. Det finns en föreställning om att ett problemfritt och enkelt liv är eftertraktansvärt och det man allra helst vill ha.

Jag inte bara förstår att det kan kännas så och att man kan tänka så, jag har själv tänkt så och känt så. Jag har tänkt den klassiska tanken ”Varför kan mitt liv inte bara få vara enkelt?” och även den omåttligt populära ”Varför måste så mycket hemska och jobbiga saker hända mig?”.

Jag har tänkt dem och jag har känt dem och i stunden var frågorna verkligen ärligt menade för belastningen jag upplevde kändes som mer än jag mäktade med. Men numera skulle jag inte längre kunna ställa samma frågor, för nu vet jag.

Ett enkelt och problemfritt liv är i sig själv en paradox eftersom det vore totalt meningslöst. Livet är till för att själen ska kunna utvecklas och den sortens lärande sker nästan uteslutande genom svårigheter. Att önska bort svårigheterna vore som att ställa in anledningen till livet.

Jag tycker att Brianna Madia uttrycker det så bra när hon skriver så här: ”So lean in. The mess in front of you is going to end up being the pile of stories that serve to tell you exactly who the hell you are.”

Att veta vem man är, vem man verkligen är, är nödvändigt för att kunna göra resan meningsfull. Att veta och acceptera var man är är också nödvändigt för att kunna lämna den platsen och börja resan mot den plats där man egentligen vill vara.

Problemen, sorgerna, misstagen, besvikelserna och den allmänna röra som ibland kan kännas övermäktig är i själva verket trampstenar som leder oss längs livets väg. Utan dem hade det varit omöjligt att komma någonstans.

Livets kludd är med andra ord väl så värdefullt som de välpolerade livsmålen. Faktum är att man nog ska ta de där välpolerade med en nypa salt och vara beredd på att resan mot dem med stor sannolikhet kommer att göra att man ändrar riktning mer än en gång.

Man bör även vara beredd på att man i slutänden kanske inte ens bryr sig om de ursprungliga målen utan har hittat helt andra mål som känns mycket mer meningsfulla. Ärligt talat så vore det nästan något av ett misslyckande att i unga år lyckas sätta upp livsmål som man även vid hög ålder är nöjd med, för då har man inte lyckats utvecklas under sitt liv.

/Charlotta

6 comments

H 23 juni, 2019 - 21:11

Ja livet är nog tänkt så att vi ska lära oss eller utvecklas. Men visst flera gånger håller jag på att ge upp med allt jag råkar utför eller när allt racklar…

Reply
Charlotta 24 juni, 2019 - 22:27

Ja, det är lätt att känna så i stunden och jag tycker det är ok att göra det. Det viktiga är att samla ihop sig och resa sig igen så man kan gå vidare.
/C

Reply
Frida 2 september, 2019 - 11:01

Hej! Vilken fantastisk blogg och youtubekanal du har, jag kan relatera till så otroligt mycket av det du tar upp.

Jag tänker mycket på detta med att planera sitt liv och att det är många som verkar ha det så enkelt, de vet tidigt vad de vill (?), jobbar hårt, kommer in på en utbildning relaterad till det de vill, klarar den och sen kommer de ut i arbetslivet och livet flyter sedan på av sig självt… det är väl inte helt sant egentligen men det kan ofta kännas så när man bara ser toppen av isberget så att säga.

Jag själv lockades mycket av detta: att komma ut snabbt i en utbildning och få det hela överstökat. Detta i kombination med att inte veta vem jag egentligen är, och tro att jag måste ha nåt tekniskt/naturvetenskapligt yrke med hög status bara för att jag gick natur på gymnasiet har gjort att jag hoppat på två högskoleutbildningar som jag ännu inte slutfört. Först läste jag kemiteknik som inte alls var min grej, men pga obeslutsamhet gick jag kvar 1 år på den. Året efter hoppade jag på en annan 5-årig utbildning, ”arkitektur och teknik” som jag första året tyckte va ganska kul, men efter en depression i vintras (år 2) har jag nu i höst tagit en paus från denna.

Under depressionen började jag rannsaka mig själv och ifrågasätta mig själv. Vad är min grej? Vad ska jag göra i livet? Hur vet man ens? Ska jag fortsätta med arkitektur och teknik? Och som grädde på moset började jag inse att jag nog har ADD och asperger, men jag har ännu inte utretts. Så det gjorde det hela ännu värre och jag hade en massa ångest över livet.

I sommar började jag gå tillbaka till det jag tidigare tyckt va kul, vilket gjort att jag nu mår lite bättre. Jag har alltid älskat att måla, spela fiol, hantverk och skapande. Nånstans inom mig känns det som att det är nåt av detta jag egentligen ska göra.

Jag har väldigt svårt att släppa att jag trots detta hittills valt en helt annan väg. Varför har jag hela tiden gjort det så svårt för mig, bara försökt va som alla andra duktiga smarta naturvetare och hoppat på svåra utbildningar? Varför? Har jag nu i 3 år styrt mig själv helt i fel riktning? Är all denna tid förgäves? Hur vet jag ens det? Samtidigt som jag brottas med dessa frågor tjatar en familjemedlem på mig att slutföra ”arkitektur och teknik”utbildningen och kämpa på även om jag hatar utbildningen just nu; även om den egentligen är HELT FEL för mig.

Den enda som jag egentligen kan prata med om detta är min faster, som tycker jag ska bli förskollärare istället.

Så ja, folk drar i mig åt olika håll, den ena tycker jag ska göra si, den andra så, och det är jobbigt.

Ibland får jag en impuls där jag tänker: jag kanske ska spela fiol ett år på folkhögskola? Och så blir jag taggad och glad för en stund, sen inser jag att även om jag nog skulle tycka det va jättekul så kommer det inte heller va helt smärtfritt och då blir jag orolig att jag vill hoppa av igen och så har jag ännu fler oavslutade utbildningar släpandes efter mig.

Detta blev en väldigt lång text, men hoppas att det inte blev allt för svårläst. Jag behöver i alla fall hjälp, det känner jag. Hoppas att du har några tips.

Reply
Charlotta 2 september, 2019 - 12:53

Hej Frida, tack så mycket och välkommen hit! Jag kan berätta för dig att jag läste teknisk linje på gymnasiet, sedan maskinteknik på LTH och jobbade som civ.ing. några år, sedan läste jag in gymnasielärarexamen och jobbade som det några år, sedan läste jag en coachutbildning och har jobbat med det de senaste tio åren medan jag skrivit en bok och vidareutbildar mig kontinuerligt inom hälsa, naturlig läkning och andlig utveckling. I år fyllde jag 50 (vilket för mig är helt ofattbart eftersom det känns som om jag inte har börjat mitt liv på riktigt än) och jag kan inte se att jag någonsin kommer att vara ”klar” med min utbildning.

Jag tror vi behöver se helt annorlunda på livet och arbetslivet och ge mycket större utrymme för ett liv som består av kontinuerlig förändring istället för att ställa in oss på ett liv som till stor del ska vara statiskt från det att man blir vuxen och tills man går i pension. Och på tal om pension så har jag inga planer på att gå i pension, mitt liv och det jag gör är alldeles för intressant och meningsfullt för att jag ska vilja sluta med det så det finns ingen anledning att ha ångest för pensionen heller. För 30 år sedan skulle jag sagt att du behöver en rejäl utbildning att falla tillbaka på men mycket har förändrats i världen sedan dess. I nuläget säger jag istället att du ska göra det du brinner för och som får dig att må bra och vara öppen för olika möjligheter längs vägen. Det finns många fler sätt att tjäna sitt uppehälle än ett klassiskt åtta till fem jobb fem dagar i veckan och när du älskar det du gör har du mycket lättare att hitta de möjligheterna.
/C

Reply
Lisbeth 7 september, 2019 - 14:52

Hej jag känner igen mig i ovanstående. Jag har också kämpat med att hitta fram i yrkeslivet.
Tvingades byta yrkesinriktning mitt i livet pga. ekonomiska skäl.
Jag har hunnit bli pensionär och är nu glad att slippa tänka på alla krav som yrkeslivet ställer.
Med mitt facit i handen, skulle jag nog valt en lite enklare utbildning där jag snabbt kunnat få en pensiongrundande inkomst tidigt i livet.
Antalet yrkesverksamma år har mer att säga än hur hög lön man har.
Pga. alla förväntningar från familj och vänner så valde jag naturvetenskaplig linje.
Och själv hade jag ingen aning om vad jag egentligen ville uppnå.
Jag försökte få hjälp av skolans syo-konsulent, med det gjorde inte mig klokare.
Jag tror nu, att det är bättre att välja något lite lättare, som leder till, att man lätt finner jobb oavsett var man bosätter sig.
Naturligtvis bör det vara något som man brinner för, för då orkar man ro båten i hamn.
Detta är min slutsatts. Kanske den inte stämmer för alla, men jag vill ändå dela med mig.

Reply
Charlotta 7 september, 2019 - 21:48

Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter Lisbeth.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI